E-handel? Non merci! Andreas Liljeheden, Bryssel

Utrikeskrönikan 10 maj 2022. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Ett två, ett två, testing testing.Det här är Peking, tisdag.Testing, testing. Ja, så kan det låta när jag testar ljudet i mikrofonen ibland.Men orden har fått en annan innebörd här i Peking.Masstesterna har kommit till stan.Vi har inte bara drabbats av en omikronvåg, om man nu kan kalla ett 50-tal fall om dagen för en våg. Peking är också mitt uppe i en provtagningsvåg.Och min telefon fylls av sms som påminner mig om att gå och göra min plikt; ett svep i halsen, i det utlysta folkkriget mot covid-19.Likt mänskliga ormar ringlar sig köer av munskyddsbeklädda Pekingbor runtom kvarteret där jag bor.De köar i ett virrvarr av vita poppel- och pilträdsfrön som dansar i vårvinden likt ett lätt snöfall.Men frukta inte, kära Pekingbor, poppeltussar sprider inte covid-19, det har smittskyddsmyndigheten försäkrat oss om.Antalet covid-fall i Peking är som sagt väldigt få, i relation till hur många som bor här i huvudstaden.Men vi gör våra masstester ändå, för annars får vi inte gå till matbutiken. Eller parken. Eller åka kollektivt. Eller gå till jobbet för den delen.Allt kräver ett negativt covid-test, att lägga till den så kallade ”hälsokod” vi redan behövt visa upp i flera år. Och Peking är långt ifrån ensam.Hangzhou, Wuhan, Shenzhen. Flera av Kinas megastäder har infört lirkande restriktioner.Välkommen till masstesternas förlovade land.Ironiskt nog kallas det vi nu går igenom för en ”Changtaihua”, en normalisering.Det är alltså det här som kan antas vara det nya normala i Kinas nolltoleranspolitik mot covid-19.Det handlar såklart om att undvika ett nytt Shanghai. Arma Shanghai, som varit nedstängt i över en månad.Shanghai, där de boende testats gång på gång på gång. Ett masstestande utan ände, utan slut.Häromdagen såg jag en bild i sociala medier, som sägs komma från Hangzhou.Det är en bild som visar en liten provtagningsstation för covid-19.Men, som liknar ett litet tempel; ni vet, en sån där minimal spartansk stenbyggnad utan dörr, där det som mest kan rymmas en staty över en gudom, där troende kan lämna offergåvor eller tända rökelse.Fast i Hangzhou satt där istället en person i vit heltäckande skyddsdräkt, redo att ta ditt halsprov.Hell dig, masstestarguden. Må du leva i tio tusen år.Klart slut, från Peking, hälsar Björn Djurberg.Björn Djurbergbjorn.djurberg@sverigesradio.se

