Nina Benner: Grannarna fick simma ut från sina lägenheter

Utrikeskrönika 11 september 2023, Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Washington, måndag.Jag är tillbaka som korrespondent i den amerikanska huvudstan, och tillbaka i kön in till kongressen. Jag tar ingången till en av senatens sidobyggnader. Utanför den pampiga porten sitter en vakt på en träpall tillbakalutad mot väggen, han har dragit sig in i skuggan och fläktar sig med handen. Det är över trettiofem grader varmt den här septemberdagen, hettan ligger som ett lock över stan.– Välkommen! säger vakten och nickar mot dörren , det är svalare där inne.Jag går igenom säkerhetskontrollen, tar till vänster in i den luftkonditionerade långa korridoren. Att hämta ut min nya pressackreditering går på nolltid.- Är det några nya restriktioner? frågar jag. Nej, säger mannen bakom glasluckan på mediakontoret, det är som vanligt. Du kan ta genvägen i tunnlarna mellan husen, det är svalare därnere, säger hanI den enorma svala välkomsthallen är det fullt av folk, turister och skolelever i rader som går runt med hörlurar och lyssnar på guidade turer och tar foton av de vita marmorstatyerna. Kongressen, Kapitolium, själva hjärtat i USA:s demokrati - det syns inte ett spår här av stormningen för två och ett halvt år sen. Ändå är det svårt att tänka på något annat. Att fönster krossades, dörrar slogs in, vakter misshandlades. Tvåtusen människor tog sig in här i marmorhallarna och skanderade ”Trump vann” och ”Häng Mike Pence”. Jag går in i souvenirshopen och köper ett inplastat exemplar av Konstitutionen. – Bra val, det där är en storsäljare, säger killen i kassan. Jag blir stående och läser om 14:e tillägget. Det som vissa experter säger kan användas mot Donald Trump. Har man deltagit i uppror ska man inte kunna inneha presidentämbetet. Konstitutionen skulle kunna stoppa honom, säger de. Trump har avfärdat de teorierna som politisk förföljelse. I sitt senaste kampanjtal uppmanade han sina supportrar att slåss för att ta tillbaka landet. ”Fight together”. Våra fiender är ute efter att stoppa oss, sa han.I den ljusa entréhallen i kongressen ser jag hur en av vakterna i klarröd uniform går fram till några av skoleleverna och hyssjar: ”Keep your voices down”, inga höga röster, manar han. En av de vuxna intill oss säger: - ”Tänk att allt är som vanligt, som före stormningen, och före pandemin. Men inget är som förr. Politikerna därinne kan ju inte ens prata med varandra längre, allt är en konflikt nuförtiden.”På kvällen går vi på konsert. Washingtons symfoniorkester spelar utanför kongressen. Vi är flera hundra som trängs på grässlänten, folk har med sig picknick och sitter på filtar. När orkestern börjar spela höjer hundratals människor sina mobilkameror och dokumentera musikerna, sedan vänder de mobilerna åt andra hållet, mot kongressen som är upplyst mot den mörka kvällshimlen. Allt är som vanligt. Men inte alls som förr.Ginna Lindberg, Washingtonginna.lindberg@sverigesradio.se

