Bilder som inte kan förmedlas i radio: Trygve Ulriksen Skogseth

Utrikeskrönikan måndag 7 mars 2022. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Berlin, måndag.Det är så illa att till och med introverta är här. Jag såg den lilla handskrivna skylten i utkanten av demonstrationen förra söndagen. En tonårskille sneglade fram bakom den, och nickade ordlöst att jag fick ta en bild.Och visst hade han rätt, det kändes som om alla var där, en halv miljon Berlinbor hade samlats runt landmärket Brandenburger Tor för att protestera mot Putins överfall på Ukraina. Det var barnfamiljer, och tonåringar som den blyge killen, men också många äldre.En familj hade kommit i tre generationer. För Leonore, som var i 20-årsåldern var tanken på krig två flygtimmar bort från Berlin overklig, för hennes fastrar, var det mer gripbart. De hade växt upp i DDR, där ryska stridsvagnar varit en del av vardagen.Men för systrarnas mamma, som närmade sig nittio, var det bara alltför lätt att föreställa sig vad som nu sker i Ukraina. Mamman hade gått hem, sa systrarna, det rörde upp för mycket.Människor från hela världen känner vrede och vanmakt över Putins krig men för många tyskar, eller för oss med rötter häromkring, ringlar också något bittert, mer personligt runt i magtrakten.Jag har, till exempel, aldrig varit i Ukraina, men när jag hör att ryska styrkor intagit staden Kherson, finns kopplingen ändå omedelbart där, för i Kherson stupade min farfar.Och så är det för så många här, det fram tills nyligen mörkaste kapitlet i områdets historia är tätt, tätt sammanvävt med tysk skuld.Och även om ingen kan mena att kriget i Ukraina är Tysklands fel så finns här nu ändå en diffus men påtaglig känsla av skuld, av misslyckande, av att tyskarna i kraft av sitt historiska ansvar hade en särskild skyldighet att förhindra krig på vår kontinent."Aldrig mera krig" var parollen för det som ibland kallas tysk nationalpacifism, den djupa längtan hos många efter en fredlig lösning på alla världens konflikter. Där bortser man gärna ifrån att det var de allierades arméer som fick Hitler på fall och att kalla kriget inte enbart tog slut tack vare den västtyska avspänningspolitiken utan också för att den backades upp av amerikanska försvarssatsningar.En tysk f.d. försvarsminister satte ord på det i en ursinnig tweet efter det ryska anfallet; vi har glömt att diplomati måste backas upp av vapenmakt, så att förhandlingar är motståndarens enda alternativ, skrev hon.Samma dag som fredsdemonstration i Berlin beslöt Tyskland att i ett slag fördubbla försvarsbudgeten, förbundskanslern talade om en historisk vändpunkt.Minst lika historiskt är att också tyskarna har gjort samma hisnande helomvändning och stödjer upprustningen.Det var nog det som låg i luften där vid Brandenburger Tor, det som fick en halv miljon människor att demonstrera under en så tryckande tystnad att det var svårt att göra radio av det. Ett förtvivlat uppvaknande och insikten om att det där med aldrig mera krig inte varit ett löfte, utan en förhoppning.Caroline Salzinger, Berlincaroline.salzinger@sverigesradio.se

