Små framsteg för kvinnor i Sydasien: Naila Saleem, Stockholm

Utrikeskrönika 11 mars 2022. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Košice fredag.Den lille pojken går några gånger fram och tillbaka och tittar liksom under lugg på volontären i gul väst bakom disken. I handen håller han ett urdrucket plastglas.Vill du ha mer? frågar volontären vänligt och pojken spricker upp i ett leende, dansar fram till disken och låter sig serveras kvällens andra rejäla glas med chokladmjölk. Han tar sitt glas och spurtar tillbaka till sina syskon en bit bort och hojtar glatt. De reser sig omedelbart upp och ger sig av för att söka samma lycka. De är snart tillbaka, de fick dessutom med sig varsin nutellamacka. Stämningen runt det lilla plastbordet är hög. Sockerstinna och uppspelta får man känslan av att syskontrion är ute på äventyr.De är på ett hjälpcenter för ukrainska flyktingar i Košice, jag blev stående i ett hörn och betraktar scenen. Gränsstaden här i östra Slovakien har blivit en samlingspunkt för de tusentals som varje dag tar sig över gränsen och överallt finns flyktingfamiljer som nyss kommit, som är på väg vidare. Hjälpen finns här, liksom ödena, de tragiska berättelserna, minnena av avskeden, bomberna och flykten. Ofta bara något dygn eller några mil bort.Här i Košice finns det gott om allvarliga miner, stressade vuxna som rotar i väskor, står i kö med dokument, som försöker hålla ihop sin flock och samtidigt kämpa med sina egna tårar, planera och vara stabila vuxna i en rasad tillvaro. Också dom som inte lyckas, som blir sittande och stirrar tomt framför sig eller förtvivlat gråter mot någon volontärs axel.I ett rum intill de oboydrickande barnen ligger en hög leksaker på golvet. En flicka har byggt en bilbana av några böcker från sin mammas knä med ett litet gupp på slutet. Ständigt slås nya rekord i hur långt bilen kan hoppa. Mamman bläddrar oroligt i sin telefon, försöker nå någon som inte svarar. Barnen skrattar och stimmar.Jag är inte barnpsykolog, men har sett samma scener på många andra platser där katastrofen slagit till. Vuxna som oroar sig, barn som fortsätter att leka. Inte för att de inte fattar att något allvarligt hänt, utan för att lek verkar hjälpa dem att hantera det svåra. Hur de ena stunden kan vara tagna av allvaret, men nästa sekund vara tillbaka i någon fantasivärld. Hur de går in och ut ur sin sorg och sin oro på ett sätt som vuxna verkar ha tappat förmågan till.Ett stenkast bort är järnvägsstationens avgångshall packad med flyktingar på väg vidare. En tjej lutar sig mot en väska och spelar Minecraft på sin mobil. Hennes mamma stirrar oavbrutet på informationstavlan. Flickan har lyckats bygga en enhörning och vill visa, mamman är inte intresserad. Familjen måste på rätt tåg mot Prag.Jag står i myllret och ser alla barnen och alla vuxna. Deras olika sätt att hantera krisen, deras olika sätt att ta ansvar för situationen. Och jag hoppas att de snart ska kunna mötas på samma nivå igen. Se varandra i ögonen, dricka chokladmjölk, bygga bilbanor eller spela Minecraft tillsammans. Få tillbaka sin vardag.Samuel Larsson, Košicesamuel.larsson@sverigesradio.se

