Är det Brigitte som får presidenten att orka?: Marie Nilsson Boij, Paris

Utrikeskrönikan 1 mars 2022. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Orlando tisdag morgon,Palmerna vajar stilla i den mjuka Florida- värmen. Jag sitter utanför ett hotell och tar en liten paus under Cpac- den stora årliga konferensen för USAs konservativa rörelse. Och som jag tror för många av oss just nu flimrar bilder från Ukraina förbi när jag stannar upp en stund.Ett foto i en av tidningarna på en pojke i min egen sons ålder, han har en paw patrol- tröja och står bredvid en kista med en död soldat. Berättelserna om alla farväl. Om Olexander och Yaroslava på tågstationen i Lviv, som mina kollegor Lubna El-Shanti och Johan-Mathias Sommarström träffat. Paret som varit tillsammans i 20 år och som nu splittrats.Inne på konferensen igen är ljudnivån hög. I den svala luftkonditioneringen guppar röda Make America Great Again-kepsar omkring i publikhavet och kvinnor går runt i höga klackar och strassprydda Trump-handväskor. Cpac är ett slags Almedalen starkt präglat av Trumpismen där allt från antiabortgrupper och antivaxxare till så kallade patriotiska mobiloperatörer och alternativa medier samlas, tillsammans med de största namnen inom det republikanska partiet.Och det genomgående narrativet som hörs från talare efter talare på plats är att Putins krig i Ukraina sker för att Joe Biden är så utomordentligt svag och inkompetent.När det är dags för konferensens huvudattraktion, Donald Trump själv att kliva upp på scenen, till publikens jubel, säger han att kriget är en fruktansvärd katastrof, som aldrig hade hänt under hans tid i Vita Huset. Och han upprepar att Vladimir Putin är mycket smart. ”Såklart han är smart. Men det är inte problemet. Problemet är att våra ledare i väst är dumma.”, säger USAs förra president.Men han menar också att Joe Biden borde fokusera mer på problem här hemma. ”Demokraterna pratar massa nu om en invasion 1000 mil härifrån, men inte så mycket om invasionen av vår egen gräns”, säger Trump och syftar på det han menar är brottslingar och droger som väller in över den mexikanska gränsen.Donald Trump målar upp en bild av ett USA i sönderfall under Sleepy Joe Biden. ”Det är som att vi förlorar vårt land i ett krig”, säger Trump. ”Det är ingen skillnad på att förlora vårt land i ett krig och så som vi förlorar vårt land nu”.Samtidigt fortsätter det verkliga kriget. På radion hör jag om Olena som flytt till Sverige med sina två små barn men som tvingats lämna sin man i Ukraina. Till P4 Jönköping säger hon, ”Det känns som om halva jag är kvar i Ukraina. Och bilden av hur han kramar barnen vid gränsen kommer aldrig försvinna från mig.”Cecilia Khavarcecilia.khavar@sverigesradio.se

