Finland är fullt av poeter: Aila Stefansdotter-Franck, Helsingfors

Utrikeskrönikan 7 juli 2022. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Washington, torsdag.Den här veckan har USA firat sin nationaldag, den 4 juli. Nationalistiska känslor och stolthet för sitt land svämmade över här både vid nationaldagsparaden som varade i en och en halv timme mellan första och sista ekipage och det fantastiska fyrverkeriet som brändes av på kvällen framför Lincolnmonumentet här i Washington. Det fanns ett uppdämt behov av att gå "all in" i firandet efter åren med pandemin.Men det var flera saker som skavde. Medan vi stod där och följde paraden började det flasha i mobilen. Flera personer hade skjutits ihjäl vid en liknande parad i en Chicagoförort. En misstänkt skytt som nu är gripen och som anklagas för sju mord hade legat på ett hustak och avlossat 70 skott rakt in bland nationaldagsfirarna. Den kanske starkaste berättelsen från den händelsen är förutom de döda om en liten pojke, en tvååring som på några sekunder i masskjutningens vansinne blev föräldralös. Både hans mamma och pappa sköts ihjäl och han ska nu få bo hos mormor och morfar.De senaste veckorna har splittringen i det här landet varit mer än tydlig. Det har gällt både abortfrågan, rätten att bära vapen och hur myndigheterna här ska kunna arbeta mot klimatförändringarna. Alla tre stora ämnen där USA:s högsta domstol har satt ned foten och kommit med kontroversiella beslut.Starka känslor är kanske inte det vi i Sverige är mest kända för. Efter bara ett par veckor här har jag stött på mer starka känslor än vad jag brukar göra hemma på ett par år tror jag.Utanför Högsta domstolen i Washington hördes demonstranterna flera kvarter bort när jag kom upp från tunnelbanan den där förmiddagen när den nationella rätten till abort revs upp, midsommarafton var det visst där hemma. Det här var det viktigaste beslutet på evigheter. "Hey hey ho ho, Roe v Wade has got to go" och "My bodie My choice" ekade mellan de pampiga byggnaderna. Alla stora tv-bolag var på plats, kamerorna var riktade mot Högsta domstolen som just nu omgärdas av ett två meter högt tillfälligt staket för att inte uppretade demonstranter ska komma för nära de nio mäktiga domarna där inne. För övrigt ett likadant staket som sattes upp runt kongressbyggnaden ett stenkast bort efter stormningen den 6 januari förra året.De som var på plats där utanför domstolen var alla så oerhört passionerade. De verkligen brann för sin sak. Hälften jublade när domslutet kom, övertygade om att livet börjar vid befruktningsögonblicket och att det är att döda ett barn att ta bort ett foster, även om det inte har en chans att överleva utanför livmodern. Det andra gänget blev förkrossade och arga, lika övertygade om att det är kvinnans rätt att själv bestämma över sin kropp och sitt liv som är det som ska avgöra. Demonstranterna skrek åt varandra med megafoner rakt emot motståndarens öra och jag undrar hur trumhinnorna klarade det där?Under dagen tilltog demonstrationerna mot beslutet men vissa abortmotståndare dröjde sig också kvar. Så mitt i kaoset en scen som dröjer sig kvar hos mig. En ung kvinna för rätten till abort och en ung man där emot står och vänder och vrider på frågorna. När blir ett foster en människa, vad ska gälla vid övergrepp, är det bra med nationella regler eller ska delstaterna få bestämma själva? De kommer inte överens men de pratar med varandra.Där någonstans känner jag att framtiden för USA måste ta avstamp, i dialogen. Det kommer inte att räcka med världens tjusigaste fyrverkeri.Anders Jelmin, Washingtonanders.jelmin@sverigesradio.se