11 Mar 20223min

Utrikeskrönikan 10 mars 2022. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Här är Budapest, torsdag.Dagen innan jag kom hit satt jag och gapade i tandläkarstolen hemma i Kairo, utan att kunna säga emot när tandläkare Tolba förklarade för mig att CNN och BBC ljuger, och att folket i Ukraina välkomnar Putin och vill att han ska utrota nazisterna, det visste Tolba eftersom hans dotters ryska pianolärare pratat med sina släktingar hemma i Ryssland och därför hade direkttillgång till sanningen.Varsågod och skölj.När min mun äntligen befriats från hans verktyg och jag kunde börja fräsa, tittade han på mig med överlägset medlidande.Jag vet att det finns Putinälskare i Egypten, de som liknar honom vid ett lejon som ska störta USA. Men att min milde tandläkare blivit soldat i den antiliberala desinformationsarmén, gjorde mig både ilsken och uppgiven. Skulle Tolba ens skratta åt talet som Chaplin håller i filmen Diktatorn där han säger: utensaktafirten, democracy shtunk, liberty shtunk, freedom of expression is odious. Eller skulle han hålla det Putin sa på ett G20 möte för tre år sedan – att liberalismen har överlevt sig själv och står i konflikt med vad den övervägande majoriteten av jordens befolkning tycker.De flesta ledare i arabvärlden vrider sig som maskar nu när de förväntas sluta upp bakom USA:s stöd för Zelenskyj i Ukraina, helst hade de säkrat sina insatser genom att sprida dem i världspolitikens roulette. Egypten är ett av de länder som köper mest vapen från Ryssland och så fort Egyptens relation till Washington blir ansträngd börjar Egypten flirta öppet med Ryssland. (Andra arabländer, som Förenade arabemiraten och Saudiarabien upplever att USA inte bryr sig om dem längre utan har fokus inställt på Kina.)Vid sidan av tandläkare Tolba och ledarna i arabvärlden, finns de unga intellektuella som misslyckades göra uppror under den arabiska våren för tio år sedan. Bland dem finns knappast några Putinälskare, men deras stöd för Ukraina färgas just nu starkt av det de kallar västvärldens hyckleri. Var var ni när barnsjukhus i Syrien bombades? Och nu kallar anglosaxiska tv-reportrar, ukrainska flyktingar, civiliserade vita blonda blåögda kristna, till skillnad från flyktingar från Syrien Irak och Palestina.Denna identitetspolitiskt medvetna twitterenzia hånskrattade fram hashtagen "uncivilized", ociviliserad, och la upp bilder av sig själva och arabisk civilisation under den rubriken på sociala medier. Där den bästa kommentaren jag sett löd: är det sant att människor som inte använder shattafa kallar oss ociviliserade? Shattafa betyder bidé, eller snarare den lilla duschen man använder för att tvätta sig när man varit på toaletten. I stort sett alla jag känner i Mellanöstern tycker att det är höjden av barbari att västvärlden inte har sådana utan bara använder toalettpapper.Varsågod och skölj.Cecilia Uddén för P1-morgon, i Budapestcecilia.udden@sverigesradio.se

10 Mar 20223min

Utrikeskrönikan 9 mars 2022. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. London, onsdag.Det finns platser där historiens vingslag gör sig påminda – där de känns i väggarna, i marken, i lukten.Här och där här i London syns de ensamma byggnaderna som stod kvar under the Blitz: tyskarnas bombningar under andra världskriget. Bombsplitter i statyer längs Thames, en ensam, övervuxen, kyrkoruin i en park. Små eller stora spår av tider som flytt. Avgörande dagar, timmar, minuter. Nätter tillbringade djupt nere i tunnelbanans klinkerklädda gångar, gömda från terrorn ovan mark.Samma dag som Ryssland inledde sin invasion av Ukraina var jag på en annan sådan plats: Bletchley Park. Spindeln i nätet, högkvarteret för det brittiska motståndet under andra världskriget. Där Alan Turing och de andra kod-knäckarna arbetade dag och natt för att slå den tyska arméns kommunikationsmaskineri.I de dragiga barackerna står skrivbord kvar, det hänger en tidsenlig ullkappa på väggen, en askkopp står bredvid skrivmaskinen. Tusentals meddelanden avlyssnades varje dag i försöken att vinna kriget. Ingen fick veta vad de gjorde, allt skulle hållas tyst. Samtidigt som de själva hade familjemedlemmar vid fronten och släktingar som bombades.Inne i ett av rummen i huvudbyggnaden, en anrik tegelvilla i rött å vitt, står en gammal radio bredvid en öppen spis. Den spelar upp ett tal av dåvarande premiärministern Neville Chamberlain, inspelat här i samma byggnad, i januari 1940. Han inledde talet med att säga att detta nya år – det kommer bli ett ödesdigert år i vår historia.Ett drygt halvår senare träffade tyskarnas bomber för första gången det brittiska parlamentet Westminster Palace.I går hölls ett annat historiskt tal i den byggnaden. För första gången bjöds en utländsk ledare in att tala i parlamentets underhus och Ukrainas president Volodymyr Zelenskyj möttes av stående ovationer.Via videolänk liknade han Ukrainas kamp med den som britterna genomled för 80 år sedan. Och parafraserade ett av Winston Churchills mest berömda krigstal – när han sa att vi kommer strida på stränderna, på gatorna, i fälten – vi kommer aldrig kapitulera.Och Zelenskyj citerade William Shakespeare: att vara eller inte vara, det är frågan –”We choose to be” – vi väljer att vara.Stephanie Zakrisson, i Londonstephanie.zakrisson@sverigesradio.se