11 Sep 20233min

Utrikeskrönikan 8 september 2023. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Bath, en stekande varm fredag i september.Efter en kall och regnig sommar kom hösten med sensommarvärme.Och ni har hört det förr men här kommer det igen: runt trettio grader flera dagar i rad är inte vanligt den här årstiden i Sydvästra England. Men rekordtemperaturer och extremväder det har varit vanligt sommaren 2023 - den varmaste som hittills uppmätts enligt europeiska klimatdata.En annan sak som blivit vanligare den här sommaren är ifrågasättande, hån och hot mot meteorologer. I Spanien, Frankrike och USA har väderpresentatörer mötts av ilska när de berättat om rekordtemperaturer och väderfenomen som kan kopplas till den globala uppvärmningen.De anställda på brittiska Metoffice verkar inte vara undantagna. Under en kort text i sociala medier som berättar om de senaste dagarnas exceptionella värme finns de vanliga kommentarerna - Sluta med er skrämselpropaganda! Varför använder ni röd färg på väderkartorna? För att få det att se värre ut va? Jag är trött på era lögner. Vi har haft en skitsommar med 12 grader i augusti! Nu vågar min mamma inte längre gå ut, hon är rädd för att få värmeslag och dö efter era alarmistiska progoser.Ja, det är klart, en äldre kvinnas oro för hälsorisker i hettan är kanske lätt att vifta bort.Men när en av världens främsta tennisspelare, 27-årige Daniil Medvedev som spelar i årets US Open i NY under en närmast outhärdlig värmebölja berättar hur han var så nära kollaps att han inte ens såg bollen utan slog mest på känsla i slutet av första set, då får han rubriker.Trots att spelarna hade luftkonditionering under stolarna, handdukar med is runt nacken och gjorde flera avbrott för kalla duschar och medicinsk kontroll fick Medvedev kämpa med andningen genom hela matchenVid ett tillfälle tittar han in i kameran och säger – Någon spelare kommer att dö. Då får ni se!Enligt nyhetsbyrån AP har de stora tennisturneringarna blivit farligare för spelarnas hälsa sedan slutet av 1980-talet på grund av kombinationen av stigande temperaturer och högre luftfuktighet.I New York ändrade arrangörerna snabbt reglerna så att man numer får stänga taket över tennisbanorna för att skydda spelarna mot gassande sol.Men vem ska skydda den brittiska tanten som med sin höga ålder också löper en reell risk under värmeböljor?Inte hennes son i alla fall - han väljer att skälla ut meteorologen.Marie-Louise Kristola, klimatkorrespondent Bath, Englandmarie-louise.kristola@sverigesradio.se

8 Sep 20233min

Utrikeskrönikan 7 september 2023. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. San Francisco, torsdag.Vem är det som pratar i megafon utanför fönstret, tänkte jag? Är det en demonstration? Någon som försöker peppa deltagarna i ett lokalt motionslopp? Eller är det kanske någon som dirigerar om bilar efter en akut trafikomläggning?Men när jag gick ut genom entrén på huset jag befann mig i såg jag att det snarare handlade om en situation som involverade minst tio polisbilar, flera avstängda kvarter omkring mig och en man i en bil som vägrade komma ut. Och jag antog att mannen i bilen hade någon form av vapen, när jag såg tungt beväpnade poliser med skyddsvästar huka bakom polisbussarna.Det var visst inte helt riskfritt att stå där jag stod, insåg jag några sekunder senare, och backade tillbaka in genom entrédörren.”Öppna bildörren, visa oss dina händer”, uppmanade megafonpolisen, som på olika sätt försökte locka ut mannen från bilen.”Vi är här för att hjälpa dig”, sa han.”Om du bara kommer ut kan du få träffa din familj igen. Din systerson och din systerdotter. Och du kan få ta med dem till parken som vanligt”.På något sätt hade man tagit reda på namnen på mannens släktingar, och upprepade dem gång på gång på gång. Lockade med att mannen skulle få återvända till vardagen, och normaliteten, bara han tog sitt förnuft till fånga. och lämnande bilen och den här polis-tv-serie-mardrömmen han hamnat i. ”Vi vill veta din sida av historien”, sa polisen med megafonen.Särskilt många val hade den där bilföraren egentligen inte. Två stora polisfordon spärrade vägen så att bilen inte kunde ta sig någonstans. Men minuterna gick. Och till sist timmarna.Att inte våga lämna en bil när man är omringad av poliser kan vara en helt befogad instinkt. Mindre laddade situationer än den här har slutat med dödlig utgång i USA, där poliser har tappat kontrollen, och skjutit istället för att lugna ner situationen.Jag följde utvecklingen från husets takterrass och tänkte på hur en gravid 21-årig svart kvinna, misstänkt för snatteri, sköts till döds av en polis i Columbus, Ohio för omkring en vecka sen.Men här verkade man gå strikt enligt regelboken. Först efter att i man i nästan två timmar försökt få mannen i bilen att komma ut så slog man sönder bakrutan, med en lång stav, för att sedan kasta in vad man sa var en mobiltelefon.När man inte lyckades få kontakt med mannen på det sättet sköts till sist tårgas in genom bakrutan. Och bilföraren vacklade ut.Efter att mannen blivit gripen tog det bara några ögonblick innan polisbilarna och avspärrningarna var borta. Den här gången blev det inget tragiskt slut. Och heller ingen nyhet.Efter lite letande på lokala nyhetssajter hittade jag till sist en kort text polisen löst situationen efter att någon ringt in och anmält en beväpnad man i en bil. Det var allt.Roger Wilson, USA-korrespondentroger.wilson@sverigesradio.se