7 Jul 20223min

Utrikeskrönikan 6 juli 2022. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Istanbul, onsdag.Jag snubblar över honom när han ligger i trappan till huset jag bor. Han – om det nu är en han – tittar upp och gäspar lite förstrött.Inne på det lokala kaféet stryker en av hans – eller hennes - kompisar runt, och försöker få lite uppmärksamhet.En gäst ger henne en liten bit ost från sin macka.Hon tar ostbiten och försvinner in ett hörn.De finns överallt här i Istanbul – katterna. I ett överflöd. Du kan inte gå många meter utan att se någon katt som ligger på en trappa eller har hoppat upp i en fönstersmyg.Häromdagen satt jag på en lokal restaurang med min dator och skrev på ett manus – då en amerikansk turist ropade ut i frustration ”Måste de vara härinne också? Jag är allergisk!”.En ur personalen tittade förvånat på honom, som om kattallergi inte existerar i Turkiet, men fogade sig och lyfte ut katten på gatan.Vem tar hand om alla katterna som stryker runt i kvarteren här, undrar jag. Men jag ser också i varenda kvarter små ”kattkojor” på trottoaren, det står vatten- och matskålar lite överallt, och min portvakt verkar varje kväll gå ut och lägga lite torrfoder i ett hörn på gatan.Katterna förstår jag är ingens - eller allas, beroende på hur man ser det. Turkarna verkar till stor del anse att det är en slags gemensamt ansvar att sköta dom ”allmänna katterna”. Det talas aldrig om att katterna är herrelösa.Hur blev det så här då? En förklaring sägs sträcka sig tillbaka till många hundra år, från det ottomanska riket, då dåtidens invånare sägs ha beundrat katternas förmåga att hålla sig ren, och jaga råttor.I islamsk kultur har också katterna en särställning, de beundras för sin renlighet och anses vara det perfekta husdjuret. Något som många hemma också håller helt med om!Ingen vet hur många dem är, här chippar man inte katter eller kräver att dem ska registreras. När jag letar efter siffror hittar jag uppgifter mellan 125.000 och en miljon bara i Istanbul.Och de flesta turkar verkar med en viss stolthet, acceptera dem som vilken vänlig granne som helst.Hur mår de då?Och det är också rätt märkliga uppgifter jag hittar, även de varierar. En studie från 2011 visar att knappt 5% har mask – alltså ingen gigantisk siffra. Rabies – ja, katter kan få det också – verkar man bara hittat något enstaka fall av.En veterinärorganisation oroar sig mer över att man ger katter mat, som kanske inte är så bra för djuren. Men en annan studie säger att för att vara gatukatter, har de som bor i Istanbul det förhållandevis bra.Nåja, man kanske inte ska romantisera den rika kattförekomsten för mycket. Jag vaknade härom natten av ett vilt kattslagsmål utanför sovrummet. Biltrafiken skördar definitiv offer – och vad de 150.000 hundar som bor Istanbul tycker, det törs jag inte ens tänka på. Även om de inte är herrelösa...Men lite road blir man ändå när man har en helt okänd katt som hoppar upp och lägger sig i knät. Och man glömmer det där man lärde sig som barn – man ske inte kela med okända djur.Martin Svenningsen, Istanbulmartin.svenningsen@sverigesradio.se

