EU byter fika mot tapas: Andreas Liljeheden, Bryssel

Utrikeskrönikan 19 november 2021. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Här är Kairo, fredagMåste du överdriva så? Den repliken tror jag aldrig att jag har hört här i Kairo. Här i överdrifternas Mekka är det som om ingen har hört talas om att måttfullhet är en kardinaldygd och att lagom är den beundrade nationen Sveriges hemliga vapen.Kairo frossar i överdrift och överdåd oavsett pris- och samhällsklass. Bjuder man på middag är det otänkbart med bara en huvudrätt och förrätten får gärna bestå av 99 olika smårätter, lika många som Guds namn. Och även den som egentligen inte har råd, är bunden av den arabiska gästfrihetens påbud att bulla upp och överösa gästen med komplimanger och artighetsfraser.Alan Greenspan, USAs legendariske tidigare centralbankschef, hade kallat detta irrational exhuberance - irrationellt överdåd - det uttryck han myntade när han låg i badkaret och förberedde talet där han skulle varna för börsbubblor vid millennieskiftet när alltför ivrig spekulation och konsumtion ledde till överhettning och nasdaqbörsen steg med 400% på ett par år. Men exhuberance betyder också livsglädje och även om ett nordiskt sinne inte uppskattar de nya Kairo-förorterna med sina bakelseliknande hus där balustrader och tårttoppar i liknar en konditors mardröm i hela sin praktfullt dåliga smak, så är också de ett slags överdriven fest och hyllning till livet. Allt ska vara mycket mer och mest i detta överbefolkade land där 100 miljoner människor lever på 4% av landets yta, längs Nilen, för utanför ligger öknen, tomheten.Det irrationella överdådet handlar om horror vacui, dvs rädslan för tomrum - och det finns tom yta någonstans, allt från överdekorerade skyltfönster och moskeminareter med blinkande lampor från topp till tå, till grönsaksstånd med pyramider av mango, sötpotatis, kronärtskockor och guava, i en varm omfamning som innebär att varje form av minimalism eller nordisk sparsmakad design uppfattas som kyligt, kalt, snålt och ogästvänligt. Gäster ska överösas i frikostigt frossande och hög volym - varje bröllop bjuder på dånande musik, det är ju inte meningen att gästerna ska prata med varandra, utan ha kul! Pauser är läskiga och så obehagliga att man ibland klipper bort dem - som i en arabisk podd jag lyssnade på där alla inandningar hade klippts bort så att intervjupersonen verkade prata i 30 minuter utan att andas. Jag undrar fortfarande vad den poddproducenten hade gjort med tystnaden i en film av Tarkovskij eller Ingmar Bergman.Nu älskar jag faktiskt Kairokarusellens generösa överdrifter och knasiga hyllningar till livet. Men häromdagen insåg jag hur svensk jag ändå är. När jag såg serietecknaren Magda Lundbergs fågelpratbubblor. Där den ena säger Vilken underbar start på dagen och den andra svarar: Nu lugnar du ner dig.Ingen av mina vänner i Kairo skulle skratta åt det.Cecilia Uddén för P1-morgon i Kairocecilia.udden@sverigesradio.se