7 Mar 20223min

Här finns Sveriges Radios korrespondenters krönikor i P1 Morgon samlade som podd. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Stockholm, fredagDet har sagts av många kunniga bedömare i Moskva att Vladimir Putin trodde att han skulle mötas med blommor i Ukraina. Som räddaren i nöden, den som återförde folket till den ryska världen.Det borde ha funnits otaliga som kunde säga honom att det inte skulle bli så. Men det fanns ingen som sa det. För är det något som blivit uppenbart de senaste veckorna är att Rysslands president inte längre lyssnar till råd. Och de som säger honom något säger troligen bara det som de tror att han vill höra. Det går att titta många gånger på mötet som hölls med medlemmarna i det ryska säkerhetsrådet, ett par dagar innan kriget startade.Det säger väldigt mycket om det system som många trodde sig känna, men som av allt att döma är förändrat nu. Där satt undersåtarna inför chefen Putin, som han ibland kallas, i korridorerna. Natjalnik, chefen. Blev uppkallade en och en för att säga det som chefen ville höra. De var inte förberedda. De svamlade och kom av sig. Blev tillrättavisade av Putin. Beslutet att anfalla Ukraina hade med största sannolikhet redan fattats, av Vladimir Putin själv.Jag såg en kommentar i veckan om att det där orimligt avlånga bordet, vid vilket Rysslands president hållit möten den senaste tiden, var roligt för ett par veckor sedan. Men att det inte är roligt längre. I måndags satt han där igen, i ena änden av bordet, med regeringsmedlemmarna på ett stort antal armlängders avstånd. Vladimir Putin är rädd för att bli smittad, ja kanske rädd för något ännu värre än så.Det hävdas ofta, halvt på skämt, att Rysslands president bildligt eller bokstavligt talat suttit i en bunker sedan coronapandemin bröt ut. Isolerad från omvärlden och från andra människor. Det har inte varit sunt och för världen farligt. Vladimir Putin, säger hans kritiker, räds det öde som mött andra auktoritära ledare. Många gånger har han fördömt det sätt varpå Libyens och Iraks diktatorer störtades.Nu har han hamnat där själv, lika pariastämplad som de. Hur Vladimir Putin ska ta sig ur den situation han skapat är mycket svårt att begripa. En trängd och isolerad Putin är en allt farligare person.Mordor, det onda riket i Sagan om ringen, säger en rysk väninna om landet hon numera lever i. Hon och många andra ryssar är lika förskräckta som vi andra. En del går ut och demonstrerar, fast de vet att de med stor sannolikhet ska gripas. Men det stora flertalet är ändå tysta. Säger att de ingenting kan påverka. Att de hellre stänger av för att alls behöva höra och störas.Det är inte säkert att det här blir slutet heller.Men att det ryska system som byggts upp under Vladimir Putins nu över 20 år vid makten skulle få ett slut med förskräckelse, det har många varnat för. Och kanske är det början på det slutet Ryssland, Ukraina och hela världen tvingas förhålla sig till nu.Johanna Melén, Rysslandskorrespondentjohanna.melen@svergiesradio.se

4 Mar 20223min

Utrikeskrönika 3 mars 2022. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Lviv torsdag.Överallt fälls tårar.På kaféer, restauranger, hos människor man möter på gatan. Om tårar vore guld, vore rikedomen stor.Det är krig i Europa.Det är nu det sker.Människor som för bara drygt en vecka sedan levde sina vardagsliv. Gick till skolan, jobbet, handlade mat, rastade hunden.Familjer som längtade till kommande högtider, någon planerade ett bröllop eller sommarsemestern. En student som skulle ta långhelg för att hälsa på sin mamma i en annan stad. Ett barn som skulle fira födelsedag, kakor bakades- tårtor förbereddes och inbjudningskort skrev.Det är krossat nu.Deras liv ligger i spillror.Handskrivna inbjudningskort ligger kvar i kuvert som aldrig skickades.Bröllopsparet har skilts åt, mannen måste strida.Studenterna som drömde om examen önskar nu bara överleva och att familjen ska överleva. Inga planer längre. Morgondagen är långt borta, om den ens kommer.Oron tär. Skär djupa snitt i hjärtat som bankar som en krigstrumma i bröstet. Den djupa orons muntorrhet och illaluktande svett. Ilningarna längs ryggraden när huset åter skakar av de förbannade bomberna och raketerna. De som dödar och inte bryr sig om vem man är.Och alla farväl. De förtvivlade.Familjer som reser åt olika håll och barnen som med tårar i ögonen kramar sina pappor, kanske en sista gång. Barnen som skiljs från sina vänner, sina skolor och all sin trygghet.Överallt finns tårar, det går att ta på sorgen.En tågstation attackeras, flyende människor plötsligt mål. Många mil bort står anhöriga och vänner med ögon förskräckt stirrandes i mobiler. Stirrandes innan tårar faller.Det går inte att komma undan. Hur många gånger har inte jag och min kollega Lubna El-Shanti den senaste veckan frenetiskt blinkat bort begynnande tårar som bränner bakom ögonlock när vi avslutat samtal eller intervjuer där livsöden blottats som försvarslösa väsen.Men det är okej, vi låter det komma.Det känns ändå så fel, det är ju inte det här människor behöva gråta över. Det här kriget skulle inte ens ha börjat.Men när det nu gjort det kan vi lika gärna fortsätta gråta, för tårar är trots allt bättre än raketer.Johan-Mathias Sommarström, Lviv.

3 Mar 20222min

Utrikeskrönika 2 mars 2022. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Lviv, onsdag. Jag skulle bara vara här i ett par dagar. Direkt från en reportageresa i Vilnius satte jag mig på ett plan till Lviv. I väskan en tröja, dator och en bandare. I flera månader har jag liksom många andra följt rapporteringen om den ryska upptrappningen vid den ukrainska gränsen. Bara några dagar innan hade jag pratat med Litauens premiärminister som sa att hon på allvar trodde att det skulle ske, och ännu värre om Ryssland skulle använda sina styrkor i Belarus för att anfalla Ukraina. Och hon var uppenbart irriterad över att det fanns länder i EU som inte ville skicka vapen till Ukraina. Men krig är så förlegat, tänkte jag, i Europa dessutom. Och även om allt tydde på att Ryssland skulle anfalla Ukraina så levde jag på hoppet, snarare än förnuftet. Jag hoppades in i det sista. Tidigt på morgonen i Lviv väckte redaktören i Stockholm mig. Det är krig. Och jag ska alldeles strax rapportera från Ukraina, från Lviv. Berätta, vad som händer samtidigt som jag själv försökte ta in det, försökte förstå. Till ljudet av flyglarm sa jag något trevande i direktsändning, jag minns inte ens vad. Krigets första dag. Nu har det gått en vecka, jag har samlat mig, landat, accepterat, sörjt, känt oro, tillbringat timmar i skyddsrum, lyssnat, pratat, intervjuat. Och det är lika overkligt fortfarande. Att titta i människors ögon, människor, vars liv gått i spillror, barn som gråter över att bli lämnade av sina föräldrar, föräldrar som lämnar sina barn för att gå ut i ett krig, de varken valt eller förtjänat. Människor som flyr, ungdomar som snart skulle börja på universitetet men som nu rycker in i försvaret, beredda att döda och dödas för sitt land, pensionärer, personer med olika funktionsvariationer, som inte ens kan ta sig ner i skyddsrum, medan kriget rasar utanför deras fönster. Eller som läkarna Olexandr och Yaroslava som levde ett vanligt liv i Kiev, reste jorden runt för sina besparingar, drömde om att köpa en sommarstuga, en datja. Nu är hon i Lviv med döttrarna, han på ett sjukhus i Kiev där han tar hand om sårade soldater. Livet är förstört för alltid, sa han innan han satte sig på nattåget till Kiev, från Lviv. Jag och min kollega Johan Mathias Sommarström är mitt ibland dem, andas deras oro, ångest och panik. Vi handlar i samma mataffärer, vi delar skyddsrum, vi befinner oss i samma land. Skillnaden är att jag en dag ska åka hem till min familj, till ett land som håller ihop, till en trygg och säker vardag. Jag har fortfarande bara en tröja för att affärerna här är stängda. Ibland tänker jag på det för att tänka på problem jag inte har. Lubna El-Shanti, Lvivlubna.el-shanti@sverigesradio.se

