Hur jag blev en ofrivillig turist: Sara Assarsson, Stockholm

Utrikeskrönika 19 juni 2023.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

Stockholm, måndag.

I ett svalt redaktionsrum långt från min vanliga reportertillvaro reflekterar jag över min senaste resa till Östafrika och det som varit min kontorsmiljö de senaste tio åren.

"Har du nåt till mig?"

Parkvakten tittar hoppfullt på mig när jag samlar ihop mina saker och reser mig från stolen. Det är uppenbart att den äldre mannen som precis bjudit in mig för en pratstund förväntar sig några hundralappar för besväret. Jag förklarar att jag som journalist inte kan betala för en intervju, men lovar att köpa något från de många hantverkarna som säljer smycken och vackert dekorerade skålar på gatan utanför.

Det hör inte till vanligheterna att jag hamnar i ett turistmecka under mina resor till Afrika. Tvärtom brukar folk snarare nyfiket undra "Vad gör du här?" när jag slår mig ner i knökfullt väntrum, vinkar in en motorcykeltaxi eller räcker över några slantar för en skål hembryggt öl. Inte sällan blir jag bjuden på middag eller meddragen på bröllop och fester – allt för att hälsa en nyanländ välkommen.

Men i västra Uganda, dit välbärgade turister reser i små propellerplan för att få en glimt av bergsgorillorna, är situationen en helt annan. Redan när jag kliver ur Jeepen och chauffören dragit ett skämt om "afrikansk massage" som han kallar de skumpiga vägarna förstår jag att det här kommer att bli annorlunda resa. Jag ses inte som journalist, utan en turist som förväntas sticka en 20-dollarsedel i varje handslag.

Och det är klart, för folk som är beredda att betala närmare 8 000 kronor för att traska genom djungeln i hopp om att se en gorilla är 20 dollar småpengar.

"Hur mycket av pengarna går till er?" frågar jag parkvakten Herbert som var en av dem som tidigt jobbade med att vänja gorillorna vid människor.

"Ingenting, inte ens en pension får vi."

Situationen skaver. Vart går egentligen alla pengar som gorillaturismen genererar? Är det värdigt att människor som har bott i skogarna i hela sitt liv ska tigga och bocka för rika turister?

Det finns en desperat förväntan hos nästan alla jag träffar att just de ska få visa mig runt, bära mina saker eller skjutsa mig till nästa by. Jag blir erbjuden att gå på guidad tur genom kaffeplantager och att "interagera" med Batwafolket som tvångsförflyttades när deras skog blev nationalpark.

Nu försörjer de sig genom att visa upp sina hyddor med stampat jordgolv för turisterna.

Att betraktas som en vandrande plånbok är besvärligt för en journalist. Vårt jobb bygger genuina möten och trovärdiga källor - inte en välregisserad rundvandring. Det tar några dagar för mig att skrapa på ytan lära känna människor bakom turistfasaden. Jag börjar löpträna med parkvakterna och blir snabbt accepterad som en i gänget.

När det är dags att åka hem lämnar jag generös dricks till personalen på det lilla pensionatet jag bor på. Till de som väckt mig med kaffe, bäddat min säng och tvättat mina leriga löpskor. Och i stället för att åka därifrån i en luftkonditionerad SUV hoppar jag bak på en motorcykel som rivstartar i gruset!

Sara Assarsson
sara.assarsson@sverigesradio.se