1 Mar 20223min

Utrikeskrönikan 23 februari 2022. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Stockholm, onsdag. Finns det onda eller goda läkemedelsbolag? Den frågan kommer den här krönikan inte att kunna svara på. Det som gör frågan aktuell är förstås vaccinen mot covid-19, den skriande ojämlikheten i tillgången världen över och bolagens ovilja att dela med sig av sin teknologi. Normalt företagsbeteende förstås – men är det försvarbart i en pandemi? Ja, anser många. Annars skulle ju incitamenten saknas nästa gång, vid nästa pandemi, för bolag att satsa stort på att ta fram nya läkemedel, om möjligheterna att tjäna pengar på dem plötsligt skulle försvinna. De immateriella rättigheterna är viktiga att försvara. Nej, anser andra. Rätten till hälsa är en universell mänsklig rättighet. Världshälsoorganisationen gick i pandemins början förgäves ut med en uppmaning att i solidaritet dela med sig av kunskap och teknologi. Flera länder har drivit frågan, och till exempel Läkare utan gränser har sedan långt tillbaka arbetat för en rättvisare tillgång till läkemedel. För det är inte första gången vi ser hur behandlingar forskas fram, och sen inte når dem som behöver dem mest, på grund av patent och höga priser. Det hände med hiv-läkemedlen, som när de kom nådde patienter i Europa och USA innan de blev möjliga att få för de miljoner människor som behövde dem i Afrika. Det händer idag med läkemedel mot tuberkulos och hepatit c. I frågeställningen kan man också tänka på opioidkrisen i USA. Först, alla som haft ordentligt ont vet att uppskatta fungerande smärtlindring. Där kan vi känna tacksamhet till forskningen – och till läkemedelsbolag. Utan dem hade vi inte haft några piller att bråka om. Men när det gäller vissa läkemedel, starkt beroendeframkallande och livsfarliga vid överdosering, har det visat sig att bolag har låtit säljsiffror – pengar helt enkelt – gå före omsorgen om människoliv. Sanningsenliga faktauppgifter har stått tillbaka för aggressiv marknadsföring och rena lögner. Priset: En miljon amerikaner har under loppet av två decennier mist livet i opioidepidemin. Tillbaka till vaccin – som ju istället räddar liv – och som vi har företag att tacka för att de finns, även om bolagen fått miljardstöd från allmänna medel. Här är frågan om tillgången har hindrats av bolagens beslut att inte dela med sig av sin teknologi, och att sälja till bara de rikaste kunderna i kön. Nu ser det ut som att teknologin kanske till slut kommer att delas. Flera projekt för vaccinproduktion i Afrika är sin linda, både med och utan de stora bolagens hjälp. Frågan om goda eller onda bolag är förmodligen orimlig. De är bolag.Snart kommer boksluten för 2021. Några kommer att presentera historiskt stora intäkter. Sara Heyman, korrespondent för global hälsasara.heyman@sverigesradio.se

22 Feb 20223min

Utrikeskrönika 22 februari 2022. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Stockholm, tisdag.Det var en märklig känsla att landa i Kiev mitt i natten, den 16 februari. För det var ju då, i de tidiga morgontimmarna, som anfallet skulle komma, möjligen från luften. Det hade sagts via läckta underrättelserapporter.Flygen hade börjat ställas in, eller ta omvägar runt det ukrainska luftrummet. Kvällsflyget från Frankfurt sköts fram till morgonen därpå och istället fick jag ta vägen via Warszawa. Och landade till sist tryggt och säkert i Kievnatten. Och i Ukrainas huvudstad var allt som vanligt. Det kändes nästan lugnare att vara där än någon annanstans. I allt det som händer, i alla varningar om krigets nära ankomst, håller ukrainarna som inga andra sina huvuden kalla. Luttrade efter åtta år sida vid sida med det ryska hotet.Utanför hotellrummet skränade musik ur högtalarsystem, människor marscherade runt med flaggor i händerna. Jag sprang ut med min bandspelare, för det måste väl ha något med kriget att göra? Nej, det var bara småföretagare som demonstrerade mot regeringens ekonomiska politik. Äsch, kriget, sa en kvinnlig demonstrant. Det här är mycket viktigare! Och om Ryssland skulle anfalla, då går vi ut och försvarar oss. Det kan vi nu, efter åtta år.Det blev inget anfall natten den 16 februari. Istället blev det, igår, ett direktsänt maratonmöte i det ryska säkerhetsrådet, under ledning av ordförande, president Vladimir Putin. De skulle diskutera frågan om att erkänna de ukrainska så kallade folkrepublikerna Donetsks och Luhansks vädjan om att få bli erkända som självständiga.”Jag kom hit med ett vitt papper”, sa Putin. För att inför mitt eget beslut höra er åsikt. Fast när Sergej Narysjkin, chefen för utlandsunderrättelsetjänsten, tog till orda blev det ändå fel. ”Tala ur skägget karl”, sa Putin, ska de erkännas eller inte? Ja, stammade Narysjkin, ”jag anser att DNR och LNR bör uppgå i Ryska federationen”. Är du dum i huvudet, sa inte Putin, men hans tonläge antydde att det var vad han tänkte. ”Vi talar om att erkänna deras självständighet”. Den arme Narysjkin upprepade lydigt.Några timmar senare framträdde Vladimir Putin i rysk tv igen och höll ett timslångt tal där betraktaren efter en stund nästan började tro att den ryske presidenten skulle meddela att han tänkte inta hela Ukraina för att rädda människorna där från den bedrägliga, fientliga plats på jorden som landet, enligt Putin, förvandlats till. Istället kunde man nästan andas ut när det bara slutade med att Rysslands president beslutade erkänna utbrytarregionerna i östra Ukraina som självständiga stater.Var det här allt? Är det över nu? Frågar sig världen och svaret är att ingen vet. Men jag ser fram emot att landa i Kiev snart igen för ingenstans som där finns känslan av att livet lever vidare, oavsett vad Putin säger.Johanna Melénjohanna.melen@sverigesradio.se