2 Mar 20223min

Utrikeskrönikan 1 mars 2022. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Orlando tisdag morgon,Palmerna vajar stilla i den mjuka Florida- värmen. Jag sitter utanför ett hotell och tar en liten paus under Cpac- den stora årliga konferensen för USAs konservativa rörelse. Och som jag tror för många av oss just nu flimrar bilder från Ukraina förbi när jag stannar upp en stund.Ett foto i en av tidningarna på en pojke i min egen sons ålder, han har en paw patrol- tröja och står bredvid en kista med en död soldat. Berättelserna om alla farväl. Om Olexander och Yaroslava på tågstationen i Lviv, som mina kollegor Lubna El-Shanti och Johan-Mathias Sommarström träffat. Paret som varit tillsammans i 20 år och som nu splittrats.Inne på konferensen igen är ljudnivån hög. I den svala luftkonditioneringen guppar röda Make America Great Again-kepsar omkring i publikhavet och kvinnor går runt i höga klackar och strassprydda Trump-handväskor. Cpac är ett slags Almedalen starkt präglat av Trumpismen där allt från antiabortgrupper och antivaxxare till så kallade patriotiska mobiloperatörer och alternativa medier samlas, tillsammans med de största namnen inom det republikanska partiet.Och det genomgående narrativet som hörs från talare efter talare på plats är att Putins krig i Ukraina sker för att Joe Biden är så utomordentligt svag och inkompetent.När det är dags för konferensens huvudattraktion, Donald Trump själv att kliva upp på scenen, till publikens jubel, säger han att kriget är en fruktansvärd katastrof, som aldrig hade hänt under hans tid i Vita Huset. Och han upprepar att Vladimir Putin är mycket smart. ”Såklart han är smart. Men det är inte problemet. Problemet är att våra ledare i väst är dumma.”, säger USAs förra president.Men han menar också att Joe Biden borde fokusera mer på problem här hemma. ”Demokraterna pratar massa nu om en invasion 1000 mil härifrån, men inte så mycket om invasionen av vår egen gräns”, säger Trump och syftar på det han menar är brottslingar och droger som väller in över den mexikanska gränsen.Donald Trump målar upp en bild av ett USA i sönderfall under Sleepy Joe Biden. ”Det är som att vi förlorar vårt land i ett krig”, säger Trump. ”Det är ingen skillnad på att förlora vårt land i ett krig och så som vi förlorar vårt land nu”.Samtidigt fortsätter det verkliga kriget. På radion hör jag om Olena som flytt till Sverige med sina två små barn men som tvingats lämna sin man i Ukraina. Till P4 Jönköping säger hon, ”Det känns som om halva jag är kvar i Ukraina. Och bilden av hur han kramar barnen vid gränsen kommer aldrig försvinna från mig.”Cecilia Khavarcecilia.khavar@sverigesradio.se