19 Nov 20213min

Utrikeskrönika 18 november 2021. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Nairobi torsdag. I somras var jag i Unity Park i Addis Abeba. Ett slags etiopisk variant av Skansen. Högt upp med utsikt över staden finns där det gamla hovets festlokal, lite lejon, några strutsar. En glassbar, ett fik. Och här finns också små utställningslokaler som var och en visar det som är typiskt för landets större etniska grupper. Unity Park skulle vara en av flera symboler för det nya Etiopien, framtidslandet. Första gången jag var där så byggdes det för fullt, ett spårvagnsnät mitt i staden, det första projektet i sitt slag söder om Sahara då. Entreprenörer och företagare hade börjat få upp ögonen för detta fascinerande land med en imponerande ekonomiskt tillväxt. Men med en stor politisk repression. Tigreanerna som då dominerade politiken hade nog inspirerats av den kinesiska modellen – hård politiskt styrning, kombinerad med en expansiv marknadsekonomi. Trots det så fanns det hopp och optimism. Det här går framåt. Det händer saker här.Men idag, just nu, är landet på gränsen till totalt sammanbrott.För två år sedan var jag i Khartoum, Sudans huvudstad för första gången. Jag hade tur och var där samtidigt som ett historiskt fredsavtal skrevs under mellan militären och de organisationer som hade drivit den folkliga resningen som fått bort diktatorn Omar al-Bashir. Jag minns skratten jag hörde överallt, folk var lättade. Nu fanns chansen, möjligheten för landet att öppna upp. Det fanns hopp och optimism även när jag åter besökte landet för ett år sedan. Men så, för några veckor sedan, militärkupp. Skottsalvor och tårgas. Än idag så fortsätter demonstrationerna. Än idag dödas demonstranter. Men militären har övertaget. Hoppet har blivit förtvivlan på Khartoums dammiga gator.Jag har lärt mig att det är tvära kast i Afrika. Systemskiften kan gå fort. Militärkupp i Mali, i Guinea. Och nu dessa giganter på Afrikas horn, Sudan och Etiopien. Jag försöker vara på plats när det går, jag försöker vara optimist hela tiden. Men det är inte lätt. Jag tröstar mig med att det också kan vända snabbt mot det bättre - demokrati i Gambia efter decennier av diktatur, folklig resning i Burkina Faso efter decennier av diktatur. Ett spännande maktskifte i Zambia i ett fritt och öppet val. Men åter till Etiopien. Historiens dom kommer nog att bli hård mot den som så många hade hoppats på och hyllat, fredspristagaren, premiärministern Abiy Ahmed. Reformatorn som gick till krig mot Tigray, och tigreanerna som gjort hårdnackat motstånd. Det etniska hatet, övergreppen, våldet, är så intensivt att många bedömare tror att det är försent att kunna reparera, att kunna försona landets grupper igen. Och så tänker jag på de där små utställningarna över landets folkgrupper i Unity Park, enighetens park. Vad kommer hända med dem? Ska de stå där som ett minne, en rest av en ambition, en dröm? Jag vet inte.Richard Myrenberg, Nairobirichard.myrenberg@sverigesradio.se

18 Nov 20213min

Utrikeskrönika 17 november 2021. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Stockholm, onsdag.Vad skulle du göra om någon knackade på din dörr mitt i natten och bad om hjälp? Om att få låna din dusch och få ett glas vatten? Jag vet själv inte vad jag skulle göra. Men när jag frågade 87-årige Petro Romantjuk i den polska gränsbyn Hajnowka om han var beredd att öppna sin dörr för de migranter som nu håller till i gränsområdet och dykt upp i hans by var hans svar solklart. “Jag skulle koka potatis, hälla upp varmt te och bädda en säng”“För det var så min familj överlevde när Nazityskland ockuperade Hajnowka 1941, då fick vi skydd, bröd och tak över huvudet och samma sak när sovjetiska trupper i ett våldsamt angrepp tog tillbaka staden”På samma mark utspelar sig i dag en ny kris, av en helt annan karaktär men där återigen människor hamnar i kläm. En kris som EU, Nato och USA, enstämmigt anklagar Belarus president Lukasjenko för. Genom bland annat turistvisum har tusentals män, kvinnor och barn lockats till Belarus, de lovades en enkel väg till EU. Men få av dem visste nog då att deras resa skulle sluta i skogen på den polsk-belarusiska gränsen. Häromdagen gick det rykten bland migranterna i gränsområdet att snart skulle tyska bussar komma och hämta dem. Trots att polska sidan skickade ut flera meddelanden om att det var falsk information, fortsatte dem att hoppas - men inga bussar kom och lär inte heller komma. Från den polska sidan menar man att all hjälp till migranterna skulle spela Lukasjenko i händerna. Det är till och med så att polska staten har valt att inte skylta med att de kör ut mat och vissa förnödenheter till gränsen, för det skulle ses som ett tecken på svaghet, menar flera bedömare. Men bortom det politiska, det cyniska, finns det människor och organisationer som försöker nå ut. I vissa hem runtom i Polen, i gränsområdet lyser gröna lyktor och lampor i fönstren. En signal till migranter att här kan de få hjälp, en varm dusch, en middag, torka sina kläder och ladda sina telefoner. Men det kan också handla om annat. I går begravde polsk-tataren Maciej Szczęsnowicz, företrädare för en muslimsk förening en 19-årig man från Syrien som hade hittats i skogen på den polska sidan. – Vi har en stor begravningsplats och ville ge honom en värdig begravning, säger Szczęsnowicz i ett sms. För i gränsområdena är det inte bara en hypotetisk fråga, om man skulle öppna sitt hem för någon som behöver hjälp, det händer numera hela tiden. Lubna El-Shanti, Östersjökorrespondentlubna.el-shanti@sverigesradio.se

