Snacka om den ultimata språkförnedringen: Joel Wendle, Berlin

Utrikeskrönikan Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Bryssel, torsdag. Tidigare i veckan satt jag och lyssnade på ett möte i Europaparlamentet där parlamentarikerna frågade ut Facebook-visselblåsaren Frances Haugen om tech-jättens bristande säkerhet.Strax efter att den första parlamentarikern, en spanjor, börjat snacka stoppade mötesledaren Andrus Ansip sin kollegas anförande. Det var nämligen problem med tolkningen sa han.Då hördes plötsligt det här i mina lurar: ”Jodå, tolkningen fungerar visst. För det är jag som gör det”, sa tolken som jag lyssnade på vilket lockade fram en hel del skatt i den annars så allvarliga utfrågningen.Det låter kanske som en lustig incident men det visar på ett sätt vilken makt de här tolkarna har och hur viktiga de faktiskt är.Det finns ungefär 1 000 stycken i EU:s institutioner. Det är personer som dag ut och dag in sitter och live-översätter tal om alltifrån EU:s jordbruk, miljöregler och tekniska detaljer om finanslagstiftning.Det är sällan de tar sig ton som tolken ovan. De lever oftast en anonym tillvaro där de sitter i sina små ljudisolerade bås, i bakgrunden eller vid sidan av.Men även om de sällan syns eller får cred så skulle EU-samarbetet helt enkelt inte fungera om de inte fanns. Beslutsfattarna skulle ha svårt att prata med varandra och troligtvis inte komma fram till så många beslut alls.Vi journalister skulle ha svårt att ställa våra frågor och ha lika svårt att förstå svaren som kan komma på viket som helst av EU:s 24 officiella språk.Nu är det säkert många lyssnare som tänker: Men de flesta kan väl ändå engelska? Nja, många kan engelska men långt ifrån alla. Och de som kan engelska kan det absolut inte tillräckligt bra för att kunna debattera på samma villkor som en som har det som modersmål. Det är inte för intet som man brukar säga att det vanligaste språket här i Bryssel är bad English.Så tolkarna behövs. Och personligen hyser jag den största respekt för dessa människor. För att ha förmågan att lyssna samtidigt som man översätter och samtidigt pratar ut det som sagts för några sekunder sen är oerhört svårt.Inte undra på att det ibland blir fel.Som för några veckor sedan, även det i Europaparlamentet, under en debatt om EU:s så kallade jord-till-bord-strategi, när en tolk blev avbruten och inte hann med att översätta.“Oh, you cunt, you piss me off for fuck sake” hördes då i lurarna ackompanjerat av en knytnäve i bordet och en djup suck.Jag kan så väl känna igen mig i den där djupa sucken. Och jag kan inte annat än att känna sympati med den stackars mannen.För handen på hjärtat. Hur många gånger har jag själv inte slängt ur mig haranger med svordomar på både ett, två och tre språk när jag i pressade jobbsituationer inte fått tekniken att funka, när något program hängt sig eller bara kämpat med att få ihop ett inslag i tid till sändning.Då har det också låtit så där. Även om det hittills inte gått ut i era lurar.Andreas Liljeheden, Brysselkorrespondentandreas.liljeheden@sverigesradio.se

11 Nov 20213min

Utrikeskrönikan 10 november, 2021. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. San Francisco, onsdag.När butikskedjan Walgreens för någon vecka sedan berättade att man tänkte stänga fem butiker i San Francisco på grund av upprepade stölder och snatterier, så blev det en riksnyhet i USA. Butiksstängningarna blev ytterligare ett slagträ i den debatt som pågår på både lokal som nationell nivå om lag och ordning och polisens arbetssätt.Just läget i San Francisco blev lite extra uppmärksammat i somras efter att en videofilm på en snattare blev viral. Den visar en man som tagit med cykeln in i en Walgreensbutik, och som sveper ner hyllornas innehåll i en svart sopsäck och sedan cyklar ut ur butiken med sitt byte. En del menar att snatterier och butiksstölder blivit vanligare i San Francisco efter att väljarna här röstat igenom en ändring och mildring av brottsrubriceringeringar 2014. Där till exempel snatterier för ett värde under motsvarande runt 8 100 kronor, nu bara ses som en förseelse. På det sättet hoppades man att problemen med överfulla fängelser skulle minska, och dessutom göra det möjligt för polisen och domstolarna att prioritera allvarliga brott.Vissa butiker här i San Francisco har svarat på förändringen i regelverket genom att göra det svårare att stjäla även dagligvaror. Att man låser in till exempel duschtvål, shampo och rakhyvlar, det har jag sett även i New York, där jag annars bor. Men på det varuhus i San Francisco som jag var på häromdagen var man tvungen att trycka på en knapp vid hyllan och vänta på betjäning om man ville köpa tejp, tandborstar, munskölj och vissa tvättmedelsfabrikat. Sedan tog personalen med sig varorna och behöll dem i kassan tills jag kom dit, så jag inte skulle försöka ta mig ut ur varuhuset utan att betala.Den där nyheten om stängningarna av butikerna i San Francisco blev förresten ganska snabbt ifrågasatt. I en granskning i den lokala dagstidningen San Francisco Chronicle menade man att stängningen av butikerna också hade att göra med strukturella förändringar på marknaden och en överetablering i staden.För debatten om butiksstölder i San Francisco är en liten del av ett större politiskt spel. Just nu verkar det som om stadens chefsåklagare Chesa Boudin riskerar en folkomröstning där han skulle kunna bli avsatt, kritikerna menar att han inte är tillräckligt tuff mot brottslingarna och brottsligheten. Boudin har en udda bakgrund med föräldrar som var medlemmar i den militanta och terrorstämplade vänsterorganisationen Weather Underground - och där pappan fortfarande sitter i fängelse. Boudin han använt sig av sin bakgrund när han profilerat sig som en progressiv kraft i San Francisco, medan polisfacket här la pengar på att kampanja mot honom under valrörelsen 2019.Så man kan väl säga att till och med något så enkelt som en inlåst tejprulle på sätt och vis har en betydelsefull lokalpolitisk dimension.Roger Wilson, USA-korrespondentroger.wilson@sverigesradio.se

10 Nov 20213min

Utrikeskrönika 9 november 2021. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Stockholm, tisdag.För en vecka sedan befann jag mig på väg till FN:s klimatmöte i Glasgow, COP26, som just nu är inne på sin andra och sista vecka.Ett möte som ses som en viktig milstolpe på vägen eller till och med den viktigaste för klimatet. Storbritanniens premiärminister Boris Johnson öppnade mötet med en jämförelse med en Bond-film, "Domedagsklockan tickar – vi måste börja desarmera bomben."För mig börjar resan till Manchester och därifrån sedan tåg genom Storbritannien upp till Glasgow. Trodde jag. Ett regnoväder hade blåst ner träd på spår och all trafik till och från London står stilla just den här kvällen.Klockan är runt 8 och jag kliver av tåget i ett samhälle som heter Preston, fortfarande timmar från klimatmötet som nu invigts och där jag tidigt nästa morgon ska medverka live. Perrongen på den lilla stationen är full av människor som skulle också skulle ta tåget till COP26. Som varit på väg hela dagen och som skäller på tågbolagets personal. Folk trängs framför skärmar med avgångstider. "Försenad" står det framför alla tåg på tavlan fram till fem minuter före avgång – då står det plötsligt INSTÄLLT.Människor fortsätter att kliva av tåg som anländer.Alla biluthyrare har stängt. Tiden går och jag börjar aningen stressat att söka efter biljetter på tåget som ska gå nästa morgon vid fem. Hinner jag fram då?När det står klart att nästa tåg inte heller kommer att avgå hör jag ett gäng killar bredvid mig börja prata om alternativa lösningar. Ska ni till COP? frågar jag.De funderar på en taxi. Det tar över tre timmar, men det kan gå om vi delar på fyra.Sagt och gjort – vi kastar oss in i en taxi. Allra mest bråttom verkar ena killen som är från Storbritannien ha. Är vi kanske, kanske framme till 22 undrar han? Det ser väldigt mörkt ut. Han är forskare och har precis tilldelats ett pris. Jag slutar ganska snabbt att våndas över min egen försening när han berättar att det är självaste Prins Charles och David Attenborough som han är försenad till.Priset har jag redan fått säger han, och den där fåniga bilden där man skakar hand i tidningen, men det var idag vi skulle få prata – verkligen prata om forskningen och åtgärder mot klimatförändringarna. När han förstår att han kommer att missa allt, föreslår han att vi ska stanna på en mack och köpa öl. Ska vi sitta här i över tre timmar måste vi ha öl, säger han. Fällstolar med ryggen mot föraren gör att vi sitter mitt emot varandra alla fyra, som vid ett bord. Av det brittiska landskapet ser vi ingenting, det är kolsvart och spöregnar utanför taxin.Den andra killen är från Nya Zeeland, han arbetar med att hjälpa länder som drabbas av klimatförändringarna att söka stöd. Visste ni att det enda landet vars mål och åtgärder lever upp till Paris-avtalet är Gambia säger han och hänvisar till en organisation som granskat en rad länders mål. Den tredje killen i bilen är en student från Kuwait, han ska inte till mötet säger han efter ett tag, han råkar bara plugga i Glasgow – han säger inte så mycket om mötet när vi andra diskuterar. Men han berättar att klimatet i hans hemland är outhärdligt ibland. När det går över 40, ibland 50 grader är det svårt, säger han.Vi pratar om mötet, vad som kan komma ut av det, om avskogning och om klimatfinansiering – och vips så har de där timmarna och resan genom Storbritannien gått. Vi tar adjö och hoppar av på varsin adress, och ses inte mer i vimlet av 30.000 personer som ska vara med i vad som målas upp som det som kan förändra allt – desarmeringen av bomben.Caroline Kernen, korrespondent med fokus på ungacaroline.kernen@sverigesradio.se

