Sexrobotarna kommer aldrig att ropa "me too"

Vi lever i överssexualiserad tid, med skriande brist på bra sex sexrobotarnas tid. Aase Berg suckar över det kommersialiserade begäret och förutspår en klimatsmart robotdammsugare med dildo.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.

Allt fler män kan tänka sig att ligga med en medgörlig docka. Men den gamla uppblåsbara barbaran har spelat ut sin roll; de nya sexrobotarna är interaktiva och ger ett visst mått av gensvar och okomplicerad bekräftelse. Försäljningen av sexrobotar är redan igång och det experimenteras vilt med artificiell intelligens.

Metookampanjen har ju också visat att många män tar sig rätten att förgripa sig på vilken kvinna som helst, det behövs ingen personlig relation eller känsla av att sexpartnern är en människa. Vi kvinnor förväntas tacka och ta emot när vi blir tafsade på, och helst också haspla ur oss nån rudimentärt porrig replik och stöna i upp till tre olika tonlägen när vi blir klämda på brösten.

Frågan är om de här männen vill ha riktiga kvinnor över huvud taget.

Följden blir såklart att gränsen mellan ömsesidig sex och autoerotik luckras upp. Männens självsexuella egoboost blir viktigare än samspelet.

Frågan är om de här männen vill ha riktiga kvinnor över huvud taget. Sexroboten börjar i alla fall inte gapa metoo. Vad är egentligen skillnaden mellan det som förväntas av mig som kvinna och förmågorna hos en robot?

Att sex är viktigt tvivlar väl ingen på. Men hur sex ska utövas är en annan fråga. Som alla vet har marknadsekonomin kidnappat begäret och gör allt för att förvrida våra fantasier och lustar så att de kan generera pengar. Det finns alltså någon som tjänar på att män beter sig som skitstövlar, att kvinnor går med på att spela objekt och att ingen längre har tillgång till verklig sexualitet.

Ett av de mer politiska säljargumenten för sexroboten är att den skulle minska antalet våldtäkter och vara ett motmedel mot prostitution och trafficking. Men ska man verkligen acceptera den premissen – att män måste ligga med vad som helst, när som helst, gärna utan motprestation i form av jämbördig kommunikation, annars blir de samhällsfarliga? Man kan snarare misstänka att sexrobotarna bidrar till våldtäktskulturen. Vad gör det med psyket om man ligger med en varelse som i bästa fall besvarar beröring halvapatiskt, i värsta fall inte alls? Okej, det finns krav på mer utvecklad artificiell intelligens med högre grad av simulerad kontakt. Men en sak är säker – sexrobotarna kommer aldrig programmeras att säga nej.

Det man eftersträvar nu tycks snarare vara nåt slags nekrofili light, en sorts levande död som kan låtsas njuta.

Det har dessutom gjorts många experiment med materialet robotarna är gjorda av, för de första sexdockorna hade ingen kroppsvärme och gav lite väl starka vibbar av nekrofili. Det man eftersträvar nu tycks snarare vara nåt slags nekrofili light, en sorts levande död som kan låtsas njuta. Drömkvinnan är fortfarande ett förslavat mähä, men hon ska helst inte vara stendöd för då är maktöverläget bortkastat.

Ja, det finns många etiska problem med sexrobotarna. Är det till exempel okej att tillverka barnrobotar? Eller rentav robotar som ser ut som getter?

Det diskuteras också om sexrobotar kan hackas. Den idén är jag personligen väldigt förtjust i, jag får genast en vision av high-tech trojanska hästar i Valerie Solanas anda, ett gäng feministiska hackers som tar sig in i källkoden, lär roboten att twittra metoo och förser henne med ett tandat sköte.

Även om kvinnliga sexrobotar är klart vanligast, har det också gjorts experiment med manliga.

Om man ska tro sexologerna så är det absolut vanligaste problemet hos kvinnor just bristande lust.

Om den kvinnliga sexroboten är svaret på psykopatkapitalismens mest förvridna manliga fantasier om sexuell makt, så undrar man hur kvinnornas kidnappade lust ser ut i dagens samhälle.

Man kan till exempel pracka på kvinnor doftljus, skönhetsprodukter och onödiga spetsunderkläder om man lanserar romantik som hetare än sex. Tyvärr blir resultatet ett maktspel där många kvinnor avvisar inviter som inte överensstämmer med den romantiska försäljningsklichén. Om man ska tro sexologerna så är det absolut vanligaste problemet hos kvinnor just bristande lust.

