Var finns tystnaden i dag?

Katarina Wikars vänder och vrider på sorl, brus och kallprat och försöker få fatt i tystnaden. Måste man betala för den? Är det ultimata inför ålderdomen att hitta någon att våga vara tyst med?

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.

Är tystnaden något eftersträvansvärt eller är det döden? Tyst som i graven, heter det ju. När barnen har flyttat ut lägrar den sig, tystnaden. Jag minns när de var små och larmade runt hur irriterad jag kunde bli på stojandet. Ibland var det föräldrajour på förskolan och jag var alltid helt förundrad över att fröknarna, som det hette på den tiden, inte fick psykbryt redan på förmiddagen av ljudnivån.

Det sägs att de ljud man inte själv kan kontrollera är de mest stressframkallande. Grannarnas fest är alltid mer störande än ens egen. Det lågfrekventa brusandet i rören. En köksfläkt som inte går att stänga av kan få en tidigare relativt stabil väninna att gå i taket, balansera på stegar, skruva på baksidan av något bara för att få det tyst, ringa jourreparatören mitt i natten.

Om man är radioreporter och kommer in i ett rum där man inte har varit tidigare ska man vända öronen utåt och lyssna hur rummet låter. Är där en fläkt? Ett kylskåp som surrar? Vägarbete på gatan utanför? Ibland måste man flytta runt både människor och möbler. Ett konstant irriterande bakgrundsljud är värre än tillfälliga hammarslag.

Ett rum mot gården brukar betyda lugn och ro. Det man förlorar i gatans eventuella puls och utsikt vinner man i en sövande tystnad men de gamla gårdshusen och det inte bara i Berlin brukar ha enbart sand i mellanväggarna. Otaliga är de som från början ofrivilligt men sedan allt mer kontrollerat lärt sig att lyssna efter de där ljuden från andra sidan väggen som man vet ska komma. Grannarnas gräl och samlag. En ensam telefon som ringer i en tom lägenhet. Det är som att bo i ett dockskåp, ett hus i genomskärning där själva fasaden är nerplockad.

Jag har haft en återkommande dröm om nätterna om ett flerfamiljshus där väggarna mellan lägenheterna är borta. Man måste gå genom andra människors bostäder för att komma hem. Ett sovrum är nästan inne i grannens vardagsrum. Så måste det vara i ett temporärt boende för många nyanlända, som i en gymnastiksal med lösa skärmar, där privatliv en lyx man inte ens vågar drömma om.

En tvåa på trettiotalet ansågs lagom till en barnfamilj. Man fällde samman sängarna om dagarna, drog ihop utdragssofforna. Min pappa hade nio syskon och från april till oktober fick han och två av bröderna sätta på sig toppluvorna och vantarna och gå ut och sova i vedboden.

Det är väl med tystnaden som med resten av klassamhället. Det är något som det går att köpa. Slippa belamrade badstränder. Trånga trappuppgångar. Lövtunna väggar. Ha möjlighet att sätta mobilen på ljudlös. Förr i världen hade man telefon för att någon skulle ringa på den, för att komma i kontakt, höra en annan människas röst på linjen. Nu vill man inte bli nådd. Det är den ultimata friheten.

Tala är silver, tiga är guld, det är ett typiskt svenskt ordspråk från förr. Man skulle inte gå runt och sladdra. Låt maten tysta mun är ett annat. Betydde det att all konversation vid middagsbordet var förbjuden? Här koncentrerar vi oss på att äta. Man kan se sådana par på restaurang ibland, de säger inte ett ord till varandra under en hel måltid. Har de inget att prata om eller har de levt så länge med varandra att de vågar vara tysta? För det finns också något som heter kallprat, det som bara pågår och som ingen lyssnar till, det ligger som en matta över den där tystnaden man både längtar till och räds. Vad skulle hända om vi bara satt här alldeles tysta? Skulle det bli farligt då?

Vad var det för tystnad som Doktor Murke i Heinrich Bölls roman samlade på och beslöt sig för att klippa ihop? Hur låter tystnaden mellan orden? Ibland har den fått status av ett musikstycke. Ibland är den instängd i ett dödsdämpat rum helt utan akustik. Den brasilianska författaren Clarice Lispector skrev i sin allra sista roman den här bruksanvisningen: : Jag vet hur man skapar tystnad. Det går till så här: jag sätter på radion riktigt högt – så stänger jag plötsligt av den och så får jag in tystnaden.

I Maria Stepanovas Minnet av minnen skriver hon om avfärderna förr. Hur man tillsammans teg ett par minuter så att uppbrottet kunde samla på sig sitt slutgiltiga allvar. Och det där väl därför som det finns kollektiva obligatoriska tysta minuter. Vi är tysta nu, många tillsammans. Där att sörja, för att hedra minnet. För att finna ron.

Alltfler åker också på retreat, betalar för att vara tysta, för att slippa mobilerna, kallpratet, för att slippa konversera, bli nådda. Vad finns det då i tystnaden? Ligger det en liten insikt och halvslumrar bakom allt fladder, eller ett lugn till förväxling lika döden?

När man säger att man måste prata om det kan det vara en tystnad över flera generationer som måste brytas. Något man har sopat under mattan i familj ett helt liv eller i ett samhälle i tusentals år: Vi har inte pratat om alkoholismen, övergreppen, otroheterna, den psykiska ohälsan enligt modellen om vi tittar åt andra hållet och inte låtsas om så finns det inte. Och när någon tar tag i den kvava tystnaden och liksom vädrar ut den kan det orsaka sår och splittringar och livslång osämja. Min luft mot dina igenklistrade fönster. Det är livslögnen som dramatiken lever av.

En poet sa till mig att det var överskattat att tala. Att han alltmer som vuxen hade börjat respektera föräldrarnas tystnad. Det går inte att tala om precis allt. Visst kanske måste sjunka mot botten, bäddas in i glömskan. Min egen mamma låtsades att hon inte hörde när jag i tjugoårsåldern ville få svar på vissa besvärliga frågor, som om simulerad dövhet kunde vara lösningen. Och jag har faktiskt en större förståelse nu än förr för det tilltaget.

Jag minns när mamma låg på sjukhus den sista hösten och jag kom hem till det gamla huset på kullen, hur tomt det var. Hon hade alltid varit den som varit hemma, som jag hade kunnat mäta min rörelse bort utifrån, nu var det nedsläckt och när jag kom in märkte jag att där var stora, loja vindsflugor överallt på övervåningen, de hade krupit in i värmen för att övervintra, och jag tog en flugsmälla, klättrade på stolarna, dräpte den ena efter den andra, säkert femtio stycken. Till slut var det bara en kvar, som surrade runt mitt huvud, liksom retfullt, inte lät sig nås. Jag stod på en målarpall och försökte skaka den ut ur taklampan. Så äntligen fick jag den. Smack. Och då blev det fullständigt tyst. Inte en enda vinterfluga kvar. Nu var jag alldeles ensam. Det var så här den lät. Tystnaden.

Det kan vara så att man har fått en ranson ord utmätt åt sig och förr eller senare tar det stopp. Att inte orka berätta om sitt liv, sina semestrar och tillkortakommanden för ännu en människa. Visserligen förvandlas det mesta med åren till färdigförpackade anekdoter enligt modellen jag minns bara orden jag använder när jag berättar men tänk så skönt att ha en livsmänniska att tiga sig genom en måltid med, lugnet i att veta vad vederbörande skulle säga om munnen öppnades, att kunna avge det slutgiltiga omdömet om en kärlek eller stark vänskap: vi teg bra ihop.

Katarina Wikars
katarina.wikars@sverigesradio.se