10 Mai 20223min

Utrikeskrönikan 9 maj 2022 Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Pretoria måndag. Åter på hemmaplan i Sydafrika, men mitt sinne och mina tankar är fortfarande till stor del kvar i Ukraina och alla de möten, berättelser och öden vi fick ta del av där. Jag har fått frågan några gånger – vad gjorde starkast intryck på dig? Och det är svårt att säga. Men kanske var det en scen som jag minns särskilt väl. Vi följde en grupp ukrainska minröjare nån timmes bilfärd norr i Kiev. Jag minns skogsgläntan där vid sidan av grusvägen. Polistejpen var svept runt träden och markerade kanske ett femtio gånger femtio meter stort område. Vårsolen lyste över maskrosorna. En soldatstövel stod i vägkanten. Bitar av plåt och skräp. Det var först efter en stund jag såg det första skelettet, sen ett till precis bredvid. Jag har sett döda förut, eller snarare dödade människor förut. I Centralafrikanska republiken i en källare, i Burundi en bränd kropp på gatan.Just här handlade det om en av så många platser där ryska stridsfordon skjutits i bitar under de intensiva striderna som svepte fram här för drygt en månad sedan. Och det är alltid en sorg att se, men samtidigt en känsla av overklighet. Man skyddar sig själv genom att ta bilder, kameran eller mobilen blir ett filter mot verkligheten. Efter ett tag när man vant sig vid alla sönderskjutna hus, bilar och rostbruna brända rester av stridsvagnar och lastbilar, så kändes det som – det här är en kuliss. En filminspelning. Men det var nåt med de där skeletten som grep tag i mig. De ukrainska minröjarna iklädda västar och hjälmar fnyste lite åt dessa rester av ryska soldater och började sakta undersöka om de fanns minor kvar innanför tejpen. Men vilka var de där helt oigenkännliga resterna? Kanske, mycket troligen, handlar det om unga 20-åriga värnpliktiga från Irkutsk eller Volgograd som hade hela livet framför sig, och inte hade en aning om att deras förband var på väg emot. Två kroppar som det nästan inte finns nåt kvar av, och två mödrar någonstans i Ryssland som undrar var deras söner är, sömnlösa av oro och ovisshet.Idag är det dagen för den stora segerparaden i Moskva. Den ryska krigsmaskinen har gjort allt den kunnat för att blidka president Vladimir Putin och försöka visa upp nåt som kan påminna om en militär framgång i Ukraina. Kanske blir det symbolen för det ukrainska motståndet, hamnstaden Mariupol som kommer förklaras som en rysk seger denna symboltyngda dag. Det råder ingen tvekan om att kriget kostat tusentals ukrainare livet, varav många civila. Men det har kostat Ryssland också. Och när militärparaden drar igång på Röda torget idag med kolonner av skinande, blänkande vapensystem som ska visa på rysk militär överdådig styrka, ja då ska jag åter minnas de där två skeletten i den ukrainska skogsbacken.Richard Myrenberg, Pretoria

9 Mai 20223min

Utrikeskrönikan 6 maj 2022. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Här är Stockholm fredag,Kanske är det för att vi svenskar har så klumpiga uttryck för att be om ursäkt som ordet fin just nu har fått en så framträdande plats i vårt språk. Som ett slags kompensation. Såå fiiin. Hej fina du. Åh vad fiint ni har gjort. Och körsbärsblommorna är finast.Det pågår en arabisk filmfestival i Malmö just nu och en av mina vänner, en filmregissör från Kairo, frågade mig vad ordet OJ betyder. På det dygn hon befunnit sig i Sverige sa hon att hon hade hört ordet OJ minst 20 gånger. När hon klev av tåget och en kvinna råkade stöta till henne på perrongen. Oj! När barristan på caféet spillde cappucino. Oj!Lite generad var jag tvungen att förklara att jo, man säger så i Sverige istället för att be om ursäkt. På engelska kanske man säger Oh, I'm so terribly sorry I stepped on your foot, so terribly clumsy of me. Översatt till svenska blir det OJ.Och faktum är att det finns en hel lista över engelska uttryck som översätts med ett ord på svenska, den brukar ibland cirkulera på sociala medier, några exempel är:I'm sorry, I did not quite catch what you were saying. Svensk översättning: Va? - istället för, förlåt mig men nu hörde jag inte riktigt vad du sa.Eller: Excuse me, may I disturb you for a second? Svensk översättning: Öh du... - istället för ursäkta får jag störa dig i en sekund?Min vän filmregissören från Kairo skrattade och skrattade och sa att ja, men det är ju precis så fåordiga vi trodde att ni var i Norden när vi såg Tarkovskiljs filmer eller de där svartvita bergmanfilmerna om gud. Men, sa hon, jag trodde att ni hade vuxit ifrån det där dystra, svenskar verkar så positiva nuförtiden.Jo, sa jag, du kanske också har hört ordet fin. Eller åh fiiiina. Själv tänker jag alltid på min gammelmoster när jag hör ordet Fina. Hon hette Moster Edla, men var döpt till Edla Josefina och kallades ibland för bara Fina. En fin liten tant som jobbade i en sybehörsaffär och gärna bjöd på lunch bestående av sillar, sillsalat, prinskorv, Jansson och rökt lax. Och så frågade hon: nå hur smakade det? Min pappa skulle aldrig ha kommit på tanken att svara: fina Josefina, du gör alltid så fint när du bjuder oss på fin lunch, utan han svarade alltid: Hur det smakade? Tja, det var inte värre än vanligt. Varpå fina Josefina fnittrade och skrattade – lika förtjust varje gång, och samma fraser upprepades vid varje lunchbjudning. Men så var också detta för 50 år sen, på den tiden när en liten tant som moster Edla Josefina inte skulle kommit på tanken att säga OJ om hon råkat sticka någon med synålen när hon skulle lära ut korsstygn i sybehörsaffärn på Katarina Bangata.Min väninna filmregissören från Kairo, tänkte efter. Jo, hon hade hört ordet FIIIN och tänkt på att just det ordet ofta uttalades en oktav högre än ordet Oj.Cecilia Uddén, för P1-morgon i Stockholm.

