Jag lovar att fokusera på vad folk säger och inte hur: Elias Wahlberg, London

Utrikeskrönikan 25 juli.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

London, måndag.

De senaste veckorna har jag levt två parallella liv. Det ena på hemmaredaktionen i Stockholm, där jag nära och noggrant följt med i vårt svenska nyhetsflöde för att kunna prata om det som är relevant för Sverige i radio. Men på lediga dagar, och vid andra tillfällen då jobbet tillåtit, har jag placerat mig själv här i London och i det brittiska flödet.

Jag har läst nyhetsbrev, morgontidningar, skvallerpress och ändlösa Twittertrådar. Jag har hängt kvar på redaktionsgolvet och stirrat på de stora skärmarna där bland annat BBC-sändningarna rullar ljudlöst, för att åtminstone få en uppfattning om vad som är dagens stora grej. Jag har till och med försökt se ikapp tv-serien The Crown i hopp om att den historiska tillbakablicken ska ge mig plötslig insikt i varför det brittiska samhället blivit som det blivit.

Men, mer än något annat har jag lyssnat på radio. Just BBC:s radiosändningar har fått gå i mina lurar så fort jag fått chansen. Jag har i och för sig under lång tid lyssnat väldigt mycket på brittisk radio och poddar, men nu då jag ska rapportera härifrån under sommaren så är insatserna större. Det är ju inte omöjligt att jag faktiskt behöver kunna förmedla det jag tar in, vidare till er lyssnare.

Tyvärr visar det sig att jag har svårt att fokusera på innehållet eftersom en av få saker som intresserar mig mer än Storbritannien är dialekter. Brittiska dialekter visserligen, men ändå. Det här gör att så fort en ny person hörs i det program jag råkar lyssna på så är min första tanke inte: Vad har den här personen att berätta? Utan: Varifrån kommer den här personen?

Vi tar några exempel på hur det kan låta i mitt huvud:

Hon pratar som fotbollsspelaren Stuart Dallas, Nordirland då. Cookstown kanske jag gissar och konstaterar utan att dubbelkolla att det förmodligen är rätt.

Den här killen har ett sch-ljud där det borde vara ett k-ljud, garanterat en ”scouser”, som Liverpool-borna kallas.

Han låter som Rob Brydon, han från den fantastiska tv-serien ”The Trip” där två komiker åker på en matresa på den engelska landsbygden. Han är från Wales vet jag. I just det här fallet introducerades intervjupersonen också som ”minister för Wales” vilket förstås var en ledtråd, men ett rätt är ett rätt.

Som ni förstår påverkas förmågan att faktiskt ta in vad som sägs av letandet efter ledtrådar i en konsonant eller en diftong, och förståelsen försämras ytterligare då jag sedan febrilt söker i internets tassemarker efter bevis på att någon för mig helt obekant intervjuperson faktiskt kommer från nordvästra England. Jodu, här finns en intervju med BBC Radio Cumbria från 2013, där finns nog kopplingen.

Så trots att jag länge, och med ökad intensitet sedan jag visste att jag skulle åka hit, har lyssnat på så mycket radio att jag borde veta allt om Rishi Sunak och Liz Truss, om skillnaden på Rugby Union och Rugby League och om hertigen och hertiginnan av Cambridges förehavanden, så vet jag faktiskt inte vad som gått in. Vi lär väl märka helt enkelt.

Jag kan i alla fall lova att jag kommer skärpa mig då jag själv åker ut och pratar med folk. Att fokusera på vad de säger och inte hur.

Så att inte alla mina följdfrågor lyder: ”Låt mig gissa... Southampton?”

Elias Wahlberg, London
elias.wahlberg@sverigesradio.se