22 Feb 20223min

Utrikeskrönika 21 februari 2022 Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Stockholm, måndag.Jag har svårt att låta bli att le när jag tänker på en lista på mamma-uttryck som jag såg cirkulera i spanskspråkiga sociala medier. Man hittar där ett och annat som man känner igen från ens egen barndom, men leendet beror också på att det kan vara rätt roliga uttryck. Listan heter Sånt som mammor alltid säger till sina barn.Ett litet axplock här:Talar jag kinesiska, eller? I betydelsen varför gör du inte som jag säger.Det här är ingen restaurang! Sånt brukade man ju höra när man inte ville äta upp sin mat. Ibland ackompanjerat av följande mening som på nått sätt skulle ge en skuldkänslor: Barn i Afrika svälter, vet du …Eller den här: Jag är inget hembiträde, det här brukade sägas i en ton som inte gick att ta miste på.Så länge du bor här så gör du som jag säger … samma beska ton därAha, så om dina kompisar hoppar från en bro, så ska du också göra det … sånt kunde man höra när man använde argumentet ”men så gör alla mina kompisar ju”Eller när det hände en nått dåligt: Jag sa ju det, varför lyssnar du aldrig på mig …När man krävde en förklaring till ett nej, så var det snälla svaret: När du får barn kommer du att förstå migDen mer bryska varianten var: Därför att jag är din mamma, punkt slut … och här gick det inte att argumentera emot …Ett uttryck som var effektivt var: Vänta bara tills pappa kommer hem eller jag ska berätta för pappa!Och här syns i all sin tydlighet de könsroller som finns bakom mamma-uttrycken … dessa uttryck är hämtade från Latinamerika och Spanien, där de patriarkala relationerna genomsyrar hela samhället.Mamman är den som är hemma, den som städar, lagar maten, uppfostrar barnen och är grindvakten. Pappan är den som är ute och jobbar för födan, han är antingen den snälle farsan eller monstret som mamman hotar med i fall alla andra tricks inte hjälper.Jag gick in på google och sökte efter en svensk lista över saker som mammor säger till sina barn, jag var säker på att jag skulle finna liknande uttryck som de som används i Latinamerika –- men nej, jag hittade ingenting!Det enda jag hittade var en lista över lögner som föräldrar, obs, föräldrar, inte mammor, brukar säga till sina barn. Där finns bland annat ”du kan få kramp om du badar direkt efter maten eller du kan få mask i magen om du äter snö eller var snäll nu annars kommet trollen.Jag vet inte om dagens ultramoderna föräldrar använder sig av såna lögnaktiga uttryck, som är ett sätt att styra barnens beteenden.Men jag vet i alla fall att min mamma inte ljög – och inte ljuger för den delen, eftersom hon fortfarande säger så – när hon misstänker att vi gör nått som vi inte vill berätta om för henne:Glöm inte min son att när du är på väg dit, så är jag redan på väg tillbaka.Ivan Garcia, Latinamerikakorrespondentivan.garcia@sverigesradio.se

