E-handel? Non merci! Andreas Liljeheden, Bryssel

Här finns Sveriges Radios korrespondenters krönikor i P1 Morgon samlade som podd. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Berlin, fredag.Med tre månader kvar här i Tyskland har jag börjat göra listor över allt jag vill hinna med, se och besöka innan flytten hem till Sverige, men framförallt över vad jag kommer sakna.Högt upp står ”att bli tilltalade Die Dame” i de små interaktionerna i vardagen, på bageriet eller i blomsteraffären. Det ligger något formellt men ändå så vänligt i det där, ett ofta ömsesidigt erkännande av att man vandrat en bit genom livet, med visst förstånd och anständighet i behåll och att den bedriften är värd lite respekt.Så mycket värdigare än att krampaktig betitlas ”tjej” långt upp i medelåldern.Jag kommer också att sakna det jag i början avskydde med Berlin, att affärerna har söndagsstängt. En trebarnsfamilj utan mjölk, bananer eller pasta hemma, det är ingen vacker syn, men man lär sig planera, vare sig man vill eller inte, och efter tre år erkänner jag gärna att det gör något med en stad när alla en dag i veckan gör annat än att konsumera i affärer.Jag kommer sakna småhantverkarna, att kunna få ulltröjan konststoppad och skorna lästade i kvarteret och jag vet att jag inte kommer vara den enda hemflyttade journalisten som saknar att veckla ut en dagstidning större än köksbordet och tjockare än en möbelkatalog men utan en enda bild.Vad jag inte kommer att sakna är att titta mer bakåt än framåt på autobahn av rädsla för fartdårar, och att alldeles för många här bara inte kan kväsa impulsen att läxa upp främlingar för minsta regelbrott.Och så är det en aspekt av Horace Engdahls bevingade ord som jag lämnar bakom mig med glädje, att Tyskland är ett Sverige för vuxna.För visst stämmer det att Tyskland känns som ett moget land. Tyskarna klarar av att tycka olika på ett beundransvärt sätt, här finns inte vår otrygga strävan efter ständig samsyn.Inget annat land har så ärligt och genomgripande gjort upp med sin mörka historia och håller diskussionen om personligt och kollektivt ansvar vid liv.Här tas det allvarliga på allvar utan att det genast skämtas bort som av ängsliga tonåringar.Men emellanåt slår det över och Tyskland känns mer som ett Sverige för pensionärer.Inget ont om pensionärer, många av mina favoritmänniskor i världen är sådana, men med stigande ålder kan en överdriven ängslighet och en skepsis mot allt nytt infinna sig.Man klamrar sig fast vid det beprövade långt efter bäst före-datum, i Tysklands fall vid allt från förbränningsmotorn till faxapparaten.Men högst upp på min lista över sådant jag kommer sakna står ändå konceptet ”Feierabend”. Att ”ta kväll” med ett dagsverke i ryggen och utbringa en liten skål för sig själv, om så bara inombords. Att vara nöjd för idag och påminna sig om värdet av den egna insatsen efter arbetsdagens slut och alldeles särskilt på fredagar, inför veckoslutet.Så, med bara några timmar kvar till helgen, kanske det är dags att introducera ett nytt tyskt låneord i svenska språket, det var ju trots allt alldeles för länge sedan sist.Mer ”Feierabend” åt folket, helt enkelt.Caroline Salzinger, Berlincarloline.salzinger@sverigesradio.se

