Iran, hår och död: Cecilia Uddén, Kairo

Här finns Sveriges Radios korrespondenters krönikor i P1 Morgon samlade som podd.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

Här är Kairo, onsdag.

Hon har en ny profilbild. utan hår. Hon har rakat av sig håret. På samma sätt som många andra unga kvinnor i Iran har klippt av sig håret, denna skamliga utväxt som kvinnor bör dölja, som enligt mytologin speglar mannens djupa själ men kvinnans ormslingrande sexualitet. Jag stötte ihop med denna unga, numera hårlösa, kvinna på en teaterföreställning i Teheran för ett par år sedan och vi har hållit kontakt sen dess, men hon har inte vågat träffas. ”Du är farlig för mig, jag kan bli stämplad som förrädare”, har hon sagt. Nu berättar hon i textmeddelanden att hon är stolt över de modiga som bränner sjalen, över skolflickorna som ropar: nätarsid, nätarsid, var inte rädd, var inte rädd, vi är alla tillsammans.

Men, säger hon, det är så läskigt. Jag kan inte berätta allt för dig. Regimens våld kommer att trappas upp, de lämnar inte ifrån sig makten frivilligt, och vi, vi kommer inte att gå med på att gå tillbaka till tiden före Mahsa Amini, skriver hon. Det betyder blodbad, precis det som alla de så kallat kloka gubbarna, reformvännerna i Iran, har varnat oss för, att Iran inte klarar av en till revolution som äter sina barn. Men det blir ju inga reformer, står det i hennes bistra textmeddelande.

Nej, du får inte intervjua mig, avslutar hon.

Många har redan dödats, men denna gång har regimen inte alltid lyckats skrämma familjerna till tystnad så att de begravt sina dödade demonstranter i hemlighet. Videoklipp från dessa begravningar där kvinnor tar av sig sjalen, har istället bidragit till att stärka stödet för proteströrelsen och medkänslan för de anhöriga i en kollektiv sorg som tar sig uttryck som en ung kvinna som klipper av sig håret på sin dödade broders kista.

I måndags uppträdde den högste ledaren, Khamenei, på en genomkoreograferad militäruppvisning som förde tankarna till Nordkorea. En ung man jag har kontakt med i Iran, skrev då till mig: åh, vad bra att han lever, jag hade blivit uppriktigt ledsen om alla rykten om att Khamenei avlidit hade varit sanna. Och så fortsatte han: Jag vill att diktatorn ska se när vi gör revolution och sen vill jag döda honom med mina egna händer, skönt att han lever.

Den unge mannen, en tyst regimmotståndare som bor hemma hos sina konservativa föräldrar, skickar mig sen ett ljudklipp där slagord ekar mellan höghusen på kvällen, människor som inte vågar demonstrera skanderar från balkonger och tak. Men det börjar med en man som till regimens försvar ropar: död åt hycklarna, dvs förrädarna, som vill störta den islamiska republiken. Han verkar hoppas få gehör, men svaret han får från de andra husen är: död åt diktatorn, död åt revolutionsgardet.

Den unge mannen jag chattar med skickar hånskrattande emojis, men skriver sen med ledsen emoji att ”min mamma är som den där ensamme försvararen av regimen, hon är övertygad om att israel och USA ligger bakom oroligheterna och att det enda de unga kvinnorna vill är att gå nakna på gatan och ha sex”.

Cecilia Uddén, för P1-morgon i Kairo
cecilia.udden@sverigesradio.se