6 Mai 20223min

Utrikeskrönika 5 maj 2022. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Odessa, torsdag.Ett skratt förlänger livet, kanske är det därför den judisk-ukrainske fotografen Boris Bukhman som vi träffade här i Odessa skojar nästan hela tiden.Heter du Johan, säger du? Det är ju ett judiskt namn. Häng med till synagogan så kan vi uppgradera dig, göra en liten chop-chop så blir du en riktig jude med bums, säger Boris och skrattar.Han är en tvättäkta Odessit, Odessabo. Hans gammelgammel mormor föddes här, liksom hans barn och barnbarn. Humorn och skrattet finns i Odessas blod.Odessiter skrattar alltid, ibland genom tårarna, för hur ska man annars överleva svåra tider, säger han.När vi promenerar med fotografen Boris genom det gamla judiska kvarteret, Moldovanka, hälsar han glatt på alla. Här bor min muslimske vän, säger han och pekar på ett av husen.När vi ses, säger jag Salam Aleykum, han svarar Shalom.Det här är Odessa, här bor folk med alla möjliga bakgrunder, etniciteter, men i dag är vi alla ukrainare.Jag kommer aldrig lämna den här staden, jag klarar mig inte utan Odessa och Odessa klarar sig inte utan mig. Och jag lovar, om jag gud förbjude, träffar på en så kallad befriare, en ryss som påstår att vi behöver räddas från nazister, så kommer jag med stolthet döda denne ockupant, vi behöver inte räddas.När mina vänner ringer från utlandet och frågar hur det går, var alla nazister i Ukraina håller hus, så svarar jag, de hänger i synagogan, tillsammans med sina judiska vänner. Den Odessitiska ironin, sarkasmen.Han tar oss till en av de stora synagogorna i staden och en intilliggande koscherbutik, samtidigt som han stolt berättar om det judiska livet i staden, kulturen.Fast vet ni, egentligen är jag inte jättereligiös, viskar han. Men ibland så ber jag. Särskilt när mina vänner bjuder mig på middagar och serverar griskött, då blundar jag, lägger mina händer över tallriken och ber en bön: kära gud, må du förvandla denna rätt till fisk, och så blir det fisk och så äter jag det, säger han och skrattar.Äter ni också fisk i Sverige? Ni gillar sån där rutten fisk, väl. Jag har aldrig fått äran att smaka.Vi lovar att han ska få det en dag, när vi kommer tillbaka. I gengäld för det löftet ger han oss Matza i gåva, judiskt osyrat bröd som liknar det svenska hårda tunnbrödet. Passar perfekt till surströmming.Som den judiske Odessiten, författaren och krigskorrespondenten Isaak Babel skrev i sina noveller från staden: en man från Odessa kan äta vilken gryta som helst, bara det finns vitlök och lagerblad och lite humor.Lubna El-Shanti och Johan-Mathias Sommarström, Odessalubna.el-shanti@sverigesradio johan-mathias.sommarstrom@sverigesradio.se