1 Apr 20223min

Här finns Sveriges Radios korrespondenters krönikor i P1 Morgon samlade som podd. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Ukraina, torsdag.Hans spinkiga ben stack fram under betongklumpar. Kroppen slarvigt gömd under en färgglad filt med Disneymotiv.Han har för mig blivit bilden av det obegripliga.Inte som de diffusa ljuden från de dova explosionerna som mullrar avlägset.Ett ljud, en bomb. Någon dör.Ljudet av död.Varje dag är det nya begravningar här.Kistor klädda i den ukrainska flaggans blågula färger.Sörjande familjer och vänner.Det spelar ingen roll om det är en civil eller en soldat, smärtan för de anhöriga är lika stor. Ingen vet hur många som dött. Hur många som dött i ett krig ingen här bett om.Några kistor är mindre än andra.Barnens.Det var Stepans kropp som gömdes under en färgglad filt med Disneymotiv. Hans spinkiga ben och blöja som stack fram under filten. Kroppen låg på krossad betong.Stepan är bara ett av de alldeles för många barn dödats i Ukraina.Hittills.Barn som på familjefoton ses le mot fotografen, en förälder eller ett syskon.Barn som för bara drygt en månad sedan lekte sina lekar som barn ska göra, tjatade om godis, kramade sina föräldrar. Barn som fick sagor lästa för sig, som svettades i hårfästet av vilda lekar. Barn som var barnBarn som skulle ha ett helt liv framför sig, men vars liv istället släcktes av ett ondskans meningslösa raseri.Barnens kistor är små, så små.Svärtan och lidandet så stort.Att förlora ett barn är att förlora sig själv. Att förlora sitt allt.Hur går man vidare.Någon har dödat ditt barn, går tanken ens att hantera.Det skulle vara precisionsbomber sades det, militära mål, civila skulle skyddas.Undrar om Stepans föräldrar håller med. Eller om några av de andra barnens föräldrar håller med.Eller om mannen till den nyförlösta kvinnan i Mariupol - hon som var en av dom som bombades i ett BB och dog, ja, hennes barn dog också - undrar om hennes man, pappan håller med.Att ett barn dör, att ett enda barn dör är en tragedi större än livet själv. Här sker det varje dag. Som det tidigare skett i Irak, Syrien och andra krig.Att barn dör får aldrig bli slentrian, aldrig bli normalt.Krig är helvete, krig är sorg, krig är mörker och än en gång får våra tårar förenas i det meningslösa, för även om tårar inte löser några kriser, är det tårar, ilska och någonstans ett litet hopp om en bättre framtid som får människor att härda ut och orka gå framåt.Johan-Mathias Sommarström och Lubna El-Shanti för P1-morgon i Ukrainajohan-mathias.sommarstrom@sverigesradio.se lubna.el-shanti@sverigesradio.se

31 Mar 20223min

Utrikeskrönikan 30 mars 2022. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Washington, onsdag. Drygt två dygn senare är chock-ögonblicket på Oscarsgalan något många fortfarande verkar ha svårt att smälta. Skådespelaren Will Smith gav komikern Chris Rock en örfil på scen, efter att Rock skämtat om Smiths fru. En attack han till slut bad om ursäkt till Chris Rock för och som nu utreds av Oscarsakademin. Det är också en attack som delar in folk i två läger. De som tycker att slaget delvis går att försvara eftersom Will Smith bara stod upp för sin hustru medan andra kallar det förkastligt och beskriver det som hyckleri att privilegierade Hollywood-män kan misshandla någon och 20 minuter senare få en stående ovation i direktsänd TV. Men kritiken handlar också om det man menar var ett utslag av toxisk maskulinitet från Will Smiths sida. Att han gav uttryck för en skadlig manlighetsnorm genom att använda våld för att försvara sin frus heder. Och just diskussionen om kändisskap och var gränsen egentligen går mellan en romantisk kärleksgest och aggressivitet var på tapeten här i USA redan före Oscarsgalan, gällande ett av världens mest kända par: realitystjärnan Kim Kardashian och hennes numera exmake- rapparen Kanye West. Under flera månader nu har kändispressen och sociala medier-världen följt varje steg i deras uppslitande skilsmässa, mycket tack vare att Kanye West valt att offentliggöra sin version av separationen. Han har på sitt Instagramkonto postat inlägg där han påstår att han inte får träffa sina barn och publicerat sms-meddelanden från Kim Kardashian, där hon vädjar om att han ska sluta visa upp deras privata konversationer. Kanye West har också upprepade gånger skrivit nedsättande om hennes nya pojkvän, något många inklusive Kardashian och pojkvännen själva uppfattat som hotfullt. Samtidigt har West lagt upp bilder på sånt som ett helt bilflak med röda rosor han skickat i ett försök att få tillbaka sin exfru.Och precis som med Will Smiths slag i ansiktet på Chris Rock har Kanye Wests beteende beskrivits av en del som något nästintill romantiskt, att han gör allt han kan för att få tillbaka sin familj. Som försvar har både Will Smith och Kanye West sagt olika varianter av att kärlek får en att göra galna saker. Och det hela har behandlats som smaskigt skvaller i media. Men många i debatten menar att det istället rör sig om trakasserier från Wests sida. Komikern Trevor Noah, som växte upp med att se sin mamma utsättas för våld, spelade in ett uppmärksammat klipp där han säger att det som pågår mellan Kanye West och Kim Kardashian nu är något som borde lyftas över skvallernivån och ses i en kontext av vad miljoner kvinnor världen över utsätts för av män.Att Kardashian är ett offer trots alla hennes pengar och privilegier. Men Trevor Noah menar också att Kanye West borde få hjälp- inte stängas ute. West har varit öppen med sin psykiska ohälsa, han har diagnostiserats med bipolär sjukdom. Vi borde "counsel Kanye inte cancel Kanye", säger Trevor Noah.Will Smiths misshandel av Chris Rock på Oscarsgalan kommer gå till TV-historien men vad historien kommer säga om den omskakande händelsen efter debatten nu om mansrollen och hur vårt kändisfixerade samhälle bedömer berömda personers handlingar, återstår att se.Cecilia Khavar, Washingtoncecilia.khavar@sverigesradio.se

