Social detox i Never-never land: Richard Myrenberg, Namibia

Utrikeskrönikan 18 oktober 2022

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

Sesriem, namibiska öknen, tisdag.

Efter mer än 40 mil på grusväg mitt i namibiska Never-never land är man lite mör i kropp och huvud. Istället för sjöben, får man vägben, det gungar i kroppen av att sladda fram över grus och vattendrag. Men samtidigt är man lugn till sinnes. Det är meditativt. Vi har passerat öde gårdar och eviga vidder, mött tre bilar och knappt sett några människor. Ibland är man på den där platserna, de där hörnen dit världen inte riktigt når.

Nyss var jag i Luderitz, en liten tysk dröm, eller historisk förhoppning med korsvirkeshus vid randen av Atlanten, med en fin liten hamn, en kyrka med utsikt och en fyr på klippan. Vägen dit gick igenom mil efter mil av öken, sand och vindpinade buskar. Det kändes som världens ände. Och det kändes bra. För några veckor sedan var jag på den andra sidan, i Palma i Cabo Delgado i norra Mocambique. Varma vindar från Indiska oceanen och människor som fortfarande hämtade sig efter traumat av det våld som sköljt genom området i spåren av den lokala islamistiska terrorgruppen al Shabaab. Också det kändes som världens ände, långt bort från allt. Geografiskt men också mentalt och också rent tekniskt. På ingen av platserna har jag nämligen i princip haft ett fungerande internet. Det har inte ens gått att ringa ut eller in på min vanliga svenska mobil. Man har varit helt frånkopplad. Går inte att ringa mig, går inte att skicka meddelanden på diverse sociala appar. Att skicka ett mail är som ett rop i öknen. Inget svar går att få från mig. Jag kan inte ens säga, det går inte att nå mig just nu.

I början känns det frustrerande, rent av lite panikartat. Jag kan inte nå folk, ingen kan nå mig. Men också – vad händer i Afrika? Hur går det i det tragiska kriget i Tigray? Vad säger folk på Fejan? Och vad säger det senaste om kriget i Ukraina på Twitter? Hur ska jag nu kolla annonser på nya skotrar, som jag egentligen inte behöver. Hur ska jag klara mig utan att veta exakt var jag är, exakt när jag kommer fram, eller vädret i Pretoria och Stockholm? Men man vänjer sig snabbt vid denna sociala detox, det är skönt. Jag kan ju liksom inte göra så mycket åt det. Jag vet inte ens om de på redaktionen i Stockholm kan vara säkra på eller fått meddelande om att den här krönikan faktiskt blir skriven och kommer att skickas över. De får leva i – hemska tanke – en stund av ovisshet.

Och man vänjer sig vid det här analoga livet ganska snabbt. Till att börja med genom att faktiskt se och uppleva det man ser omkring sig, landskapet, färden, närvaron. Man är tvungen att titta på en vaxartad pappersbit som någon tryckt en massa kurvor och streck på och som kan vikas ut. Det kallas för en karta. Vägsträckorna står i kilometer och tid som det tar att ta sig från punkt A till B. Man vet inte exakt när man kommer fram, man vet inte exakt var man är i varje liten stund. Och man vet inte vad som händer i svensk politik. Det är helt enkelt underbart.

Ni kanske borde prova det själva någon gång? För nu när jag lämnat här krönikan, fortsätter jag min färd i namibiska Never-never land igen. Oåtkomlig och analog. Och i stunder av total ovisshet.

Richard Myrenberg, någonstans i den namibiska öknen.

richard.myrenberg@sverigesradio.se