6 Jul 20223min

Utrikeskrönikan 5 juli 2022. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. San Francisco, tisdag.Jag räknar till 96 flaskor mineralvatten.Korkarna har skruvats av, och de står intill en hålig asfaltsväg i utkanten av San Antonio i södra Texas.Det är vattnet som aldrig fanns ombord den långtradare där fler än 70 migranter, vissa av dem barn, hittades förra veckan i nära 40-gradig värme. De flesta av dem hade redan dött.Några dagar senare är platsen fylld av ljus, blommor, träkors i marken, upphängda flaggor från migranternas hemländer Mexiko, Honduras, Guatemala och El Salvador – och så vattenflaskorna.Dödssiffran hade efter några dagar stigit till 53, och den här anonyma platsen har gått från ödslig till ökänd.Jag vet inte hur länge migranterna satt i lastutrymmet, men jag vet att när jag några dagar efteråt – på samma plats, i samma värmebölja – stängde av motorn på min hyrbil, och därmed också luftkonditioneringen, så tog det ungefär 15 sekunder innan jag började svettas.Ingen vet exakt hur stort problemet med människohandel är, men förra året dog enligt FN 650 personer efter att ha korsat gränsen med hjälp av de smugglare som brukar kallas för "coyotes", alltså prärievargar.Några timmar efter att lastbilen hittades skyllde Texas guvernör Greg Abbott tragedin på Joe Biden och det Abbott, som är republikan, kallar för presidentens "öppna gränspolicy". Guvernören vill att asylsökande ska skickas tillbaka till Mexiko igen i väntan på prövning i USA, och han har nu utlovat fler kontroller vid och kring gränsen.Men enligt vissa spelar det ingen roll, eftersom viljan att fly och skapa sig ett bättre liv någon annanstans, kan vara bottenlös.I skuggan under ett tält intill minnesplatsen träffar jag 60-åriga Roberto Marquez, som säger att han korsade gränsen för första gången på 70-talet efter att ha betalat en coyote omkring 200 dollar. Summan vilket bleknar mot de upp till 10.000 dollar, drygt 100.000 kronor, som det numera kan kosta att bli smugglad.Roberto blev snart gripen av amerikanska gränspatruller, och skickades tillbaka till Mexiko. Något år senare var han tillbaka i Kalifornien som papperslös gästarbetare, och den här gången lyckades han undvika att bli upptäckt.Och 1986, när republikanske presidenten Ronald Reagan gav alla som korsat gränsen olovligen före 1982 amnesti, fick Roberto sitt uppehållstillstånd, och så småningom amerikanskt medborgarskap.Just amnestin för invandrare är en del av Reagans politik som inte kommer på tal särskilt ofta när dagens republikaner hyllar sin husgud.Vid minnesplatsen i San Antonio frågar jag Roberto Marquez om inte hårdare kontroller vid gränsen skulle kunna lösa problemet. Jag får ett långt svar, och en del av det stannar kvar under min resa tillbaka till västkusten.Bygg en mur, säger Roberto, så kommer folk bara dyka upp med en stege.Sven Carlsson, San Franciscosven.carlsson@sverigesradio.se

5 Jul 20223min

Utrikeskrönikan 4 juli 2022. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Stockholm måndagI går kom jag hem från det jordbävningsdrabbade Afghanistan. Dammet från de många timmarna på skumpiga sandvägar sitter kvar i både sinne och kropp. Sydöstra Afghanistan är majestätiskt vackert med sina okrafärgade berg och aprikosodlingar i dalarna.Naturkatastrofer ger upphov till en alldeles särskild situation där nödhjälp och människor som strömmar till platsen också behöver tas om hand om. En afghansk välgörenhetsorganisation står bakom det basläger som byggts upp i Giyan, det jordbävningsdrabbade området i Paktikaprovinsen, där både FN, regeringen och välgörenhetsorganisationer är samlade. Precis intill har ett tältläger skapats för hjälparbetare, talibaner och journalister.Jag och mina följeslagare, som består av fyra män, får två blå tält. Rätt snabbt börjar det grymtas när talibanerna inser att jag kommer dela det ena tältet med en manlig kollega. Män och kvinnor som inte är gifta med varandra får ju inte ha så nära kontakt. Vi löser det genom att sätta upp våra medhavda tält inne i tältet. Det innebär att vi får ett extra skydd mot ormar och skorpioner som finns i området.Tältet i tältet har också den fördelen att jag kan byta om, tvätta av mig med en våtservett, och vid behov använda min rese-potta. Afghanistan och sanitet är nämligen två ord som kan liknas vid olja och vatten. I den här regionen saknar många hem toalett och traditionen är att göra sina behov ute i det fria. Samma regel gäller för tältlägret. Men att dra ner byxorna inför ett stort antal män, varav många beväpnade, är jag inte bekväm med. Så jag tackar dig som uppfann rese-pottan.Tältet i tältet-lösningen är talibanerna ändå inte helt nöjd med. Då och då sliter de upp tältduken för att se vad som försiggår där bakom. Det kan tyckas lite märkligt när hela idén är att de ska slippa se mig – det har nämligen framförts önskemål om att jag helst ska hålla mig i mitt tält – något som ju är svårt om man som journalist ska intervjua människor.I rättvisans namn måste jag här säga att de som klagar är talibaner lägre ner i hierarkin. Ministrar och höga tjänstemän på plats har en helt annan välkomnande attityd, liksom hjälparbetare och de drabbade jag möter. Gång på gång tackar de för att jag rest enda hit för att berätta om deras öde.Och de som nästan inget har kvar insisterar på att få bjuda på både te och middag, för sådan är seden. Det blir ofta en uppsluppen ordväxling i tre takter innan jag går vinnande ur striden – inte ska jag och mitt följe äta deras mat när de så väl behöver den själva. ”Nästa gång kräver jag att du inte bara stannar på middag utan även bor i vårt gästhus”, säger mannen skrattande. Han har nyss förlorat sitt hem, men tack och lov ingen nära anhörig.En liten pojke som fyllt sin skjortflärp med aprikoser vill att jag ska ta några med mig hem. En åker ner i handväskan.Naila Saleem, Sydasienkorrespondentnaila.saleem@sverigesradio.se

