Fredrik Wadström: Alla 24 februari-monument

Här finns Sveriges Radios korrespondenters krönikor i P1 Morgon samlade som podd. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Barcelona fredag.– Hoppla där står ett gäng poliser, tänker jag och saktar ner farten till noll vid den röda gubben.Jag rör mig till fots i Versailles utanför Paris och vill inte riskera att få böter. Det är natt och finns inte en bil så långt mina sinnen når så om jag inte hade sett några uniformer hade jag -oss emellan -trippat på.Men nu stannar jag alltså. Så där står jag ensam i Versaillesnatten vid en nolltrafikerad gata och väntar på att den röda gubben ska bli grön.– Madame, hör jag då konstapeln säga. Varför fortsätter ni inte...? Det finns ju inte en bil i sikte..– Ehhh jag är svensk hör jag mig själv säga...generad... Vi följer alltid regler!Vilket ju inte ens är riktigt sant, men motiverar mitt konstaterande för mig själv genom att påminna mig om kulturella skillnader vid europeiska säkerhetskontroller...– Produkter med vätskor måste rymmas i en sådan här plastpåse, säger den bastanta kvinnliga vakten i en något för tight uniform.– Ja, jag vet. Det är därför jag har inrymt mina produkter med vätskor i en sådan här platspåse, svarar jag.– Den måste gå att stänga..., påpekar vakten.Vad av detta vill du slänga?Jag studerar besviket alla mina ”nästan slut”-tuber.– Det är EU-regler, sa kontrollanten.De måste vi följa.Ja i Sverige tänkte jag surt.Annat är det på Malta. Där hade de så trevligt i säkerhetskontrollen att de till och med missade att jag i stressen hade glömt en helt flaska med vatten i väskan.Just den där grejen med att det bara får vara en stängd enliters - plastpåse. Den har jag faktiskt bara stött på i Sverige.Men jag gillar annars iden om att vi ska gå mot samma regler i hela EU. Det blir ju lättare då. Att hålla reda på allt, menar jag.Från mitt perspektiv kan vi gärna även ha samma tid...När jag var i Portugal i måndags som ligger en timme efter Sverige blev jag kallad till två möten. Klockan nio och klockan 14 på onsdag upplyste min digitala kalender mig om.Fine skrev in detta i min fysiska kalender.Sen kom jag till Spanien och när jag skulle klicka in mig på mötet klockan nio, var det visst tio mötet skulle börja...Herregud... hur snurrig får man bli tänkte jag... ja ja...bara för att upptäcka att jag noterat fel tid även för det andra mötet...Vänta här nu...Jodå, min digitala kalender är tydligen så hjälpsam att den anpassar tiden på bokningen när jag byter tidszoner- utan att uppmärksamma mig på den servicen.Så därför började mina möten en timme senare- i Barcelona än enligt min notering från Lissabon. Där man för övrigt få taxi snabbare, om man kan betala kontant. Kortanvändare får vänta lite längre.Å fisken i fiskaffären i Paris den beställer man över fiskdisken, går sen och betalar i kassan och sen hämtar man den i fiskdisken.Och lunch på småorterna i Normandie måste man ta mellan 12 och 14 för sen eftermiddagsstänger restaurangerna.Å hur var det nu med det där med att gå emot röd gubbe.Jo om jag är korrekt informerad så är det olagligt i både Sverige och Frankrike, men brottet ger bara böter i Frankrike, fast den typen av böter utdöms aldrig där, tydligen...Marie Nilsson Boij, Barcelonamarie.nilsson-boij@sverigesradio.se

