Vilket museum vågar visa hela människan?

Museer handlar oftast om saker och ytterst sällan om enskilda individer. Men kan man ens föreställa sig ett museum som skildrar en person lika djuplodande som en rysk roman? undrar Mattias Berg.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.

Varför finns inget rejält biografiskt museum i Sverige, med fullt fokus på en människa snarare än saker?

Ett som till exempel kretsar kring Drottning Kristina, Alva Myrdal, Zlatan Ibrahimovic, Heliga Birgitta, Olof Palme, Hedvig Eleonora eller kanske upptäckaren Sten Bergman. Gestalter tillräckligt magnifika och mångfacetterade för att bära en – större eller mindre – kulturinstitution på egen hand. Dessutom ofta klart kontroversiella.
I det utrymmet, mellan för och mot, fördomar och fakta, dyrkan och hat, kunde besökaren själv träda in: få göra sin egen analys av personen ifråga. I bästa fall skapades då en helt ny sorts museiupplevelse med möjlighet till både inlevelse och invändningar.

Visst finns det ett antal mindre eller något större biografiska utställningar i Sverige, men så vitt jag vet ingen som på det sättet går i öppen dialog med sitt objekt. Kanske inte ens internationellt – om man får tro boken "Skelett i garderoben. Svåra museer", som kom ut 2019.
Här har Stefan Bohman, tidigare chef för bland annat Strindbergsmuseet, och den brasilianska museologen Ana Luiza Rocha do Valle studerat vad de kallar "personmuseer" här hemma och utomlands.
Och de börjar hemma hos Strindbergs kanske störste antagonist, Verner von Heidenstam. Alltså på hans Övralid i Östergötland, där hemmet enligt skyltarna står kvar exakt som den lika omhuldade som omdiskuterade Akademiledamoten och Nobelpristagaren lämnade det.
Bokens författare konstaterar också att begreppet "Nationalskald" på Övralid visserligen sätts inom citationstecken, men att det ändå inte direkt problematiseras. Varken Heidenstams högstämda nationalism eller hans furiösa ställningstagande för försvaret och Konungen får något större utrymme. Allt det som var och är så omstritt.
Det är också forskarnas generella invändning mot personmuseerna. Att personerna själva sällan ifrågasätts eller ens kompliceras – utan oftast bara sätts på piedestal. Gemensamt för till exempel lilla Zarah Leander-museet i Häradshammars bygdegård utanför Norrköping och den imposanta Millesgården på Lidingö utanför Stockholm är att man i stort sett förbigår de bägges kopplingar till nazi-Tyskland.

Intressantast för en svensk läsare är nog ändå bokens internationella exempel. Inte minst hur det amerikanska inbördeskriget framställs på några olika museer över sydstatsgeneralen Robert E Lee. Han som kom att hamna mitt i även nutidens stridslinjer, efter beslutet i Charlottesville 2017 att ta ned ryttarstatyn över honom. Den som varit kontroversiell ända sedan statyn sattes upp vid slutet av 1800-talet: då den bland annat beskrevs som "ett skulpterat förräderi" av en tidning i nordstaten Indiana.
Men inte på något av museerna får de här politiska komplikationerna ordentligt utrymme. Författarna skriver att General Lees eget innehav av slavar visserligen nämns, men aldrig poängteras. Den intressantaste komplikationen tycks finnas på en oansenlig skylt på museet i Arlington, utanför Washington, som tar upp frågan om varför Lee egentligen valde att slåss för sydstaterna – trots att han också erbjudits befälskapet för nordstaterna.

Att det möjligen inte enbart berodde på att han älskade sin hemstat Virginia, som det ofta framställs. Utan också på att generalen "kunde ha hållit med om sydsidans ståndpunkter".
Saken tycks ungefär likadan på Eva Perón-museet i Buenos Aires. Den argentinska presidenthustrun, musikalens "Evita", blev för många ett slags helgon då hon under 1950-talets början gick bort i cancer, bara 33 år gammal. Bland sina motståndare sågs hon snarare som en väsentlig del av den auktoritära Peronismen.
Men enligt författarna redovisas inte heller den här skarpa politiska motsättningen på museet. Stor vikt läggs i stället vid hennes kläder. En hatt används för att illustrera Eva Peróns arbete för utsatta barn, liksom dräkten vid ett rösträttsmöte eller då hon träffade Påven får gestalta andra hjältesagor om Evitas humanitära engagemang.
Texterna på museet är också ofta hämtade ur Eva Peróns egen självbiografi: det är så att säga hon själv som har ordet. I en specialutställning betonas också hennes helgonlika prägel. Med Evitas dödsmask i ett dunkelt rum, som en sorts relik, och en film från begravningen rullande i bakgrunden.

Och självklart ligger det i sakens natur att de flesta personmuseum skapas just för att lyfta fram personens positiva sidor, särskilt som de ofta drivs av sällskap med samma syfte. Men faktum är att objektet sällan brukar diskuteras alls, utom möjligen via en eller annan biografi som säljs i shopen. Vad vi ser på själva museet är oftast miljön snarare än människan. Hemmet, prylarna, böckerna, skrivmaskinen…
Bokens mest positiva exempel är väl den nya delen av Richard Wagner-museet i tyska Bayreuth, invigd 2016. Med en klart större vilja att öppet redovisa kontakterna mellan familjen Wagner och Hitler: att på det sättet åtminstone komplicera den världsberömda operafestivalens historia en smula. Exempelvis finns det olika bildspel som tydligt visar familjens – inte minst Bayreuth-operans legendariska direktör Winifred Wagners – flitiga umgänge med Hitler.

På flera sätt visas här också på den inspiration som Wagners operor gav nazismens estetik. Bland annat jämförs den berömda slutscenen i "Mästersångarna i Nürnberg" med nazisternas egna massmöten.
Med bokens frågeställningar i huvudet går jag sedan till Strindbergsmuseet på Drottninggatan i Stockholm – där huvudförfattaren till "Skelett i garderoben", Stefan Bohman, alltså själv var chef under många år.

Mitt intryck är också att det står sig som det bästa svenska exemplet på ett biografiskt museum, med ett ändå relativt kritiskt och analytiskt förhållningssätt till huvudpersonen. I en liten finurlig konstruktion kan man till exempel själv vända på begreppen. Trycka på skyltar med några av alla de epitet som använts om Strindberg – bland annat "Missförstådd", "Galen" eller "Alkoholist" – för att gradvis få fram olika synonymer och så småningom hamna i rena motsatser. Montrarna i sin tur är tematiskt upplagda kring vissa av hans mest kontroversiella citat och åsikter, med rubriker som "Kvinna-Man" eller "Antisemitism och Studier i hebreiska".
På det sättet lyckas utställningen komplicera både författaren och människan: gestalta ett antal av Strindbergs mest berömda motsägelser. Och trots att formen här och där känns föråldrad, motsvarar nog innehållet fortfarande mina förväntningar på den svenska museisektorn.
Nu väntar jag bara på något som verkligen överskrider dem. Ett komplext och levande personporträtt i tre dimensioner. Ett biografiskt museum mer besläktat med, säg, klassiska ryska romaner eller Rembrandts självporträtt än med den traditionella basutställningens ofta så snipigt sterila skyltar.

Men kanske är det att ha för höga förväntningar på vad ett museum faktiskt kan vara, på intendenters fantasi och kulturinstitutioners resurser. Eller för att citera vad Strindberg själv lär ha sagt: "Livet är ingenting för amatörer".

Mattias Berg, kulturredaktionen