17 Nov 20212min

Utrikeskrönikan 16 november 2021. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Stockholm, tisdagMan får ju inte alltid det man betalar för. Men huvudsaken är ofta att man får det man tror att man betalar för.Fråga bara de grekiska antivaxxare som belåtet lämnade sina respektive läkarmottagningar i tron om att de lurat systemet.Ett par hundra euro i läkarens ficka skulle garantera att de i stället för det förhatliga coronavaccinet skulle få en enkel vattenlösning. De skulle kunna ladda ner sitt covid-certifikat, och åtnjuta de friheter som de vaccinerade åtnjuter i Grekland i dag.I Grekland, som i många andra länder, får de ovaccinerade inte sitta inomhus på restauranger och caféer. De måste testa sig för att få resa även inom landet, men kanske framförallt måste ovaccinerade inom många branscher, till en avgift, testa sig flera gånger i veckan för att få gå till jobbet.I kombination med det inte ringa vaccinmotståndet har det skapat förutsättningar för en svart marknad där vissa betalar för att runda systemet.Grekiska medier har under hösten rapporterat om personer som köpt falska intyg på att de varit infekterade den senaste tiden, vilket ger samma frihet som för de vaccinerade. Nyligen rapporterades om vaccinationscertifikat som kunde köpas från grannlandet Bulgarien, för övrigt ett av de värst drabbade länderna i världen, och om vaccinskeptiker som alltså mutar personal för att ge dom sprutan, men byta ut innehållet.Att lyckas lura systemet ses inte sällan som något positivt i Grekland, det sägs ibland vara nedärvt från förtrycket under den ottomanska tiden när man försökte ducka de extra skatter som lades på den kristna befolkningen.Och att avstå att ta vaccinet är såklart en rätt var och en har. Men att låtsas att man tagit vaccinet, och därmed utsätta andra för risk, är något annat.Och bland de vaccinerade har fusket såklart väckt bestörtning, men känslan vändes till förtjusning när tidningen to Vima rapporterade att vissa läkare lurat luringarna. Det vill säga, de har låtit sig mutas att ge falska vacciner, men ändå sprutat in den äkta varan.Kanske inte i första hand för det allmännas bästa – snarare för att skydda sig själva eftersom polisens kontroller av fuskverksamheten ökat under hösten, och risken för en korrupt läkare att åka fast i en kontroll minskar om man inte mixtrat med vaccinerna.Det framgår inte riktigt hur många antivaxxare som lurats på det här sättet. Men på sociala medier blev skadeglädjen stor och skämten många. Är det oetiskt – ja, är det brilliant – det också, som nån skrev.Mindre kul är ju vetskapen om att det går runt människor med falska vaccinationsintyg, samtidigt som pandemin nu tar fart igen.Filip Kotsambouikidis, Östeuropakorrespondentfilip.kotsambouikidis@sverigesradio.se