30 Mar 20223min

Utrikeskrönikan 29 mars 2022. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Här är Kairo, tisdag.Häromdan gick jag till det anrika tidningshuset Al Ahram för att intervjua analytikern Amr el Shobaki på Ahrams egen tankesmedja Al-Ahram Center for Strategic Studies.Amr Shobaki är välkänd kolumnist och kommentator och även tidigare parlamentsledamot. Jag anmälde mig i receptionen. De pekade på ett nyupptejpat anslag: Utländska besökare släpps enbart in med tillstånd från centrets chef, Abdel Mohsen Salama.“Ja, jag är föranmäld”, sa jag, “Jag har redan mailat en kopia på mitt egyptiska presskort”. “Ditt namn finns inte med på våra listor”, blev svaret.Jag har nog varit i tidningshuset Al Ahram fler än hundra gånger. Både på Centret dit jag nu var på väg och i de korridorer där några av Egyptens mest kända författare förr hade sina rum på nionde våningen. Jag minns hur jag som 28-åring satt och väntade på att bli insläppt till Naguib Mahfouz efter att han fått Nobelpriset i litteratur. Jag var nervös och mina svettiga handflator klibbade mot den röda galonsoffan utanför hans rum. När jag sen ställde mina invecklade frågor om huruvida Gud faktiskt dör i Mahfouz kontroversiella roman Berättelser från vår gata, lyssnade Nobelpristagaren med den sortens överdrivna intresse som vissa äldre kan visa för att få en ung människa att känna sig säkrare. Han fick mig att känna mig trygg. Själv knivhöggs han av en våldsbejakande extremist flera år senare – anklagad för att ha dödat Gud i sin roman.Nu låg mina handflator, osvettiga, mot den iskalla marmordisken i receptionen. Jag var inte nervös, men började bli irriterad.Amr Shobaki, som jag skulle intervjua, kallades ner till receptionen, men hur mycket den kände kommentatorn och tidigare parlamentsledamoten än vädjade, var svaret: Inga utlänningar utan chefens godkännande. Shobaki skakade på huvudet och sa att han hade haft ett möte med chefen samma morgon men att han inte velat slösa tid på den löjliga frågan om han hade rätt att ge en intervju i sitt eget arbetsrum.Nu stod han och vägde förnedring mot förnedring. Skulle han förnedra sig till att ringa chefen nu eller skulle han låta mig få inblick i hur maktlös han var genom att tvingas ställa in intervjun?Att inte släppa in utlänningar på tankesmedjan Ahram Center kan jämföras med att inte släppa in utlänningar på Utrikespolitiska institutet eller Dagens Nyheter i Stockholm.Och jag skulle inte ens ställa kontroversiella frågor om Gud och Guds eventuella död, utan om de galopperande matprishöjningarna till följd av kriget i Ukraina skulle bli ett problem för Egypten, vissa andra bedömare hade varnat för social oro.Men denna gång var det inte jag som hade svettiga handflator. På den frågan svarade Amr Shobaki: No comment.Cecilia Uddén, för P1-morgon i Kairo.cecilia.udden@sverigesradio.se