21 Feb 20223min

Utrikeskrönika 18 februari 2022. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Pretoria, fredag.En gång för många år sedan befann jag mig i östra Burkina Faso, på gränsen till Benin.Jag minns en öppen savann och längre söderut skymtade man en brant platå som sträckte sig flera mil.Det här var min första resa i Afrika.Jag minns ett besök hos en byäldste, jag minns den gamla franska bilen, en Peugeot 404 från 60-talet, som stolt stod parkerad inne på hans gård. Den hade nog stått där i decennier, inmurad. Ville man få ut den var man tvungen att riva muren. Den stod där kanske som en symbol för inflytande och prestige. Om den fortfarande gick att köra var ytterst oklart.Jag minns fortfarande namnen på platserna, byarna; Arli, Yirini, Diapaga. Jag minns hur jag körde moped till Diapaga för att köpa mer mat på affären där, och hur jag blev jagad av ilskna hundar som nafsade i mig i hälarna.Men det var ändå fridfulla dagar, lågmälda samtal kring kvällselden och små utflykter till grannbyarna.Jag tog foton där folk ställde upp sig med allvarlig min, samma min som man ser på gamla svartvita bilder på svenska sågverksarbetare vid slutet av 1800-talet. Det var högtidligt med en fotograf på bygden.En liten pojke på kanske ett år började gråta när han såg mig. De förklarade att det var första gången han såg en vit människa, han trodde jag var ett spöke.Jag minns allt det här med värme, men också sorg. För idag är det näst intill omöjligt att resa i det här området. För en vecka sedan dödades ett antal soldater i Benin, precis på andra sidan gränsen där jag var. För Benin som sträcker sig ner till Atlantkusten var det en påminnelse om att våldet från islamitiska terrorgrupper sprider sig alltmer.Terrorattackerna från grupperingar som stöds av al-Qaida och Islamiska staten har gjort norra delen av Burkina Faso direkt livsfarlig, övriga delar av landet extremt osäkra.Frankrike som stått som en militär ryggrad i regionen, har nu beslutat sig för att lämna grannlandet Mali. För Mali är läget ytterst ovisst, så även för Burkina Faso och Niger där terrorvåldet blivit ett allvarligt hot mot ländernas själva sammanhållning.Jag lärde känna en student på universitetet i Ouagadougou under den där första resan för länge sedan. Vi hamnade bredvid varandra under en lång tågresa från Elfenbenskusten, en resa som bara den rymmer en hel krönika. Vi höll kontakten länge, men tappade den efter hand. Jag har sökt honom på nätet under många år utan lycka. Men häromdagen hörde han av sig via en kompis på sociala medier. Han kom ihåg mig efter alla dessa år ändå, tänkte jag. Han förklarade att han inte var så inne på det där med sociala medier och varit under radarn.Han bor på landsbygden ett tiotal mil från huvudstaden Ouagadougou, jobbar som lärare, och bjöd in mig.Men jag tvekar, av säkerhetsskäl.Samtidigt skulle jag inget hellre än vilja träffa min gamle kompis från Burkina Faso, sitta vid elden under natthimlen och minnas en annan tid.Richard Myrenberg, Pretoriarichard.myrenberg@sverigesradio.se

18 Feb 20223min

Utrikeskrönikan 17 februari. 2022. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Peking, torsdag.Där det fortfarande återstår några dagar av vinter-OS och där frågan om nationalitet bubblat upp gång på gång. Främst på grund av Eileen Gu, den 18-åriga supertalangen i freeski, som hittills tagit guld i big air, och silver i slopestyle.Eileen Gu, eller Gu Ailing för att använda hennes kinesiska namn, är född och uppväxt i USA, men har en kinesisk mamma och bestämde sig för ett par år sedan för att tävla för Kina – ett beslut som ju i internationella sportsammanhang inte kan ses som särskilt kontroversiellt. Men kruxet är att Kina inte erkänner dubbla medborgarskap.Och Eileen Gu själv har hittills, trots många frågor, inte velat svara på om hon är amerikansk eller kinesisk medborgare, utan nöjt sig med att säga att hon är kines när hon är i Kina, och amerikan när hon är i USA. En balansgång som i ljuset av USA:s och Kinas ansträngda relationer gjort att allt hon säger och gör slås upp stort i medierna.I Kina har hon hittills visserligen mest hyllats, men den oklara nationalitetsfrågan hyser en potentiell sprängkraft i kinesiska sociala medier, som länge präglats av en högljudd nationalism.Ingen förstår det bättre än nationalistiska partitidningen Global Times före detta chefredaktör Hu Xijin, som fortfarande är en av Kinas mest inflytelserika opinionsbildare. I ett inlägg på sin blogg häromdagen skrev Hu Xijin att hyllningspropagandan kring Gu Ailing borde tonas ner för att undvika att måla in sig själv i ett hörn. Istället för att säga att Gu Ailing vunnit ära åt Kina, så borde man istället säga att Gu Ailing vunnit ära åt den kinesiska OS-truppen, skrev Hu Xijin.Men om Eileen Gu riskerar hyllas för mycket, så är läget det motsatta för den unga konståkaren Zhu Yi, tidigare Beverly Zhu, som även hon bytt från USA till Kina, men som inte lyckats leverera medaljer, och som häcklades i sociala medier för sina misslyckade insatser. Obekräftade rykten florerade att hon på grund av sin inflytelserika pappa fått en plats i det starka kinesiska laget.Ytterligare en konståkare med kinesiska rötter, amerikanen Nathan Chen, fick även han utstå glåpord i kinesiska sociala medier, då han tidigare bland annat kommenterat läget i Xinjiang. Efter att Nathan Chen vunnit OS-guld kallades han ”banan”, det vill säga gul på utsidan, men vit inuti.Den olympier som vid sidan av Eileen Gu fått störst genomslag i Kina är varken kines eller amerikan, utan japan. Konståkningsstjärnan Yuzuru Hanyu är otroligt populär i Kina och det har såklart retat upp nationalisterna i sociala medier, som klagade över att de kinesiska Yuzuru-fansen inte lade sin energi på att heja fram de kinesiska konståkarna, istället.Japan och Kina som ju i mångas ögon fortfarande är rivaler. Eller, som en i publiken sade till mig efter att ha följt Yuzuru Hanyus insats på isen: ”Vi tycker om honom, trots att han är japan.”Björn Djurberg, Pekingbjorn.djurberg@sverigesradio.se