4 Jul 20223min

Utrikeskrönikan 1 juli 2022. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Berlin fredag.När jag på jobbresa i södra Bayern tidigare i veckan inte trodde att det inte kunde bli mer idylliskt i den lilla alpbyn där jag befann mig, så hör jag det – ljudet av de plingande koskällorna.Jag är på cykel tillbaka från mediecentret i Garmisch-Partenkirchen och bevakningen av G7-toppmötet, till mitt hotell i grannbyn en halvmil bort. Och sceneriet går knappt att ta in: de dramatiska bergen mot en klarblå himmel och alpängarna som badar i ett mjukt kvällsljus – allt ackompanjerat av det lugnande ljudet från de betande djurens skällor.Det är förstås ingen slump att G7-toppmötet hölls just här. För G7-ledarna, som representerar sju av världens ekonomiskt ledande industrinationer, innebar årets toppmöte en möjlighet att visa upp enighet och beslutsamhet i en orolig tid. Och då kan förstås en idyllisk miljö tjäna som metafor för stämningsläget mellan ledarna och förstärka bilden av enhet och harmoni.Över hela världen kablades det under flera dagar ut bilder på leende stats- och regeringschefer som avslappnat promenerade på ängarna runt alpslottet där mötet ägde rum, eller stod beslutsamt sida vid sida på presskonferenser i slottsträdgården med de overkligt vackra bayerska alptopparna i bakgrunden.Men utsattes kanske världsledarna för lite väl mycket Bayern under sitt besök? Ja, den diskussionen tog fart i tyska medier, efter det mottagande som G7-ledarna fick på flygplatsen i München. Längs röda mattan, som en välkomstkommitté, stod nämligen en lång rad trachtler uppradade, alltså personer iklädda bayerska folkdräkter, med lederhosen, knälånga strumpor, hängslen och fjäderförsedda hattar.En journalist på bayerska radio- och tv-bolaget Bayerischer Rundfunk, menade att det hela påminde om en Monty Python-sketch och länkade till sketchen "den bayerska restaurangen", där John Cleese driver hejdlöst med bayrarnas förkärlek för traditioner. Jag kan starkt rekommendera att du letar upp den sketchen på nätet om du inte redan har sett den!Till G7-mötet hade årets värd, den tyske förbundskanslern Olaf Scholz, också bjudit in fem gästländer: Indien, Indonesien, Sydafrika, Senegal och Argentina. Länder som i flera fall har en helt annan syn än väst på de kriser världen står inför – inte minst när det gäller kriget i Ukraina och sanktionerna mot Ryssland. Olaf Scholz poängterade att det just på grund av de olika synsätten är viktigt att träffas och resonera med varandra.Så även om G7-ledarna nog lyckades visa på en hel del enighet och beslutsamhet under toppmötet, så kunde den bayerska idyllen med sina sagoberg inte ändra på det faktum att mötet också blev en påminnelse om global splittring och kommande svåra utmaningar.Men korna på alpängarna runt Garmisch-Partenkirchen betar lugnt vidare, lyckligt omedvetna om sin roll i iscensättningen av ett världspolitiskt toppmöte.Joel Wendle, för P1-morgon, i Berlin.joel.wendle@sverigesradio.se

