Mer Feierabend åt folket: Caroline Salzinger, Berlin

Här finns Sveriges Radios korrespondenters krönikor i P1 Morgon samlade som podd.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

Berlin, fredag.

Med tre månader kvar här i Tyskland har jag börjat göra listor över allt jag vill hinna med, se och besöka innan flytten hem till Sverige, men framförallt över vad jag kommer sakna.

Högt upp står ”att bli tilltalade Die Dame” i de små interaktionerna i vardagen, på bageriet eller i blomsteraffären. Det ligger något formellt men ändå så vänligt i det där, ett ofta ömsesidigt erkännande av att man vandrat en bit genom livet, med visst förstånd och anständighet i behåll och att den bedriften är värd lite respekt.

Så mycket värdigare än att krampaktig betitlas ”tjej” långt upp i medelåldern.

Jag kommer också att sakna det jag i början avskydde med Berlin, att affärerna har söndagsstängt. En trebarnsfamilj utan mjölk, bananer eller pasta hemma, det är ingen vacker syn, men man lär sig planera, vare sig man vill eller inte, och efter tre år erkänner jag gärna att det gör något med en stad när alla en dag i veckan gör annat än att konsumera i affärer.

Jag kommer sakna småhantverkarna, att kunna få ulltröjan konststoppad och skorna lästade i kvarteret och jag vet att jag inte kommer vara den enda hemflyttade journalisten som saknar att veckla ut en dagstidning större än köksbordet och tjockare än en möbelkatalog men utan en enda bild.

Vad jag inte kommer att sakna är att titta mer bakåt än framåt på autobahn av rädsla för fartdårar, och att alldeles för många här bara inte kan kväsa impulsen att läxa upp främlingar för minsta regelbrott.

Och så är det en aspekt av Horace Engdahls bevingade ord som jag lämnar bakom mig med glädje, att Tyskland är ett Sverige för vuxna.

För visst stämmer det att Tyskland känns som ett moget land. Tyskarna klarar av att tycka olika på ett beundransvärt sätt, här finns inte vår otrygga strävan efter ständig samsyn.

Inget annat land har så ärligt och genomgripande gjort upp med sin mörka historia och håller diskussionen om personligt och kollektivt ansvar vid liv.

Här tas det allvarliga på allvar utan att det genast skämtas bort som av ängsliga tonåringar.

Men emellanåt slår det över och Tyskland känns mer som ett Sverige för pensionärer.

Inget ont om pensionärer, många av mina favoritmänniskor i världen är sådana, men med stigande ålder kan en överdriven ängslighet och en skepsis mot allt nytt infinna sig.

Man klamrar sig fast vid det beprövade långt efter bäst före-datum, i Tysklands fall vid allt från förbränningsmotorn till faxapparaten.

Men högst upp på min lista över sådant jag kommer sakna står ändå konceptet ”Feierabend”. Att ”ta kväll” med ett dagsverke i ryggen och utbringa en liten skål för sig själv, om så bara inombords. Att vara nöjd för idag och påminna sig om värdet av den egna insatsen efter arbetsdagens slut och alldeles särskilt på fredagar, inför veckoslutet.

Så, med bara några timmar kvar till helgen, kanske det är dags att introducera ett nytt tyskt låneord i svenska språket, det var ju trots allt alldeles för länge sedan sist.

Mer ”Feierabend” åt folket, helt enkelt.

Caroline Salzinger, Berlin
carloline.salzinger@sverigesradio.se