En dammig mugg vid drömfabriken: Roger Wilson, Los Angeles

Utrikeskrönikan 28 november

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

Los Angeles, måndag.

Redan tidigt på morgonen irrar de första turisterna runt på Hollywood Boulevard i Los Angeles – många på jakt efter något spår av den mytomspunna drömfabrikens glamour eller stjärnglans.

På samma trottoar där de kända namnen avlöser varandra på stjärnorna på det som kallas för The Hollywood Walk of Fame sitter en hemlös kvinna med sina ägodelar utspridda runt sig. Ja, hon sitter faktiskt precis intill stjärnan som bär Marilyn Monroes namn. När turisterna tar bilder på den flinar kvinnan och säger något ironiskt om att Marilyn verkligen fått hedersplatsen på gatan – precis utanför entrén till McDonalds.

Jag och min kollega Lisa Bergström från kulturredaktionen är på reportageresa i drömfabriken, bland filmarbetare, myter och filmhistoria. Och på Hollywood Boulevard, där kändisarna en gång om året går på röda mattan på väg in till Oscarsgalan, så känns den slitna och smutsiga gatan trots allt som en bra symbol för en filmbransch som inte längre riktigt orkar upprätthålla illusionen om sig själv. Berättelsen om Hollywood Boulevard är snarare socialrealism och diskbänksrealism än färgglad musikal.

Till och med prisgalorna har ju blivit allt mer kantstötta. Ett knytnävsslagsmål blev det bestående minnet av det här årets Oscarsgala. Och det är fortfarande oklart om den skandalomsusade Golden Globe-galan ska lyckas göra en comeback nästa år. Kanske är det därför inte ens souvenirbutikerna verkar tro på filmstjärnor längre. Det är tröjor med artisten Bad Bunny som säljer mest just nu, berättar expediten i en av affärerna. Rester av det klassiska Hollywood hittar jag på de bakre hyllorna i butiken. Några glas med Elvis-tryck och en dammig mugg med Marilyn-motiv.

Men själva filmkonsten har förstås väldigt lite att göra med souvenirshopparna och galamaskineriet. Att få prata med filmarbetare om detaljer som längden på mantlar i superhjältefilmer, eller omsorgen om att hitta den perfekta platsen för en dansscen mitt på en bergssluttning är förstås mer talande om hantverksstoltheten och kärleken till filmen inom den amerikanska filmindustrin.

Och på Oscarsmuseet kan jag inte slita mig från väggen där legendariska tacktal från Oscarsgalan visas efter varandra. Inte bara för tårarna och de starka känslorna. Utan också för att årgångarna visade efter varandra blir till en följetong om hur även en uppblåst gala speglar tidsanda, politiken och samtiden. De där tacktalen och deras genomslag är en av de få superkrafter som Drömfabriken fortfarande har, även om den hänger på att galans tittarsiffror inte sjunker ytterligare.

Roger Wilson, USA-korrespondent.
roger.wilson@sverigesradio.se