Hallå där! Kan jag få din uppmärksamhet i tio minuter?

Kommer ni ihåg när orden "du vill bara ha uppmärksamhet" sågs som en förolämpning? Det var tider det! Poeten och psykoanalytikern Ulf Karl Olov Nilsson reflekterar över uppmärksamhetens nya betydelse.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.

”Man vill bli älskad, i brist därpå beundrad, i brist därpå fruktad, i brist därpå avskydd och föraktad.” Så lyder en berömd rad i Hjalmar Söderbergs roman Doktor Glas. Vi kan lägga märke till att Doktor Glas lilla uppräkning egentligen utgör en i uppskattning fallande skala över olika sätt att bli uppmärksammad. Kan man inte vara bäst kan man åtminstone bli bäst på att vara sämst; och att vara avskydd och föraktad är i alla fall bättre än att vara bortglömd och ignorerad tycks han mena. Det förstår man inte minst när man ser att citatet fortsätter med följande rader: ”Man vill ingiva människorna något slags känsla. Själen ryser för tomrummet och vill ha kontakt till varje pris som helst.”

"Doktor Glas" kom ut 1905 men nuförtiden verkar detta gälla i än högre grad. Ansträngningarna för att väcka intresse tar sig alltmer drastiska uttryck i denna tid av stenhård uppmärksamhetskonkurrens. Ja, när började alla längta efter att vara kända hela tiden? Eller har det alltid varit så? Nä, knappast jämnt och knappast överallt och knappast lika mycket och knappast på det här sättet, vill man inskärpa. Ty med individens egna publiceringsmöjligheter på sociala medier blir – som vi alla vet och måhända hört till leda – kampen om andras uppmärksamhet märkbar och mätbar och självklar och jämförbar på ett historiskt nytt sätt. Och dessutom utbrett i folklager som helt enkelt aldrig tidigare funderat över saken.

Kom ni ihåg när uttrycket ”Du vill bara ha uppmärksamhet” kunde användas som ett skällsord. Det var tider det! Vem skulle idag säga något sånt om en hat-tweet på twitter, ett spektakulärt politiskt utspel eller när en influencer målar läpparna i fluorescerande guld. Det vore som att klaga på att en reklambyrå vill väcka intresse. Ett ”Du-vill-bara-ha-uppmärksamhet” skulle mötas av en oförstående blick och kommentaren: ”Eh, ja, det klart jag vill. Det är ju vad det hela går ut på.” Det som tidigare var skamfullt i beteendet har blivit oförblommerat eftersträvansvärt.

Och om vi följer Dr Glas regredierande lista baklänges och betraktar uppmärksamhetssträvanden som den kärleksönskan de i grunden är så visar det sig att det inte heller är skamligt att avslöja att man lever i ett romantiskt och sexuellt bristtillstånd. Det visar om inte annat dating-programmen på teve. För trettio år sedan däremot skulle knappast någon yppa att man lagt ut en kontaktannons.

Men det är inte bara vi som slåss om andras uppmärksamhet. Kampen är rentav ännu tuffare från andra hållet, betänk alla rent ofattbara krafter som slåss om vårt intresse, alla informationsmängder som vi måste välja bort, alla som vill värva oss, sälja oss, köpa oss, sälja sig till oss.

Det är därför inte konstigt att det är just på distraktionens och koncentrationssvårigheternas område som de psykologiska diagnoserna epidemiskt breder ut sig. De själsliga åkommor som ökar mest handlar i princip samtliga om frågor som har med uppmärksamhet att göra, som i bokstavsdiagnoserna ADHD och ADD, där första versala A och D betyder ”attention deficit”, vilket på svenska brukar översättas med uppmärksamhetsstörning; men vi har också den sociala fobins rädsla för uppmärksamhet, vi har människor med utmattningsdepression och kroniskt trötthetssyndrom som helt enkelt inte orkar med flödet länge; vi har de bokstavligen avskärmade hemmasittande barnen som vägrar gå till skolan; vi har bipolaritetens pendlande mellan att försöka att ta in allt och den överhettade kortslutningen, och vi har demensen som en sista avstängningsknapp och flykt in i glömskan. Vad är detta om inte individens försök att hantera sinnesintryck, fördela ymnigheten, alternativt oförmågan att göra just det.

