Vägglöss och PTSD i tvättstugan: Love Lyssarides, Stockholm

Utrikeskrönikan 13 oktober 2023.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

Stockholm. Fredag.

Återigen står jag naken i en källare i Stockholm, inträngd mellan torktumlare och tvättmaskiner. I min famn håller jag ett barn. Barnet är lika förvirrat som jag. Framför oss rusar en kvinna fram och tillbaka med skräck i blicken. Hon ger order. Skarpa direktiv. Barnet i min famn är mitt och det är barnets mamma, min flickvän, som nu har påbörjat en sorts motoffensiv. Vi har varit här förut. Det här handlar om en enda sak: Vägglöss.

De senaste veckorna har det i medier larmats om ”invasioner” av vägglöss i Paris. Det sägs vara kris! Panik! Det talas om en ”bug-pocalypse”. Det kan tyckas vara en smula överdrivet.

Men, för alla oss som någon gång i livet har vaknat i en hotellsäng någonstans och känt hur hela ryggen är sönderäten och prickig av små förrädiska djävulslöss väcker den här nyheten något.

När jag i Nicaragua för ett par år sen insåg att jag och min flickvän hade blivit föremål för en vägglusinvasion och att de små djuren hade flyttat in i hela min väska så steg paniken.

Ja, det är ett helvete. Men, det är inte alltid omöjligt att bli av med det. Om du har det i din väska räcker det med lite tvättmaskin och torkskåp så försvinner det. Eller. Lössen försvinner i alla fall. Men kanske inte erfarenheten. I alla fall inte hos min flickvän.

Nu lever jag tillsammans med en person som lider av en konstant skräck för de här små krypen. Varje gång hon ser minsta lilla tecken på ett kryp. Det kan vara en mygga, eller en myra, eller bara en liten svart pappersbit på golvet, så blir hon blek i ansiktet. Då börjar det. Dammsugning. Storstädning. Frysning av dammsugarpåsar.

Jag lever nu i ett av Sveriges kanske mest dammsugna hem. Ibland hittar jag små vägglusfällor som hon har planterat ut på strategiska ställen i lägenheten. En gång flydde vi vårt hem och tog in på hotell i vår hemstad av rädsla för lössen. Jag, min sambo och vårt barn. Lusflyktingar.

Nu är det alltså dags igen. Ner i tvättstugan. Allt ska tvättas. Barnvagnar. Bilbarnstolar. Väskor. Även kläderna jag har på mig. Trots att det alltså inte finns några bevis på att vi har vägglöss – utan bara en misstanke.

Jag försöker lätta upp stämningen genom att skämta om att det kanske inte är tvättmaskiner som vi behöver utan istället nån form av terapi. Jag börjar leta efter andra som lider av det här. Jag hittar studier som visar att ”vägglössoffer” kan utveckla allvarlig psykisk ohälsa efter att ha haft det. Folk isolerar sig. Känner skam. Paranoia. Slutar bjuda hem folk. Vågar inte gå ut. En studie slår fast att symptomen påminner om en form av post-traumatisk stress. Vägglöss-PTSD?

Jag och mitt barn tittar oss omkring i tvättstugan och på mamman som skyndar runt mellan torktumlarna och tvättmaskinerna. Kanske är det inte vägglössen i sig som parisarna ska oroa sig för, utan för spåren de lämnar efter sig.

Love Lyssarides, P3 Korrespondent
Från en tvättstuga i Stockholm
love.lyssarides@sverigesradio.se