Sexologerna tycker nästan alltid att det kvinnliga avvisandet av sex är männens fel, även det nej som inte grundas i övergrepp. De avvisade männen är helt enkelt för dåliga på att komma med blommor, tända levande ljus och fjäska.

Men man ska inte glömma att många kvinnor finner makt i att säga nej. Att vägra ligga med den man faktiskt älskar eller åtminstone påstår sig älska är en sorts sexstrejk man inte behöver ta ansvar för, eftersom den kan döpas om till bristande lust och skyllas på partnern.

Antonio är en solcellsdriven kombination av sexslav och robotdammsugare.

Med det menar jag inte att kvinnor ska sluta säga nej till sexuella övertramp - kvinnorna i metoo har naturligtvis ingen anledning att ligga med packade chefer som tror att alla brudar är sexrobotar. Men när avvisandet dyker upp inom kärleksförhållanden, då är det dags att bli misstänksam.

Utöver kravet på männen att vara romantiska brukar sexologerna tipsa dem om att göra mer hushållsarbete, då blir kvinnorna kåta. Men det är faktiskt ganska kontraproduktivt för erotiken att se dammsugning som förspel.

Om den kvinnliga sexualiteten förvandlas till en förhandling om hushållsnära tjänster dröjer det nog inte länge förrän någon presenterar följande prototyp på sexrobot med målgrupp kvinnor: Den klimatsmarta sexroboten Antonio. Antonio är en solcellsdriven kombination av sexslav och robotdammsugare. Nej förresten, glöm solcellsdriven – förse den istället med nåt aggregat som suger kraft ur silent treatment och skuldbeläggning. Det missnöjda parförhållandets destruktiva dynamik, alltså att förhandla om sex eller ickesex med höjda ögonbryn, suckar och föraktfulla miner, det är ju rena kärnkraftverket när det gäller implosiv energi.

Nå, i alla fall: föreställ er nu ett vardagsrumsgolv i den nybyggda villan i Skövde där sexsdammsugaren Antonio kryssar runt mellan de danska designmöblerna. Han har en inbyggd dildo som kan användas vid behov men just det behovet uppstår nästan aldrig, samt en inbyggd slumpgenerator som häver ur sig olika glosor med tvärsäker basröst på italienska. Antonios jobb är att surra runt i dagar och veckor i sträck i alltmer molokna parningsförsök, enbart för att ge kvinnan nöjet att nobba honom. Avvisandets makt, sexigast i världen!

Vi lever alltså i ett översexualiserat samhälle där det råder skriande brist på bra sex.

Och som vanligt när man vill analysera förtryck är det smart att följa pengarna.

I ett samhälle där männen köper ställföreträdande våldtäktsoffer med lika stort ordförråd som en fyraåring, eller försöker göra om de riktiga kvinnorna till just såna, och där kvinnorna önskar sig kastrerade mysrobotar som utövar romantik genom att dammsuga samtidigt som de viskar ”vi kan väl bara gosa lite”, är det läge att undra vad som har hänt med den riktiga sexualiteten. Sex har förvandlats till en vara, närhet har numera väldigt många beröringspunkter med prostitution.

Och som vanligt när man vill analysera förtryck är det smart att följa pengarna.

Även Metoo handlar till viss del om pengar, om hur kvinnor står i ekonomisk beroendeställning och måste sälja sin integritet för att få ut sin lön. Men vad vi dessutom gör just nu, på ett globalt plan, är att göda de världsomfattande pengar som är av en helt annan kaliber än enstaka förlorade löner, nämligen google, facebook och twitter. Hur vacker Metoorörelsen än är, så är den också en reklamkampanj för sociala medier. Det är amerikanska storkapitalister som drar in degen.

Så var är ni, feministiska hackers som kan manövrera slavrobotens tandade sköte att knipsa den globala ekonomiska potensen?

Visa mig mannen naken, utan fantasier om sex med knullrobotar och grabbig rustning av sexism, och visa mig kvinnan som har slutat köpslå om tillgången till sin kropp.

Då kan vi äntligen börja säga ja istället för nej.

Aase Berg, poet.