1 Mar 20223min

Utrikeskrönikan 23 februari 2022. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Stockholm, onsdag. Finns det onda eller goda läkemedelsbolag? Den frågan kommer den här krönikan inte att kunna svara på. Det som gör frågan aktuell är förstås vaccinen mot covid-19, den skriande ojämlikheten i tillgången världen över och bolagens ovilja att dela med sig av sin teknologi. Normalt företagsbeteende förstås – men är det försvarbart i en pandemi? Ja, anser många. Annars skulle ju incitamenten saknas nästa gång, vid nästa pandemi, för bolag att satsa stort på att ta fram nya läkemedel, om möjligheterna att tjäna pengar på dem plötsligt skulle försvinna. De immateriella rättigheterna är viktiga att försvara. Nej, anser andra. Rätten till hälsa är en universell mänsklig rättighet. Världshälsoorganisationen gick i pandemins början förgäves ut med en uppmaning att i solidaritet dela med sig av kunskap och teknologi. Flera länder har drivit frågan, och till exempel Läkare utan gränser har sedan långt tillbaka arbetat för en rättvisare tillgång till läkemedel. För det är inte första gången vi ser hur behandlingar forskas fram, och sen inte når dem som behöver dem mest, på grund av patent och höga priser. Det hände med hiv-läkemedlen, som när de kom nådde patienter i Europa och USA innan de blev möjliga att få för de miljoner människor som behövde dem i Afrika. Det händer idag med läkemedel mot tuberkulos och hepatit c. I frågeställningen kan man också tänka på opioidkrisen i USA. Först, alla som haft ordentligt ont vet att uppskatta fungerande smärtlindring. Där kan vi känna tacksamhet till forskningen – och till läkemedelsbolag. Utan dem hade vi inte haft några piller att bråka om. Men när det gäller vissa läkemedel, starkt beroendeframkallande och livsfarliga vid överdosering, har det visat sig att bolag har låtit säljsiffror – pengar helt enkelt – gå före omsorgen om människoliv. Sanningsenliga faktauppgifter har stått tillbaka för aggressiv marknadsföring och rena lögner. Priset: En miljon amerikaner har under loppet av två decennier mist livet i opioidepidemin. Tillbaka till vaccin – som ju istället räddar liv – och som vi har företag att tacka för att de finns, även om bolagen fått miljardstöd från allmänna medel. Här är frågan om tillgången har hindrats av bolagens beslut att inte dela med sig av sin teknologi, och att sälja till bara de rikaste kunderna i kön. Nu ser det ut som att teknologin kanske till slut kommer att delas. Flera projekt för vaccinproduktion i Afrika är sin linda, både med och utan de stora bolagens hjälp. Frågan om goda eller onda bolag är förmodligen orimlig. De är bolag.Snart kommer boksluten för 2021. Några kommer att presentera historiskt stora intäkter. Sara Heyman, korrespondent för global hälsasara.heyman@sverigesradio.se

22 Feb 20223min

Utrikeskrönika 22 februari 2022. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Stockholm, tisdag.Det var en märklig känsla att landa i Kiev mitt i natten, den 16 februari. För det var ju då, i de tidiga morgontimmarna, som anfallet skulle komma, möjligen från luften. Det hade sagts via läckta underrättelserapporter.Flygen hade börjat ställas in, eller ta omvägar runt det ukrainska luftrummet. Kvällsflyget från Frankfurt sköts fram till morgonen därpå och istället fick jag ta vägen via Warszawa. Och landade till sist tryggt och säkert i Kievnatten. Och i Ukrainas huvudstad var allt som vanligt. Det kändes nästan lugnare att vara där än någon annanstans. I allt det som händer, i alla varningar om krigets nära ankomst, håller ukrainarna som inga andra sina huvuden kalla. Luttrade efter åtta år sida vid sida med det ryska hotet.Utanför hotellrummet skränade musik ur högtalarsystem, människor marscherade runt med flaggor i händerna. Jag sprang ut med min bandspelare, för det måste väl ha något med kriget att göra? Nej, det var bara småföretagare som demonstrerade mot regeringens ekonomiska politik. Äsch, kriget, sa en kvinnlig demonstrant. Det här är mycket viktigare! Och om Ryssland skulle anfalla, då går vi ut och försvarar oss. Det kan vi nu, efter åtta år.Det blev inget anfall natten den 16 februari. Istället blev det, igår, ett direktsänt maratonmöte i det ryska säkerhetsrådet, under ledning av ordförande, president Vladimir Putin. De skulle diskutera frågan om att erkänna de ukrainska så kallade folkrepublikerna Donetsks och Luhansks vädjan om att få bli erkända som självständiga.”Jag kom hit med ett vitt papper”, sa Putin. För att inför mitt eget beslut höra er åsikt. Fast när Sergej Narysjkin, chefen för utlandsunderrättelsetjänsten, tog till orda blev det ändå fel. ”Tala ur skägget karl”, sa Putin, ska de erkännas eller inte? Ja, stammade Narysjkin, ”jag anser att DNR och LNR bör uppgå i Ryska federationen”. Är du dum i huvudet, sa inte Putin, men hans tonläge antydde att det var vad han tänkte. ”Vi talar om att erkänna deras självständighet”. Den arme Narysjkin upprepade lydigt.Några timmar senare framträdde Vladimir Putin i rysk tv igen och höll ett timslångt tal där betraktaren efter en stund nästan började tro att den ryske presidenten skulle meddela att han tänkte inta hela Ukraina för att rädda människorna där från den bedrägliga, fientliga plats på jorden som landet, enligt Putin, förvandlats till. Istället kunde man nästan andas ut när det bara slutade med att Rysslands president beslutade erkänna utbrytarregionerna i östra Ukraina som självständiga stater.Var det här allt? Är det över nu? Frågar sig världen och svaret är att ingen vet. Men jag ser fram emot att landa i Kiev snart igen för ingenstans som där finns känslan av att livet lever vidare, oavsett vad Putin säger.Johanna Melénjohanna.melen@sverigesradio.se