9 Mar 20222min

Utrikeskrönikan tisdag 8 mars 2022. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Manila tisdag.Man säger att det är vinnaren som skriver historien. Den som inte håller med om historien kan nu mera påstå att allt är falska påståenden. Alltså det vi tror är sant egentligen är falskt.Exemplen är många hur framför allt auktoritära ledare försöker skriva om historien för att den ska passa deras intressen och narrativ bättre. Senast har vi hört det från Ryssland i historiebeskrivningen om Ukraina. I slutet av februari hävdade den ryske presidenten att "Ukraina aldrig haft en tradition av att vara ett eget land", och att nationen som nu är känd som Ukraina skapats ur Ryssland av den sovjetiska ledaren Lenin.Ett bra exempel på omskrivning av historien.För om jag inte minns helt fel fick jag lära mig i skolan att stora delar av dagens Ukraina redan på 800-talet var känt som Kievriket.Här i Filippinerna pågår just nu också försök till en omskrivning av historien. Det handlar om att förändra berättelsen och ifråga sätta fakta om hur det var i landet under president Ferdinand Marcos tid vid makten. Marcos var landets president mellan åren 1965 och 1986. Som president var Marcos kontroversiell. Han införde krigslagar i Filippinerna och hans tid vid makten präglades av utbredd korruption, politisk oro och fattigdom för folket samtidigt som Marcos själv samlade på sig enorma rikedomar. Vem minns inte presidentfrun Imelda Marcos enorma samling av skor, underkläder och klänningar som visades upp för allmänheten efter att presidentparet tvingades fly landet i en amerikansk militärhelikopter.Efter makarna Marcos flykt uppskattades att omkring 70 000 människor hade fängslats, 34 000 torterats och över 3 200 personer mördats av säkerhetsstyrkor under Marcos-diktaturen. Det är den delen av historien som krafter i Filippinerna nu vill skriva om.Man menar att allt är påhittade lögner för att svartmåla familjen Marcos och att det som påstås ha hänt aldrig har hänt. De som vill skriva om historien menar att det inte finns fakta som styrker uppgifterna och säger att om man upprepar en lögn tillräckligt ofta, blir den accepterad som sanning.Men varför vill man skriva om historien? Svaret är Ferdinand Marcos Jr. Sonen ställer upp i det kommande presidentvalet.Marcos Jr, eller Bongbong som han kallas, drivs fram i valrörelsen av en rad äldre, framför allt män, som under pappa Marcos tid vid makten stod honom nära. Att skriva om och ifråga sätta historien ska öka Bongbongs chanser att bli vald till president.Och planen ser ut att fungera, just nu har Bongbong en klar ledning i opinionsmätningarna. Motståndarna säger att familjen Marcos är tillbaka för att försöka återställa äran och fullständigt rentvå bilden av Marcos-diktaturregim.För miljontals filippiner är det otänkbart att se Bongbong som landets president, men över hälften av landets mer än 60 miljoner väljare är under 40 år och levde inte under Marcos-regimen och upplevde aldrig dess förtryck och plundring. Så för dem är det inte otänkbart att historieskrivarna har fel. För om man upprepar en lögn tillräckligt många gånger så kan den ses som sanning.Peder Gustafsson, ManilaPeder.gustafsson@sverigesradio.se