7 Sep 20233min

Utrikeskrönikan 6 september 2023. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Hatay onsdag.Det som en gång var en stad är inte längre.Det är tomt på människor, så många har ju dött, andra är saknade men de flesta har flytt.Det är spöklikt att gå i den öde staden som förut sjöd av liv, där kaféer och små restauranger låg i långa rader.Där skratt och de drucknas högljudda prat kunde höras in på småtimmarna.Där stolta lantbrukare sålde sina varor från traktorvagnar eller åsnekärror, stolta bjöd de på en bukett mynta eller ett granatäpple.Kvinnor i huckle som sålde lavendel.Jag kände gatorna här som några av de mest pittoreska och trygga i Turkiet och människorna som de varmaste.De historiska byggnaderna med all sin skönhet och århundraden, ja årtusenden i väggarna. Antakya var en gång världens tredje största stad och har varit bebodd sedan bronsåldern.Men all materiell historia, dessa fornminnen, byggnader och dess invånare. Allt är borta nu.Jordbävningen den 6 februari förintade det mesta.Många hus har redan raserats av grävmaskiner som lämnat stora månlandskap med betongklumpar, glas och uppstickande armeringsjärn kvar.Ibland ser man en barnsko, skolväska eller ett foto. Vad hände med flickan på fotot, tankarna kommer, ingen har hämtat det.Andra byggnader står kvar men väntar på rivning. Utgör en livsfara där minsta skalv eller storm kan få väggarna att helt rasa, eller taket att falla ned på gatan.Att promenera i Antakya nu är att ständigt blicka uppåt, mot faran.Många hus är sneda, ena halvan har rasat andra har sjunkit ner. Citronträd står övergivna som om inte ens skuggan vill höra till.Från några rashögar tränger en unken, rutten stank.Fortfarande hittas kvarlevor, många saknas.För de som är kvar är livet en kamp.Att leva i moln av damm från betong, glas och asbest. Att överleva utan jobb och bostad. Att leva i sin hemstad där allt är förstört, allt är stängt och inget hopp finns.Där invånarna nu går med vätskande sår av insektsbett från små flygfän som frodas i rasmassor.Elakt brännande, fula bölder som hotar med sjukdom. Omöjliga att värja sig mot.Jag dog den där natten berättar en propert klädd kvinna för mig. Jag hade ett fint hus, jobb, vänner, familj, nu sitter jag här i mitt dammiga tält och är död. Tårarna lämnar ränder i ett dammigt ansikte.Vi kan inte dö med de döda men vi har inget liv snyftar en medelålders man. Hela stan är ett trauma konstaterar han.Hatay kommer aldrig mer att bli sig likt, säger han. 45 sekunders skalv förändrade liven här och regionen för alltid.Och Antakya, en stad som en gång var, men som inte längre är.Johan-Mathias Sommarström, för P1morgon i Antakya, Hatay.johan-mathias.sommarstrom@sverigesradio.se

6 Sep 20233min

Utrikeskrönika 5 september 2023 Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Stockholm, tisdag.Vid sidan av den här sommarens glädjeämnen så har vi alla fått en rejäl dos av beska piller att svälja.Extremhetta, bränder, torka, kyla och översvämningar...Rapporter från Grekland, Italien, Australien, Slovenien etcetera, etcetera... Listan kan göras lång.Och allt det som inom citationstecken ”tagit oss på sängen”, är ju ändå inget nytt.Vi har informerats om vad som komma skall. Om och om igen.Bokstavligt talat.”Ja, vart sjätte år skriver vi en rapport som alla politiker, men också media, kan ta del av om hur världen mår och vart vi är på väg”, säger klimatprofessor Lucka Kajfez som jag träffar på Bled Strategic Forum i Slovenien i slutet av augusti.”Redan för 25 år sen kunde vi förutse just det som händer nu, nästan i detalj”, säger hon och fortsätter:”Men problemet har varit och är i viss mån fortfarande att politiker ofta väljer att se det bästa scenariot i våra rapporter, som alltid innehåller tre olika scenarier, bästa, sämsta och mitt emellan”.Och förutom det hon säger är det ju också så att en del av världens befolkning inte litar på klimatlarmen, utan har andra förklaringar till oväntade väderfenomen som drabbar oss allt oftare.Men... att vissa politiker söker ljus i nattsvarta rapporter eller att det råder olika uppfattningar om vetenskapen bakom kliamtlarmen, det må vara hänt.Det är inte det som får mig att känna en stark känsla av obehag.En kollega till henne, den grekiske klimatprofessorn Constatinos Cartalis, som jag också pratade med i somras, säger att om alla länder gör rätt, så kan vi ha hejdat och vänt den nedåtgående spiralen och nått ett ”normalläge” om tidigast 30 till 40 år... Men, som han också sa, ”som du ju vet är inte alla överens, så det kommer ta mycket längre tid...”Alla ska göra rätt.Vi pratar gärna om hur duktiga vi är, köper second hand, äter mindre kött, cyklar, färre flygresor och så vidare.Vi tror vi gör tillräcklig skillnad – men är det i själva verket inte så att de allra flesta av oss lever på i princip som vanligt – flyger, äter för mycket kött, kör bensin- och dieselbilar och hävdar att det är ganska ok, kör elbilar och TROR att det är ok å köper, köper, köper tills stressnivån i vårt hektiska vardagsliv sänks en smula?I juni hade den europeiska bilförsäljningen ökat för elfte månaden i rad. Och julhandeln förnekar sig aldrig, förra året blev inget rekord men vi la ändå nästan 20 miljarder på klapparna?Samma sak med med charterbolagen, som proppar flygplanen fulla år efter år och turistorter världen över larmar om överturism.Rimligen består en stor del av de som bidrar till köprekord och resehysteri av sådana som TROR på klimatlarmen...Så, när inte ens vi – inte minst jag själv – som litar på experterna förmår ändra våra beteenden i grunden – det är då insikten hos mig på riktigt sjunker in: om att det här kan gå riktigt illa.Milan Djelevic, Östeuropakorrespondentmilan.djelevic@sverigesradio.se

5 Sep 20233min

Utrikeskrönikan 4 september 2023 Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Kiev, måndag.– Норм, все норм (norm, vse norm).Det är svaret man oftast får i Ukraina, om man frågar hur någon mår, hur läget är, livet, barnen.– Норм, все норм.I dagligt tal kan det översättas ungefär med ”bra, allt är bra” eller ”okej, allt är okej”. Norm är en förkortning av нормально – normalt. Men just det ordet har för mig fått en helt annan innebörd.Häromdagen träffade jag skådespelaren Katerina i Tjernihiv, en stad i norra Ukraina, en av landets äldsta. Jag stod där utanför den numera rangliga entrén till den anrika dramatiska teatern, den som för två veckor sedan överlevde en rysk robotattack - men skadades svårt. Hål i taket, krackelerad fasad.Jag stod där utanför och betraktade förödelsen men när Katerina dök upp vaknade jag upp ur min dvala.– Норм, все норм, sa hon med ett brett leende.Att säga att något är ”norm” är detsamma som att säga att allt går ändå bra, inget speciellt egentligen, och ”norm” eller ”normalt” är ändå bra, avsaknad av dåliga nyheter – är i sig goda.Kanske blir det här helt obegripligt för er, så låt oss säga så här, det är ett fullskaligt krig Ukraina utkämpar, i Tjernihiv har nyligen nära två hundra personer skadats, sju dödades, i den senaste massiva attacken – ändå orkar människor, som Katerina hålla modet uppe, vägrar se det fula, blickar framåt.För vad ska man annars göra? Lägga sig ner och dö? Sörja tills tårar har tagit slut?Det fungerar inte så här.Livet måste få vara ”norm”, ”normalt”, ”okej”, ”bra”, även nu.I Kiev var jag häromdagen på en standup-show. Förvisso handlade nästan alla skämt om kriget och den vardagen människor lever i men det var ändå ett andrum, en påminnelse om att livet fortsätter, trots allt. I en annan del av staden, i en av stadsparkerna, spelade en dj elektronisk musik, ungdomar dansade. Dj:n stannade upp, stängde av musiken och blickade ut över samlingen, det är så fint att känna ”normalitet”, sa han, sedan fortsatte gatufesten.Där i teatern i Tjernihiv vandrade vi runt bland allt skadat och uppe på taket stötte jag på självaste direktören, också han gick runt där för att få en bild av läget, vad laga och vad låta bli att lägga kraft på.– Vad driver dig, frågade jag.– Ja, vad driver mig, vad driver oss. Har du hört talas om sagan om de två grodorna som råkade ramla i en kanna med grädde? De kunde inte ta sig upp, halkade ner hela tiden och till slut accepterade den ena sitt öde och drunknade. Den andra dum som det var, sprattlade allt vad den kunde och till slut blev grädden smör, grodan kunde ta sats och hoppa ut ur kannan, och överlevde.Lubna El-Shanti, Kievlubna.el-shanti@sverigesradio.se

4 Sep 20233min

Utrikeskrönikan 1 september 2023 Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. I luften på väg till Sydafrika fredag. På väg hem igen till Pretoria så blickar jag tillbaka på sommaren i Sverige. Utöver ett väder som lämnade en del övrigt att önska så kan man se nya trender, förändringar i hemlandet. Man kan konstatera att de stora infrastrukturprojekten som förbifarten och slussen, inte går framåt mycket. Trafiken är fortsatt en hjärtinfarkt, i varje fall i Storstockholm. Nåväl. Jag ser i varje fall fram emot att rulla i den sydafrikanska trafiken igen. Även om det kan vara lite hetsigt på motorvägarna, så visar man stor hänsyn i trafiken i övrigt, man hjälps åt och tar det ganska lugnt. Och det för mig in på en annan trend i Sverige. Först förstod jag inte riktigt vad det var förrän jag såg en sån där äldre volvo kombi, där dekalerna är borttagna, rödfärgade bromsok, däcken sänkta och breddade och ljudanläggningen drar lika mycket el som ett mindre kärnkraftverk. Bilägaren är ofta en motorintresserad yngre vuxen man från typ Motala, eller Mjölby som heter typ… Kricke. Ja, ni fattar vad jag menar. Just den här bilen hade en lång klisterremsa på bakluckan som sa: ”Vänster körfält är till för omkörning, stockholmsjävlar”. Det var en lång text, precis som de där dekalerna man ibland ser på stora monstertruckar; ”jag transporterar tunga stenar”, som hänvisar till en tidigare miljöpartistisk ministers man som hade en stor miljöovänlig bil med flak där motiveringen till fordonsvalet var just att flytta tunga stenar. Ja, det är långsökt, och det är lite höhö över de här typen av dekaler, det är pajigt och de är inte särskilt roliga ens första gången man läser dem.Men sedan efter timmar och timmar på de svenska sommarmotorvägarna noterade jag något nytt. Alla dessa bilister som ligger i vänster körfält. Och liksom inte kör om. Eller de kör om, men ack så långsamt, långsamt. Man hasar fram. Trafiken stoppas upp där alla till slut ligger i vänsterfilen, till och med Birgitta i sin Nissan Micra med fyra hästkrafter. Vart tog alla de här snabba omkörningarna vägen? Dra på lite, osså förbi den där husvagnen eller långtradaren. Sen kom jag på vad som hade hänt. Jag kallar fenomenet ”farthållar-Niklas”, småbarnspappan från Sollentuna, eller Täby som med familj ska ner till Mölle och som sätter farthållaren i sin Kia eller Volkswagen, så där lite lagom över hastighetsbegränsningen, som kanske kan ge böter, men inte så mycket att man riskerar att bli av med kortet. Och som sedan bara ligger där som en trög pansarkryssare i vänster körfält. I sin egen värld. Oavsett vad. En statisk, odynamisk körning som leder till att hjärtinfarkten från Stockholm flyttades ut på motorvägarna också. Ska man köra om, så kör om! Det var jag då jag förstod vad Kricke i sin trimmande Volvo menade med klisterdekalen. Vänster körfält är till för omkörningar. Håll till höger - stockholmsjävlar!Richard Myrenberg

1 Sep 20233min

Utrikeskrönika 31 augusti 2023. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Bangkok torsdag.Med de här smittande skratten från två buddistmunkar i Thailand vill jag minnas mina fem korta år som Sveriges Radios Asienkorrespondent. För nu är jag framme vid min sista arbetsdag som korre.Jag säger fem korta år, för tiden har gått allt för fort. När man har världens bästa jobb, i alla fall om du fråga mig, så är det aldrig en tråkig stund. Allt det som skulle kunna uppfattas som jobbigt som långa arbetsdagar, väntan på flygplatser, intervjupersoner som inte dyker upp försvinner liksom i en dimma. Kvar blir det udda och roliga.Som mötet med de två buddistmunkarna Paiwan och Sompong som under pandemins utegångsförbud blev stjärnor på sociala medier. Till miljontals unga följare sände de direkt på nätet där de kombinerade traditionella buddistläror med skämt, fniss och skratt. Precis som intervjun med dem. Det sorgliga är att kort efter att jag träffade dem fick de order från en hög abbot att sluta med sina sändningar. Religion är allvarliga saker och inget man skämtar om. Udda händelser som jag kommer att minnas är när jag var i Vietnams huvudstad Hanoi och bevakade toppmötet mellan USA:s dåvarande president Donald Trump och Nordkoreas ledare Kim Jong Un. Under samma dygn fick jag vara med om två oförglömliga saker. Först en något förvirrad presskonferens med Donald Trump där han inledde med att tala om Indien när vi var i Vietnam och han precis abrupt hade avbrutit mötet med Kim Jong Un. Den samlade presskåren förstod ingenting. Det andra oförglömliga, som hände senare samma dygn, var att den nordkoreanska utrikesministern kallade till presskonferens mitt i natten. Ett sms väckte mig ur min slummer en halvtimma efter midnatt. Där stod det ”Dear Mr Peder, Ni har blivit utvald att delta vid presskonferensen med utrikesministern för Demokratiska Folkrepubliken Korea som inleds 02:15”. Jag var minst sagt skeptisk till uppgifterna eftersom Nordkorea sällan kallar till presskonferens. Efter att ha kollat att det inte var ett skämt så insåg jag att det bästa var att greppa inspelaren och springa ut i natten och till hotellet där nordkoreanerna bodde.Med andan i halsen kom jag, efter en hel del säkerhetskontroller, in på ett litet rum där vi var 15 journalister. De flesta vietnameser eller sydkoreaner och så jag från Sverige. Presskonferensen var en kort historia. Den nordkoreanska utrikesministern läste upp ett uttalande som långsamt och noggrant översattes till engelska av en tolk som med nervöst darrande röst läste innantill från ett papper. Vid två tillfällen rättade utrikesministern tolken som blev allt svettigare i det varma rummet. Hela situationen var så absurd att det kändes som att jag hade var med i en film noir när jag gick tillbaka till mitt hotell genom Hanois regnvåta gator. Med bra en och annan hund och mina ekande steg som sällskap tänkte jag, -Hur ska jag kunna toppa det här?Det som toppar är glädjen över att ha fått vara dina ögon och öron här i Sydostasien och det är med ett leende jag nu ser tillbaka på åren som gått.Peder Gustafsson, Bangkokpeder.gustafsson@sverigesradio.se

31 Aug 20233min