15 Mar 20243min

Här finns Sveriges Radios korrespondenters krönikor i P1 Morgon samlade som podd. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Stockholm, torsdag.Putin, Putin, Putin, Putin, Putin...Detta tvåstaviga ord är det bästa ord du kan använda om du vill ha många klick på din sajt, sälja många tidningar eller faktiskt, böcker.Putin ja, det vet ju minsta barn att det inte bara är ett tvåstavigt ord, utan namnet på den ryske ledaren. Det är sen gammalt, som en del brukar säga och ja den gamle mannen har kontrollerat Ryssland under hela 2000-talet. Unga ryssar har inte levt under någon annan än Putin.Om du googlar Putin blir det på mindre än en halv sekund 497 miljoner träffar, med kyrilliska bokstäver blir det lite färre, bara 55 miljoner träffar. Tydligen googlar inte ryskspråkiga Putin så ofta. Som en jämförelse ger Biden 941 miljoner träffar på en sekund och Frankrikes Macron får bara 191 miljoner träffar på en halv sekund.När jag flyttade till Moskva 2003 brukade jag ägna väldigt mycket tid åt att fascinerat följa Putin på tv. Han toppade alla nyhetssändningar redan då, satt med olika ministrar vid ett bord eller gjorde långa utläggningar om ekonomin. Han var helt klart från första början nyhetstopp oavsett vad han sa eller gjorde. En hel del han gjorde var han först med som rysk ledare, rida barbröstad, fiska, flyga med tranor och dyka till exempel.Som utrikeskorrespondent var det förstås min uppgift att följa vad landets ledare sa och gjorde, men det blev alltmer tröttsamt liksom att ständigt prata om Putin. Och intresset har inte mattats av, vilket bevisas av det jag inledde med att har du en artikel med rubriken Putin i eller en bild på samme Putin ja då är det garanterat ett klickmonster.På så vis blir också vi journalister en del i att upprätthålla den idag rätt förfärliga fascinationen för den ryske ledaren. Noterar nästan varje dag att kvällstidningarna gärna har löpsedlar med Putin, Putins hot, Putin redo för kärnvapenkrig, Putins nya vapen.Sen sitter jag igen och tittar på honom i rysk tv där han nu syns rätt ofta för att visa folket att han just är folkets man. Och det går inte att komma ifrån att det inte är samme man, som jag såg varje dag då i början av 2000-talet. Under gårdagens intervju satt han i en stol och pratar med Dmitrij Kiseljov, ett välrepeterat samtal. Putin säger inte något nytt eller förvånande, men han sitter väldigt konstigt där på stolen. Hans ansikte är rundare och plufsigare mot förut och han håller sig fast i stolskarmen med en hand i konstigt läge, som vore han på väg att kana ur sitsen.Och det är ju det som händer nu, han kanar sakta men säkert ur fokus in i historien. För inte ens Putin är odödlig.Då kanske han likt Stalin ”bara” får nöja sig med 109 miljoner träffar på en halvsekund på Google. Eller så når han Hitlernivån på 349 miljoner träffar på en halv sekund.Den här krönikan blir i alla fall ett klickmonster, lovar.Maria Persson Löfgren, Rysslandskorrespondent maria.persson_lofgren@sverigesradio.se

14 Mar 20243min

Här finns Sveriges Radios korrespondenters krönikor i P1 Morgon samlade som podd. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Stockholm, onsdag.Hur svarar man ett barn som säger, ”Jag är hungrig”?De vanliga svaren brukar vara, maten är klar snart. Eller, du ska få äta om en stund.Men hur svarar man ett barn som inte har fått äta på flera dagar. Ett barn vars föräldrar inte har någon aning om när de får tag i nästa måltid. En måltid som kan bestå av djurfoder, vilda växter eller hundkött.För två veckor sen hade jag ett telefonsamtal med 8-åriga Menna, som bor tillsammans med sin familj i Jabalia i norra Gaza.Ett samtal som kommer etsa sig fast i mitt minne, för resten av livet.Menna och hennes storfamilj tvingades äta hundkött, efter att ha varit utan mat i tre dagar.Mennas farbror berättade att området de bor i, var omringat av den israeliska armén, som sköt mot allt som rörde sig. Ingen vågade lämna hemmet, för att hitta något att äta.En hund sökte skydd från bomberna hos familjen.Inte visste det skrämda husdjuret, att det inte finns någon säker plats i Gaza.Papporna i familjen bestämde sig för att slakta hunden, när de såg sina barn blekna och förtvina av hunger mitt framför ögonen på dem.Ett samtal med familjen i Jabalia på 40 minuter, kom att skaka om de mest basala sociala beteenden, som jag har lärt mig, under mina dryga 40 år.Helt plötsligt tappade jag alla artighetsfraser, som man börjar och avslutar ett samtal med.Allt som skulle kunna komma ut från min mun, kändes olämpligt.Att börja ett samtal med människor som har kommit till en punkt, där de önskar att få dö av bomber, i stället för att dö långsamt av svält, med frasen ”hur mår ni?”, kändes så opassande.Att avsluta samtalet med att säga ”ta hand om er”, kändes som ett hån.Jag ville passa på att ställa så många frågor som möjligt, innan den dåliga linan avbryts.Men många gånger så tystnade jag. Dels för att försöka ta in det jag hör, och för att kunna få tid att famla efter orden.Jag kom på att frasen, ”Jag är ledsen för er skull”, skulle kunna vara behjälplig. Jag lutade mig mot den, efter varje beskrivning de gav mig, av det ofattbara.Efter att Mennas far berättade att han hade sprungit efter en katt, i hopp om att kunna lägga mat på bordet för familjen. Men han var för mager och kraftlös för att kunna komma i kapp katten.Frasen assisterade mig igenom samtalet. Fram tills jag fick prata med 8-åriga Menna, som svarade på frågan om vad hon hade ätit idag med:”Vi åt inget, jag är hungrig.”I bakgrunden kunde jag höra hennes lillebror, som är ett och ett haft år gammal, gny och jämra sig av hunger.Där tog min sociala kompetens slut.Samar Hadrous, Mellanösternkorrespondentsamar.hadrous@sverigesradio.se

13 Mar 20243min

Utrikeskrönikan 12 mars 2024 Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Stockholm, tisdag. Igår regnade det i Bryssel utanför Natos högkvarter när ceremonin för Sverige Natointräde ägde rum.Den svenska flaggan som hissades upp för den 32:a av Natos flaggstänger markerade inte bara att Sverige nu är medlem i Nato. Det innebar också det symboliska slutet på en följetong jag som utrikesreporter på Ekot haft nöjet att följa nära – Ungerns alla turer kring Sveriges Natoansökan.Nu så här i efterhand, med lite distans, när det hela väl är över: ställer jag mig frågan; när var senaste gången svenskarna och svensk media i synnerhet brydde sig så mycket om Ungern? Har det någonsin skett? Ungernrevolten 1956 möjligtvis, men sett till hur nära vi svenska journalister har följt processer, dagordningar och semestertider i det ungerska parlamentet måste perioden vi nu tar oss ur vara mer eller mindre unik.Otaliga gånger har folk här hemma i Stockholm bett mig svara på varför Ungern agerat som de har agerat. Och otaliga är de ungrare jag har ställt den här frågan till. I och med att tiden gick, turerna blev fler och omsvängningarna häftigare, förändrades också svaren när jag intervjuade både vanliga ungrare och politiker i landet. Från början var svaret att Orbán så långt som möjligt ville hålla Turkiets president Erdoğan om ryggen. När Turkiet sedan sprang ifrån Ungern – som från dag ett hade basunerat ut att man bannemej inte skulle bli sist – då förändrades svaren till att mer handla om att Orbán ville säkra en fördel i sina förhandlingar och konflikter med EU.Med på tåget var också en del spekulationer kring Orbáns eventuella kopplingar till Vladimir Putin men till slut var de flesta överens om att nog inte ens den ungerska regeringen helt visste varför de agerade som de gjorde. Även efter månader av att ha försökt tolka Ungerns handlande i den svenska Natoprocessen ska jag helt ärligt säga att jag nog inte helt har fattat vad allt egentligen handlade om. Men något säger mig att det kan ha att göra med just den där frågan – ”när var senaste gången Sverige brydde sig så här mycket om Ungern”?Jacob Hallerström, för P1 Morgon i Stockholm.

12 Mar 20242min

Utrikeskrönika 11 mars 2024 Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. London, måndag.I maj stundar borgmästarval och kulturkrigets giftiga språkbruk mellan högern och vänstern tar sig in också i detta sammanhang.Det är Labourpolitikern Sadiq Khan, Londons förste muslimske borgmästare, som sedan åtta år sitter på posten. Han ligger bra till för att vinna också en tredje gång men är samtidigt ett rött skynke för många motståndare.Godhetssignalering, sade det konservativa Tory-partiets kandidat Susan Hall när Khan nyligen presenterade de namn som linjerna för lokaltågen på London Overground ska få.Suffragete line, Windrush line, Mildmay line är några av namnen. Suffragetterna, som slogs för kvinnlig rösträtt vid förra sekelskiftet. Windrush, namnet på den generation invandrare som kom från kolonierna efter andra världskriget och Mildmay, ett sjukhus känt för att ha behandlat många aidspatienter.Jag är förvånad över att han inte döpte en av linjerna till Sadiq line, fortsatte Susan Hall.Och inte lugnade det känslorna när borgmästaren strax därpå presenterade förslagen för vilket konstverk som nästa gång ska placeras på den så kallade fjärde sockeln på Trafalgar Square mitt i stan. En plats där konstverken byts ut med jämna mellanrum och ofta utgörs av något annat än de många krigshjältar som står staty där.Ett alternativ är en färgglad glassbil med en tiger på taket. Inspirerad av konstnärens pappa, född i Calcutta utvandrad till Liverpool, och som sägs förmedla migrationens historia. Ett annat förslag är en stor sötpotatis, ur vilken det växer gröna blad, något som ska påminna betraktarna om den nödvändiga dialogen mellan olika nationer. Ytterligare ett förslag är en skulptur i brons av en ung, kraftfull svart kvinna, en symbol för en värld där alla globala medborgare uppskattas för sina unika bidrag.”Woke”, ”politiskt korrekt”, klagar motståndarna”Anti-brittisk propaganda”, enligt Howard Cox, högernationalistiska Reform UK:s kandidat i borgmästarvalet.Vinner Tories Susan Hall valet planerar hon att ersätta sockeln med en staty av drottning Elisabeth.Men argast av alla på Sadiq Khan är kanske den konservative parlamentsledamoten Lee Anderson. Han anklagade nyligen borgmästaren för att vara kontrollerad av islamister och ha lämnat över huvudstaden till sina kompisar.”Rasistiskt” och ”islamofobiskt”, menade Khan och uppmanade Toryledningen att säga samma sak. Just de orden ville inte premiärminister Rishi Sunak använda men han sa att uttalandet var felaktigt, och Anderson har stängts av från sin partigrupp eftersom han vägrat be om ursäkt.Mer av giftigt språkbruk är att vänta. I vår är både borgmästarval och lokalval. Och till hösten väntas parlamentsvalet. Det brukar heta att val är demokratins högtidsstund. En nåd att stilla bedja om.Pontus Matsson, London

11 Mar 20243min

Utrikeskrönikan 8 mars 2024 Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. San Francisco i tanken, fredag.Don't go right. Gå inte till höger, så behöver du inte se sådant du inte vill se, sa den unga, gulliga tjejen i hotell-lobbyn.Jag hade lyckats ta in på ett hotell som låg alldeles i utkanten av Tenderloin, kvarteren som på senare år tagits över av stadens uteliggare.Och jag hade redan vandrat högerut och på bara några minuter hunnit se så mycket samlad, mänsklig misär att det kändes som att röra sig på gator, befolkade av zombies.Men håll bara till vänster, uppmanade hotelltjejen med ett varmt leende, så är du okej. Till vänster låg turistkvarteren, palmerna och spårvagnarna. Och gick man bara med näsan ditåt behövde man inte låtsas om något annat än att solen sken och Golden gate glittrade på kvällen.Don't go right påminner ju om snarliknande Don't look upp! - Titeln på den svarta, politiska satir där Leonardo DiCaprio spelar en astronom som förgäves försöker varna världen för en komet som är på väg mot jorden och riskerar att utrota hela mänskligheten.Men varningarna för satelliten som är en metafor för klimatförändringarna, möts av likgiltighet, stundtals även hån, från politiker, kändisar och media.Don't look up. Titta inte uppåt bara, så behöver du inte bry dig och se sånt du inte vill se.Idag får man nog ta på sig skygglappar för att inte se sådant man inte vill se. Överallt krig, våld och förtryck. Fattigdom och drogmisär. Och så likgiltigheten med vilken vi fortsätter skövla vår natur och utrota planetens djur.Jag tänker ibland på FN:s generalsekreterare António Guterres. Han börjar mer och mer likna en av de där forskarna i en politisk satir som för varje tal försöker höja rösten för att på något sätt nå fram genom massans likgiltighet.”Vi ser klimatet kollapsa i realtid. Runt om i världen drabbas samhällen av våldsamma bränder, översvämningar och dödliga temperaturer. Tiden håller på att rinna ut” sa han till exempel under FN:s senaste stora klimatmöte i Dubai.Och vad svarar vi? ”Titta inte uppåt. Gå inte till höger. Ta spårvagnen till vänster för den vackraste utsikten.”Jag är glad och stolt över ett yrke som förutsätter att jag ska gå både till höger och till vänster. Att jag och mina kollegor förväntas orka se, även sådant vi inte vill se.Och jag lovar försöka orka. Fortsätta läsa, lyssna och berätta om den där kometen som är på väg och som hotar både djur, natur och en mänsklighet utrustad med skygglappar.Marie-Louise Kristola, klimatkorrespondentmarie-louise.kristola@sverigesradio.se

8 Mar 20243min

Utrikeskrönika 7 mars 2024. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Washington torsdag.Jag reste runt i Virginia på supertisdagen för att ta temperaturen på valrörelsen. Primärval för både republikaner och demokrater, utanför vallokalerna vajade skyltar i vinden med uppmaningen ”Rösta här”.En av vallokalerna jag besökte var Potomac High School i Quantico. En stor skolbyggnad i gult tegel, på glasrutan i entrén en liten blå klisterlapp med texten ”vallokal”.Jag gick genom en tom lång korridor och tänkte att jag måste kommit fel, men så hördes en röst ropa långt borta, hallå, välkommen! Där längst bort i den stora gympasalen satt åtta valarbetare på rad vid ett långt bord, redo att ta emot röster.De hade suttit så ganska länge, redo att ta emot röster alltså, men särskilt många röster hade det inte blivit. En entusiastisk man kom fram och skakade hand med mig och förklarade att han var högsta valansvarig, och att valdeltagandet i distriktet nog, med lite tur skulle klättra upp till åtta procent. Han hade gott om tid att prata med mig, eftersom det inte fanns en enda väljare i sikte.Amerikanska primärval brukar inte ha särskilt högt valdeltagande. Och den här gången är det extra svårt att få igång väljarnas entusiasm. Vilka som ska bli partiernas presidentkandidater är ju i princip redan klart. Det blir Biden mot Trump igen. Det känns som groundhog day, som en valfunktionär sa till mig. Vi har liksom sett den här filmen förut.Väljarnas svala inställning har att göra med dels bristen på tävlingsnerv i årets primärval, men det har också att göra med själva kandidaterna. Jag gör min plikt, men jag känner mig inte direkt exalterad över att rösta på Biden igen, sa en trött demokratisk väljare som jag pratade med i Richmond.Supertisdagen bjöd inte på några stora överraskningar. Jo förresten en: i amerikanska Samoa var det inte Joe Biden som vann i demokraternas val, utan en man vid namn Jason Palmer. Han är en tech-entreprenör från Baltimore, som kallar sig själv för problemlösare. Palmer har aldrig varit på Samoa, men hållit några valmöten på distans via zoom. Han fick 51 röster på Samoa av de 91 personer som röstade, och verkar lika förvånad som alla andra att han faktiskt vann.Förutom det otippade resultatet i Samoa så gick supertisdagen precis som förväntat. Vid vallokalen i Quantico satt några av valarbetarna och gäspade lite i smyg. Jag gick ut på parkeringen för att speja efter väljare. Plötsligt, strax före stängningsdags, så kom två bilar körande i full fart uppför backen mot skolan, de verkade tävla och tog kurvan med skrikande däck och parkerade precis utanför entrén, ut vällde en grupp unga väljare med studs i stegen, fem killar i ena bilen, tre i den andra. Jag närmade mig med bandspelaren redo: hallå, är ni förstagångsväljare, vill ni berätta hur ni ska rösta?De tittade tomt på mig. Rösta? Nej, vi ska spela, sa en av killarna och kastade en amerikansk fotboll till sin kompis. Planen är ledig idag, skolan är ju stängd. Man måste passa på när det är valdag.Ginna Lindberg, Washingtonginna.lindberg@sverigesradio.se

