Svensk man, thailändsk kvinna 2009-04-19 kl. 23.00

Emelies uppväxt kantades av misshandel och övergrepp. Hennes mamma hade nog med sitt missbruk och hennes styvfar kontrollerade henne och våldtog henne. - Det är det psykiska som är det värsta. Ett blåmärke går bort men det psykiska sitter kvar, berättar Emelie.Här berättar hon om sitt liv, besvikelsen över att vuxenvärlden inte grep in och om viljan att berätta för att hjälpa andra. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. All trygghet och tillit togs ifrån Emelie under hennes uppväxt. Hela hennes identitet, berättar hon. Men det fanns ett ställe där Emelie kände sig älskad och behövd och det var i stallet. Under flera år tog hon sin tillflykt till hästarna där hon för en stund kunde känna sig hel. - Hästarna behöver en och sviker en aldrig. Jag hängde på ridskolan i området och där fanns en häst som ingen vågade gå in till förutom ridskolechefen. Men den hästen lät mig sitta där i boxen i lugn och ro. Eftersom min styvfar förbjöd mig att vara i stallet under en lång period skolkade jag och satt där hos hästen. En frizon klarar man sig ju inte utan, säger Emelie. I högstadiet var Emelie så smal och blek att hon kallades "spöket". Ändå var det ingen vuxen som såg henne, på riktigt. I fyra år gick hon till skolans kurator för att prata. Men hon berättade aldrig om övergreppen eller misshandeln. - Har man alltid blivit sviken av vuxenvärlden så är man alltid starkast ensam tycker man om man är liten, säger Emelie. Det var i högstadiet som tre av Emelies skolkamrater tillsammans med en socialsekreterare och skolkuratorn fick henne att berätta om sin situation hemma. Styvpappan hamnade i fängelse. Men det var först två år senare som Emelie vågade berätta om våldtäkterna. Hon vittnade i rätten och styvpappan blev dömd för grov våldtäkt och hamnade i fängelse i sex år. Idag försöker Emelies mamma på sitt sätt reparera alla skador och ställa så mycket som möjligt till rätta. Och Emelie själv vill gärna berätta om sitt liv för att kanske kunna hjälpa någon annan i en liknande situation. - Det har jag gått igenom och att jag går ut och pratar om det, hoppas jag kan hjälpa en enda själ. Då är jag lycklig för livet, säger Emelie. Idag har Emelie tagit sig ett annat namn. Jag som gjort dokumentären jobbar både som skrivande journalist och med radio. Ett av de ämnen som under åren engagerat mig alltmer är barnrättsfrågor, men också ämnen som handlar om vilka vi är som människor. Och om den evig frågan: vad är det som avgör om vi är den som säger ifrån och gör något eller den som förblir tyst och passiv. Oavsett en civilkurage-lag eller inte. Emelie kom jag i kontakt med då jag för några år sen gjorde research om att lagen skulle ändras så att barn som bevittnar våld i hemmet inte bara betraktas som vittnen, utan också som brottsoffer. Efter att ha pratat med Emelie i telefon förstod jag att hon inte bara bevittnat våld utan gått igenom en barndom där hon själv varit ett offer för både våld och sexuellt våld. Därtill ett barn som tystades av hot och terror. Emelie vill nu berätta sin historia för att på så vis ge alla rädda barn i mörkertalets land modet att våga börja prata och förstå att det är inte deras skuld, inte deras skam. Hon vill visa dem att det finns hjälp att få. Det gäller bara att man hittar de rätta människorna som vågar och orkar lyssna. Men ju mer man pratar desto lättare är det att förr eller senare hitta dem. Ofta är det väl också dessa människor som ställer den där avgörande frågan. Modets motpol är inte alltid fegheten, utan bekvämligheten. Att inte gripa in därför att det är jobbigt att själv bli indragen och på så vis kanske också påverkad. För några år sen var jag på ett möte där ordförande för BRIS berättade att ibland har vuxna inom skolan sagt till honom: ”Men om jag anmäler, hur ska jag kunna möta den förälderns blick om det inte är något? Han svar var då: ” Fråga dig istället hur du kan se in i barnets ögon varje dag och veta att du inget gör?” Eller som Emelie på värmländska säger om alla som möter barn i fara: De ska inte vara ”feschliga”. För som sagt, när det värsta ha hänt kan det bara bli bättre. Av hänsyn till Emelies minderåriga syskon så har deras namn ersatts av ett pip när de nämns. Statistisk källa, här kan man läsa om svenska barns levnadsförhållande i bland annat siffror:

27 Nov 201139min

Annas desperata längtan efter barn skrämde bort alla män hon träffade. När hon var 39 år fick hon dessutom beskedet att hon inte längre kunde få barn. Två år senare kom Eric - som blivit till genom provrörsbefruktning i Danmark.- Han är mitt mirakel, säger Anna, men livet som ensam mamma är inte enkelt. Insikten om vad ensamt ansvar verkligen innebär var gav ångest och vaknätterna tär. Vilka egenskaper har egentligen donatorn och vad säger man till folk som frågar vem pappan är? Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. När Anna närmade sig 40 kände hon att tiden sprang ifrån henne när det gällde att skaffa barn. Hon åkte till Danmark och gjorde en provrörsbefrukting och blev gravid på första försöket. Och hon är långt ifrån ensam om att välja det alternativet. – Jag hade en pojkvän när jag gjorde provrörsbefruktningen men kände att jag inte kunde vänta på att han skulle bli redo att skaffa barn, säger Anna, mamma till Eric som snart fyller nio månader. Några år tidigare hade Anna fått beskedet att hon inte längre kunde få barn eftersom hon blivit för gammal och hade dålig äggproduktion. Men en annan läkare gjorde en annan bedömning och Anna åkte till Danmark och blev gravid på första försöket. – Det har varit mycket oro, inte minst för att jag tidigare fått höra att jag absolut inte kunde få barn. Nu är Eric här och Anna ser honom som sitt mirakelbarn. Men livet som ensamstående mamma innebär också stora prövningar. Insikten om vad ensamt ansvar verkligen innebär gav svår ångest och vaknätterna tär. Annas föräldrar är gamla och någon praktisk avlastning kan hon inte räkna med. Hon funderar även en hel del över donatorns egenskaper - och vad säger man till folk på stan som undrar vem pappan är?

20 Nov 201135min

För ett tag sedan fick jag en vänförfrågan på Facebook som jag blev extra glad över. Den kom från mormor, då 92 år gammal. De senaste 15 åren, efter det att morfar dog, har mormor levt ett aktivt liv. Hon har bland annat flyttat två gånger till nya städer, gjort flera långa resor och studerat på komvux. Men i våras blev mormor för första gången sjuk på allvar och inlagd på sjukhus i flera omgångar. Och sedan dess orkar hon inte lika mycket längre. Hur är det egentligen att bli gammal? Att tvingas acceptera att kroppen inte orkar lika mycket längre? Att leva med insikten att man faktiskt inte kan ha så lång tid kvar att leva? Möt min mormor Greta! Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

13 Nov 201139min

- Om jag inte skulle ta hänsyn till mina instinkter och uppleva vildlivet, skulle jag nog bli psykiskt sjuk. Kanske till och med dö. Det säger Maninna Råland som upp till sex månader om året bor i en grotta hon själv grävt ur för hand och inrett på eget sätt. Att somliga har ett slags längtan till ett annat liv och väljer utanförskapet, kanske kan ses som underligt eller som en frisk reaktion på ett allt sjukare samhälle. Maninna struntar i vilket - för hon är aldrig så lycklig och lugn som i grottan. Hon uppskattar kontraster; kontrasterna mellan glitter och glamour och att ta av sig klackarna, tvätta av sig sminket och landa i sin älskade grotta. - Bara för att man bor i en håla, behöver man ju inte se ut som ett troll, som Maninna säger. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Hon har prövat på det mesta; från att vara lyxhustru, skeppare och nattklubbssångerska till det hon kallar Svenssonliv. Numera är hon förtidspensionär och keramiker. Hennes nackskador, ryggbesvär och en bindvävssjukdom, gör att många saker blir omöjliga eller går henne förbi. Hon vet att varje sommar kan vara den sista rörliga i den hemliga, gotländska och mycket svårfunna grottan. I vissa perioder ligger hon raklång i veckor och har ont.Vad är det som driver henne att bo i en grotta i oländig terräng trots böket att komma dit och utsattheten det innebär? Hur ser Maninna på smärta?Vad händer inom henne efter att hon levt eremitliv i några veckor? Blir det aldrig ensamt? Hur ser grottvardagen ut? Hur bor hon resten av året?Och varför ligger det ett dött rådjur i bilen?

