Spådamer sista hoppet för Erdoğans motstånd: Johan-Mathias Sommarström, Istanbul

Utrikeskrönika 23 mars 2022. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Stockholm, onsdag.Men när jag skriver och spelar in den här krönikan är jag kvar i Warszawa. Det är min tionde och sista dag i Polen. En resa som hastigt bestämdes, och som gjorde att andra planer fick skjutas upp. För det blev krig i Europa.Det är många intryck jag tar med mig, nu när jag reser hem.Det är Dima, en ukrainsk student, som bodde i Polen redan före kriget. Han kan inte sova på nätterna. Han har appen från den ukrainska regeringen i sin mobil, samma app som hans familj i Tjernivtsi har. Den larmar när det är bombhot och de måste ner i skyddsrummen. Den larmar nästan varje natt. Då ringer Dima sin mamma, och är med familjen på telefon när de går ner i skyddsrummet. Larmet kan hålla på i timmar. Efteråt kan han inte somna om.”Har du övervägt att stänga av appen, för att få en natts sömn”, frågar jag försiktigt. ”Nej, det går inte”, svarar Dima. ”Om jag vet att jag inte hör larmet, kan jag inte somna alls.”Det är bilen med ukrainsk registreringsskylt som vi körde om på motorvägen från gränsövergången. På sidodörrarna och bakrutan satt A4-papper fasttejpade med handskriven text. Det stod BARN på ukrainska. Vi resonerade oss fram till varför man skriver BARN på sin bil, och sen blev det liksom lite tyngre att andas. Även utanför teatern i Mariupol, som bombades till ruiner för några dagar sedan, hade människor skrivit BARN i stor text på marken. Men den vinröda, skruttiga bilen har i alla fall klarat sig ut ur kriget.Jag har lärt mig vilka som är de enkla, eller i alla fall mindre svåra, frågorna att ställa. Hur lång tid tog din resa, varifrån kommer du, vilka har du med dig? Den svåra frågan är – vilka har du lämnat kvar. För de har alla lämnat det som ingen någonsin vill åka ifrån.Sitt barn, sin pappa. Sin man, far- och morföräldrar. En bror, bästa kompisen i skolan. Sitt liv som det såg ut.Det är intrycket av alla barn – på nya konstiga sovställen som köpcentrum och idrottsarenor, på buss- och tågstationer – överallt barn, med små färgglada ryggsäckar, ofta dragna i armen genom en folkmassa av en mamma med stressad blick.Men det är också den enorma omtanken, det man kan sammanfatta som ”chai and wifi”. En volontär berättade att det har blivit ett uttryck, för det är det som de ofrivilliga resenärerna behöver allra mest. Det första de frågar efter är wifi, så att de kan kommunicera med dem som de lämnat kvar. Och så te, som kanske kan ha fler funktioner än påfyllnad av vätska. En kopp te kan kanske ge lite värme, lite tröst, lite lugn. En känsla av något bekant. När jag har landat i Sverige kommer jag att skicka meddelanden till mina nära och kära att jag är hemma. Kanske blir det bra med en kopp te.När jag kommer hem kommer jag förstås vilja ha precis samma sak som alla andra. Chai and wifi. Sara Heyman, korrespondent för global hälsasara.heyman@sverigesradio.se

