Symboliskt träd fällt – ingen förstår varför: Pontus Mattson, London
Utrikeskrönikan17 Okt 2023

Symboliskt träd fällt – ingen förstår varför: Pontus Mattson, London

Utrikeskrönikan 17 oktober.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

London, tisdag.

Ogärningsmannen är fortfarande på fri fot. Den person som en natt för tre veckor sedan fällde The Sycamore Gap Tree.

Trädet var över 15 meter högt och uppemot 200 år gammalt. Tysklönn som arten heter på svenska, vackert belägen mellan två kullar i en nationalpark i närheten av Newcastle i norra England.

Det var en älskad symbol för trakten. Också känd från en Robin Hood-film från det tidiga 90-talet. En symbol som det lokala näringslivet gärna använde.

Nu finns Sycamore Gap Tree inte mer. När motorsågen gjort sitt stöp lönnen rakt ned över Hadrianus mur, den försvarsmur romarna byggde för närmare två tusen år sedan och som löper alldeles intill.

Dagarna efteråt vittnade människor med tårfyllda ögon om sin förtvivlan. Några hade friat under trädkronan eller gift sig där, andra spridit askan från sina anhöriga. Ingen kunde förstå motivet.

En 16-årig pojke greps och släpptes. En 69-årig före detta skogshuggare greps. Mannen har efter en flera år lång tvist nyligen vräkts från den mark han arrenderat och bor nu i en fallfärdig husbil i närheten. På internet visste folk att han var skyldig.

Men 69-årigen har också nekat och släppts. I en intervju i The Times kämpar han nu för att rentvå sig och bedyrar sin oskuld. För att skydda sig mot omgivningens anklagande blickar bär han blond peruk, Rod Stewart-style, enligt The Times.

Polisens sökande fortsätter. Kriminaltekniker säkrar spår av motorolja, klädfibrer och sågspån från resterna av trädet för att matcha mot andra fynd man hoppas kunna göra. Men fortfarande är missdådaren inte infångad.

Den tidigare så ståtliga lönnen är nu kapad i mindre delar och bortforslad till hemlig ort. Precis som den fortfarande undangömda Zlatan Ibrahimovic -statyn i Malmö är motivet säkerhetsskäl. Vad som ska ske i framtiden är ovisst. Organisationen National Trust som ansvarar för arbetet har sparat frön från trädet för att kunna sätta nya plantor.

Och vad ska ske med stammen som finns kvar? Ska man göra blyertspennor? Eller en minnesbänk eller skulptur på platsen där trädet stod. Konstnärer har anmält sitt intresse.

Stubben som finns kvar förväntas skjuta nya skott till våren. Men för att nå den ursprungliga höjden tar det minst 150 år, säger experterna.

150 år, då är vi alla döda suckar de missmodiga. 150 år, säger de tålmodiga. Hadrianus mur där bakom är nästan 2000 år. Den har vi stor glädje av i dag.

Pontus Mattsson, London.
pontus.mattsson@sverigesradio.se

Episoder(1000)

Han har inte rätt att vara rädd: Caroline Kernen, Stockholm

Han har inte rätt att vara rädd: Caroline Kernen, Stockholm

Utrikeskrönikan 19 maj 2022. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Stockholm, torsdagEfter totalt nästan en månads tid spenderad i krigets Ukraina har jag fram och tillbaka funderat över motståndskraft och rätten att vara rädd.Att Ukraina lyckats göra sånt motstånd mot stora Ryssland har förvånat omvärlden.Det var många som trodde att det här skulle ta en helt annan vändning när invasionen inleddes. Och att det gått så bra för ukrainarna bottnar enligt bedömare delvis i viljan hos människor att slåss för landet – kraften i att president Zelenskyj tidigt tittade in i kameran i ett klipp på sociala medier och sa ”vi är här, jag är här”. Han lämnade inte landet. Jag behöver vapen, inte skjuts härifrån, var hans svar på USA:s erbjudande om evakuering.En inställning som helt klart speglas i de flesta jag mött under veckorna i landet. Många vill inte prata om något fredsavtal, inte om krigets slut bara om Ukrainas vinst.Soldaterna som vi mött på tågstationer som kramar sina familjer farväl, de som vaktar checkpoints, de som motat bort ryssarna från Kiev-området. ”Nej, Jag är inte rädd”, svarar nästan alla. Motståndet har hyllats och berömts. Men det finns också något komplext i viljan att försvara sig.I kön till tågen som ska lämnar Ukraina – bara drygt två veckor efter Rysslands invasion, står en 18-årig kille. Han pluggar i ett annat land i Europa egentligen – men hade kommit hem för att hälsa på familjen precis innan 24:e februari. Nu står han i kön med hundratals andra ukrainare som vill lämna det krigsdrabbade landet. Han rycker på axlarna, skakar på huvudet; jag vet inte om de kommer släppa på mig på tåget, säger han. Han har ju fyllt 18 år. Och män mellan 18 och 60 får inte lämna. Jag kan se att han är tårögd. Hans mamma står bredvid, har följt honom till tåget. Han tittar sig omkring när jag frågar om det här – det är uppenbart ingenting som han vill säga högt - att han som redan befinner sig i relativ säkerhet i västra delen av landet ska fly nu - när andra i hans ålder åker åt motsatt håll för att slåss mot Ryssland. Ordspråket "bättre fly än illa fäkta" gäller inte här. Inte nu.Långt ner under jord, i Kievs tunnelbana, president Zelenskyj håller presskonferens. Kriget har nu pågått i två månader. Hur mår presidenten själv egentligen undrar en reporter, är han inte rädd? Han som är en måltavla likt ingen annan här. Han upprepar att det inte är intressant. Han har inte RÄTT att vara rädd, säger han.Över sex miljoner personer har flytt Ukraina. I de köer som jag har stått i ut ur landet, har det nästan uteslutande varit kvinnor och barn. Nästan inga män. De som velat har, likt killen i kön till tåget, in pratat så högt om det. Ofta har de sagt att de har medicinska skäl att få lämna – men det känns inte alltid som att det har stämt. Kanske ibland ville de bara få leva sitt liv? Som Leo jag träffade. Snart 30 år, snart pappa för första gången. Han ville så gärna följa med sin fru om hon måste åka över till Polen för att föda deras barn i lugn och ro - utan kriget. Han var rädd, rädd att missa när hans första son föds.Caroline Kernen, korrespondent med fokus på ungacaroline.kernen@sverigesradio.se

19 Mai 20223min

En utsikt ingen kan värja sig mot: Sara Heyman, Kapstaden

En utsikt ingen kan värja sig mot: Sara Heyman, Kapstaden

Utrikeskrönikan 18 maj 2022. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Kapstaden, onsdag.En veckas reportageresa lider mot sitt slut. Det är första gången jag är i den här stan, och i det här landet. Det är första gången jag är på den här kontinenten. En del saker förväntade jag mig att se, men det har ändå gjort starkt intryck. De brutala skillnaderna mellan de som har och de som inte har, och som är så mycket mer synliga i stadsbilden här jämfört med i Sverige. Varje dag har jag åkt förbi tjusiga hus med fantastisk utsikt över havet, och höga murar med taggtråd eller elstängsel mot gatan. Jag har åkt förbi padelanläggningar, golfbanor och boutiquehotell. Några minuter senare townships, kvadratkilometer efter kvadratkilometer med samhällen som enbart består av skjul, och där droger och gängkriminalitet gör livet svårare för samtliga. En sak som jag kanske var mindre förberedd på, är storslagenheten i den här stan. Allt är liksom maxat. Och det som gör det mest maxat är bergen. Vart du än vänder dig har du ett imponerande berg. Och kommer man upp på bergen så tar utsikten andan ur en. Den här stan, på sin kontinents yttersta spets, känns så mäktig så om man tänker på låt säga ett Eiffeltorn, så känns det liksom bara – fjuttigt.Det som också slagit mig är Kapstadenbornas kärlek till sin stad. Capetonians, unga som gamla, verkar älska stan och verkligen uppskatta skönheten. Jag tänkte att de som går här varje dag kanske skulle rycka på axlarna åt vyerna. Men på Signal Hill vid solnedgången har folk bänkat sig på berget som på en teater. Det är ungdomar, barnfamiljer med picknickmat, och bilarna är så många att parkeringsplatsen inte räcker till på långa vägar. Vägen upp är en serpentinväg, där varje möte med en något större bil är en risk att hamna med ett hjul i diket. Vägen är en utmaning för mig som verkar ha utvecklat en viss höjdskräck på äldre dar. Den här stan är farlig, har så många människor sagt åt mig. Jag vill tillägga att den känns rätt farlig även på höjden.Men när solen gått ner, och en stor fullmåne gått upp, lyser stan med miljontals lampor långt där nere, och bortanför ses hisnande berg så långt ögat når. Jag struntar i min höjdskräck och tänker att den här utsikten nog inte går att vänja sig vid. Den går inte att rycka på axlarna åt, oavsett om du sett den förut. Och oavsett om du är en som har eller inte har i den här stan.Sara Heyman, korrespondent för global hälsasara.heyman@sverigesradio.se

18 Mai 20222min

En lång resa till Moskva: Maria Persson Löfgren, Rysslandskorrespondent

En lång resa till Moskva: Maria Persson Löfgren, Rysslandskorrespondent

Utrikeskrönika 17 maj 2022. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Moskva, Jerevan eller kanske Warszawa tisdag morgon.Ni får ursäkta om jag inte riktigt säkert vet var jag är när just ni hör det här.På lite drygt en vecka har jag turnerat runt i sex länder och fem huvudstäder allt för att komma till den största metropolen Moskva.Det tog mig tre dygn, försökte först ta buss från Tallinn via Narva till St Petersburg. Men en ny okänd "sakon", lag med femtioelva paragrafer påstod att jag måste ha tagit ett coronatest I Ryssland och finnas på en lista, PCR-testet jag hade och mina fyra vaccinationer dög inte.Så olikt Karl XII som 1700 besegrade ryssen i just Narva blev jag besegrad av en spoling, som precis fått uniform och leddes förödmjukad tillbaka över gränsbron, som om jag skulle försöka klättra över taggtrådsstängslet och hoppa ned i floden för att få komma till Ryssland.Ny buss nu till Riga och så flyg till Istanbul nästa dag, där hade jag min första tur på drygt ett dygn och slapp sitta åtta timmar på flygplatsen och kammade hem sista sätet på ett tidigare flyg till Vnukovo i Moskva. Annars hade jag kommit fram för sent.Som journalist är det viktigt att vara på plats där det händer och nu var jag faktiskt det, i god tid före Segerdagsfirandet vid femsnåret tog jag övermodigt beslut att åka taxi in till stan. Det var ett misstag. Särskilt om taxichauffören, både ville ha för mycket betalt och inte hittar utan ständigt lyckades köra in i varje avspärrning. Jag menar vem åker mot Röda torget när det är där paraden ska hållas?!Allt mer desperat efter att han kört in i alla tänkbara avspärrningar klev jag ur bilen och tänkte övermodigt att polisen säkert låter mig passera avspärrningen för att komma hem. Vi var ändå många många kilometer från Röda torget. Men tyvärr på fel sida Tverskajagatan. I varje gathörn en polis, som sa njet och absolut inte ville ge en hint om var det gick att passera.... Till slut räddades jag av metron, trots hopplösa trappor vid linjebyten så kom jag fram och hann rapportera om Segerdagen, se stridsvagnar rulla och prata med folk.Somliga sa saker jag bara inte hade kunnat föreställa mig.Det är inte bara resandet hit som förändrats totalt. Att vara i ett land, som startat ett krig i Europa är en mycket konstig känsla där allt på ytan ser ut att vara som vanligt.Och när så många helt enkelt inte vill bli påminda om att det INTE är som vanligt.Låtsas som förlusten av McDonalds eller Ikea inte spelar någon större roll, det finns andra fastfoodkedjor, som är ryska och vi kan också göra spånplattebaserade garderober.Som utlänning sticker du ut i butiken när du betalar med kontanter, en kassörska var riktigt otrevlig och blev påhejad av en man intill. Känslorna ligger utanpå.Men i en annan butik log kassörskan med hela ansiktet tillbaka, när jag var särskilt artig, hon sa bak min rygg: vilken vacker människa.Jag väljer att fokusera på henne nu när jag lämnar Moskva för den här gången.Maria Persson Löfgren, Jerevan eller Warszawa eller kanske Stockholmmaria.persson_lofgren@sverigesradio.se

17 Mai 20223min

En oas mitt i storstaden: Stephanie Zakrisson, London

En oas mitt i storstaden: Stephanie Zakrisson, London

Utrikeskrönika 16 maj 2022. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. London, måndag.Järngrinden ger ifrån sig ett högt gnisslande ljud varje gång den öppnas och stängs bakom mig eller någon annan av dagens besökare.Till vänster hänger skylten ”women only, no men allowed” – endast kvinnor, inga män tillåtes. Deras vattenhål ligger några hundra meter bort.Gruset knastrar under fötterna. Någon parkerar sin cykel. Har man tur sitter det en sällskapssugen hund och väntar lydigt på sin matte.Ljuden från bilvägarna, polissirenerna, järnvägsspårens skriande läten når inte hit.De lummiga träden både isolerar ljud och skyddar från insyn. En skylt påminner – mata inte räven. Hon brukar ogenerat zick-zacka bland besökare som lagt sig i solen på gräsmattan eller fikar på någon av bänkarna.Det här är mitt, och många andras, oas mitt i stan – ett vattenhål i storstadens London.Kvinnodammen öppnade officiellt för snart hundra år sedan, 1925. Även om det sägs att folk badade här även innan dess, i vattnet som rinner till från floden Fleet.Ett spartanskt omklädningsrum påminner om hemma. Det luktar lite som en svensk bastu, av trä, blöta golv, någons duschkräm.Badvakterna som antingen nickar igenkännande eller synar dig och frågar – har du utebadat förut? Har du ätit frukost idag? Har du något varmt med dig?Det kallaste jag varit med om här var tre grader i vattnet. Då kom jag inte längre än ner på stegen och snabbt upp igen. En av badvakterna kallade mig för en krigare och plötsligt var min vanliga prestationsångest borta. Jag försökte ju, det räcker.Steg för steg blev det lättare. Kroppen vande sig, paniken när bröstkorgen omgärdas av iskallt vatten släppte. Rädslan för kramp likaså. Reflexerna tar över. Ett simtag, ett till, och ett till. Glöm inte att andas ordentligt också.Så kom belöningen, i takt med att både sinnet och kroppen vant sig vid de regelbundna chockarna började temperaturen vända mot sommar. En grad till, en till. Vid tolv togs avspärrningarna i mitten av dammen bort och badvakterna började multitaska sitt jobb med att läsa en bok eller en tidning.Nu när det mörka vattnet nått femton grader känns det inte längre som en kall hand runt halsen de första minuterna. Lugnet behöver inte forceras längre, det kommer av sig själv - det går att fokusera på annat. Vinden som gungar träden runt dammen. Trollsländorna. Skratta åt någon som hoppar i för första gången och släpper ifrån sig ett skrik av fasa.Andbebisarna som tar sina första simturer medan föräldrarna spanar efter räven och fiskmåsarna som attackerat dem förut. Kungsfiskaren som ibland visar upp sina skarpa färger.En kvinna jag träffat på flera gånger berättar att hon började simma här 1982.Hon bor i närheten, andra kommer från andra sidan stan. I regn, snö, solsken. Vissa berättar hur simmandet här var den enda rutinen som gick att ha kontroll över – under skilsmässor, depressioner, cancerbehandlingar. Det silkeslena vattnet har fångat upp tårar, skratt, kärlek, känslostormar, stress. Sköljt bort det tunga – och lämnat både kropp och sinne lättare.Stephanie Zakrisson, Londonstephanie.zakrisson@sverigesradio.se

16 Mai 20223min

Att resa utan en manlig släkting: Naila Saleem, Afghanistan

Att resa utan en manlig släkting: Naila Saleem, Afghanistan

Utrikeskrönika 13 maj 2022. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Afghanistan fredag.Det är hett och torrt, dammet yr och strupen längtar ständigt efter dryck. Medan vi kör från en stad till en annan ber min afghanske följeslagare att jag ska sätta på lite musik, ”sån man lyssnar på hemma i Sverige”, säger han. Jag får upp Lalehs Some die young i mobilen och vi kör vidare under tystnad.Regionen är en av alla dem som sett intensiva strider genom åren, så sent som i somras stred talibaner och den nationella armén mot varandra här med civila offer som följd. Här och där ser man sönderskjutna byggnader och varningar för minor.Det har gått nästan på dagen nio månader sedan Kabul föll och talibanerna tog makten över hela landet. Larmrapporterna om akut hunger och ekonomisk nöd har varit många. Dessa är så klart en del av sanningen men bilden har fler nyanser än så. Vardagslivet rullar på, för en del i en betydligt dystrare färgskala, för andra är den gyllene tiden äntligen här. Jag har träffat företrädare för bägge lägren under mina dagar i Afghanistan.Kvinnor som är minst sagt förbannade över talibanernas dekret om att de måste täcka sina ansikten, inte får arbeta och inte heller resa utan en manlig släkting.”Kunde du resa in i landet utan en mahram?” är det första kvinnan jag ska intervjua frågar mig. ”Ja, regeln om att ha en manlig släkting som följeslagare gäller inte oss utlänningar”, säger jag.Hon suckar och berättar att hon senast samma morgon blev stoppad på väg till arbetet.De andra då, de som är mer nöjda – vad säger de? De lyfter fram freden, att det går att röra sig utan att hamna mitt i striderna. Och så klagar de på korruptionen inom den förra administrationen och säger att det är bättre nu.Talibanerna är upptagna med att axla regerandets mantel i stort som i smått. Nyligen lät de befolkningen i några av Kabuls stadsdelar rösta fram sina lokala företrädare enligt en procedur som har likheter med demokrati. Det är oklart vilken betydelse man kan fästa vid det.Talibanerna har också förmått många av de manliga statstjänstemännen som arbetade för den förra regimen att återvända i tjänst. Så nu patrullerar före detta regeringssoldater tillsammans med talibanerna i Kabul – man känner igen dem på de korta skäggen.En fråga som väcker mycket känslor både i och utanför Afghanistans gränser är den om flickors rätt till utbildning.Att frågan är känslig blev tydligt häromkvällen när jag intervjuade folk på stan. Då kom en taliban fram och undrade varför jag ställde just de här frågorna; om jag egentligen är intresserad av att veta vad som händer i Afghanistan eller om jag redan hade min uppfattning om den nya regimen klar? En berättigad fråga sett ur perspektivet att det nu äntligen är fred i Afghanistan och att det enligt samma synvinkel är talibanernas förtjänst. Varför ska vi i väst då hänga upp oss på hijabtvång och stängda skolor? På den frågan finns förstås många bra svar, men hans kritik tål ändå att tänkas på.Naila Saleem, Afghanistannaila.saleem@sverigesradio.se

13 Mai 20223min

Är det Brigitte som får presidenten att orka?: Marie Nilsson Boij, Paris

Är det Brigitte som får presidenten att orka?: Marie Nilsson Boij, Paris

Utrikeskrönikan 12 maj 2022. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Paris torsdag,– Hur kan han vara så pigg jämt?Landets president, alltså. Dagen efter första omgången i presidentvalet till exempel, när jag efter några intensiva veckor och nattarbete, äntligen lyckades skaka liv i mig själv runt lunch och slog på teven var han redan ute och tog selfies med väljare.Han är alltid steget före.Jag försöker trösta mig med att han nog inte bor ovanför en dåligt hörande pensionär som tittar på TV till ett på nätterna, och inte heller bor under en ung man som har högljutt sex ofta precis efter att damen under äntligen har somnat.Men ändå.Ta till exempel den där ovanliga, men ändå i hans värld helt typiska veckan i februari.På måndagen hade han maratonmöte med Putin i Moskva.På tisdagen överläggningar med Zelenskyj i Kiev, och Scholtz i Berlin.På onsdagen, vanliga möten med franska regeringen.På torsdagen presenterade han en stor kärnkraftssatsning i ena delen av landet.På fredagen var han värd för en stor konferens om havsmiljöproblemen i den andra delen, och sedan på kvällen- middag med Portugals President i Paris.Efter en så intensiv vecka, med så astunga ämnen skulle man ju kunna tänka sig att han vid presskonferenserna dök upp med ringar under ögonen och stakade sig lite på orden.Men icke. Aldrig.Det händer att svetten pärlar sig i pannan på honom, och några gånger har han visat irritation,Men trött?Aldrig.Inte det minsta.Det är kanske det att han aldrig levt med små barn. Han har inte alla dessa sömnupphackade nätter på CV:t alltså.Man kan ju se på andra världsledare, som tillträder runt fyrtio, som han gjorde.När de lämnar fem år senare har de blivit tunnhåriga, gråskäggiga eller fått några centimeter bredare midjemått.Men inte Macron.Han spelar – av allt att döma – nog i och för sig inte på bortaplan på nätterna, som ju vissa tidigare franska presidenter gjort.Dubbelliv kan ju naturligtvis vara lite krävande.Och det är klart att han sparar en himla massa energi på att aldrig behöva tvätta kalsongerna själv,Och inte behöver han ta fram faktaunderlag eller boka resor eller så heller.Men ändå.Alla dessa möten och framträdanden...Han läser knappt ens innantill.Och gör liksom aldrig sådant som letar efter läsglasögonen, på en presskonferens inför miljoner tittare, för att sen upptäcka att han visst hade de på sig, som premiärminister Jean Castex till exempel.Kan det vara den 24 år äldre frun Brigitte Macron som är hemligheten?Hon verkar vara den perfekta partnern för någon som nog inte har jättemycket tid för tvåsamhet, lugn och stöttande.Jag ger mig tusan på att hon inte ens snarkar.Men det är klart, att vara alltför energisk, till och med otålig och impulsiv, som har sagts om Macron har ju sina nackdelar för en politiker.Man kan ha svårt att orka med långsamma reformarbeten, kanske sprider lite oro hos kollegor för att ta icke förankrade beslut, och råka säga åt en arbetslös framför TV-kamerorna att det minsann bara är att gå över gatan om man vill ha ett jobb.Jag vet inte hur det är med dig, men jag behöver stillhet och tid för eftertanke för att fungera.Jag undrar om Emmanuel Macron också behöver det eller om han är en sådan där stålman som det sägs att han tycker om att uppfattas som.Marie Nilsson Boij, Parismarie.nilsson-boij@sverigesradio.se

