En japansk ögonöppnare: Björn Djurberg, Peking

Här finns Sveriges Radios korrespondenters krönikor i P1 Morgon samlade som podd.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

Peking, måndag.

Efter tre år av coronarestriktioner så reste jag häromveckan för första gången ut från Kina.

Flyget gick till Japan.

Det var en omtumlande upplevelse.

En känsla av lättnad. Frihet, till och med.

Ungefär som att jag omedvetet gått och spänt mig, men äntligen slappnat av.

För det kan ju vara rätt påfrestande att jobba som journalist i Kina i och med den övervakning som följer med jobbet.

Det brukar jag nämna ibland i min rapportering.

Kina har också blivit ett land där den så kallade ”säkerheten” mer generellt är väldigt påtaglig.

Antalet övervakningskameror är nästan komiskt många.

I gatubilden många staket, stängsel, avspärrningar.

Säkerhetskontroller i till exempel tunnelbanan är sedan länge standard.

Och likaså att registrera sig med sin id-handling i olika sammanhang. Till exempel online.

Och vakter finns det så det räcker till och blir över.

I Japan däremot lyste allt detta med sin frånvaro.

I alla fall i mina ögon, påverkade som de är av covid-åren då hela den här säkerhetshetsen i Kina trummats upp till nya nivåer.

Det här var som sagt min första resa utanför Kina sedan pandemins början.

Och, jag tänker att det nog finns många som jag, som nyligen rest till ett annat land för första gången på flera år.

Och kanske är det då många, liksom jag, som får möjlighet att få perspektiv på den välbekanta tillvaro man tillfälligt lämnat därhemma.

Pandemin gjorde världen mindre, nu expanderar den igen.

Och det är nog inte bara vi som har förmånen att resa igen som är glada för det.

När jag i det lilla samhället Yufuin i sydvästra Japan en eftermiddag ramlade in på en restaurang för att äta en skål nudlar, så blev den enda andra gästen i lokalen så upprymd att se en utlänning att han insisterade på att betala måltiden för mig.

Peak Japan, tänkte jag. Folk är verkligen väldigt artiga i Japan.

Några dagar senare landade jag återigen i Peking, som ju varit mitt hem under många år.

Och jag tror att en hel del lyssnare nog fattar vad jag menar när jag säger att det kändes väldigt bekvämt.

Den där hemmavana känslan av att vara på känd mark.

Men till skillnad från många gånger förr, för mig, så höll den bara i sig en kort stund.

Tre år med kinesisk nollcovidpolitik har nog satt sina spår, ändå.

Och när du hör den här krönikan, kära lyssnare, sitter jag sannolikt på ett flyg ut från Peking igen.

Vi får se, eller höra kanske, var jag landar.

Björn Djurberg, Kinakorrespondent med rapporteringsansvar också för Östasien
bjorn.djurberg@sverigesradio.se