29 Mar 20223min

Här finns Sveriges Radios korrespondenters krönikor i P1 Morgon samlade som podd. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Köpenhamn, måndag.Jag får en bestämd känsla av att Danmark håller på att falla på sitt eget grepp. Som när man råkat sätta fälleben på sig själv, vinglar till och sen gör allt man kan för att försöka se ut som att inget särskilt hänt.Jag pratar, igen, om migrationspolitiken. För det är ju uppenbart att Danmark, som i många år kämpat för att vara stramast, strävast och tuffast på det området nu under Ukrainakrisen fått problem. För ukrainska flyktingar vill ju danska politiker hjälpa. Och inte bara hjälpa lite, utan verkligen gå till vägs ände för att hjälpa. Och inte bara det, man vill gå till vägs ände och sen fortsätta rakt ut i skogen – långt för att hjälpa. Och då blir det såklart besvärligt att förklara – för sig själv och andra – hur man alldeles nyss var beredd att gå precis lika långt för att hålla flyktingar borta från Danmark. Och på tal om besvärligt, hur ska man hantera alla dessa lagar man stiftat senaste åren som nu ställer till det för gästfriheten?Den så berömda smyckeslagen till exempel. Som säger att flyktingar ska betala för sitt uppehälle genom att staten ska strippa dem på sina egendomar. Den och en rad andra lagar designade för att göra det obekvämt att vara flykting i Danmark, fann man för gott att snabbt neutralisera med en särlagstiftning – som bara gäller flyktingar från just Ukraina. Men sedan finns ju till exempel gettolagstiftningen, som begränsar hur många personer med så kallat icke-västlig bakgrund som kan bo i samma bostadsområde. Krånglig lag, om man vill kunna ta emot många ukrainare. Men man kämpar på, gör vad man kan för att låtsas som att den egna historien inte finns.Men den egentliga frågan är ju hur det kunnat bli såhär? Varför möts till exempel syrier som flyr ryska bomber av en attityd, men ukrainare som flyr ryska bomber av en annan? Ja, det är kanske här den egentliga snubblande skon klämmer för de danska politikerna. För finns det egentligen något bra svar på det?Den berömda Inger Støjberg, frispråkig före detta migrationsminister, har lanserat sin förklaring. Kan vi inte bara erkänna att det är för att ukrainare är demokratiskt sinnade, kristna och liknar oss danskar, frågar hon i en krönika i Extrabladet. Svårsmält såklart, men kanske så nära sanningen man kommer, vad vet jag.Regeringen har ju försökt med en annan mer byråkratisk linje: att Ukraina till skillnad från Syrien är Danmarks närområde. Danska ledarsidor ger inte mycket för det argumentet – dansk politik har fått etnicitet på hjärnan, dundrar tidningen Politiken.Och visst sitter regeringen i en rävsax. Att högljutt ge sitt fulla politiska stöd till Ukrainas sak och beväpna dess armé, men avvisa dess folk vid gränsen vore ju kanske en ännu större politisk inkonsekvens än den man nu försöker ro i hamn inom migrationspolitiken. Så det politiska Danmark fortsätter att snubblande, fallande på eget grepp, låtsas som att allt är normalt.Samuel Larsson, Danmarkskorrespondentsamuel.larsson@sverigesradio.se

