Bokförvandlingar 1: Ljudboken är inte sämre än den tryckta – utan någonting helt annat

När den enskilda berättelsen försvinner, försvinner kanske också möjligheten till verklig förståelse och inlevelse, menar psykologen och författaren Ulf Karl Olov Nilsson i den här essän. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.Vad har egentligen skett med det enskilda fallet i psykologin? Fallbeskrivningarna som var en given del av psykiatrin och psykoanalysen under 1800- och 1900-talet för nuförtiden en tynande tillvaro.I psykoanalysens barndom presenterade Joseph Breuer och Freud fem fallbeskrivningar i Studier över hysteri från 1895 där patienten Anna O. myntade för psykoanalysen odödliga uttryck som ”talkur” och ”skorstensfejning”. Under följande decennier skrev Freud sina egna fem stora fallbeskrivningar, Dora, Lille Hans, Råttmannen, Senatspresident Schreber och Vargmannen, varav han förvisso aldrig träffade Schreber, endast läste hans självbiografi. Ryske Aleksander Lurias fallstudier Mannen med det obegränsade minnet och Mannen vars värld slogs i spillror tillhör den neuropsykologiska fallbeskrivningens klassiker, en genre som Oliver Sacks vidareutvecklade i flera böcker som En antropolog på Mars och Mannen som förväxlade sin hustru med en hatt. Andra fall som gått till historien är Charcots berömda hysterika Blanche Wittman och Marguerite Sechehayes psykotiska Reinée.Psykologiska fallbeskrivningar har en påfallande likhet med litteratur, Freud klagade på att hans fall var så lika romaner, Alexander Luria påminner inte så lite om Jorge Luis Borges och Oliver Sacks kallades en gång elakt ”Mannen som förväxlade sina patienter med en litterär karriär”. Ja, faran med att exploatera den andres, ofta en kvinnas, lidande är uppenbar och alldeles för många övertramp har skett. Freud medgav fallstudiens etiska dilemma men försvarade dess nödvändighet, som här förunderligt brutalt i ett brev till Oskar Pfister: ”Diskretion är oförenligt med en tillfredsställande beskrivning av analysen; för att beskriva den måste man vara skrupelfri, bedra, bete sig som en konstnär som köper färger för sin hustrus hushållspengar eller eldar med sina möbler för att hålla ateljén varm för sin modell.”I psykoanalytiska artiklar nuförtiden har fallstudien ersatts av det vi kan kalla för vinjetter. Istället för en grundlig beskrivning av en patient ges en liten scen eller ett utsnitt ur en terapi som exempel för att utveckla ett tema. Och dagens psykiatriska artiklar – forskningsrapporterna i de referentgranskade tidskrifterna – är i princip oläsbara för lekmän och innehåller nästan bara statistik, diagram och sammanfattningar om vilka mediciner eller behandlingsmetoder som fungerat mer eller mindre bra. Några individuella fallbeskrivningar finns knappast längre, den personliga rösten är utrangerad, och fallen samlade i grupper eller kluster.Den individuella röstens sorti ser vi också i den allmänna utbredningen av torftiga enkäter med flervalsalternativ. Frågeformulären med flerval är den öppna frågans motsats. Vi finner dessa stelbenta enkäter i allt från psykiatriska bedömningar till arbetsintervjuer, public management-influerade medarbetarformulär, surveyundersökningar och likriktade kvartssamtal för skol- och förskolebarn. ”Har du någonsin ljugit?” fick min 20-årige son nyligen som fråga i en arbetsintervju med svarsalternativen ”ja”, ”nej” och ”vet inte”. Samme son fick som fyra-åring frågan ”Vad tycker du om förskolans personal?” och svarade resolut genom att kryssa i ansiktet med ledsen mun och vägrade prata mer om saken.Ett problem när barn får flervalsfrågor är att de tror att det finns ett korrekt svar och att de andra är felaktiga. Vilket på sätt och vis stämmer eftersom skolan självklart önskar att alla ska vara nöjda. Likadant försöker också den vård- eller arbetssökande regelmässigt att klura ut vad läkaren eller arbetsgivaren önskar höra. Förutom att manualer och enkäter ofta är generande lättsinnigt formulerade är dess blinda fläck att de regelmässigt missar det sammanhang de är ställda i. I depressionsformuläret Beck Depression Inventory ställs exempelvis en person som sökt psykiatrisk hjälp inför att välja mellan ett av dessa fyra alternativ:Jag tycker inte att jag blir bestraffadJag tror att jag kanske blir bestraffadJag förväntar mig att bli bestraffadJag känner att jag nu blir bestraffadJag tvivlar på att enkätförfattaren tänkt på att det sista alternativet ”Jag känner att jag nu blir bestraffad” för ett känsligt öra kan tyda på att själva enkäten som sådan är en bestraffning. Eller att frågan hotfullt framställer den psykiatriska behandlingen som en potentiell bestraffning.Att svara på en enkät är att underkasta sig en ordning och en eventuell protest eller vägran från patientens sida innebär risk att bli utan hjälp. Många är vi som velat vara upproriska inför en korkad enkät, men inte haft modet av rädsla för att det skulle straffa sig. För att våga krävs antingen att man ingenting alls har att förlora eller att man är benhårt övertygad om sitt eget värde. Som i följande anekdot när ovan nämnde Alexander Luria 1962 försökte rehabilitera den notoriskt rebelliske nobelpristagaren i fysik, Lev Landau, som blev svårt hjärnskadad efter en bilolycka: När Luria bad honom rita en cirkel tecknade Landau ett kryss och när han blev ombedd att rita ett kryss tecknade han en cirkel. När Luria till sist sa: ”Landau, varför gör ni inte som jag säger? svarade nobelpristagaren: ”Då skulle ni kanske tro att jag blivit mentalt störd.”Flervalsfrågorna är en effekt av två saker: psykiatrins tidsbrist och önskan om kvantifierbara resultat. Men med det kvantitativa försvinner också en kvalitativ aspekt. I värsta fall blir det som om att räkna antalet tangentnedslag per minut i en pianokonsert av Mozart – man missar allt det väsentliga.I den utförliga fallbeskrivningen finns det plats för detaljerna, komplexiteten och nyanserna och därmed både inlevelse och analys. Fallstudien kan ses som en intellektuell motor för hypoteser och teorier. Försvinnandet av fallbeskrivningen inom psykologin är, vill jag hävda, också det moderna livets sätt att blunda för sorg och mänsklig tragedi. Det enskilda fallets stora forskningsmässiga nackdel är strikt numerärt: det är ju bara ett. Men det är också dess mänskliga fördel. En enskild människas olyckliga öde berör oss märkligt nog mer än ett stapeldiagram över femtontusen, det ser vi exempel på varje dag.Ulf Karl Olov Nilsson, psykolog och författare

10 Nov 20219min

Vi kommer att kunna skydda våra barn från allvarliga sjukdomar, men med samma teknik ta död på hela djurarter. Farshid Jalalvand tycker att det är hög tid att börja ta genredigeringen på allvar. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Den här essän sändes första gången 2017.Jag blir alltid lika förvånad när jag hör talas om människor som tror på teorin om intelligent design. Även om man skulle acceptera hypotesen att människan skapats av en gudom borde vår dåligt utformade kropp undanröja alla tankar på att den designades på ett smart sätt.Tänk bara på vårt stora huvud. Vår oproportionerligt stora hjärna har gett upphov till en enorm skalle som orsakat otaliga komplikationer vid födslar genom alla tider. Utöver det besitter hjärnan en värdelös kombination av egenskaper som gör den på samma gång känslig för skador och oförmögen att läka särskilt bra. Vårt immunförsvar flippar allt som oftast ut och attackerar våra egna vävnader. Herregud, vår opraktiskt svaga kropp måste vara totalt avstängd en tredjedel av tiden för att ens kunna fungera normalt. Och vi ska inte ens nämna tala om testiklarnas utsatta placering.Det jag försöker säga är att det finns utrymme för förbättringar. Om du hade haft makt att förändra din biologi, hade du gjort det? Finns det förbättringar du hade infört? Defekter du hade tagit bort? Vad skulle en verkligt intelligent skapare skapa om hen kunde styra evolutionen? Hur hade du skapat den perfekta människan?Dessa frågeställningar som tidigare tillhörde filosofins teoretiska sfär har blivit en praktisk angelägenhet på grund av en ny genredigeringsteknik kallad CRISPR. Det är mycket viktigt, rent av brådskande, att vi som samhälle diskuterar vår nyfunna genförändrande makt. För som en av teknikens skapare Jennifer Doudna skriver i sin bok ”Sprickan i skapelsen”: genredigeringsrevolutionen håller på att utspela sig bakom ryggen på människorna den kommer att påverka.Gener som tillhör en viss art kan med små medel överföras till andra organismerGenredigeringsforskningen har gjort framsteg i en rasande fart de senaste fem åren. Både lagstiftningen och allmänheten har hamnat på efterkälken. Men makten som CRISPR bär är så stor att den måste underställas demokratin. Demokratisering av forskning kräver intresse och förståelse hos allmänheten. