Därför är vi alla mexikaner – Octavio Paz essäistik

Octavio Paz tilldelades Nobelpriset i litteratur 1990 för sin diktning. Men frågan är om hans essäer inte haft ännu större betydelse. Dan Jönsson förklarar varför.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.

”Människan har återfunnit sin enhet”, skriver Octavio Paz i Ensamhetens labyrint. Efter en vindlande historisk tankeresa anar han äntligen en utväg ur de kulturella irrgångar som han försöker kartlägga i sin essä. Mexikanskhetens fördömelse och välsignelse: att ständigt tvingas se sitt främlingskap i ögonen, detta främlingskap inför den egna historien, kulturen och identiteten som det innebär att vara en del av en koloniserad nation, ett folk definierat genom sin underkastelse – men ett främlingskap som också, visar det sig, delas av en överväldigande majoritet av jordens folk och nationer. Paradoxalt nog har den moderna civilisationen just genom sitt världsherravälde skapat en underkastelsens och främlingskapets världsgemenskap. Som Paz skriver: ”Alla civilisationer mynnar ut i den västerländska, som har assimilerat eller förintat sina rivaler.” Det vill säga: ”Världshistorien har blivit en gemensam uppgift. Vår labyrint är alla människors.”

I inget annat land blev den postkoloniala belägenheten föremål för en så tidig, och så genomgripande analys som i Mexiko. Och ingenstans formulerades den analysen med sådan briljans och klarhet som i Ensamhetens labyrint. Octavio Paz skrev sin berömda essä strax efter andra världskriget, när många av Europas kolonier knappt hade börjat sin kamp för oberoende. I Latinamerika däremot var självständighetsprocessen genomförd sedan mer än ett sekel, och just Mexiko hade dessutom gått igenom en revolutionär omvälvning som väckt en intensiv debatt om kulturell identitet och frigörelse. Ensamhetens labyrint, med sina subversiva idéer om mexikanskheten – la mexicanidad – som något universellt, fick enorm betydelse inte bara för yngre mexikanska författare, som Carlos Fuentes, utan för hela den moderna latinamerikanska kulturen. Den ekar i titeln till García Marquez Hundra år av ensamhet, och i chilenaren Roberto Bolanos kultroman De vilda detektiverna, som utspelar sig i Mexico City, finns formuleringar om en ”absolut mexikanskhet” som bottnar i insikten att livet i grunden styrs av en kvävande slumpmässighet. Det är en tanke djupt förbunden med Octavio Paz förståelse av den mexikanska ensamheten som, med hans egna ord: ”en form av föräldralöshet, en mörk visshet om att ha ryckts ur Helheten, ett intensivt sökande [för] att återfinna banden som förenade oss med allt skapat”.

Men Paz hämtade förstås inte sina idéer ur tomma intet. I själva verket kan man läsa hans essä som en, onekligen konstfull, sammanfattning av en filosofisk diskussion som vid det laget hade pågått i flera decennier. Den mexikanska revolutionen 1910, när diktatorn Porfirio Díaz störtades av en allians av bonderörelser och radikala oppositionella, blev alltså också början på ett sökande efter en ny kulturell identitet, som fick sitt ståtligaste uttryck hos tjugotalets muralmålare som Diego Rivera och José Clemente Orozco. I filosofin motsvarades det av en uppgörelse med artonhundratalets positivistiska framstegstro som ledde vidare i ett sökande efter de avskurna kulturella rötterna, till frågan om själva grunden för den nationella identiteten, la mexicanidad.

Den text som mer än någon annan satte tonen i den diskussionen var Samuel Ramos essä El perfíl del hombre y la cultura en México (på svenska: Människans och kulturens profil i Mexiko). Publicerad 1934 blev den själva urkällan för den tankeströmning som med tiden ledde fram till Octavio Paz labyrint. Ramos ofta citerade resonemang bygger på den tyske psykologen Alfred Adlers teorier och går ut på att den mexikanska karaktären bär på ett kulturellt mindervärdeskomplex, som visar sig i diverse kompenserande attityder – som till exempel tävlingsinstinkt, våldsfetischism och en uppblåst självhävdelse. Enligt Adlers teori uppstår mindervärdeskomplexet hos det lilla barnet när det jämför sig med sina föräldrar, och i Ramos nationalpsykologiska analys var det precis det som skedde för Mexikos del i samband med den spanska erövringen. Nationen föddes som den oäkta avkomman till en redan mogen civilisation, och historien har sedan dess mest stått för en bekräftelse på detta eviga underläge.

Samuel Ramos kollektivpsykologi träffade en känslig nerv i det postrevolutionära Mexiko, och i flera decennier sysslade den mexikanska idédebatten knappast med annat än att utveckla, fördjupa och vederlägga hans analys. Där Adler inte räckte till hämtades den teoretiska amunitionen så småningom från Freud och, framför allt, Sartre. Mexikanskhetens grundstämning av existentiell utsatthet koncentrerades för filosofen Emilio Uranga i begreppet ”zozobra” – ett ord som på svenska betyder ungefär oro eller obehag eller allmän dysterhet, men som för Uranga har att göra med den ständiga medvetenhet om slumpens och tillfälligheternas spel som genomsyrar den mexikanska erfarenheten och tar sig uttryck i obeslutsamhet eller rentav handlingsförlamning. Zozobran, förklarar Uranga, leder till melankoli, till känslor av sårbarhet och en benägenhet för indignation. Men också till den upplevelse av att vara utlämnad åt andras godtycke som utgör själva botten i det mexikanska mindervärdeskomplexet.

För mig låter det här närmast som någon form av posttraumatiskt tillstånd – och själva traumat, tycks alla överens om, består förstås i den spanska erövringen och koloniseringen. Octavio Paz ägnar ett helt kapitel i Ensamhetens labyrint åt att spåra den fysiska roten till denna kollektiva neuros, och landar för sin del i begreppet ”chingada” – ännu ett mångtydigt och dunkelt mexikanskt ord som kan betyda allt från att bli bedragen eller misslyckas till att bli våldtagen. Den folkliga stridsropet ”¡Viva México, hijos de la chingada!” (alltså: leve Mexiko, söner till la chingada!) avslöjar för Paz vad det handlar om: ”la chingada”, förklarar han med ett intrikat freudianskt, etymologiskt och historiskt resonemang, är ingen mindre än erövraren Hernán Cortés aztekiska hustru, La Malinche – ”den våldtagna” som i symbolisk mening hela den mexikanska nationen är ättlingar till.

Och just i detta paradoxala bejakande av underordningen blir den mexikanska erfarenheten universell och subversiv. När Octavio Paz fick Nobelpriset i litteratur 1990 var det i första hand för sin poesi. Med all rätt. Men jag undrar om inte hans essäer har haft minst lika stor, rentav större betydelse för den spanskamerikanska kulturella självbilden. I en senare essä utvecklar han sin syn på mexikanskhetens befriande potential till en tolkning av den latinamerikanska belägenheten som helhet. Latinamerikanen, skriver han, kan förverkliga en kosmopolitisk hållning som är omöjlig att uppnå i de dominerande kulturerna: ”Eftersom han befinner sig på en gång innanför och utanför den europeiska traditionen kan latinamerikanen se västerlandet som en totalitet till skillnad från en fransman, en tysk, en engelsman eller en italienare med deras oundvikligen provinsiella synsätt.” I det ljuset framstår vår europeiska överordning som en fattigdom, en brist på perspektiv. Vi är alla främlingar, alla barn till La Chingada. En del av oss vet bara än så länge inte om det.

Dan Jönsson, författare och essäist

Litteratur
Octavio Paz: Ensamhetens labyrint. Övers Irmgard Pingel/Lasse Söderberg. Brombergs, 1984.

Octavio Paz: Till analogins lov. Övers Lasse Söderberg. Ellerströms, 2020.

Carlos Alberto Sanchez och Robert Eli Sanchez (red): Mexican Philosophy in the 20th Century. Oxford New Histories of Philosophy 2017.