Något vi kanske inte alltid tänker på är att det tycks löpa två slags uppmärksamhetsverksamheter bredvid varandra. Dels en avsiktlig och medveten uppmärksamhet där vi vet vad som intresserar oss och vet vart vi riktar oss. Men vårt nattliga drömliv avslöjar samtidigt en parallell och liksom inofficiell informationsuppsamling, där vi noterar saker utan att veta om det och utan att ens förstå syftet med det.

I drömmar ser vi ofta detaljer från dagen innan som vi inte ens vet att vi lagt märke till. Varför drömmer jag om färgen på min chefs skor, varför sysselsätter sig min dröm så intensivt med den där kommentaren eller blicken som jag i vaket tillstånd inte ens noterade? Det tycks alltså vara så att vi minns saker som vi själva inte medvetet uppmärksammat.

Sigmund Freud försökte med sin drömteori och sin psykoanalytiska metod just närma sig drömmens inofficiella uppmärksamhet. Inte bara skulle patienten associera fritt under sessionerna, psykoanalytikern själv skulle också lyssna med vad Freud kallade ”en jämnt svävande uppmärksamhet”. Det var Freuds försök att hålla sinnet öppet, att undvika att bara hitta det han sökte eller redan visste. Vetskapen om exakt vad man ska vara uppmärksam på kan ju i värsta fall vara ett sätt att inte vara uppmärksam – nämligen på allt det andra. Dessutom skulle psykoanalytikern vara tyst och disciplinerat hålla tillbaka sina förklaringsförsök; ja, tänk vad ofta anledningen till att någon börjar förklara någonting är rädslan för att bli överraskad.

Hur går det till när vi observerar just en specifik sak men inte den andra? Varför går det ibland att dela sin uppmärksamhet och alternera fokus medan det andra gånger tycks fullkomligt omöjligt? Varför lägger vi märke till just det vi lägger märke till? Hur mycket har det med objekten att göra och hur mycket med vår perception? Det psykologin kallar för kognitivt bias eller kognitiv partiskhet – alltså att händelser tolkas utifrån individens förutfattade verklighet – gäller inte bara grupper och individer utan egentligen också varje enskilt sinnestillstånd, den hungrige ser exempelvis på världen på ett väldigt annorlunda sätt än den som är mätt. Ja, blir man inte nästan galen av att tänka kring uppmärksamhet. Man befinner sig ju ofrånkomligen inuti någonting man vill betrakta på avstånd. Att leta efter uppmärksamhet är ju ofrånkomligen ett meta-sökande, ett sökande efter sökandets väsen.

Själv drar jag mig till minnes ett tillfälle när min äldste son just lärt sig sjunga ”Blinka lilla stjärna” med hög och tydlig två-årsröst. En kristallklar kväll pekade han på en briljant stjärnhimmel och frågade var stjärnan fanns. Jag svarade givetvis att det fanns jättemånga stjärnor, att dom fanns överallt på hela himlen. Men han såg inte alls nöjd ut utan upprepade sin fråga: ”Var är stjärnan?” Varpå jag pekade på en enda, den starkast lysande, av de ungefär femtusen stjärnor man lär kunna se från jorden med blotta ögat och sa, ”där är den, stjärnan”. Och se, det svaret gillade han.

Det var alltså själva mängden som var problemet. En enda utpekad stjärna gav fokus.

Och det var väl bra. Om man inte tänker för mycket på de fyratusen niohundranittionio stjärnor han inte såg. Uppmärksamhetens pris.

Ulf Karl Olov Nilsson, författare, psykolog, översättare med mera