16 Nov 20212min

Utrikeskrönika 15 november 2021. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Köpenhamn måndag.Det kan låta som en skröna, men är faktiskt sant. Härom veckan när jag småstressad och halvspringande var på väg genom centrala Köpenhamn och sneddade över borggården vid Christiansborg, den danska statsmaktens centrum, så hände något oväntat. Precis när jag passerar stiger Danmarks statsminister ur sin svarta bil och börjar gå upp för den breda stentrappan.Jag stannar till och glor nyfiket. Och det tar en sekund innan det går upp för mig att jag inte står och stirrar på Danmarks riktiga statsminister, utan på skådespelerskan Sidse Babett Knudsen - mest känd för rollen som Birgitte Nyborg, Danmarks statsminister i den politiska tv-serien Borgen.Jag blinkar, ruskar på huvudet och skäms lite. Fiktion och verklighet kom varandra så nära att jag för ett ögonblick fick svårt att skilja dem åt.Den världsberömda tv-serien Borgen kommer alltså med en ny säsong. Åtta år senare, så är inspelningarna i full gång igen. En populärkulturell händelse så enorm att det vore tjänstefel av en Danmarkskorrespondent att inte vara uppdaterad. Så senaste månaden har mitt day job varit att följa dansk politik i den riktiga världen. Och mitt night job att hemifrån soffan följa dansk politik i den fiktiva världen - höstens projekt är att titta genom alla tre tidigare säsonger i väntan på fjärde.Så mentalt jonglerar jag nu två parallella danska politiska universum - var och ett med sina egna karaktärer, skandaler och intriger - fast på samma vackra språk och med precis samma miljöer i och omkring Christiansborg som fond. Så det var kanske inte så konstigt att det brann i huvudet på mig där utanför Borgen härom veckan?Och inte sällan speglar de två världarna varandra. När verklighetens statsminister nu anklagas för att ha raderat viktigt bevismaterial i den långvariga danska minkskandalen, så nås själva statsministeriets inre liv av mediernas strålkastare, och där möter oss en värld som inte står den fiktiva motsvarigheten långt efter - namnen på människorna är olika, men spelets brutala regler och iskalla cynism verkar vara de samma.Ja, livet på Borgen, både på TV och i verkligheten, är utan tvekan bra underhållning för den som vill ha politisk teater. Men åtminstone i fiktionen också en plats som nöter ner människor, deras relationer och samveten. Spoiler alert: statsminister Birgitte Nyborg blev inte en allt lyckligare människa. Inte heller verkar någon annan i dramat omkring henne bli det.Så det är omöjligt att inte fundera, när man sitter där på presskonferenserna, lyssnar på debatterna eller vandrar i Borgens vackra korridorer - hur mår de här människorna? Politikerna, spindoktorerna och tjänstemännen i danska kungarikets absoluta topp. Slocknar leendet när de vänder sig om? Vad säger de till varandra bakom stängda dörrar? Vem av dem vill egentligen helst bara gå hem och bryta ihop?Ja, nu är det ju inte min roll som utländsk korrespondent att bekymra mig över det, men jag hoppas ändå att livet i den riktiga Borgen är lite mänskligare än för kollegorna på andra sidan den tunna gränsen mellan fiktion och verklighet.Samuel Larsson, Köpenhamnsamuel.larsson@sverigesradio.se