8 Mar 20223min

Utrikeskrönikan måndag 7 mars 2022. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Berlin, måndag.Det är så illa att till och med introverta är här. Jag såg den lilla handskrivna skylten i utkanten av demonstrationen förra söndagen. En tonårskille sneglade fram bakom den, och nickade ordlöst att jag fick ta en bild.Och visst hade han rätt, det kändes som om alla var där, en halv miljon Berlinbor hade samlats runt landmärket Brandenburger Tor för att protestera mot Putins överfall på Ukraina. Det var barnfamiljer, och tonåringar som den blyge killen, men också många äldre.En familj hade kommit i tre generationer. För Leonore, som var i 20-årsåldern var tanken på krig två flygtimmar bort från Berlin overklig, för hennes fastrar, var det mer gripbart. De hade växt upp i DDR, där ryska stridsvagnar varit en del av vardagen.Men för systrarnas mamma, som närmade sig nittio, var det bara alltför lätt att föreställa sig vad som nu sker i Ukraina. Mamman hade gått hem, sa systrarna, det rörde upp för mycket.Människor från hela världen känner vrede och vanmakt över Putins krig men för många tyskar, eller för oss med rötter häromkring, ringlar också något bittert, mer personligt runt i magtrakten.Jag har, till exempel, aldrig varit i Ukraina, men när jag hör att ryska styrkor intagit staden Kherson, finns kopplingen ändå omedelbart där, för i Kherson stupade min farfar.Och så är det för så många här, det fram tills nyligen mörkaste kapitlet i områdets historia är tätt, tätt sammanvävt med tysk skuld.Och även om ingen kan mena att kriget i Ukraina är Tysklands fel så finns här nu ändå en diffus men påtaglig känsla av skuld, av misslyckande, av att tyskarna i kraft av sitt historiska ansvar hade en särskild skyldighet att förhindra krig på vår kontinent."Aldrig mera krig" var parollen för det som ibland kallas tysk nationalpacifism, den djupa längtan hos många efter en fredlig lösning på alla världens konflikter. Där bortser man gärna ifrån att det var de allierades arméer som fick Hitler på fall och att kalla kriget inte enbart tog slut tack vare den västtyska avspänningspolitiken utan också för att den backades upp av amerikanska försvarssatsningar.En tysk f.d. försvarsminister satte ord på det i en ursinnig tweet efter det ryska anfallet; vi har glömt att diplomati måste backas upp av vapenmakt, så att förhandlingar är motståndarens enda alternativ, skrev hon.Samma dag som fredsdemonstration i Berlin beslöt Tyskland att i ett slag fördubbla försvarsbudgeten, förbundskanslern talade om en historisk vändpunkt.Minst lika historiskt är att också tyskarna har gjort samma hisnande helomvändning och stödjer upprustningen.Det var nog det som låg i luften där vid Brandenburger Tor, det som fick en halv miljon människor att demonstrera under en så tryckande tystnad att det var svårt att göra radio av det. Ett förtvivlat uppvaknande och insikten om att det där med aldrig mera krig inte varit ett löfte, utan en förhoppning.Caroline Salzinger, Berlincaroline.salzinger@sverigesradio.se