12 Mai 20223min

Nato – krångligare än EU: Andreas Liljeheden i Bryssel

Nato – krångligare än EU: Andreas Liljeheden i Bryssel

Utrikeskrönikan 11 maj 2022. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Bryssel, onsdag.De senaste månaderna har jag allt oftare lämnat bubblan i stans EU-kvarter och begett mig ut mot flygplatsen, hit till den ganska ocharmiga stadsdelen Evere.Det är här som Natos högkvarter ligger.Det är numera mer regel än undantag att svenska politiker deltar på alla Natos möten som har varit många sedan Rysslands invasion av Ukraina startade.Men jag har också åkt ut hit allt oftare för att vi svenska journalister har fått ett helt annat tillträde än tidigare till generalsekreteraren Jens Stoltenberg.Vi får nämligen vara med på det som kallas “the Scandinavian huddle” – en mer exklusiv kura ihop sig-träff där generalsekreteraren tar frågor från svenska, finska och norska journalister.Jag och finska mina kollegor har spekulerat kring om vi kommer få samma tillträde när våra respektive länder väl har fattat sina beslut. Det lär vi få reda på snart – de historiska besluten är ju bara dagar bort.Frågorna på de här träffarna med Stoltenberg har främst kretsat kring just medlemskap.Hur snabbt skulle det gå att gå med?När skulle vi få del av Natos kollektiva försvar?Vad kan vi få för säkerhetsgarantier under ansökningsperioden?Många undrar också vad det är för organisation som Sverige och Finland kan vara på väg in i. Det är en befogad fråga som jag ägnat en hel del tid åt att försöka reda ut.För det är helt klart så att Nato skiljer sig fundamentalt från EU som är den organisation som jag bevakat allra mest under mina år här i Bryssel.EU är en överstatlig organisation med tvingande regler. Väldigt många tvingande regler.EU:s fördrag, som spänner över hundratals och åter hundratals sidor, är inget man plöjer en fredagskväll direkt.Nato är något helt annat. Där finns ingen överstatlighet och inte samma tvingande regler som i EU.Faktum är att det inte finns så många regler alls.Alliansens fördrag består bara av 14 artiklar som ryms på tre sidor. Helt klart något man kan läsa en fredagskväll. Vilket jag uppmanar alla som är intresserade av den pågående debatten i Sverige att faktiskt göra.En sak jag hajade till på när jag läste Natos fördrag för en tid sen var att den mest grundläggande paragrafen, artikel 5, som säger att en väpnad attack mot ett Natoland är en attack mot alla Natoländer, den paragrafen gäller bara om attacken sker norr om kräftans vändkrets.Det spelar ju ingen större roll för Sveriges eventuella försvar, men ändå en intressant detalj.En expert som jag pratade med nyligen förklarade att det var USA som fick in den paragrafen när Nato bildades 1949 för man ville inte behöva ställa upp och ge sig in i potentiella väpnade konflikter i de europeiska medlemmarnas kolonier.Men även om det kan vara skönt att kunna plöja igenom hela regelverket på några minuter gör denna brist på skrivna regler att det är rätt krångligt att reda ut hur alliansen egentligen fungerar. Mycket bygger nämligen på den politiska viljan hos medlemmarna.Just krångligt var ordet som en tjänsteman som jag träffade förra veckan använde för att beskriva Nato. "Det är en jättekrånglig organisation, mycket krångligare än EU" sa hen.En annan, rent visuell skillnad, som slår en när man åker ut hit till högkvarteret i Evere är klädseln.Var och varannan person här är militär iklädd kamouflagemundering.Det är något helt annan än EU:s regelmässiga uniform: kostym och dräkt.Andreas Liljeheden, Brysselkorrespondentandreas.liljeheden@sverigesradio.se