17 Feb 20223min

Utrikeskrönikan 17 februari 2022. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Bryssel onsdag,En av många saker som jag gillar med Belgien är att jag inte alls upplever samma hets som i Sverige när det gäller nya prylar. Det gäller dels kläder och mode. Nu är det inte så att alla belgare är sjavigt klädda, men här finns inte riktigt samma stilrena och kanske mer enhetliga modeuniform som jag tycker mig se när jag är i Sverige.Inredning – samma sak. Det räcker med att titta på en belgisk bostadsannons för att fatta att många belgare struntar fullständigt i hur det ser ut hemma, oavsett om de ska sälja sitt boende eller inte.Men den här avsaknaden av habegär gäller kanske särskilt nya tekniska prylar. Det är sällan du hittar de senaste smarta och sammankopplade lösningarna i belgiska hem. Mitt är inget undantag, där finns till exempel en TV som är 13 år gammal.Likadant är det i skolan. Där är det ingen som tittar snett på barnen som inte har mobil. Helt enkelt för att de flesta inte har det. Den här mer avslappnade attityden till nya saker och ny teknik är rätt skön tycker jag.Men frågan är när en avslappnad attityd övergår till ren motsträvighet.Frågan har blivit högaktuell den senaste veckan efter ett uttalande från en av landets tunga politiker: Paul Magnette – partiledaren för det fransktalande socialdemokratiska partiet PS. I en tidningsintervju nyligen gick han ut och sa att Belgien inte bara borde avveckla kärnkraften utan också sätta stopp för e-handeln.– E-handeln är inte bra för miljön, för den lokala handeln och inte bra för de anställda, sa han sen i en uppföljande TV-intervju med RTBF.Inte helt oväntat har Magnettes uttalande mött en hel del kritik. Särskilt i sociala medier som har svämmat över med elaka kommentarer om en förlegad syn och bilder på häst och vagn.Men även regeringen, där Magnettes eget parti ingår, har varit kritisk. Just nu försöker den snarare lätta på reglerna för e-handeln i Belgien eftersom man befarar att den annars ska flytta till grannländerna. De som vill lätta på e-handelsreglerna pekar på att den omsätter den elva miljarder euro och sysselsätter över 10 000 personer här i Belgien. Och att det är genom försäljning på nätet som många handlare har överlevt pandemin när de tvingats hålla stängt under långa perioder.Men Paul Magnette har inte vikt ner sig. Det är en osund bransch med ojusta arbetsvillkor och vi borde gynna de mindre fysiska och lokala handlarna argumenterar han. Om namnet Paul Magnette låter bekant förresten så är det samma politiker som höll på att stjälpa CETA, EU:s handelsavtal med Kanada, för några år sedan. Eftersom det regionala parlamentet i Vallonien sa nej till avtalet under Magnettes ledning. Han lyckades aldrig riktigt stoppa det avtalet – det tillämpas provisoriskt sedan fem år tillbaka.På samma sätt blir det nog svårt för Magnette att stoppa e-handeln. Det vore att gå för långt. Till och med här, i det teknologiskt avslappnade Belgien.Andreas Liljehedenandreas.liljeheden@sverigesradio.se