1 Jul 20223min

Utrikeskrönika torsdag 30 juni. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. London, torsdag.Vädret är sig likt; sol ena stunden, regn andra. Men inte mycket annat.Det har gått mer än två hela decennier sen jag sist var här. Kortare besök har det ju blivit, men det är länge sen stan var hemma under en lite längre tid. Sedan dess har jag hunnit bli 24 år äldre, men London verkar ha blivit minst 25 år yngre. Det är fräscht, det är piggt och trendigt. Fasaderna är putsade och gatorna sopade. Då, när jag jobbade på det dyra hotellet, kändes inget särskilt fräscht. Det var smutsigt, skräpigt och kackerlackor överallt.Det var ett mysterium att hotellet, en grå koloss med bruna heltäckningsmattor, kunde ha hela fem stjärnor. Men så var det. Fem blanka stolta stjärnor hade det. Trots sura mattor, slitna soffor och träpaneler var den listan över extra vippiga VIP-gäster som checkat in alltid lång.När den innehöll presidenter och prinsar, tv-kändisar och rockstjärnor, var det bara att förbereda sig på en lång kväll i baren. Och på extra mycket skrapande av mögel från martini-oliverna.När jag kliver in på hotellet nu noterar jag att stjärnorna är kvar. Hur det är med oliverna vet jag inte, men det ser fräscht ut. Inte bara hotellet, utan hela den brittiska ekonomin har fått ett lyft – mycket tack vare London. Stan står för runt en fjärdedel av hela landets ekonomi och antalet jobb har ökat med över en miljon sen 90-talet. Många har lockats hit från andra länder, vart fjärde jobb sköttes av en utlänning år 2019.Det var innan pandemin, brexit, och cost of living-krisen. På sistone har ekonomin tvärnitat och priserna rusar. Så vi får se London. Jag hoppas att det inte blir så. Men, när vi ses en längre stund nästa gång kanske vi känns äldre och slitna igen, båda två.Hanna Malmodin, Londonhanna.malmodin@sverigesradio.se

30 Jun 20222min

Utrikeskrönikan 29 juni 2022. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Helsingfors onsdag.Och de som har sagt mig att det här är en underbar sommarstad: de hade inte fel.Här finns ett säreget kvällsljus, mjukt pastellfärgat fast samtidigt med en kylig blå skärpa.Längs gågatan i mina havsnära bostadskvarter regerar måsarna. De har koll på varenda glasstrut i sitt revir och störtdyker för att ta vad de vill ha.På samma gata står en kvinna ibland och säljer klänningar sydda i glada finländska tyger, löst sittande klänningar utan markerad midja. Det är vad folk vill ha, säger hon, efter pandemin.Det är sommar i Helsingfors, och det är en sommar som på ytan andas glädje och liv.I parken utanför mitt sovrumsfönster samlas ungdomar och festar på kvällarna. Men prick klockan 22.08 varje kväll går en bevattningsanläggning igång runt om i parken, en bevattningsanläggning som mer är av modellen brandspruta eller vattenkanon. Strålen är för kortvarig och kraftfull för att göra nån som helst nytta för växtligheten, så jag antar att den faktiskt är till för att dämpa festandet.Det är sommar, och på ytan glädje och liv.Men det finns en mörk underton också, här som på andra håll i Europa. Kriget som Finlands stora grannland för i Ukraina ligger i bakgrunden, även under ljusa sommardagar.Alla jag talar med här har någon relation till tidigare krig. Inte så få har mor- och farföräldrar som fördrivits från Karelen, eller andra, direkta kopplingar till de mörka decennierna under 1900-talet, till Finlands väldigt påtagliga krigserfarenheter. Här finns en mental och ofta praktisk beredskap för att det skulle kunna bli allvar en gång till.Här finns också en mycket stor värnpliktsarmé, sett till befolkningsmängd – 280 000 finländare ingår i reservstyrkan.Och efter helgen är det dags för nästa årskull. På måndag rycker 12 000 unga finländare in – de utgör hälften av årets värnpliktiga unga män. De rycker in, bara några veckor efter studenten.Det är kanske de som festar där utanför ditt sovrumsfönster, påpekade en bekant häromdagen. Det är kanske de som tar till vara på de här få veckorna innan allvaret börjar, ett allvar som nog är djupare än vad det varit för många årskullar som ryckt in före dem.Det är sommar och de skrålar och sjunger i parken utanför min lägenhet.Och jag får lust att gå ut och försöka få fatt i kranen till den där vattenkanonen i parken som stör deras festande, prick klockan 22.08 varje kväll, och vrida av den.Nina Benner, för P1-morgon, i Helsingfors.nina.benner@sverigesradio.se