5 Mai 20223min

Utrikeskrönika 4 maj 2022. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. London, onsdag .Livet som Londonkorrespondent är sannerligen inte stillsamt, eller tråkigt för den delen.Men av någon anledning så verkar det i synnerhet vara männen i mitt liv som håller mig sysselsatt, keeping me on my toes, som man säger.Männen i mitt liv, ja.Boris Johnson, premiärministern, den politiska katten med nio eller kanske ännu fler liv. Mannen som blivit den första sittande brittiska premiärministern att ha tilldelats böter för att ha brutit mot lagen, när han deltog på sitt eget födelsedagsfirande under pandemin. Då, när hårda restriktioner gällde här.Avgångskraven mot honom har avlöst varandra – men Boris sitter kvar – samtidigt som stormen som fått namnet partygate, fortsätter blåsa som den politiska följetong den blivit.Och på tal om följetonger… Jag brukar väl inte tänka att jag har så mycket gemensamt med Storbritanniens drottning Elizabeth den andra. Men männen, eller kanske snarare en man, i hennes närhet har stulit ganska mycket fokus i hennes liv – och på brittiska löpsedlar.Jag tänker förstås på prins Andrew, hertigen av York, vän till sexförbrytaren Jeffrey Epstein. Prinsen anklagades i flera år för att ha förgripit sig på en då 17-årig kvinna, för två decennier sedan. Den anklagelsen slutade med en förlikning i amerikansk domstol. Därmed riktades rampljuset bort från Andrew, som brukar kallas drottningens favoritson, i god tid innan regentens sjuttio år på tronen ska firas stort i sommar.Och de senaste dagarna har den brittiska befolkningen fått stifta bekantskap med en annan man, en parlamentsledamot som inte gjorde så mycket väsen av sig fram tills nu. Toryledamoten Neil Parish har nu blivit vida känd under smeknamnet ”porr-ledamoten” - efter att han alltså tittade på porr i sin mobil, sittandes på bänkarna i det brittiska underhuset.Hans förklaring? Att han sökte på nätet efter traktorer, en Dominator, och då trillade över något helt annat.Neil Parish medgav dock att vid ett annat tillfälle hade han gått in på samma sajt igen, den här gången inte för att titta på traktorer...Ett ögonblick av vansinne, kallade han det för, innan han lämnade in sin avskedsansökan.Fler än 50 parlamentsledamöter utreds just nu för olika typer av överträdelser – allt från sexistiska kommentarer till tafsande och trakasserier. Porrtittandet, utredningarna och flera andra avslöjanden på senaste tiden, har väckt en debatt om vad det är för kultur som råder i hjärtat av brittisk politik – om sexism i maktens korridorer.Stephanie Zakrisson, Londonstephanie.zakrisson@sverigesradio.se