23 Mar 20223min

Utrikeskrönikan 22 mars. 2022. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Lviv, tisdag.Vad tar man med sig till ett krig?En absurd fråga som de flesta nog inte behöver fundera på, och inte jag heller fram till för några veckor sen. Men så stod jag där redo att resa på jobb till Ukraina - dit där alla flyr ifrån. Närmre bomberna, sorgen och paniken.Vad tar man med sig? Hur väljer man?Kläder och säkerhet hade jag hyfsat bra koll på - sånt har vi ju fått lära oss. Men hur gör jag med toner? serum? Jag kan väl fan inte göra hudvårdsrutin i ett krig? Eller? Nej, de fick inte plats.Väl på framme i västra Ukraina, kändes det inte som att landet var i krig. Människor gick på restaurang, och musikanter spelade på gatorna. I stadens kyrka gick turistande familjer runt med ryggsäckar, viskade och pekade på konsten längs väggarna.På kullerstenarna utanför i gamla stan höll mammor sina barn i händerna, barnen sög på stora klubbor, gula och blåa i Ukrainas färger.Det såg ut nästan som att allt var precis som det skulle. Men så var det inte det.Familjerna med ryggsäckarna var inte turister. De hade flytt. Lämnat allt, bara fått med sig just de där ryggsäckarna de bar runt på. Barnen fick klubbor för att de skulle tänka på annat än vad de just lämnat bakom sig. De hade inte ens hunnit få med sig sina favorit-leksaker, de hann inte. I nästan varje gatuhörn finns personer som ser stressade ut, som pratar i telefon och gråter, eller har alla sina ägodelar i kassar bredvid sig. Vad tar man med sig, hur ska man kunna välja?Knappt något alls. Mest kläder säger folk när jag frågar, om man hinner. Och hundarna. Många har med sig sina hundar. En tjej som precis tagit sig över gränsen till Polen håller krampaktigt sin lilla blandras-hund i famnen, rytmiskt pussande på hundens huvud om och om igen. I kafeterian på en flyktingmottagning sitter en ensam man. Han har en väst i jeanstyg på sig. Och tatueringar lite här och var på armarna. Några ser det ut som att någon kompis till honom gjort för länge, länge sen. Han stirrar tomt framför sig.Är du här själv frågar jag? Helt själv svarar han. Hans bror och hans brors fru är kvar i delen av landet han lyckats ta sig i från. Bredvid honom står en ryggsäck och en påse. Vad fick du med dig, frågar jag. Lite kläder säger han också. Och mina verktyg. Han har med sig Skruvdragare och mejslar. Det var det viktigaste. Någon gång kommer jag väl att få ett hem igen och då finns det säkert saker där som måste fixas. Hur ska jag göra det utan mina verktyg, undrar han.På en tågstation står en familj. Ett gosedjur sticker upp ur kassarna de har med sig.. De ska inte resa bort. De ska resa tillbaka. En mamma tog med sig sitt barn bort från explosioner - mot säkerheten - men fick inte med sig sin man. Han var tvungen att stanna. Det går inte. Det är för svårt - så hon reser tillbaka - tillbaka närmare kriget. För hur ska hon kunna välja.Caroline Kernen, Lviv, Ukraina.caroline.kernen@sverigesradio.se

22 Mar 20223min

Utrikeskrönikan 21 mars Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Stockholm, måndagDet känns overkligt att ha ett krig så nära inpå oss och där även Sverige hamnar i blickfånget hos de stridande parterna. Sverige levererar vapen och ger pengar till det angripna Ukraina, Sverige hotas av Ryssland om vi går med i Nato.På sätt och vis är vi i krig vi också, tänker jag.Därför är det inte konstigt att rapporteringen om den ryska invasionen i Ukraina är så omfattande i svenska medier. Förutom den geografiska närheten så är det mycket som står på spel i detta krig - en ny säkerhetsordning i Europa och kanske rentav en ny världsordning som håller på att växa fram.Dessutom med risk för ett storkrig.Ovanpå det finns det också ett mänskligt egoistiskt perspektiv – de omedelbara effekterna av krisen – t ex dyrare varor, stora flyktingskaror och höjd beredskap.Att jag tar upp dessa saker beror på att jag börjar höra krigströtta lyssnare, som anser att vi borde begränsa rapporteringen om och från kriget. De följer inte längre krigsnyheterna som de gjorde i början, de stänger av radion eller tv:n när krigsrubrikerna kommer.Det är helt förståeligt. Det finns en gräns för hur mycket jobbigt vi kan ta till oss. Människor vill också ha glädje, de vill kunna andas. Det är säkert inte riktigt ett nyhetsmediums uppgift. Därför hoppas jag att lyssnarna finner tillräckligt med annat i vårt övriga utbud i radion, trädgårdstips inför den stundande våren eller filosofiska funderingar om vår plats på jorden.Nyhetsrapporteringen om kriget ÄR nödvändig, att skildra och beskriva det fasansfulla även när orden inte verkar räcka till. Förhoppningsvis väcker det engagemang och empati för de som drabbas av kriget.Men det finns också en annan kritik som jag hör, att vi skildrar konflikten med rika västländers värderingar. Att vi bryr oss mer för att det handlar om européer som drabbas, vi körde inga dagliga live-sändningar när irakier eller afghaner bombades av USA eller i nutid, när Saudierna bombar sönder Jemen.Kan det finnas ett korn av sanning i detta?Jag tror inte att påståendet om att vi bryr oss mer för att krigsoffren är vita européer är sant.Däremot kan det visst vara problematiskt att vi skildrar ett krig mellan två parter, där den ena, Ukraina, säger sig vilja närma sig väst. Den andra parten, Ryssland, attackerar med en öppen västfientlig diskurs.Sverige tillhör den så kallade västerländska kultursfären, med dess världsuppfattning och värderingar. Det finns alltså en risk att rapporteringen blir enögd eller partisk.Under mina år som journalist har jag sett en medvetenhet om detta på redaktionerna, och vi brottas ofta med saken, ibland lyckas vi, ibland inte. Jag hoppas att framtida avhandlingar betygsätter det arbete vi bedriver nu och att vi klarar provet.Men en sak är klar: Det är Ryssland som har invaderat Ukraina och inte tvärtom.Ivan Garcia, Latinamerika-korrespondent ivan.garcia@sverigesradio.se

21 Mar 20223min

Utrikeskrönikan 18 mars 2022 Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Lviv fredag.Varje natt har det varit samma sak. Jag hamnar på en tjock heltäckningsmatta strax bredvid de elektroniska enarmade banditerna, bortanför roulettbordet och försöker få lite sömn.Ukrainsk TV kör nyheter en bit bort, några damer sitter och småpratar, en med en hund i knät.Egentligen har det inte varit så dramatiskt att tillbringa lite tid i skyddsrum.Larmet går, man försöker få med sig en väska med det viktigaste och ta sig ner. Igår kom jag för en gångs skull ihåg ta med sovsäck och liggunderlag, som inhandlats i Polen. Man vet inte när eller hur länge man ska behöva vara här, men man kunde ha det sämre ändå.En ukrainare berättar om hennes skyddsrum som är mer som ett stort kallt parkeringshus. Men att sova här går ändå inte så bra. Jag kollar sociala medier om vad som händer där uppe ovan jord.Några kollegor har dödats utanför Kiev, jag ser några klipp från förstörda hus i Mariupol, andra på ryska stridsvagnar som slås ut de ukrainska styrkorna. Nya dödstal bland civila, nya förhandlingsförsök mellan Ryssland och Ukraina.Men jag lägger ifrån mig mobilen och kryper ner lite till i sovsäcken. Tankarna går till människoödena på tågstationen bara en liten bit härifrån, härjade stressade ansikten som säger ”jag har varit med om och sett saker som jag inte ens orkar berätta om”, familjer som splittrats, familjer som försöker återförenas, gråten som pyr, desperationen.Förtvivlan och förvirring. Och ilska. Jag tänker på spårvagnarna som fortfarande skramlar fram här, de vackra gamla husfasaderna, statyerna runt stadshuset som sveps in skyddsfiltar, kyrkfönster som spikas för, men också alla kaféer och restauranger som har öppet, folket som flanerar, musiken som spelas på torgen, livet som går vidare.Eller vägspärrarna utanför staden, studenterna jag mött som lagt studierna på is och som hjälper gamla och barn på busstationen eller som knyter kamouflagenät till armén i en källare. Här blandas rädslan och oron med kampviljan och det till synes helt normala livet, åtminstone på ytan.Det är omtumlande att ta in verkligheten här. Jag vrider mig lite i sovsäcken. TV:n fortsätter med nyheterna borta vid roulettbordet, någon snarkar till. Ska jag säga till de danska kollegorna som pratar lite högt? Eller blir det dålig stämning då? Smått och stort.Det triviala och det helt livsavgörande, kanske kan man sammanfatta stämningen i Lviv så? Jag vet inte. Jag hör hur flyglarmsappen blippar till, folk börjar vakna, samla sina saker, väcka kamrater.Flyglarmet är över för den här gången. Men det kommer fler.Richard Myrenberg Lviv.richard.myrenberg@sverigesradio.se

18 Mar 20223min

Utrikeskrönikan 17 mars 2022. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Peking, torsdag.Om man som jag gör följer kinesiska statstevens rapportering av Rysslands krig i Ukraina, så kan man få uppfattningen att det är en konflikt som till stor del utspelar sig i konferensrum.Det handlar om män i kostym som skakar hand, reser sig upp, sätter sig ner, eller pratar över videolänk med varandra, i olika konferensrum.Den första rundan samtal, den andra, den tredje och så vidare.Ibland ett uttalande från Putin, eller uppgifter från den ryska armén, om hur många ”militära mål” de slagit ut. Mer sällan, Ukrainska myndigheters dito eller något uttalande från Zelenskyj.En del krigsbilder flimrar förbi. Men betydligt fler arkivbilder. Kreml. Trafik i Moskva. Ingen trafik i Kiev. Bankomater. Militärövningar. Och så konferensrummen, med sina små oöppnade vattenflaskor.Någon gång rapporteras det från civila områden som drabbats.Ja, alltså i Donbass. Det är den Ukrainska sidan som bombat civila, enligt ryska uppgifter i den kinesiska statsteven.Och, oftast avslutas segmentet med en kommentar från någon där skulden läggs på Nato och/eller USA.Hade man bara följt kinesisk statsmedia, så är det lätt att få intrycket att Ryssland vunnit konferens-kriget, typ, igår.Eller, krig? Det är ju ett ordval som knappt används här, även om kinesiska ledare snuddat vid ordet någon gång.Statsmedia har inte sällan valt den ryska beskrivningen ”särskild militäroperation.”Eller, kort och gott ”situationen i Ukraina”.Andra vanliga alternativ är kris, konflikt eller ”Ukraina-frågan”, som utrikesministern Wang Yi inte sällan talar om.”Ukraina-frågan” måste lösas på ett fredligt vis, genom dialog och förhandlingar.Alla parter, brukar Kina säga, ja ”Alla” parter måste göra sitt.Precis som man säger att ”alla länders suveränitet och territoriella integritet måste respekteras” och det gäller också den så kallade ”Ukraina-frågan”.Vad betyder det här, när utrikesministern samtidigt säger att Rysslands legitima säkerhetskrav borde tas på allvar.Och vad menar premiärministern Li Keqiang, som när han fick frågan på sin årliga presskonferens förra veckan om varför Kina vägrat kalla Rysslands agerande för en invasion, sade att ”en hög prioritet just nu är att förhindra den spända situationen från att eskalera.”Spända situationen.Det är en låg retorisk ribba Peking har lagt.Och även om det finns de i omvärlden som tycks vilja förmå Kina att höja den, så tvivlar jag, när jag slår på statsteven och möts av ännu en kommentar om hur Nato spär på ”situationen i Ukraina.”Björn Djurberg, Pekingbjorn.djurberg@sverigesradio.se

