Business i gränslandet: Peder Gustafsson, Bangkok

Utrikeskrönika 9 februari

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

Bangkok onsdag.

I den lilla staden Mae Sot i norra Thailand har livet för invånarna förändrat radikalt det senaste året. Orten ligger precis på gränsen mellan Thailand och Myanmar. Det som skiljer de två länderna är bara den smala gränsfloden.

På vissa ställen är avståndet mellan flodbankarna inte mer än 30 – 40 meter. Det känns som att det nästan går att ta på Myanmar. På andra sidan floden från Mae Sot ligger staden Maywaddy. Båda städerna lever mer eller mindre på gränshandeln i området mellan Thailand och Myanmar.

I vanliga fall, när det inte är pandemi eller pågår strider på Myanmars sida av floden, så passerar tusentals fordon varje dag på de två broar som binder samman städerna med varandra.

Det är överlastade långtradare, truckar och personbilar där man på ett fascinerade sätt lyckats lasta kartonger flera meter upp i luften enkelt säkrade med rep.

Men nu är det tyst och öde vid de två broarna. Nästan ingen från Myanmar får lämna eller komma in landet för militärjuntan. De thailändska myndigheterna är inte heller så glada i att släppa folk över broarna eftersom man är övertygad om att alla som kommer från Myanmar är smittade med covid-19.

Men det hindrar inte de personer som lever på gränshandeln. Både på Myanmars och thailändska sidan av floden slingrar sig smala vägar längs flodbankarna. En möjlighet att utnyttja tycker handlarna som de senaste året haft det svårt ekonomiskt eftersom pandemin och militärkuppen påverkat deras möjlighet att göra business vid gränsen mellan länderna.

På flera undanskymda ställen längs floden har torftiga lastkajer byggts. Där lastas de enkla låga, smala och långa flodbåtarna till max och lite till. Från flodbanken ned till båtarna är det ett fall på runt 4 meter. För att få ned kartonger med allt från ostronsås, ris och chili till fryst kött, burar med getter och mikrovågsugnar så har man byggt rutschbanor där man skickar ned allt som ska transporteras på båtarna.

Det är ett synkroniserat skådespel med lastbilar som kommer tungt lastade på den smala grusvägen, stannar till vid rätt rutschbana där lasten skickas ned i de små båtarna som när dom är, i mitt tycke, överlastade snabbat tar sig vidare till Myanmar sidan av floden. Allt övervakat av den lokala bossen som med bister min håller koll på varenda kartong och förpackning som transporteras.

Det är han som bekostat bygget av lastkajerna och nu ska investeringen betala sig. När jag frågade honom om affärerna går bra svarade han med ett stort tandlöst leende att så länge Myanmars militär inte genomför flyganfall på andra sidan så sover han gott om nätterna. Jag tolkar det som att affärerna, eller låt oss säga, svarthandeln går bra.

När jag åker vidare på den thailändska sidan av floden och kommer runt en liten flodkrök ser jag på andra sidan floden, alltså i Myanmar, flera enorma byggen mellan de gröna palmerna. Jag räknar till 23 höga lyftkranar. Det är kinesiska företag som bygger ännu ett av många enorma kasinon som uppförts i Myanmar de senaste åren.

Vid bygget pågår full aktivitet och vi försöker få kontakt med dom på andra sidan floden. Efter en stund när en man i grön uniform viftar åt oss att åka vidare inser vi att det är kinesisk arbetskraft som bygger kasinot. Här är vi alltså, vid något som kan beskrivas som en krigszon och konstaterar att svarthandeln över floden pågår för fullt och mitt i allt bygger kinesiska företag ett kasino med importerad arbetskraft. Min thailändska kollega säger att möjligheten till att tjäna pengar har en enorm drivkraft. Jag har svårt att säga emot.

Peder Gustafsson, Bangkok
peder.gustafsson@sverigesradio.se