16 Feb 20223min

Utrikeskrönikan 16 februari 2022. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Paris tisdag,Jag hade inte varit tillbaka i Paris i ett halvt dygn förrän jag trampade rätt i hundbajs. Lite ovana vid de franska ovanorna efter en vecka utomlands och sedan någon sekunds tankspriddhet räckte. På Paris trottoarer måste man vara på helspänn.Märkligt nog. Obegripligt nog. Varför plockar parisarna inte upp efter sina hundar? För även om man kan lära sig att navigera skickligt och uppmärksamt så är jag helt säker på att det inte bara är vi utlänningar som kommer hem med oönskade rester under sulorna.Så går man in med skorna på och sen kryper barnet där och fy... Varför binder de ris för egen rygg på det här sättet? Då flög det in en liten olyckskorp och satte sig på mitt skrivbord.– Som med kärnkraften, menar du?– Vad då kärnkraften, att president Macron vill storsatsa och bygga 6 eller kanske 14 nya kärnkraftverk för att säkra energiförsörjningen när de fossila bränslena ska bort?– Just det, sa korpen. Nu håller ni på och löser en sedan länge allmänt känd klimatkris, i elfte timmen, genom att öka på en annan sedan länge känd men just nu mindre akut kärnavfallskris.– Men alltså, det är ju inte 14 nya Barsebäck han ska bygga? De är ju nya supereffektiva och moderna, försökte jag.– Modernt kärnavfall menar du?Korpen tittade på mig med huvudet på sned.– Macron vill ju också att vi ska effektivisera vår energiförbrukning och storsatsa på sol och vindkraft.– Ja, ni människor har ju byggt in er i en värld där ni inte ens kan öppna en dörr utan el längre, och nu ska hela bilflottan ställas om också.– Elbilar är väl ändå bra? I Paris skulle 7900* liv räddas per år utan bensin- och dieselbilar, sa jag.– Apselut, sa korpen. Jag ser bara inte riktigt hur den här på så sätt välkomna omställningen ska gå till utan att ni drar på er nya miljökriser.– Vi får väl ändå hoppas att forskningen när det gäller batterier och återvinning går framåt.– Mm, och den här polyestersatsningen? Avbröt olyckskorpen.– Ja det är ju positivt att plastskräp kan återvinnas till kläder, istället för att bli en del av de nio miljoner ton plast som varje år hamnar i havet*, svarade jag.– Mm, fast handen på hjärtat, sa korpen. Ni ersätter miljöskadligt producerade bomullskläder med miljöskadande polyesterkläder*, som aldrig förmultnar utan bara blir mindre och mindre platsbitar, som i värsta fall slutar som fiskmat, med effekter ni inte kan överblicka. Det är så ni funkar, ni människor.– Vad menar du?– Ni är sjukt smarta, åker till månen, transplanterar hjärtan, men faller hela tiden för den kortsiktiga njutningen. Redan i bibeln gjordes den analysen. Ni väljer hellre den breda vägen och så får ni andra problem på halsen istället. Ni har inte funderat på att satsa på innovationer som inte skapar nya problem för er?– Alltså sakta i backarna, hur många lösningar på världsproblem har ni olyckskorpar egentligen bidragit med?– Hur många världsproblem har vi korpar skapat, kanske man då först måste fråga sig? Frågade korpen och såg riktigt förnärmad ut.– Jag vill bara i all välmening peppa er människor att tänka efter före framöver, så blir det inte lika mycket att städa upp för er sen, sa den kolsvarta olyckskorpen och försvann sedan lika fort som hon kom med ett par kraftfulla vingslag.Marie Nilsson Boij, Paris((Referenser:*L'Observatoire Régional de Santé Île- de- France (ORS),One Ocean summit i Brest 9-11 februari 2022Sveriges konsumenter, Naturskyddsföreningen, SustainaSearch

15 Feb 20223min