En beundrarkrönika till alla lärare: Sara Heyman, Stockholm

Utrikeskrönikan 13 juni 2022.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

Stockholm måndag.

Skolavslutningstider – och det är dags för ett särskilt gäng att få ett välbehövligt sommarlov, efter en termin av intensivt arbete. Av läxor och läxförhör, intriger och repetitioner, av mindre och mer jobbiga föräldrar.

Jag tänker förstås på alla lärare. En kår vars betydelse är svår att överskatta. För alla som har gått i skolan, eller som nu har barn eller barnbarn som vistas i ett klassrum en stor del av sin vakna tid, är lärarna några av de viktigaste vuxna i våra liv.

När mitt äldsta barn började skolan väcktes min beundran för lågstadielärare. Jag minns ett särskilt tillfälle då jag skulle följa med på ett studiebesök på en brandstation. Barnen sprang åt alla håll på skolgården, och vi skulle med en buss om några minuter. Jag stod och tänkte ”det här går aldrig”, och bevittnade sen hur läraren utan att ens höja rösten, fick samtliga barn att ställa sig i ett led och börja gå mot busshållplatsen. Hon hade en självklar positiv auktoritet. Jag, som haft problem att få två barn att gå åt önskat håll samtidigt, fann inte orden. Det gjorde dock en annan mamma, som hade sin dotter i nästa klass hos samma lärare. ”Hon är som en fe”, sa hon med beundran i rösten, och jag kunde bara hålla med.

Jag tror att lärares förmåga att få varje elev att känna sig sedd kan ha avgörande betydelse för barns framtid och vägval. Jag har själv haft turen att möta sådana lärare. Som pumpar in så mycket självförtroende att en andraklassare med pretentioner skickar in små handskrivna alster till riktiga bokförlag. Och jag trodde länge att just jag var lite speciell för min mellanstadielärare. Ända tills jag pratade med några kompisar som gått i samma klass, och det visade sig att även de trodde att just de hade varit lite speciella. Det måste väl vara det bästa eftermälet för en lärare, att ha fått varje elev att känna sig extra sedd.

Nej visst, varken jag eller någon annan har väl gått genom skolåren med enbart sagoväsen omkring oss. Men de så att säga motsatta erfarenheterna understryker bara faktumet att lärares betydelse kan vara väldigt, väldigt stor.

När föräldrar runt om i landet nu skramlar och försöker hitta på bra presenter, är det våra samlade taffliga försök att formulera ett tack. Ett tack som inte alls ryms i de blombuketter, kaffe, böcker och choklad som överräcks av terminens ofrivilliga klassförälder.

Ända sen mina barn gick i förskolan har jag känt vanmakt vid terminssluten. För hur kan man förmedla tacksamheten och uppskattningen till de som tagit hand om ens barn, sett dem och engagerat sig i deras väl och ve? Jag tycker inget har känts helt rätt, varken barnteckningar eller ostbrickor. Så här är bara ännu ett försök. En krönika tillägnad alla kämpande lärare, med önskan om ett härligt sommarlov.

Sara Heyman, korrespondent för global hälsa
sara.heyman@sverigesradio.se