28 Mar 20223min

Utrikeskrönikan 25 mars 2022. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Auzelles, torsdag.Mitt i byn står den lilla kyrkan med anor från 1100- och 1200-talet. Nyrenoverad och fin.Går man närmare kan man se att gångjärnen på entrédörren är dekorerade med fyra människohuvuden, två djurhuvuden, en fågel och hästskor. "Le passé a de l'avenir" – det förflutna har en framtid – , som det står på hemsidan Le Petit Patrimoine, där kyrkan också finns beskriven.På Le Petit Patrimonie, "det lilla kulturarvet", kan den som vill hjälpa till att dokumentera alla möjliga små kapell, torn, solur, brödugnar, kvarnar, hyddor, fontäner, tvättstugor, brunnar och annat som inte klassificeras som historiska monument men ändå tillhör det franska kulturarvet och inte får glömmas bort, skriver de ansvariga för sidan.Borgmästaren i Auzelles, med 387 invånare, berättar att kyrkrenoveringen varit en tung post i kommunens budget, men nu är det klart. Det förflutna har en framtid. Om det skyddas på rätt sätt.Ett sätt är att inte tillåta vad som helst för nära dessa vackra stenar, "les vielles pierres", som vi är så många som älskar i de små franska byarna som kan räknas i tiotusentals.Marie Paul, som lämnat Paris för att öppna vandrahem i byn, ville till exempel sätta upp solpaneler på taket för att få klimatsmart energi. Men si det gick inte. Solpaneler är inte tillåtna inom en radie av femhundra meter runt kyrkan.Marie Paul förstod inte riktigt. Hennes tak var ju orienterat bort från medeltidsbyggnaden, och det handlade bara om två stycken?Men det spelar ingen roll. Ska man skydda gamla, vackra stenar så ska man. Och reglerna är – ja, "sten"-hårda.Marie Paul suckar över det franska regelverket som också gör att byggnadsprojekt kan stoppas i flera år av arkeologiska utgrävningar som först måste till för att skydda historiskt kulturarv.Liknande regler finns ju även i Sverige där det är förbjudet att ta bort eller skada fornlämningar.Vill man bygga i närheten av en sådan plats behöver man både gott om tid och en hel del pengar, skriver tidningen Hem och Hyra, då eventuella utgrävningar för att dokumentera fornlämningarna kan dra ut på tiden.Det är klart att det förflutna ska ha en framtid. Men vår tid då? Hur ska den räddas för framtiden? Har vi de regler som behövs för det?Att tillåta solpaneler nära kyrkan i fler franska småbyar kanske vore ett riktigt bra sätt att rädda nutiden för framtiden, om vi tillåter oss att tänka lika mycket framåt som bakåt. Så att Le présent a de l'avenir.Marie-Louise Kristola, klimatkorrespondentmarie-louise.kristola@sr.se

25 Mar 20223min

Utrikeskrönika 24 mars 2022. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Los Angeles, torsdag.I science fiction-serien Star Trek: Picard, som egentligen utspelas långt in i framtiden, så reser huvudpersonerna i den säsong som visas just nu tillbaka i tiden, tillbaka till just Los Angeles år 2024.Och när de transporterar sig ner till 2020-talets LA så hamnar en av tidsresenärerna…ja, inte direkt på Oscarsgalans röda matta, utan i stället mitt bland tälten där några hemlösa personer bor. Det är den första, symboliska, ögonblicksbilden av vår samtid som seriens manusförfattare velat ge. Och det kanske inte är så konstigt. Hemlöshet toppade listan när boende i Los Angeles fick ta ställning till regionens problem i en opinionsundersökning i slutet av förra året. På andra plats på listan låg ett närbesläktat problem: kostnaden för bostäder.Trafiken, klimatförändringar och skatter de hamnade ner på listan. Och många i undersökningen hade själva aktuella erfarenheter av att vara hemlösa eller haft en osäker bostadssituation. Otåligheten och frustrationen bland väljarna är stor över att politiker och folkvalda inte lyckas lösa problemen för dem utan bostad. Även om det redan börjat rulla reklamfilmer på tv inför primärvalet till borgmästare i juni, filmer där kandidater berättar att de ska lösa det här med hemlösheten. Det verkar bli den stora valfrågan, tillsammans med brottsligheten i staden. Samtidigt har ju hemlösheten knappast kommit som någon överraskning. Problemet har funnits länge, men byggandet av överkomliga bostäder att hysa in de hemlösa personerna i har inte hunnit med. Eller prioriterats lika högt som annat. Den synliga hemlösheten finns på många platser, till och med på Hollywoods Walk of Fame – den där trottoarsträckan med alla de där minnesstjärnorna på gatan.Och även på helgens glammiga Oscarsgala finns hemlösheten i Los Angeles representerad i år. Den Oscarsnominerade kortdokumentären Lead me Home är delvis inspelad här - men också i San Francisco och Seattle - två andra städer som också brottas med det här problemet. Filmen är samling porträtt av några av dem som inte har något ordnat boende, utan till exempel sover i ett tält intill en av motorvägarna. Man växlar mellan bilder på de glimmande skyskraporna i stadens finanscentrum, och livet i tälten på marknivå. Ett effektivt sätt att skildra kontrasterna i livssituationer i de tre städerna i västra USA.Men när Oscarsgalan tv-sänds natten mellan söndag och måndag i Sverige är den tävlingsklass som Lead me Home tävlar i redan avgjord. Kortdokumentärklassen var en av de priser som prioriterades bort när man försökt slimma och marknadsanpassa tv-sändningen av prisgalan. Roger Wilson, USA-korrespondentroger.wilson@sverigesradio.se

