Det är ens skyldighet att hålla glädjen levande: Lubna El-Shanti och Johan-Mathias Sommarström, Kiev

Utrikeskrönikan 1 juni 2022.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

Kyiv, onsdag.

Musiken sprakar från bilhögtalaren, mannen ser glad ut bakom ratten, sjunger med i den ukrainska folksången, Ти ж мене підманула (Ty zh mene pidmanula), du har ju lurat mig.

Bilen går på tomgång. Han är i alla fall inte sist i den kilometerlånga bilkön till bensinstationen. Och det är kanske i sig värt att fira, att det finns en mack som funkar, trots bränslebristen, att han har en bil, att sommaren har kommit till Kiev – trots kriget.

För drygt en månad sedan, när vi var här sist vilade tunga moln över den ukrainska huvudstaden. Vårsnön förblev orörd på de tomma gatorna, kort efter att ryska styrkor hade lämnat. Och efter sig förstörda hus, skräck och sorg i närförorterna Irpin, Butja, Borodjanka.

Kvar står utbrunna skal av det som för bara månader sedan var någons hem. Där folk firade födelsedagar, planerade bröllop, levde sina vardagsliv. Nu förstörda skal. Hur går man vidare? Går det ens, frågade vi och många andra då.

Men människor är väl sådana, vi vänjer oss på något märkligt sätt, sa en kvinna till oss vid en tappkran i Mykolaiv, en frontstad med sönderbombade vattenledningar. För vad annars göra? Sörja? Nej, det orkar jag inte, sa hon innan hon gick sin väg.

Nu är kastanjeträdens blad gröna, blommar här i Kiev. Utan skuld.

Krig är sorg och förödelse men när den första chocken lagt sig – också vardag. Unga skålar på en uteservering, par promenerar längs huvudgatan Khreschatyk, håller varandra i handen, skrattar.

En dörr till ett konstgalleri står på vid gavel. Det är fullt i lokalen, människor svettas i trängseln, spiller bubbel från billiga plastglas. Vernissage med satiriska verk om kriget.

Men en konstutställning, nu?

Varför förvånad? Frågade utställningskuratorn.

“Ja, det är krig och det ukrainska folket lider men vi måste fortsätta försöka vara mänskliga, inte låta det tas ifrån oss, inte låta dem förvandla oss till tanklösa varelser som bara försöker överleva som om livet är ingenting värt”

Även i de mörkaste stunderna måste så vara. Det är ens skyldighet att hålla glädjen levande, sa Hasse Alfredson på Tage Danielsons begravning, sin allra bästa väns.

Det kan vara tungt, men man måste försöka. Om man ger upp och drunknar i sorgen, ökar man världens elände… All den här sorgen tynger ner Jorden, sa han.

Lubna El-Shanti och Johan-Mathias Sommarström, Kiev