9 Nov 20213min

Utrikeskrönika 8 november 2021 Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Edinburgh i mörkaste november.Det började redan när jag klev av tåget. Vid taxistolpen rullade en sån där bullig, gullig, brittisk taxi fram. Den här var blå. Och bakom ratten satt en kvinna. Hon var hälften så stor som taxichaufförer brukar vara. En liten, bräcklig person, hann jag tänka och tyckte synd om henne, medan jag öppnade bakdörren för att stiga in. Då fräste chauffören till. Inte alls på nåt bräckligt vis. Jag, som var ovan vid den skotska accenten, förstod inte vad hon sa. Men hon verkade arg. Hoppade ur förarsätet och gick runt till min sida. Du har ju skrapat dörren i trottoarkanten, sa hon, och försökte visa något som jag absolut inte förstod. Dörren slutade ju många centimeter ovanför asfalten? Chauffören såg att det var lönlöst att få den där utlänningen att förstå och snäste istället - Jamen hoppa in då! Väl framme vid mitt Bed and Breakfast hände samma sak igen. Jag betalade – och bad om ett kvitto. Jag har inga kvitton, sa chauffören. Va, har du inga kvitton? Nej du ser ju allt på ditt kontoutdrag, sa hon. Men, mitt företag vill ha kvitton på allt, insisterade jag. Hur mycket har jag egentligen betalat? Du har betalat 8 pund snäste chauffören, och såg nu så arg och läskig ut att jag fick bara ur mig ett - Ta det lugnt. Och klev ur bilen.Jag bar in väskorna på det lilla rummet och tände lyset, och letade efter fler lampor att tända, fanns det inte fler? Nä, i taket satt tre små spottar. Och bredvid sängen en svag sänglampa. Det var allt. Jag vet att en del tycker sånt är mysigt. Inte jag. Jag blir på dåligt humör.Nästa dag var det jobb från tidig morgon till sen eftermiddag. Då gick jag ut – och fann att det var mörk kväll. Klockan var bara litet över fem, men mörkret hade lagt sig över Edinburgh och bäddat in kvarteren i dystert novembergrått. Fasaderna och de historiska monumenten, som jag sett fram emot att se var mörkt grå och närmast oupplysta. Gatubelysningen var mycket sparsam, även på huvudgatorna i centrum. Jag var tvungen att titta upp rakt in i gatlysena flera gånger för att kontrollera att de verkligen fungerade.Jag vandrade omkring ett tag men blev allt mer dyster. Nej inte bara dyster. Jag är en sån där som blir deppig och lite smått ångestfylld av att vistas länge i halvmörker. Och här var hela stan som en lågvoltslampa. Jag försökte tänka att det kanske fanns något bra med det dunkla, att man sparar energi, eller nåt? Men nä, det funkar inte. Det är inte du Edinburgh – det är jag. Du är säkert en förtjusande stad, men jag behöver vänliga taxichaufförer, och varmt, vitt ljus. Framför allt en måndag – i november. Marie-Louise Kristola, klimatkorrespondentmarie-louise.kristola@sverigesradio.se

