Proletärförfattaren som delade sin omgivning

Martin Andersen Nexøs försvar av Sovjet fick många att ta avstånd från honom. Kanske kostade det honom rentav ett Nobelpris. Men hans romaner är fullödiga och gripande storverk, säger Dan Jönsson.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.

I en rolig anekdot berättar Martin Andersen Nexø om ett möte med sin äldre, svenske kollega August Strindberg. Det ska ha ägt rum i maj 1911; Nexø hade just avslutat sitt första storverk ”Pelle erövraren” och var egentligen i Stockholm för att träffa Hjalmar Branting, som skulle ordna med en översättning av romanen. Nexø gick upp till Strindberg på vinst och förlust, och när han ringde på var det först alldeles tyst. Så hördes tassande steg innanför dörren, plötsligt öppnades brevinkastet och ett svart, misstänksamt öga kikade ut genom springan. Nexø fick ett infall och citerade den danske sagokungen Rolf Krakes ord i Snorres Edda, när han fick sveakungen Adlis på fall: ”Nu svinböjde jag den mäktigaste av svenskar.” ”Ni citerar Rolf Krake”, svarade Strindberg häpet och öppnade dörren på glänt. Där stod de sedan på tröskeln, Strindberg med handen i ett fast grepp om Nexøs arm, och pratades vid i en halvtimme. ”In släppte han mig inte”, mindes Nexø, ”men han ville heller inte låta mig gå.”

Om historien är sann eller ej är mest en akademisk fråga. Vad den visar är hur litteraturen hela tiden ympas på sig själv: Nexøs proletärroman var ett skott lite längre ut på samma gren som Strindbergs realism, och båda hade de rötter i de nordiska sagorna. Ta bara den storslagna inledningen till Nexøs andra mäktiga epos, ”Ditte människobarn”, där han på några få, branta sidor och med mytens skarpa stilisering målar upp förhistorien om ett släkte format av de kärvaste naturförhållanden, igenkännligt på sina utmärkande drag: ”två ögon, och en näsa mitt i ansiktet, en mun som både kunde kyssa och bita, och ett par nävar som satt gott på skaft”. Det är rader som kunde varit hämtade ur Heimskringla, och i Nexøs stora romaner återkommer hela tiden denna mytiska örnblick som en kontrast till realismens individuella psykologi och detaljskärpa.

det är svårt att undgå intrycket att priset till Jensen också var ett sätt att en gång för alla sätta punkt för spekulationerna kring Nexø

Tyvärr är det nog inte många som läser Nexø idag. Ändå har han skrivit några av den nordiska litteraturens mest inflytelserika, i mina ögon också mest fullödiga och gripande romanverk. Särskilt ”Pelle”, men även ”Ditte”, som skrevs ett årtionde senare, blev hörnstenar i det som med tiden kommit att kallas Skandinaviens enda bestående bidrag till den moderna världslitteraturen: proletärromanen. Nobelpriset fick han aldrig, även om han nominerades flera gånger och hade starka förespråkare både i Sverige och exempelvis Tyskland, där Alfred Döblin förde fram hans namn. Men med sin orubbliga kommunistiska övertygelse var Nexø en politiskt kontroversiell figur, inte minst under andra världskriget när han tycks ha sett det som sin uppgift i offentligheten att försvara Stalin och Sovjet mot all kritik. Litteraturvetaren Per-Olof Mattson har i sin stora bok om Nexøs svenska förbindelser (Martin Andersen Nexø – Den nordiska arbetarlitteraturens pionjär) gett en intressant bild av hur akademien flera gånger och på lösa grunder avfärdade Nexøs kandidatur, utan att helt lyckas skaka den av sig. När sedan priset väl gick till Danmark 1944 blev det istället till Johannes V Jensen – i och för sig en stor författare, men utan internationell betydelse, och det är svårt att undgå intrycket att priset till Jensen också var ett sätt att en gång för alla sätta punkt för spekulationerna kring Nexø.