7 Mar 20223min

Här finns Sveriges Radios korrespondenters krönikor i P1 Morgon samlade som podd. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Stockholm, fredagDet har sagts av många kunniga bedömare i Moskva att Vladimir Putin trodde att han skulle mötas med blommor i Ukraina. Som räddaren i nöden, den som återförde folket till den ryska världen.Det borde ha funnits otaliga som kunde säga honom att det inte skulle bli så. Men det fanns ingen som sa det. För är det något som blivit uppenbart de senaste veckorna är att Rysslands president inte längre lyssnar till råd. Och de som säger honom något säger troligen bara det som de tror att han vill höra. Det går att titta många gånger på mötet som hölls med medlemmarna i det ryska säkerhetsrådet, ett par dagar innan kriget startade.Det säger väldigt mycket om det system som många trodde sig känna, men som av allt att döma är förändrat nu. Där satt undersåtarna inför chefen Putin, som han ibland kallas, i korridorerna. Natjalnik, chefen. Blev uppkallade en och en för att säga det som chefen ville höra. De var inte förberedda. De svamlade och kom av sig. Blev tillrättavisade av Putin. Beslutet att anfalla Ukraina hade med största sannolikhet redan fattats, av Vladimir Putin själv.Jag såg en kommentar i veckan om att det där orimligt avlånga bordet, vid vilket Rysslands president hållit möten den senaste tiden, var roligt för ett par veckor sedan. Men att det inte är roligt längre. I måndags satt han där igen, i ena änden av bordet, med regeringsmedlemmarna på ett stort antal armlängders avstånd. Vladimir Putin är rädd för att bli smittad, ja kanske rädd för något ännu värre än så.Det hävdas ofta, halvt på skämt, att Rysslands president bildligt eller bokstavligt talat suttit i en bunker sedan coronapandemin bröt ut. Isolerad från omvärlden och från andra människor. Det har inte varit sunt och för världen farligt. Vladimir Putin, säger hans kritiker, räds det öde som mött andra auktoritära ledare. Många gånger har han fördömt det sätt varpå Libyens och Iraks diktatorer störtades.Nu har han hamnat där själv, lika pariastämplad som de. Hur Vladimir Putin ska ta sig ur den situation han skapat är mycket svårt att begripa. En trängd och isolerad Putin är en allt farligare person.Mordor, det onda riket i Sagan om ringen, säger en rysk väninna om landet hon numera lever i. Hon och många andra ryssar är lika förskräckta som vi andra. En del går ut och demonstrerar, fast de vet att de med stor sannolikhet ska gripas. Men det stora flertalet är ändå tysta. Säger att de ingenting kan påverka. Att de hellre stänger av för att alls behöva höra och störas.Det är inte säkert att det här blir slutet heller.Men att det ryska system som byggts upp under Vladimir Putins nu över 20 år vid makten skulle få ett slut med förskräckelse, det har många varnat för. Och kanske är det början på det slutet Ryssland, Ukraina och hela världen tvingas förhålla sig till nu.Johanna Melén, Rysslandskorrespondentjohanna.melen@svergiesradio.se

4 Mar 20223min

Utrikeskrönika 3 mars 2022. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Lviv torsdag.Överallt fälls tårar.På kaféer, restauranger, hos människor man möter på gatan. Om tårar vore guld, vore rikedomen stor.Det är krig i Europa.Det är nu det sker.Människor som för bara drygt en vecka sedan levde sina vardagsliv. Gick till skolan, jobbet, handlade mat, rastade hunden.Familjer som längtade till kommande högtider, någon planerade ett bröllop eller sommarsemestern. En student som skulle ta långhelg för att hälsa på sin mamma i en annan stad. Ett barn som skulle fira födelsedag, kakor bakades- tårtor förbereddes och inbjudningskort skrev.Det är krossat nu.Deras liv ligger i spillror.Handskrivna inbjudningskort ligger kvar i kuvert som aldrig skickades.Bröllopsparet har skilts åt, mannen måste strida.Studenterna som drömde om examen önskar nu bara överleva och att familjen ska överleva. Inga planer längre. Morgondagen är långt borta, om den ens kommer.Oron tär. Skär djupa snitt i hjärtat som bankar som en krigstrumma i bröstet. Den djupa orons muntorrhet och illaluktande svett. Ilningarna längs ryggraden när huset åter skakar av de förbannade bomberna och raketerna. De som dödar och inte bryr sig om vem man är.Och alla farväl. De förtvivlade.Familjer som reser åt olika håll och barnen som med tårar i ögonen kramar sina pappor, kanske en sista gång. Barnen som skiljs från sina vänner, sina skolor och all sin trygghet.Överallt finns tårar, det går att ta på sorgen.En tågstation attackeras, flyende människor plötsligt mål. Många mil bort står anhöriga och vänner med ögon förskräckt stirrandes i mobiler. Stirrandes innan tårar faller.Det går inte att komma undan. Hur många gånger har inte jag och min kollega Lubna El-Shanti den senaste veckan frenetiskt blinkat bort begynnande tårar som bränner bakom ögonlock när vi avslutat samtal eller intervjuer där livsöden blottats som försvarslösa väsen.Men det är okej, vi låter det komma.Det känns ändå så fel, det är ju inte det här människor behöva gråta över. Det här kriget skulle inte ens ha börjat.Men när det nu gjort det kan vi lika gärna fortsätta gråta, för tårar är trots allt bättre än raketer.Johan-Mathias Sommarström, Lviv.