29 Jun 20223min

Utrikeskrönika 28 juni 2022. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Stockholm tisdag.Jag har i över ett decennium nu åkt regelbundet på reportageresor till andra länder, främst i Östeuropa, både som frilansjournalist och anställd på Sveriges Radio. Och när man kommer till en ny plats, en ny stad, och ska stanna där i några dagar, då vill man snabbt komma in i samhället, förstå hur folk tycker och tänker och hitta personer att intervjua. För att få till det där är man i inledningsskedet beroende av nyckelpersoner som hjälper dig på traven, hjälper dig vidare.Och då har jag lärt mig att det kan gå lättare om jag väljer en viss boendeform: Jag talar om de små famljeägda hotellen. Ofta består de inte av mer än ett hus eller en trappuppgång. Men där i receptionen sitter alltid någon ur ägarfamiljen - det kan handla om att tre generationer ur samma familj turas om. Lobbyn är ibland nästan lite som deras vardagsrum. De tar sig gärna tid att prata, och har ofta kunskaper och kontakter som är guld värda.Jag har ganska många exempel på den här typen av fruktbara möten på familjehotell. Nu senast när jag var i Thessaloniki i Grekland kunde ägaren där ganska direkt tala om för mig i vilka kvarter som flyktingar från Nordafrika och Mellanöstern brukar hålla till. Jag var ute efter att göra intervjuer med flyktingar och kunde redan första kvällen söka upp några av dem. Ägaren kunde också hjälpa mig att komma i kontakt med olika folk inom hotellnäringen. För jag gjorde även ett reportage om återstarten för turismen i Grekland efter pandemin.I Bosniens huvudstad Sarajevo har jag flera gånger återkommit till ett litet hotell mitt i stan och en av sönerna i ägarfamiljen, som drömmer om att doktorera i historia, han har hjälpt mig att få tag på experter vid universitetet, när jag haft behov av det. Å pappan han visade mig - utan att jag direkt bett om det - den pistol han har i hemmet för att skydda sin familj, och började ladda den. Jag hade dagen innan berättat att jag var där för att rapportera om de många överflödiga vapen som finns i Bosnien och som ibland säljs vidare till kriminella i Sverige. Hans puffra var just en sådan som blivit över efter kriget i Bosnien på 1990-talet, och skjutvapen i hushållet är ju något som många bosnier fortfarande har, men jag tror inte de visar det för främlingar i första taget. Så det var ett förtroende.Jag måste förstås säga att det finns andra typer av hotell också. Jag har såklart även bott på stora kedjehotell. Och provat den typ av boende där man lånar en lägenhet.Och det finns nackdelar med små familjehotell. Ibland kan sängen vara alldeles för hård, så man får be om att få byta rum. Någon gång har en granne börjat tjuvröka i sitt rum mitt i natten. Sen går frukostarna inte att jämföra med vad man kan få på stora hotell. Man får vara glad om det ens serveras frukost.Och det som erbjuds kanske inte alltid imponerar. En gång när jag bodde på ett sådant ställe i Kosovos huvudstad Prishtina fick jag till frukostkaffe och en stekt brödskiva som låg under ett stort salladsblad. Det var allt.Men eftersom mitt mål är att komma nära det samhälle jag ska skilda som reporter - ja då kan det vara smällar man får ta.Henrik Dammberg, Östeuropakorrespondenthenrik.dammberg@sverigesradio.se

28 Jun 20223min