6 Nov 201137min

När Helen Johansson var 21 år gammal fick hon diagnosen Borderline personlighetsstörning. För Helens del innebär sjukdomen att hon lätt får mycket svår ångest, en ångest som kan utlösas av nästan vad som helst. - Jag vet aldrig hur jag mår när jag vaknar och därför funkar det inte för mig att jobba, säger hon. Det räcker med att något litet händer så kan ångesten dra igång. Det kan vara att en telefonförsäljare ringer och är envis eller att datorn här hemma krånglar. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Helen har varit på behandlingshem i flera omgångar och blivit mycket bättre på att hantera sin sjukdom. När hon mådde som sämst åt hon nästan ingenting, drack för mycket och skar sig. - När det gäller maten tyckte jag inte att jag var värd den. Drack och skar mig gjorde jag för att lindra ångesten. Vändpunkten för henne kom när hon träffade sin sambo Anne. Kärleken och den trygghet den ger har gjort henne mycket starkare. Idag varken dricker hon för mycket eller skär sig. Helen drabbades dock av ett hårt slag för ett och ett halvt år sedan. Idrotten har alltid betytt mycket för henne och hon var aktiv i en klubb. Hon ville vara öppen om sin sjukdom och berättade att hon lider av Borderline. Efter ett tag ringde klubben och sade att hon inte längre fick vara med – det fanns de som var rädda för henne. Helens självkänsla fick sig en rejäl knäck. De gamla tankarna på att inte äta, börja dricka och skära sig kom tillbaka. Idag, ett och ett halvt år senare, undrar hon fortfarande varför vissa personer i klubben var rädda för henne. Samtidigt har en tanke väckts – tänk om hon skulle kontakta klubben och försöka reda ut varför det blev som det blev.

30 Okt 201135min

Fia sörjer fortfarande sin döda hund Elliot trots att det har gått flera år sen han dog. Ingela bytte ring med sin hund när den dog. Hur stark kan kärleken till ett husdjur bli? Och hur länge får man sörja när husdjuret dött? Det här är ett program om kärleken till ett husdjur och sorgen när det går bort. Finns det en grishimmel och hur känns det att avliva en get som man pratat dagligen med de senaste elva åren? Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Reporter är Stefan Nordberg. Till vardags jobbar han på tidningen Byggvärlden. Tidigare har han bland annat jobbat med djur på Skansen och som valguide i Nordnorge."Jag började tänka på programmets tema när jag jobbade på Skansen och ombads avliva en uppenbart plågad gråsparv. Genom att snabbt avliva den skulle lidandet avslutas. Jag klarade det inte. Jag var inte som min vän Erland, tänkte jag då. Djurvårdaren Erland som älskar sina djur på Skansen och som skjuter dom i huvudet med en bultpistol när de blir gamla. Erland har en kohud som hallmatta. Från en ko som han tog hand om i hela dess liv. Erland är en känslig man men i mina ögon ytterst hårdhudad. Sådan är inte jag." Erland är också med i programmet, och får bland annat prata om sin favoritget Tea.

23 Okt 201138min

Han kallar sig själv Svarta Höken men hans svenska namn är Hugo Bergström. Han har ett passionerat intresse för indiankultur och har under många år alldeles på egen hand byggt upp en indianby utanför Åtvidaberg trots att han häcklats av många. Där har han gjort allt från att bygga tipi till att sy indianmockasiner. Men hur ska det går med byn när ingen vill ta över? Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

16 Okt 201134min

Aslan bor i en liten stad i norra Kaukasus, ett lugnt hörn i en väldigt orolig del av Ryssland. Regionen är översållad av olika etniska grupper och Aslan själv är tjerkess medan hans fru är ryska. De har två barn, höns och kaniner i ett skjul i trädgården samt internet och satellit-tv i vardagsrummet. Sveriges Radios Fredrik Wadström som arbetat många år i Ryssland har själv tjerkessisk bakgrund och besöker Aslan för att förstå vad som återstår av tjerkessisk identitet efter 150 år av ryskt styre i norra Kaukasus. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

9 Okt 201134min