7 Mar 20243min

Här finns Sveriges Radios korrespondenters krönikor i P1 Morgon samlade som podd. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Berlin, onsdag.Tänk så ofta man läser eller hör det, att utrikeskorrespondenter skulle vara slöa för att vi ibland väljer att intervjua den så kallade mannen på gatan.Ni vet de där tillfällena när en journalist går till exempel en gågata fram för att ställa samma fråga om ett särskilt ämne till flera personer.Det skulle till exempel kunna vara här i Tyskland för att försöka förstå varför en stor grupp tyskar är tveksamma till än fler vapenleveranser till Ukraina.Det är så pass många att det definitivt påverkar hur förbundskansler Scholz agerar och ska man kunna förklara det för lyssnarna så måste man på något sätt ta reda på varför det är en stor fråga för många.Visst, man bör förstås prata med flera experter, bör läsa tidningsartiklar och böcker i ämnet och studera oppositionsundersökningar och ta del av olika studier.Men ändå, när man har gjort allt det där, så kan man ändå stå där med känslan av att det är något som fattas i förståelsen.Jag vill iallafall påstå att ett av de bästa sätten för att förstå iallafall litet grand är att prata med folk och inte minst då med den berömda och inte sällan förtalade ”mannen på gatan”.För en tid sedan såg jag en hos en konkurrent en kort intervjurunda med några danskar som handlade om det fanns något intresse för att införa euron i landet.Det var fem, sex svar och som jag minns det svarade minst tre med någon form av känslomässig motivering till varför de inte ville ge upp den danska kronan.Det handlade för dem alltså definitivt inte om ekonomiska för eller nackdelar, belagda med studier hit eller dit.Det var känslomässigt grundade åsikter och jag påmindes återigen om det faktum att många gånger när vi gapar av oförståelse inför andra länders beslut så beror det på att vi ofta glömmer att i stora beslut, inte minst de som handlar om nationella frågor och nationell självbild, så trumfar inte sällan känslan över det som vi utifrån tycker verkar vara det förnuftiga.Fråga skottar som vill bli självständiga, du kan säga hur många gånger som helst att det ekonomiskt vore riskabelt, men har man som korrespondent frågat några självständighetsivrare så vet man att det handlar om en grundkänsla av att ”vi är skottar, vi är inte engelsmän.”Fråga ivriga brexitörer, du kan slänga hur många studier som helst på dem om problemen med ökade tullar, men har man frågat dem så vet man att de tycker att de vunnit högsta vinsten för ”vi är britter, vi vill inte styras från Bryssel.”Eller fråga några tyskar på en gågata någonstans, du kommer träffa på flera som av historiska, känslomässiga och alla möjliga skäl är oroliga för att vapenleveranserna ska leda till ett storkrig och därför tycker att Scholz ska förhandla med Ryssland nu.Man kan förstås tycka vad man vill om det, men så är det och utan att fråga mannen, kvinnan eller hen på gatan så kommer du aldrig att kunna förklara Scholz agerande. Eller förstå att detta är en inställning mycket väl kan påverka resultatet i det tyska EU-valet på ett tydligt sätt.Så det här kära lyssnare, det här var så här på onsdagsmorgonen en hyllning till ”voxpopen”, ”mannen på gatan-intervjun” eller enkäten.Ett för mig kärt barn har många namn.Daniel Alling, Berlindaniel.alling@sverigesradio.se

6 Mar 20243min