24 Mar 20223min

Utrikeskrönika 23 mars 2022. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Stockholm, onsdag.Men när jag skriver och spelar in den här krönikan är jag kvar i Warszawa. Det är min tionde och sista dag i Polen. En resa som hastigt bestämdes, och som gjorde att andra planer fick skjutas upp. För det blev krig i Europa.Det är många intryck jag tar med mig, nu när jag reser hem.Det är Dima, en ukrainsk student, som bodde i Polen redan före kriget. Han kan inte sova på nätterna. Han har appen från den ukrainska regeringen i sin mobil, samma app som hans familj i Tjernivtsi har. Den larmar när det är bombhot och de måste ner i skyddsrummen. Den larmar nästan varje natt. Då ringer Dima sin mamma, och är med familjen på telefon när de går ner i skyddsrummet. Larmet kan hålla på i timmar. Efteråt kan han inte somna om.”Har du övervägt att stänga av appen, för att få en natts sömn”, frågar jag försiktigt. ”Nej, det går inte”, svarar Dima. ”Om jag vet att jag inte hör larmet, kan jag inte somna alls.”Det är bilen med ukrainsk registreringsskylt som vi körde om på motorvägen från gränsövergången. På sidodörrarna och bakrutan satt A4-papper fasttejpade med handskriven text. Det stod BARN på ukrainska. Vi resonerade oss fram till varför man skriver BARN på sin bil, och sen blev det liksom lite tyngre att andas. Även utanför teatern i Mariupol, som bombades till ruiner för några dagar sedan, hade människor skrivit BARN i stor text på marken. Men den vinröda, skruttiga bilen har i alla fall klarat sig ut ur kriget.Jag har lärt mig vilka som är de enkla, eller i alla fall mindre svåra, frågorna att ställa. Hur lång tid tog din resa, varifrån kommer du, vilka har du med dig? Den svåra frågan är – vilka har du lämnat kvar. För de har alla lämnat det som ingen någonsin vill åka ifrån.Sitt barn, sin pappa. Sin man, far- och morföräldrar. En bror, bästa kompisen i skolan. Sitt liv som det såg ut.Det är intrycket av alla barn – på nya konstiga sovställen som köpcentrum och idrottsarenor, på buss- och tågstationer – överallt barn, med små färgglada ryggsäckar, ofta dragna i armen genom en folkmassa av en mamma med stressad blick.Men det är också den enorma omtanken, det man kan sammanfatta som ”chai and wifi”. En volontär berättade att det har blivit ett uttryck, för det är det som de ofrivilliga resenärerna behöver allra mest. Det första de frågar efter är wifi, så att de kan kommunicera med dem som de lämnat kvar. Och så te, som kanske kan ha fler funktioner än påfyllnad av vätska. En kopp te kan kanske ge lite värme, lite tröst, lite lugn. En känsla av något bekant. När jag har landat i Sverige kommer jag att skicka meddelanden till mina nära och kära att jag är hemma. Kanske blir det bra med en kopp te.När jag kommer hem kommer jag förstås vilja ha precis samma sak som alla andra. Chai and wifi. Sara Heyman, korrespondent för global hälsasara.heyman@sverigesradio.se

23 Mar 20223min