11 Mai 20223min

Testing, testing: Björn Djurberg, Peking

Testing, testing: Björn Djurberg, Peking

Utrikeskrönikan 10 maj 2022. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Ett två, ett två, testing testing.Det här är Peking, tisdag.Testing, testing. Ja, så kan det låta när jag testar ljudet i mikrofonen ibland.Men orden har fått en annan innebörd här i Peking.Masstesterna har kommit till stan.Vi har inte bara drabbats av en omikronvåg, om man nu kan kalla ett 50-tal fall om dagen för en våg. Peking är också mitt uppe i en provtagningsvåg.Och min telefon fylls av sms som påminner mig om att gå och göra min plikt; ett svep i halsen, i det utlysta folkkriget mot covid-19.Likt mänskliga ormar ringlar sig köer av munskyddsbeklädda Pekingbor runtom kvarteret där jag bor.De köar i ett virrvarr av vita poppel- och pilträdsfrön som dansar i vårvinden likt ett lätt snöfall.Men frukta inte, kära Pekingbor, poppeltussar sprider inte covid-19, det har smittskyddsmyndigheten försäkrat oss om.Antalet covid-fall i Peking är som sagt väldigt få, i relation till hur många som bor här i huvudstaden.Men vi gör våra masstester ändå, för annars får vi inte gå till matbutiken. Eller parken. Eller åka kollektivt. Eller gå till jobbet för den delen.Allt kräver ett negativt covid-test, att lägga till den så kallade ”hälsokod” vi redan behövt visa upp i flera år. Och Peking är långt ifrån ensam.Hangzhou, Wuhan, Shenzhen. Flera av Kinas megastäder har infört lirkande restriktioner.Välkommen till masstesternas förlovade land.Ironiskt nog kallas det vi nu går igenom för en ”Changtaihua”, en normalisering.Det är alltså det här som kan antas vara det nya normala i Kinas nolltoleranspolitik mot covid-19.Det handlar såklart om att undvika ett nytt Shanghai. Arma Shanghai, som varit nedstängt i över en månad.Shanghai, där de boende testats gång på gång på gång. Ett masstestande utan ände, utan slut.Häromdagen såg jag en bild i sociala medier, som sägs komma från Hangzhou.Det är en bild som visar en liten provtagningsstation för covid-19.Men, som liknar ett litet tempel; ni vet, en sån där minimal spartansk stenbyggnad utan dörr, där det som mest kan rymmas en staty över en gudom, där troende kan lämna offergåvor eller tända rökelse.Fast i Hangzhou satt där istället en person i vit heltäckande skyddsdräkt, redo att ta ditt halsprov.Hell dig, masstestarguden. Må du leva i tio tusen år.Klart slut, från Peking, hälsar Björn Djurberg.Björn Djurbergbjorn.djurberg@sverigesradio.se

10 Mai 20223min

Populært innen Politikk og nyheter

giver-og-gjengen-vg
aftenpodden
forklart
popradet
aftenpodden-usa
stopp-verden
fotballpodden-2
nokon-ma-ga
dine-penger-pengeradet
det-store-bildet
frokostshowet-pa-p5
rss-ness
rss-penger-polser-og-politikk
aftenbla-bla
e24-podden
bt-dokumentar-2
rss-gukild-johaug
unitedno
rss-dannet-uten-piano
rss-borsmorgen-okonominyhetene