4 Mai 20223min

Utrikeskrönikan 3 maj 2022. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Bangkok tisdagInternationella pressfrihetsdagen infaller den 3 maj varje år. Jag tycker att det är en dag värd att uppmärksamma. För ett samhälle utan fri press är inte ett fritt samhälle.Vi lever i en tid när journalister får det allt svårare att verka fritt runt om i världen. Jag märker det genom att det blir allt svårare att få journalistvisum till dom de sydostasiatiska länder jag bevakar. Dagligen hotas, förföljs, trakasseras och mördas reportrar runt om i världen. Bara för att vi gör vårt jobb och för att vi vill berätta för dig om hur det ser ut i samhället och spegla orättvisor, korruption eller maktmissbruk.Det vi gör är att vi använder vår rätt till yttrandefrihet. En rätt och frihet som gäller alla världens invånare enligt artikel 19 och 20 i FN:s förklaring om de mänskliga rättigheterna. Tyvärr får allt färre den möjligheten. Jag är inte ensam om att tycka att det är en oroande utveckling. Pressfriheten gynnas heller inte av att vi har ledare runt om i världen som öppet hånar och talar illa om journalister som jobbar för oberoende medier. Det är oroväckande och påverkar press- och yttrandefriheten runt om i världen. Även i Sverige.När Reportrar utan gränser varje år presenterar sin lista över pressfrihetsindex i 180 länder ger det en tydlig bild över situationen för yttrandefrihet i världen.Jag bevakar länderna i Sydostasien och år efter år finns de länderna med i listans allra nedersta del. I det absoluta bottenskiktet finns Laos och Vietnam på 172.a respektive 175.e plats. Vietnam är det land i världen som håller näst flest journalister eller människorättsaktivister fängslade. Bara Kina håller fler bakom lås och bom.Länder som vi kanske tror har en relativt stor pressfrihet som Singapore, Filippinerna och Thailand ligger alla på den sämre halvan av pressfrihetsindex. Singapore ligger inte långt efter Kina när det gäller att kuva mediefriheten. Regeringen där är snabb med att stämma kritiska journalister, utöva påtryckningar med hot om att förlora jobbet. Man har till och med tvingat journalister att lämna landet. I Filippinerna har 5 journalister mördats de senaste 2 åren och under samma tid har flera oberoende mediabolag tvingats att stänga efter påtryckningar från regeringen och situationen för reportrar i landet blir allt sämre.I Thailand kan all kritik mot regeringen eller kungahuset leda till långa fängelsestraff som underlättas av en mycket sträng lagstiftning. Det har lett till en utbredd självcensur bland journalister och hotar på så sätt både yttrande- och pressfriheten i landet.Sedan militären tog makten vid en kupp i Myanmar förra året har all fri press, radio och TV stängts ned. Hundratals journalister finns på juntans lista över fiender mot staten och många av dom har tvingats fly landet eller håller sig gömda i djungeln.Det är en mörk bild av pressfriheten i Sydostasien som jag lägger fram, men det finns en ljuspunkt. Östtimor, den lilla unga nationen som slogs och besegrade Indonesien för självstyre. Där har den friapressen blomstrat sedan självständigheten.Så ägna gärna en tanke på pressfrihetensdag åt hur tacksamma vi ska vara i Sverige för att vi fortfarande har en oberoende och fri press. För om vi inte är på vår vakt kan läget förändras snabbt och Sverige kan snabbt rasa från sin tredjeplats på listan över pressfrihet i världen.Peder Gustafsson, Bangkok.peder.gustafsson@sverigesradio.se

3 Mai 20223min

Utrikeskrönikan 2 maj 2022 Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Göteborg måndagJag rör mig i ryska gränstrakter - i Norge, Finland och Baltikum. Platser där resor över gränsen och mötet med den närmsta grannen tillhört vardagen. Handel, idrott, kultur, familj och vänner har haft ett självklart utbyte mellan länderna. Nu är bilden en annan. Fenomenet är inte nytt. Vi har sett det förut. Två års pandemi gjorde oss varse om hur ett yttre hot snabbt kunde förändra situationen och stoppa ett gränsnära utbyte. Som Norgekorrenspondent har jag under pandemin sett och hört mycket om vad en stängd gräns betyder för människor i gränsbygder. Splittrade familjer, stora ekonomiska förluster och hur snabbt ett vi och dom-beteende uppstod.Men nu har hotet fått en annan dimension, något mer än ett virus. Grannen i öster har förändrats, bytt ansikte och står för en ny oförutsägbarhet. Människor i gränsbygder har fått en ny osäker situation att förhålla sig till. Jag möter det i nordnorska Kirkenes, bara ett stenkast från Ryssland. I 30 år har man jobbat här för ett ökat utbyte med närmsta grannen. I centrum är gatuskyltarna skrivna på båda språken, många har familj och vänner på båda sidor gränsen och handelsflödet har betytt mycket för området.Nu är det stopp. Stängt och tyst när det gäller utbytet med Ryssland.I estländska Narva är bron över till Ryssland bara 130 meter lång och den stora majoriteten av invånarna rysktalande. Många blev kvar efter den sovjetiska ockupationen och en misslyckad integration och dåliga språkkunskaper i estländska hos många äldre splittrar generationer i synen på kriget. Man undviker att prata om det för att inte bli ovänner. Och den enkla, vardagliga rörelsen över gränsen är borta. I finska karelen var gränsstationen i Nuijama, landet största gränspassage till Ryssland med 3 miljoner gränspassager om året före pandemin. Nu är det nere i 10 procent och de stora ytorna är tomma och öde.Sankt Petersburg ligger bara 20 mil in på ryska sidan och med omkring fem miljoner invånare, nästan lika många som i hela Finland innebär förlusten av ryska besökare ett stort ekonomiskt tapp. Men svårare och sorgligare än de förlorade inkomsterna är de mänskliga såren. Splittrade familjer, rysktalande som känner sig utsatta och återigen talas det om vi och dom. Rädslan som kommer när närmsta grannen i öst visar sig vara en annan än den man trodde. Jag möter en gnagande känsla och oro hos människor. Vad händer efter Ukraina? (I Baltikum är minnet av sovjetisk ockupation stark. )Pandemin stängde gränsen. Det var tufft men det kom ett vaccin och människor kunde återigen mötas och röra sig som förr.Nu är frågan - När kommer det ett vaccin mot krig?Carina Holmberg för P1 morgon