Mattssons bok ger en fängslande inblick i det litterära beredskaps-Sverige där de ideologiska och geopolitiska konflikterna ställdes på sin spets, och en konturskarp gestalt som Nexø blev en vattendelare. Alla var överens om storheten i hans författarskap, men särskilt i krigets inledning, under den tysk-sovjetiska pakten och det finska vinterkriget, blev hans envisa lojalitet med den sovjetiska politiken något som antingen upprörde, förbryllade eller entusiasmerade – beroende på politisk inställning. Likgiltig kunde ingen vara, och särskilt Eyvind Johnson, vars ”Romanen om Olof” har ”Pelle erövraren” att tacka för så mycket, ägnade enligt Mattsson stor energi åt sina brottningar med Nexø. Utvägen blev till slut att framhäva det nordiska i författarskapet framför ideologin – men det var och förblev en nödlösning som aldrig riktigt kom till rätta med det helt grundläggande problemet vad det betyder när en författare av Nexøs resning så okritiskt kunde svälja också den sovjetiska propagandans mest uppenbara lögner.

Nexøs romaner [utmanar] än idag utmanar djupt rotade idéer om vad som är litterär kvalitet – handlar det om formen eller uttrycket, om stilen, eller om tendensen?

Och den frågan kvarstår fortfarande. Går det att läsa ett författarskap helt bortkopplat från författarens politiska villfarelser, och om inte: hur hanterar man ett genant faktum som att Nexø rentav närvarade vid en av de beryktade Moskvaprocesserna 1937 – och som vittne gick i god för rättvisan? Saken blir än mer komplicerad av att just Nexø är en så utpräglat ideologisk författare; alla hans mogna romaner är egentligen skrivna på en gång som realistiska berättelser och politiska stridsskrifter. I ”Pelle erövraren” mynnar historien ut i en sorts kooperativ utopism; i de senare romanerna är den kommunistiska klasskampsretoriken tydligare – som i ”Ditte människobarn” där det tragiska slutet framstår som en oundviklig följd av samhällets orättvisor. Nexø som författare och Nexø som förkunnare är helt enkelt inte möjliga att skilja åt. För honom innebar revolutionen 1917 att ett uråldrigt löfte till världens förtryckta hade infriats, som han uttryckte det: ”fattigper har løftet menneskehedens opgave”. Hela hans livshistoria, hela hans gärning utvecklades i ljuset av den uppgiften, det löftet. Att avvisa det stod inte i hans makt. Mattsson citerar en passage ur Ivar Lo-Johanssons självbiografiska roman ”Tröskeln”, där han skriver om ”ett slags storslagen oskuld” hos Nexø: ”Det påstods att han var enögd av sin kommunism. Jag var säker på att det var hans rätta karaktär.”

Så förblir Andersen Nexø en författare att brottas med. Det är lätt idag att säga att han tog fel i många av sina enskilda ställningstaganden – om mot bättre vetande eller bara av ”storslagen oskuld” är omöjligt att säga. Men betyder det också att han tog fel i det stora? Om det där med ”mänsklighetens uppgift”; om betydelsen av att också i svåra tider stå fast vid det man tror på? När man läser hans romaner är det svårt att påstå det. Jag vet inte, men kanske är det därför nästan ingen läser dem längre.

Vad jag menar är att Nexøs romaner än idag utmanar djupt rotade idéer om vad som är litterär kvalitet – handlar det om formen eller uttrycket, om stilen, eller om tendensen? Nexø själv avskydde det han kallade ”københavneriet”: den mondäna esteticism vars kotterier av asfaltsälskare kunde ”gripas av sådana vårkänslor att de måste till Paris och se boulevarderna slå ut”, som han skrev. Hans eget uppdrag, som han såg det, var ett annat. I den lilla staden på Bornholm, som han tog sitt namn efter, kan man fortfarande få se hans barndomshem, ett litet gult gatuhus någon kilometer söder om centrum. Rummen är ljusa, men trånga; det är svårt att förstå att här bodde en familj med elva barn. Men för att förstå Nexø måste man förstå just det; att den som vågade sig upp till Strindberg och knackade på inte bara var den unge danske författaren; det var ”fattigper”, och bakom honom stod hans tio syskon, levande och döda. Det var för dem han skrev, för dem han erövrade den litterära världen. Och något Nobelpris fick ju faktiskt inte Strindberg heller.

Dan Jönsson, författare och kritiker

Litteratur

Per-Olof Mattsson: Martin Andersen Nexø – den nordiska arbetarlitteraturens pionjär”. Ellerströms förlag, 2017.