8 Nov 20213min

Utrikeskrönika, 5 november. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. På alldeles för höga klackar stapplar de fram på det blanka och förrädiskt hala klinkergolvet. Afghanska shoppinggallerior väljer inte golv utifrån anti-halkprincip konstaterar jag snabbt. Det är ett gäng tjejer i övre tonåren som är ute på galej en sen lördag eftermiddag. Vem jag är frågar en av dem. Min tolk förklarar och så passar han på att fråga om hon vill ställa upp på en intervju. Fniss och nej blir svaret och så halkar de vidare likt Bambi på is. Men efter en stund stöter vi ihop igen och den här gången vill hon prata. Hon är full av framtidshopp. Det kommer att bli bra det här med talibanerna vid makten och hon är övertygad om att hon visst ska få studera till läkare. Jag undrar om hon stött på några problem med sina höga klapprande klackar och sminkade ansikte. En talibanföreträdare har ju nyligen suttit i tv och sagt att kvinnor ska bära skor som inte låter, inte ha färgglada kläder eller lukta gott. Nej då inga problem alls svarar hon. I samma galleria träffar jag en annan kvinna, några år äldre och lika lördagsfin. Hon arbetar på stadens flygplats och har varit tillbaka i tjänst i flera veckor. Det rullar på som vanligt säger hon. En nyfiken man närmar sig och lägger sig i. Vi avrundar och hon försvinner: men slinker sen förbi lite snabbt och säger vi gillar inte det här. Vi vill ha demokrati.I ett vackert inrett vardagsrum i ett medelklassområde i Kabul träffar jag en tredje tjej. Vi har pratats vid förut. Hon är rasande över den politiska förändringen och kan under inga villkor se en framtid i landet. Det spelar ingen roll om hon så tillåts komma tillbaka till universitet. Hon kan inte leva under talibanernas förtryck säger hon. Tyranner eller bärare av fred och stabilitet. Synen på de nya makthavarna i Kabul går sannerligen isär, både i staden och på sociala medier där afghaner strider om begreppet frihet. Ena sidan lägger ut bilder på sig själva och sina sociala sammanhang från förr med orden: Förstå vilken frihet vi hade! Allt är förlorat! Andra afghaner svarar beskt; och hur många åtnjöt egentligen samma privilegier som du? Hur många ute på landsbygden fick alls ta del av de pengar och projekt som strömmat in i landet de senaste tjugo åren? Nu är det i alla fall fred och ingen korruption säger sidan som vill ge de nya makthavarna en chans.De nya härskarna i Kabul med sin våldsamma historia lär fortsätta att väcka både hopp och förtvivlan hos den afghanska befolkningen. Naila Saleem, utrikesreporter på Sveriges Radionaila.saleem@sverigesradio.se