22 Feb 20223min

Utrikeskrönika 21 februari 2022 Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Stockholm, måndag.Jag har svårt att låta bli att le när jag tänker på en lista på mamma-uttryck som jag såg cirkulera i spanskspråkiga sociala medier. Man hittar där ett och annat som man känner igen från ens egen barndom, men leendet beror också på att det kan vara rätt roliga uttryck. Listan heter Sånt som mammor alltid säger till sina barn.Ett litet axplock här:Talar jag kinesiska, eller? I betydelsen varför gör du inte som jag säger.Det här är ingen restaurang! Sånt brukade man ju höra när man inte ville äta upp sin mat. Ibland ackompanjerat av följande mening som på nått sätt skulle ge en skuldkänslor: Barn i Afrika svälter, vet du …Eller den här: Jag är inget hembiträde, det här brukade sägas i en ton som inte gick att ta miste på.Så länge du bor här så gör du som jag säger … samma beska ton därAha, så om dina kompisar hoppar från en bro, så ska du också göra det … sånt kunde man höra när man använde argumentet ”men så gör alla mina kompisar ju”Eller när det hände en nått dåligt: Jag sa ju det, varför lyssnar du aldrig på mig …När man krävde en förklaring till ett nej, så var det snälla svaret: När du får barn kommer du att förstå migDen mer bryska varianten var: Därför att jag är din mamma, punkt slut … och här gick det inte att argumentera emot …Ett uttryck som var effektivt var: Vänta bara tills pappa kommer hem eller jag ska berätta för pappa!Och här syns i all sin tydlighet de könsroller som finns bakom mamma-uttrycken … dessa uttryck är hämtade från Latinamerika och Spanien, där de patriarkala relationerna genomsyrar hela samhället.Mamman är den som är hemma, den som städar, lagar maten, uppfostrar barnen och är grindvakten. Pappan är den som är ute och jobbar för födan, han är antingen den snälle farsan eller monstret som mamman hotar med i fall alla andra tricks inte hjälper.Jag gick in på google och sökte efter en svensk lista över saker som mammor säger till sina barn, jag var säker på att jag skulle finna liknande uttryck som de som används i Latinamerika –- men nej, jag hittade ingenting!Det enda jag hittade var en lista över lögner som föräldrar, obs, föräldrar, inte mammor, brukar säga till sina barn. Där finns bland annat ”du kan få kramp om du badar direkt efter maten eller du kan få mask i magen om du äter snö eller var snäll nu annars kommet trollen.Jag vet inte om dagens ultramoderna föräldrar använder sig av såna lögnaktiga uttryck, som är ett sätt att styra barnens beteenden.Men jag vet i alla fall att min mamma inte ljög – och inte ljuger för den delen, eftersom hon fortfarande säger så – när hon misstänker att vi gör nått som vi inte vill berätta om för henne:Glöm inte min son att när du är på väg dit, så är jag redan på väg tillbaka.Ivan Garcia, Latinamerikakorrespondentivan.garcia@sverigesradio.se

21 Feb 20223min