17 Mar 20223min

Utrikeskrönikan 16 mars 2022. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Stockholm onsdagMedan världens blickar är riktade mot Ukraina har den senaste veckan bjudit på flera förändringar av det mer positiva slaget för kvinnorna i mitt bevakningsområde Sydasien. Detta är annars oftast ett sorgesamt ämne. Medierna i länder som Indien och Pakistan, Bangladesh och Afghanistan rapporterar inte sällan om överfall och våld mot kvinnor. Artiklarna är gärna kryddade med detaljer som vittnar om ett bestialiskt brott. Som häromdagen; en pappa som misstänks ha skjutit ihjäl sin sju dagar gamla bebis för att barnet var en hon och inte en han. Men om vi nu istället fokuserar på framstegen för regionens kvinnor, på det som på sikt kan förändra deras livssituation. Som att valdeltagandet bland Indiens kvinnor i det så viktiga delstatsvalet i Uttar Pradesh - ni vet delstaten som i sig självt ståtar med fler invånare än hela Brasilien - ja där blev kvinnornas valdeltagande avgörande för det hindunationalistiska partiet BJPs seger. Och detsamma gäller för de andra tre delstaterna som partiet vann i. Det är på den nivån som beslut fattas om utbildning-, hälso- och sanitetsfrågor.Valresultatet befäster faktumet att Indiens kvinnor har blivit en allt starkare politisk kraft. Det finns flera skäl till det; valkommissionen har arbetat målmedvetet med att göra själva röstförfarandet mer kvinnovänligt. Systemet med byaråd där de länge kvoterats till ledande positioner har också stärkt kvinnors aptit för att vara med och bestämma.Veckans nyhetsflöde från Bangladesh rymmer också en positiv förändring. Det kan låta som en självklarhet men aktivister har kampanjat i åratal för att få till en ändring av lagen som reglerar polisförhör. Nu ska våldtäktsoffer inte längre behöva genomlida utfrågningar om deras personlighet och ifall de betett sig omoraliskt på något sätt. Regeringen har meddelat att en lagförändring är på gång. Och i Pakistan fortsätter debatten kring den årliga kvinnomarschen som sedan 2018 retat gallfeber på de konservativa. Det blev en mindre samling i år men kvinnor samlades ändock runt om i landet för att uttrycka sina behov och ropa slagord som Visa respekt för kvinnor och Gör slut på patriarkatet. Genom åren har organisatörerna och deltagarna i de här marscherna anklagats för att sprida västerländska liberala värderingar och för att inte visa tillräcklig hänsyn till pakistansk kultur och religion - när de tagit upp frågor om kvinnors sexualitet. Tonen mellan de unga kvinnorna och deras motpoler har varit hård. Ifjol möttes dem av stenkastande män och anklagelser om blasfemi. Trots säkerhetshoten blev det till slut kvinnoträffar i Pakistan den 8 mars i år. Naila Saleem Sydasienkorrespondent.naila.saleem@sverigesradio.se

16 Mar 20223min

Utrikeskrönika 15 mars 2022. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Har du verkligen haft på dig de där?Undrar min sambo när jag går igenom gamla grejer hemma hos mina föräldrar.De ska snart flytta och när vi var uppe på besök på sportlovet nyss behövde jag gå igenom flera kartonger med saker från min uppväxt som de hade sparat.Bland samlingar med 30 år gamla autografer från min barndoms sporthjältar, skolböcker från lågstadiet, foton och leksaker, hittade jag det plagg som min sambo dissade så hårt.Mina gamla gula jeans.Lysande - neongula - jeans.Jag försökte förklara hur ofantligt coola de hade varit när jag gick på högstadiet. Jag hade köpt dem under ett besök i Stockholm och det var bara jag i hela Ulricehamn som hade sådana byxor.”Ja, det kanske fanns en anledning till det”, antydde min sambo.Jag fortsatte dock mitt försvarstal och påpekade att när vi skulle skriva positiva avskedslappar till klasskompisarna i slutet av nian var det en tjej i min klass som bara skrev kort: ”du har fina gula jeans”.Sambon var fortfarande inte övertygad men jag lät mig inte nedslås. Byxorna som jag inte burit på, tja, 25 år i alla fall, de skulle på.Och faktiskt, de satt fortfarande rätt bra. Även om jag fick kämpa en del med den översta knappen.Sen får jag, med handen på hjärtat, ge min sambo viss rätt ändå - att ta steget ut från föräldrarnas lägenhet och bära de där byxorna i offentligheten, i fullt dagsljus, det bär lite emot. Särskilt på jobbet i de klädesstrikta EU-kvarteren här i Bryssel.Men faktum är att jag inte längre skulle vara unik om jag har dem på mig.Några dagar efter att jag dragit in magen för att knappa den översta knappen gick Ryssland in i Ukraina. Invasionen som många varnat för men som få verkligen trott skulle hända hände verkligen. Det var bara att avbryta semestern och sätta sig på första bästa flyg tillbaka till Bryssel där krismötena började avlösa varandra.I packningen låg de gula jeansen.Och de senaste veckorna, har många tunga EU-politiker, rotat fram eller köpt nya gula plagg som de matchar med blått – den ukrainska flaggans färger.Häromdagen följde jag tex en pressträff med EU:s energikommissionär Kadri Simson, som bar en gul kavaj över en klarblå dräkt.Ett sätt att visa sin solidaritet med Ukraina. Och kanske också ett sätt att skyla över det faktum att EU inte har kunnat ge landet det som dess ledare och befolkning önskar sig allra mest – ett snabbspår in i EU.EU har gett mycket stöd, historiskt stöd till Ukraina: pengar, vapen, man har tagit emot runt 2 miljoner flyktingar på oerhört kort tid.Men medlemskap kan man omöjligt ge. Det funkar helt enkelt inte så. Nya medlemmar måste uppfylla reglerna, och den bittra verkligheten är att Ukraina inte gör det.Så tragiskt nog kan EU inte svar på Ukrainas desperata rop på hjälp fullt ut. Och tragiskt nog har det kanske bidragit till att gula plagg, inklusive mina gamla neonlysande jeans, har blivit högsta mode.Andreas Liljeheden, Brysselandreas.liljeheden@sverigesradio.se

15 Mar 20223min

Utrikeskrönika 14 mars 2022. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Paris måndag,Det skulle kunna var tidernas gamechanger. Mitt under franska presidentvalrörelsen ändras plötsligt allt och en - låt oss kalla den - "nyanserad" hållning till Putin blir ett tungt sänke.Innan invasionen beskrevs den kanske snarare här i Frankrike som en sund motståndskraft mot USA-dominansen. Som en pragmatism som gynnar fransk ekonomi. Som en förmåga att inte fastna i gamla oförrätter. För vissa väljargrupper.Sen gjorde Putin det som analytiker och debattörer här tagit för mycket osannolikt, invaderade. Och då föll nattens mörker över franska toppolitiker såväl på högeryttern som på vänsteryttern.President Emmanuel Macron har också han i och för sig sedan han tillträde 2017 på ett metodiskt sätt försökt tina upp relationen med Ryssland efter några iskalla år efter invasionen av Krim. Men han sa aldrig att han önskade en fransk Putin som ytterhögerpresidentkandidaten Eric Zemmour faktiskt gjorde.Det Zemmour drömmer om är en stark ledare som håller stånd mot USA, invandrare och Islam, och värnar socialkonservativa värderingar. Zemmour driver också linjen att även om Putin ensam är skyldig till invasionen så är väst ansvarigt för att den ägde rum. Väst drev på.Högernationalisten Marine Le Pen, är också hon svag för Putins politik och ledarskap. Å Inför förra valet lånade hon pengar av Ryssland för att finansiera sin valkampanj, och var där på besök.Då togs det en tjusig bild på henne när hon skakar hand med Putin som Marine Le Pens kampanjstab inför årets valrörelse tryckt upp på kampanjblad som en fjäder i hatten. Det var innan Putins bomber föll över det ukrainska barnsjukhuset.För Marion Marechal, Marine Le Pens karismatiska systerdotter, som nu lierat sig med mosterns konkurrent Eric Zemmour blev det också genant.Motståndaren högerkandidaten Valérie Pécresse stab satte ihop en liten videofilm med en godispåse av Putinvänliga uttalanden som Maréchal gjort. Som tex att Putin är en fullständigt fenomenal geopolitisk taktiker. Valérie Pécresse fick det sen själv hett om öronen när det kom fram att hennes företrädare, Francois Fillon satt i styrelsen för ett ryskt företag med kopplingar till Putin. Även på vänstersidan haglar kritiken mot framförallt, presidentkandidaten Jean- Luc Mélenchon. Hans motståndare lyfter fram det ena Putinförmildrande citatet efter det andra ända sedan annekteringen av Krim.Inte minst har han prisat Putins insatser i Syrienkriget. Och nu senast dagarna innan Ryssland inledde sin militära aggression sa han: "Ryssarna ska inte gå över Ukrainas gräns och USA ska inte införliva Ukraina i NATO".Hans stab har nu bråda dagar med att i brinnande valrörelse hantera de mest besvärande uttalandena genom åren och konstruera en uppdaterad NATO-kritisk linje.Frankrike har de senaste veckorna fått ett eget kapitel i "Kejsarens nya kläder". Många politiker både till höger och vänster har fått erkänna att hårda ord om Putin inte bara varit smutskastning i amerikanska ledband.Marie Nilsson Boij, Parismarie.nilsson-boij@sverigesradio.se

14 Mar 20223min