5 Nov 20212min

Utrikeskrönikan 4 november 2021. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Istanbul, torsdag.Det finns sår så djupa att de aldrig riktigt läker.Inte helt.Sedan finns det bananer.Såren fortsätter att sippra obehaglig sårvätska livet ut och det finns inget man kan göra för att stoppa det.Alla som förlorat en nära anhörig, en kär, vet vad jag menar.Först blir allt svart och rörigt, som att man dras ner i en gyttjig sörja.Sedan ser man ljuset sippra in, det blir lättare men såret finns alltid där.Som när man en fredag under en millisekund vill bjuda hem sin lillebror på middag innan man inser att han ju inte längre finns kvar.Eller när man vill ringa sin pappa och delge en god nyhet bara för att snopet komma på att det ju inte går.För många är det så här, ingen kommer undan sorgen.I krig och konflikter dödas tusentals, det går inte att komma ifrån.Dödssiffror rapporteras som idrottsresultat.Men inte heller i krig eller terrordåd är anhöriga immuna mot sorg, vare sig det är civila eller soldater som dör. Det finns sår som aldrig läker."Det var guds vilja" får jag ibland höra när en mamma berättar om sin son som stupat i kriget. Svårt för en reporter från världens mest sekulära land att ta in, så jag gör min egen tolkning. Tänker att det är trösten. Som om det skulle finnas en mening med smärtan, såret.Men sedan finns det också sår som är onödiga och banala.Som bananer.Bananer är banala.Nu är banan ett av de mest trendande orden här i Turkiet.Det började med en intervju i turkisk tv. En syrisk kvinna intervjuas på flytande turkiska om att flyktingarna i landet absolut gör rätt för sig. I bakgrunden frustar åhörare om att Syrier och Afghaner tar deras jobb. En växande åsikt i Turkiet.En man vittnar om hur han minsann sett syrier handla kilovis av bananer, medan han själv inte har råd med det.Därefter kom en bombmatta av bananskämt.Syrier postade videor i sociala medier ätandes bananer, någon hade klistrat in en banan istället för månskäran i den turkiska flaggan och det postades humoristiska klipp med bananer.Men bananer, hur banalt det än må låta, kan såra.11 syrier greps av polis och hotas av utvisning för att ha förolämpat staten med sina bananklipp.En syrisk journalist som gjorde en rapport om banankonflikten greps också han kan utvisas, trots att han har ett pris på sitt huvud av både regimen och islamistrebellerna i Syrien.Nationalistiska politiker i Turkiet menar att syrierna ska vara tacksamma mot Turkiet istället för att håna samhället och förolämpa flaggan. En partiledare sa att bananskämtarna orsakat sår i den turkiska själen.De som hotas av deportering menar att de bara skämtade.Så kan också en banan bli ett sår. För stolthet och säkerhet.Knappast livslångt och oläkbart men för de som nu deporteras för en banan, blir bananen det som tvingar dem tillbaka till krigets variga sår igen. Och det är ett sår som vätskar länge och kanske aldrig läker.Johan-Mathias Sommarström, Istanbuljohan-mathias.sommarstrom@sverigesradio.se

4 Nov 20213min

Om att blanda språk och bli överraskad. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Paris, onsdag. I början lät det bara som en enda lång obegriplig mening utan slut. Förlåt alla italienare, men jag kunde verkligen inte höra några pauser mellan orden.Och i tidningarna såg jag bara en himla massa bokstäver utan budskap. Men efter att ha hårdbevakat förra regeringskrisen sommaren 2019 och lyssnat dagligen på italienska i en vecka började jag se konturerna av detta fascinerande språk. Vem kan inte älska ett språk där eftermiddag heter ”pomeriggio”. Känner du rytmen? Pomeriggio. Med franska och spanska i bagaget så kändes det som att italienskan var inom räckhåll. Och nu, tack vare stor motivation har blommorna på ängen börjat slå ut. Du fattar? Orden får innehåll, konstiga ord som inte går att hitta i ordboken visar sig vara verbformer eller pluralbildningar.Sen blir lockelsen ett begär. Jag vill veta hur alla blommorna på ängen ser ut. Nyligen nådde jag en milstolpe på min språkfärd genom italienskan. Jag var i Rom och en lång, mörkhårig man i vita chinos passerade mig med raska steg, talades i telefon. Så sa han stressat och lite lätt irriterat till den på andra sidan tråden: – Lei si aspetta gioielli. – Hon förväntar sig juveler. Jag har börjat överhöra samtal! Det är nog det allra bästa med att lära sig ett nytt språk. Från att i mitt fall då, framförallt ha upptäckt det italienska samhället via mina ögon, med lite support från mina öron hjälper de nu till att färglägga Italien genom att ge mig tillgång till dialogerna. Med ens blev den där mannen lite färgrikare. Var det hans blivande fru han talade om? Hade han valt en besvärlig dam, eller var kanske en kompis som behövde vägledning? Ifrån att ha vandrat i fullkomligt språkmörker, tänds nu den ena lampan efter den andra. Vilken skatt jag har att erövra! Ju fler språk man kan desto lättare är det ju att lära sig ett nytt. Jag tänker på klipp- och klistrametoden. Det vill säga man överför vokabulär från de språk man redan behärskar till det nya och hoppas på det bästa. Ofta funkar det rakt av. Man får räkna med vissa stolpskott dock, som när jag skulle säga – Jag har ont i huvudet, på spanska och tänkte ta genvägen via franskans: – J'ai mal à la tête.Så jag spanskade till meningen med ett litet a på slutet och sa: – Me duele la teta. Varpå ett gapskratt utbröt. Jag hade just sagt: "Jag har ont i tuttarna."Klipp och klistra funkar i allmänhet väldigt bra från spanska till italienska. Problemet är bara att det inte bara är uttalet som skiljer utan små irriterande språkkarakteristiska bokstäver. Nästa vecka till exempel heter på spanska ”la próxima semana”, men ”la prossima settimana” på italienska. Så där går jag omkring och pratar spanska i Italien, och längtar till den dagen jag är så bra på Italienska att den fått ett eget rum i mitt språkcentrum i hjärnan. Till min stora glädje verkar kärleken till språk ha gått vidare till mina barn. När jag hjälpte min son med läxan sist till exempel sa han stolt: – Mamma, tänk, jag skriver på franska, jag talar franska. Jag är Gud!Marie Nilsson Boij, Parismarie.nilsson-boij@sverigesradio.se