2 Mai 20223min

Utrikeskrönikan fredag 29 april 2022. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Stockholm, fredag.Kareem är död.Han blev fyra år.Kareem dog för att vuxna män inte kunde komma överens.Han dog för att stolthet inte låter sig tummas på.Jag kommer ihåg Kareems stora nötbruna ögon, slangarna in i hans kropp.Hur han drog i mitt skägg med sina små fingrar.Han bodde 15 minuter från sjukhuset men eftersom krigande män kontrollerar olika delar av staden han bodde i och inte kunde komma överens om ens lättnader för vanliga civila, var han tvungen att göra en resa på sju timmar för att komma till sjukhuset han nästan kunde se från sitt fönster.Hans lilla kropp orkade inte.De nötbruna ögonen har slocknat, fingrarna stelnat.För Kareems familj är sorgen oändlig.Saknaden avgrundsdjup.Kareem blev ett av krigets offer i Jemen. Men han dog inte av bomber eller kulor, han dog av en annan sorts hänsynslöshet och avsaknad av respekt för mänskligt lidande, mänsklig värdighet.Det är ingen tom klyscha att de mest skyddslösa drabbas värst i krig.Inte bara de som dör i strider, också barn som förlorar sina föräldrar, sina syskon, sin framtid.Jag glömmer aldrig det lilla spädbarnet under Gazakriget 2014. Hela familjen hade dödats i ett bombanfall men den livlösa lilla kroppen kunde inte föras till ett bårhus utan förvarades i en glassfrys i väntan på begravning.Kontrasterna så brutala.Den färgglada glassfrysen vars bilder på läckerheter utlovade löften om njutning – men däri – under det genomskinliga locket – ett släckt liv. Ett barn, en framtid som aldrig blev.Eller pojken i Aleppo, jag minns honom så väl.Tunga tårar föll nerför hans dammiga kinder.Hela hans familj hade dödats i ett helikopteranfall. 11-åringen var helt ensam, utlämnad, ett lätt byte för illasinnade.Många av de barn jag sett fått betala krigets pris vill jag egentligen bara glömma.Vill inte påminnas om den ondska eller om det är likgiltighet som fått deras söndertrasade lemmar eller livlösa kroppar att etsas fast i mitt minnes mörker.Nu sker det igen.Utanför ett bombat bostadshus i Odessa ligger en hög av blommor. I mitten två rosa nallar. En i form av en sagohäst med garn som man. Nallar för att hedra en tremånaders bebis som tillsammans med sin unga mamma dödades av robotar avfyrade av mänskliga fingrar. Kalla fingrar.Men längre österut hedras ingen med nallar.I Mariupol trycker barn och mammor i ett stålverks källare utan att se dagens ljus. De försöker överleva och vet att varje explosion de hör, varje tryckande smäll som vibrerar i bröstet kan ha varit ytterligare liv som släcktes.Så även om de överlever, även om de lyckas fly kommer minnet av rädslan och de ångestbringande dödliga ljuden aldrig att försvinna.Men varför attackeras barn? Varför attackeras civila?Tja, det sägs att man vill bryta ner kampviljan. Men är det verkligen så? Skulle någon attackera mina barn skulle jag snarare explodera i raseri och kampvilja, för när det verkligen gäller, finns det inget som är så viktigt som våra barn – och kanske är det just därför de utsätts.Johan-Mathias Sommarström, Mellanösternkorrespondentjohan.mathias.sommarstrom@sverigesradio.se

29 Apr 20223min