Requiem från ett öde Majdan: Lubna El-Shanti och Johan-Mathias Sommarström, Kyiv

Utrikeskrönika 5 april 2022.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

Kyiv, onsdag.

– Johan-Mathias, vi har varit nu i Kyiv i ett par dagar. Vad är dina intryck?

– Det är väldigt få människor på gatorna, mest bara äldre och soldater och många har ledsna uttryck, många vägspärrar, noggranna vägspärrar. Kyiv är som en fortifierad stad.

– Jag känner samma sak, hur mycket en stad görs av människor och utan människor så finns det ingen stad, bara vackra byggnader utan liv… Fast vi har ju träffat människor här.

– Ja, till exempel de som har flytt hit från de fram till nyligen belägrade förorterna.

– Herregud, det mötet. Hon grät när hon berättade om flykten från Irpin.

– När hon blev beskjuten av rysk militär med automatvapen…

– Och sedan så satte de sig, de ryska soldaterna i ett stridsfordon och började skjuta mot civila från kanoner.

– Mot civila som inte hade hunnit gömma sig, mot civila som satt i sina bilar….

– Johan-Mathias, hur mår du?

– Det är svårt att möta så mycket sorg, så mycket äkta känslor.

– Så mycket helvete.

– Hur mår du?

– Jag vet inte faktiskt, jag känner mig tom och ledsen.

– Du har ju varit mycket i Kyiv, vad känner du?

– Ja. Det är klart att det svider, så oerhört. Jag förknippar Kyiv med så mycket glädje, med så mycket liv, här precis runt knuten gick jag på cirkus, drack kvas, en slags svagdricka. Det fanns så mycket lycka. För tre år sedan snart så var jag här och bevakade parlamentsvalet och staden spirade av hopp, så mycket strävan efter välstånd, att göra upp med sitt förflutna, trånandet efter Europa, demokrati, lycka. Och nu gråa och ödsliga gator, där kalla vindar blåser och ett ensamt Majdan.

– Ja, den sorgen känns i luften, den smittar.

– Ska vi säga så. Johan-Mathias Sommarström,

– Vi säger så Lubna El-Shanti, i Kyiv.