15 Nov 20213min

Utrikeskrönikan 12 november 2021. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Just nu pågår två mycket uppmärksammade mordrättegångar som speglar både det delade USA och förra årets landsomfattande kamp mot rasism. I Brunswick, Georgia står tre män åtalade för mord efter dödsskjutningen av afroamerikanen Ahmaud Arbery förra året. De vita männen jagade 25-åriga Arbery i sina pickup-trucks när han joggade i ett bostadsområde. En av bilarna stannade sedan nära Arbery och en kort stund senare sköts han ihjäl. De åtalade menar att han försökte ta vapnet ifrån en av dem som då sköt i självförsvar. Männen misstänkte att han låg bakom påstådda inbrott i området och säger att det var därför de körde efter 25-åringen.Men åklagaren säger istället att de åtalade riktade in sig på Arbery för att han var svart och att de trängde in honom i ett hörn innan han dödades, helt obeväpnad, när han försökte fly. Det finns inte heller några bevis för att Arbery hade stulit någonting i kvarteret. Ahmaud Arberys namn blev ett av stridsropen under Black Lives Matter-rörelsen som spreds över landet efter mordet på George Floyd. Och en del kallar händelseförloppet och skjutningen för en modern lynchning. Medan andra menar att männen bara tog ansvar för säkerheten i sitt kvarter.Samtidigt, i en annan domstolsbyggnad 170 mil norrut avhandlas liknande frågor om självförsvar och självutnämnda kvartersvakter. 18-åriga Kyle Rittenhouse står åtalad för mord på två män en sen kväll för drygt ett år sedan i Kenosha, Wisconsin. Både fredliga och våldsamma protester utbröt i staden i slutet på förra sommaren efter ytterligare en polisskjutning av en svart man, Jacob Blake.Och på det tredje dygnet av brända bilar och sammandrabbningar mellan polis och aktivister tog sig den då 17-åriga Rittenhouse till Kenosha beväpnad med ett halvautomatiskt gevär. Han ville skydda byggnader från skadegörelse och plundring, enligt honom själv. Men kvällen slutade med att han sköt ihjäl två män och skadade en tredje. Allt i självförsvar efter att männen attackerat honom först, enligt Rittenhouse. Medan åklagaren menar att han inte hade någon anledning att befinna sig i Kenosha, dessutom med ett vapen han var för ung för att bära och att det var Rittenhouse som var angriparen.Händelsen blev genast politiskt sprängstoff. Kyle Rittenhouse sågs och ses fortfarande som en hjälte av många på högerkanten medan andra ser honom som en delaktig i en farlig trend med hotfulla miliser som tar sig rätten att beväpnade ge sig ut på gatorna.Båda rättegångarna väntas avslutas inom de kommande veckorna och runtom i landet väntar många spänt på domsluten.Cecilia Khavar, Washingtoncecilia.khavar@sverigesradio.se

12 Nov 20213min

Utrikeskrönikan Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Bryssel, torsdag. Tidigare i veckan satt jag och lyssnade på ett möte i Europaparlamentet där parlamentarikerna frågade ut Facebook-visselblåsaren Frances Haugen om tech-jättens bristande säkerhet.Strax efter att den första parlamentarikern, en spanjor, börjat snacka stoppade mötesledaren Andrus Ansip sin kollegas anförande. Det var nämligen problem med tolkningen sa han.Då hördes plötsligt det här i mina lurar: ”Jodå, tolkningen fungerar visst. För det är jag som gör det”, sa tolken som jag lyssnade på vilket lockade fram en hel del skatt i den annars så allvarliga utfrågningen.Det låter kanske som en lustig incident men det visar på ett sätt vilken makt de här tolkarna har och hur viktiga de faktiskt är.Det finns ungefär 1 000 stycken i EU:s institutioner. Det är personer som dag ut och dag in sitter och live-översätter tal om alltifrån EU:s jordbruk, miljöregler och tekniska detaljer om finanslagstiftning.Det är sällan de tar sig ton som tolken ovan. De lever oftast en anonym tillvaro där de sitter i sina små ljudisolerade bås, i bakgrunden eller vid sidan av.Men även om de sällan syns eller får cred så skulle EU-samarbetet helt enkelt inte fungera om de inte fanns. Beslutsfattarna skulle ha svårt att prata med varandra och troligtvis inte komma fram till så många beslut alls.Vi journalister skulle ha svårt att ställa våra frågor och ha lika svårt att förstå svaren som kan komma på viket som helst av EU:s 24 officiella språk.Nu är det säkert många lyssnare som tänker: Men de flesta kan väl ändå engelska? Nja, många kan engelska men långt ifrån alla. Och de som kan engelska kan det absolut inte tillräckligt bra för att kunna debattera på samma villkor som en som har det som modersmål. Det är inte för intet som man brukar säga att det vanligaste språket här i Bryssel är bad English.Så tolkarna behövs. Och personligen hyser jag den största respekt för dessa människor. För att ha förmågan att lyssna samtidigt som man översätter och samtidigt pratar ut det som sagts för några sekunder sen är oerhört svårt.Inte undra på att det ibland blir fel.Som för några veckor sedan, även det i Europaparlamentet, under en debatt om EU:s så kallade jord-till-bord-strategi, när en tolk blev avbruten och inte hann med att översätta.“Oh, you cunt, you piss me off for fuck sake” hördes då i lurarna ackompanjerat av en knytnäve i bordet och en djup suck.Jag kan så väl känna igen mig i den där djupa sucken. Och jag kan inte annat än att känna sympati med den stackars mannen.För handen på hjärtat. Hur många gånger har jag själv inte slängt ur mig haranger med svordomar på både ett, två och tre språk när jag i pressade jobbsituationer inte fått tekniken att funka, när något program hängt sig eller bara kämpat med att få ihop ett inslag i tid till sändning.Då har det också låtit så där. Även om det hittills inte gått ut i era lurar.Andreas Liljeheden, Brysselkorrespondentandreas.liljeheden@sverigesradio.se

