Dans för att överleva och kampen om jämlikhet: Samira Othman, Pretoria

Här finns Sveriges Radios korrespondenters krönikor i P1 Morgon samlade som podd.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

Vid de stora korsningarna – när det slår om från grönt, till gult och sen rött. Det är då det händer. När bilarna står stilla, då tar sig försäljare, tiggare och dansare ut i korsningen på den trefiliga vägen. De står och väntar (grönt) vid vägrenen och vid signal (gult) gör de sig redo och sen (rött) dyker de upp framför bilarna som väntar på att det ska slå om från rött. Och hoppas på en slant. Dansarna har jag inte sett någon annanstans än här i Sydafrika.

Det är killar i yngre tonåren, ibland dansar de en och en. Men ofta flera tillsammans – synkroniserat på sina röda, gula och svarta plastbackar. Såna där backar man har eller hade förr för glasflaskor.

De är duktiga. Engagerade och engagerande. Det är lite akrobatik, lite hiphop, lite breakdance, lite stepp och mycket känsla – mycket show.

Gatudans är ju inget nytt fenomen, den första gatudansen sägs vara steppdansen som växte fram i 1800-talets Philadelphia och New York. Med rötter i den afroamerikanska kulturen var dansen ett sätt att överleva. Det är det troligtvis för flera av de här killarna också.

Polariseringen här i Sydafrika gör landet till ett av de länder i världen som har störst ekonomiska klyftor. Vita är fortfarande kraftigt överrepresenterade bland medel- och höginkomsttagare. De här killarna tillhör inte den ekonomiska elit som blivit allt rikare.

Ras- och diskrimineringslagar har visserligen tagits bort, men arvet från apartheid lever vidare. Lagar och politiska program för att komma tillrätta med det här finns på plats, men genomförande har fått och får kritik.

Förra veckan rapporterade jag till exempel om en ny lag. Om några månader måste alla företag i Sydafrika med över 50 anställda redovisa hur personalsammansättningen ser ut och sen jobba för att den ska spegla demografin utifrån kön och hudfärg där företaget finns. Syftet enligt regeringen är att se till att arbetsmarknaden blir jämlik medan kritikerna anser att man förbiser kompetens och att alla förlorar på det.

Vem som har rätt är ju svårt för mig att säga. Det får vi se. Jag konstaterar i alla fall att trots att det har jobbats hårt för jämlikhet i Sydafrika så är de ekonomiska och sociala rättigheterna några av Sydafrikas allra största utmaningar.

Och ingen ska behöva dansa i korsningen på en trefilig 80-väg för pengar, särskilt inte ett barn.

Samira Othman, Pretoria