3 Mar 20222min

Utrikeskrönika 2 mars 2022. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Lviv, onsdag. Jag skulle bara vara här i ett par dagar. Direkt från en reportageresa i Vilnius satte jag mig på ett plan till Lviv. I väskan en tröja, dator och en bandare. I flera månader har jag liksom många andra följt rapporteringen om den ryska upptrappningen vid den ukrainska gränsen. Bara några dagar innan hade jag pratat med Litauens premiärminister som sa att hon på allvar trodde att det skulle ske, och ännu värre om Ryssland skulle använda sina styrkor i Belarus för att anfalla Ukraina. Och hon var uppenbart irriterad över att det fanns länder i EU som inte ville skicka vapen till Ukraina. Men krig är så förlegat, tänkte jag, i Europa dessutom. Och även om allt tydde på att Ryssland skulle anfalla Ukraina så levde jag på hoppet, snarare än förnuftet. Jag hoppades in i det sista. Tidigt på morgonen i Lviv väckte redaktören i Stockholm mig. Det är krig. Och jag ska alldeles strax rapportera från Ukraina, från Lviv. Berätta, vad som händer samtidigt som jag själv försökte ta in det, försökte förstå. Till ljudet av flyglarm sa jag något trevande i direktsändning, jag minns inte ens vad. Krigets första dag. Nu har det gått en vecka, jag har samlat mig, landat, accepterat, sörjt, känt oro, tillbringat timmar i skyddsrum, lyssnat, pratat, intervjuat. Och det är lika overkligt fortfarande. Att titta i människors ögon, människor, vars liv gått i spillror, barn som gråter över att bli lämnade av sina föräldrar, föräldrar som lämnar sina barn för att gå ut i ett krig, de varken valt eller förtjänat. Människor som flyr, ungdomar som snart skulle börja på universitetet men som nu rycker in i försvaret, beredda att döda och dödas för sitt land, pensionärer, personer med olika funktionsvariationer, som inte ens kan ta sig ner i skyddsrum, medan kriget rasar utanför deras fönster. Eller som läkarna Olexandr och Yaroslava som levde ett vanligt liv i Kiev, reste jorden runt för sina besparingar, drömde om att köpa en sommarstuga, en datja. Nu är hon i Lviv med döttrarna, han på ett sjukhus i Kiev där han tar hand om sårade soldater. Livet är förstört för alltid, sa han innan han satte sig på nattåget till Kiev, från Lviv. Jag och min kollega Johan Mathias Sommarström är mitt ibland dem, andas deras oro, ångest och panik. Vi handlar i samma mataffärer, vi delar skyddsrum, vi befinner oss i samma land. Skillnaden är att jag en dag ska åka hem till min familj, till ett land som håller ihop, till en trygg och säker vardag. Jag har fortfarande bara en tröja för att affärerna här är stängda. Ibland tänker jag på det för att tänka på problem jag inte har. Lubna El-Shanti, Lvivlubna.el-shanti@sverigesradio.se

2 Mar 20223min