3 Nov 20213min

Utrikeskrönikan 2 november 2021. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Stockholm, tisdag I Ryssland är bara drygt 30 procent av befolkningen fullvaccinerad mot covid-19 och nu härjar smittan för fullt. Nästan varje dag slås nya rekord i antalet döda. Så varför vaccinerar sig inte ryssarna? Den frågan ställer sig också president Vladimir Putin. "Jag har frågat mina nära vänner, mina gamla kursare: Har du vaccinerat dig?" "Nej, har du?" "Nej, inte än." "Men då väntar jag tills du har vaccinerat dig", säger de. "Sedan, när jag själv väl vaccinerat mig frågade jag igen: Har du vaccinerat dig?" "Nej", säger de. "Varför då?" "Jag väntar lite till", blev svaret. "Människor med hög utbildning, doktorsgrad. Jag förstår inte", sa Putin i rysk tv nyligen. Nej. I Ryssland handlar det inte om utbildningsnivå, grad av upplysning. Snarare handlar det om en allmän misstro. Mot politiker, myndigheter, vaccinet i sig. Det enda man litar till är sig själv, den egna kroppen. Och den vill man i alla fall få bestämma över. När så mycket annat i livet är utom den enskilda människans kontroll. Och förresten, har president Vladimir Putin verkligen vaccinerat sig? Och vilket vaccin har han tagit? Det finns inga bildbevis. Vadå? Sa Putin under det årliga direktsända ring-in-samtalet med presidenten där frågorna strömmade in just kring Putins egen vaccinering. Om sprutan inte tagits i armen, utan någon annanstans, skulle det också visas? Sa Putin och flinade. En spruta där bak. Nä, sa Putin, i en annan intervju, varför apa sig? Seriöst. Vad bevisar en bild? Det kan ju vara vad som helst i den där sprutan, kefir, apelsinjuice. Jag skojar naturligtvis, tillade Vladimir Putin, men ändå. Vem vet? Kanske, sa i förra veckan Gleb Pavlovskij, guru i rysk politisk analys, bör presidenten inte bara ställa sig frågande utan kanske också känna viss oro, för egen del, för den låga vaccinationsviljan. Kanske är det ett möjligt, om än felriktat, uttryck för misstro mot Vladimir Putin själv? Om det hintar i alla fall opinionen. Enligt en undersökning gjord av opinionsinstitutet Levada center i somras svarade 31 procent av de som stöder president Putin att de är villiga att vaccinera sig. Bland de som inte stöder presidenten var bara 14 procent villiga, över 70 procent ovilliga. En vaccinbojkott som en reell möjlighet att protestera alltså, när inga andra former av protester fungerar eller alls är tillåtna? Möjligen. Synd bara att så många ska bli sjuka och dö som en följd av det. Johanna Melénjohanna.melen@sverigesradio.se

2 Nov 20213min