Bilden som inte lämnar mig: Felicia Frithiof, Paris

Här finns Sveriges Radios korrespondenters krönikor i P1 Morgon samlade som podd.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

Paris, fredag.

Jag blir inte av med bilden. Den dyker upp varje kväll när jag ska sova.

Även fast det har gått ett par veckor sedan den först började cirkulera som video på sociala medier, och strax därefter som stillbild, publicerad av flera franska och italienska nyhetsmedier.

Bilden föreställer 30-åriga Matyla, i gul klänning och flätat hår. Bredvid, hennes sexåriga dotter Marie. De ligger döda, i öknen som är gränsområde mellan Tunisien och Libyen. Matyla raklång på mage med ansiktet ner i sanden, och lilla Marie hopkurad på sidan intill henne. Dottern har lagt ena handen på sin mammas rygg.

De tros ha dött av törst, efter att ha körts ut och lämnats i öknen i höga temperaturer utan vatten av tunisiska säkerhetsstyrkor. Med uppmaning om att gå tillbaka till Libyen.

Deras öde är inte unikt. Deras kroppar är två av minst 27 som libyska myndigheter uppger att de hittat i öknen sedan början av juli. Med hopp om att ta sig till Italien kom Matyla och Marie till ett Tunisien präglat av eskalerande våld och trakasserier gentemot svarta afrikanska migranter. Påeldat av president Kais Saieds uttalanden i februari om en ”kriminell plan” om att byta ut Tunisiens demografi. Och samma dag som president Saied skrev under ett nytt migrationsavtal med EU värt 100 miljoner euro, den 16 juli, dumpades Matyla och Marie i öknen.

Men det som är unikt är att de inte är reducerade till migranter. De har namn. Tack vare bilden kunde Matylas make, som tappade bort sin familj i öknen och mirakulöst själv överlevde, identifiera sin fru och dotter. Så vet vi att Matyla kom från Elfenbenskusten och drömde om att öppna en restaurang. Hon träffade sin kamerunske make i Libyen, och där, mellan fem misslyckade försök att ta sig över Medelhavet, blev Marie till. Ett älskat barn. Men som barn till migranter hade hon ingen rätt att gå i skola i Libyen.

Så här ser min kvällsrutin ut: Jag tänker på min treåriga dotter hemma i Sverige. Jag tänker på hennes lilla hand som hon brukar lägga över mig när jag nattar henne. Jag tänker på lilla Maries hand på sin mammas rygg. Jag tänker på min egen dotter igen, långt ifrån mig men trygg i sin säng. Jag tänker på Matyla. Och jag tänker att jag hoppas att de somnade samtidigt.

Felicia Frithiof, Paris.