11 Nov 20213min

Utrikeskrönikan 10 november, 2021. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. San Francisco, onsdag.När butikskedjan Walgreens för någon vecka sedan berättade att man tänkte stänga fem butiker i San Francisco på grund av upprepade stölder och snatterier, så blev det en riksnyhet i USA. Butiksstängningarna blev ytterligare ett slagträ i den debatt som pågår på både lokal som nationell nivå om lag och ordning och polisens arbetssätt.Just läget i San Francisco blev lite extra uppmärksammat i somras efter att en videofilm på en snattare blev viral. Den visar en man som tagit med cykeln in i en Walgreensbutik, och som sveper ner hyllornas innehåll i en svart sopsäck och sedan cyklar ut ur butiken med sitt byte. En del menar att snatterier och butiksstölder blivit vanligare i San Francisco efter att väljarna här röstat igenom en ändring och mildring av brottsrubriceringeringar 2014. Där till exempel snatterier för ett värde under motsvarande runt 8 100 kronor, nu bara ses som en förseelse. På det sättet hoppades man att problemen med överfulla fängelser skulle minska, och dessutom göra det möjligt för polisen och domstolarna att prioritera allvarliga brott.Vissa butiker här i San Francisco har svarat på förändringen i regelverket genom att göra det svårare att stjäla även dagligvaror. Att man låser in till exempel duschtvål, shampo och rakhyvlar, det har jag sett även i New York, där jag annars bor. Men på det varuhus i San Francisco som jag var på häromdagen var man tvungen att trycka på en knapp vid hyllan och vänta på betjäning om man ville köpa tejp, tandborstar, munskölj och vissa tvättmedelsfabrikat. Sedan tog personalen med sig varorna och behöll dem i kassan tills jag kom dit, så jag inte skulle försöka ta mig ut ur varuhuset utan att betala.Den där nyheten om stängningarna av butikerna i San Francisco blev förresten ganska snabbt ifrågasatt. I en granskning i den lokala dagstidningen San Francisco Chronicle menade man att stängningen av butikerna också hade att göra med strukturella förändringar på marknaden och en överetablering i staden.För debatten om butiksstölder i San Francisco är en liten del av ett större politiskt spel. Just nu verkar det som om stadens chefsåklagare Chesa Boudin riskerar en folkomröstning där han skulle kunna bli avsatt, kritikerna menar att han inte är tillräckligt tuff mot brottslingarna och brottsligheten. Boudin har en udda bakgrund med föräldrar som var medlemmar i den militanta och terrorstämplade vänsterorganisationen Weather Underground - och där pappan fortfarande sitter i fängelse. Boudin han använt sig av sin bakgrund när han profilerat sig som en progressiv kraft i San Francisco, medan polisfacket här la pengar på att kampanja mot honom under valrörelsen 2019.Så man kan väl säga att till och med något så enkelt som en inlåst tejprulle på sätt och vis har en betydelsefull lokalpolitisk dimension.Roger Wilson, USA-korrespondentroger.wilson@sverigesradio.se

10 Nov 20213min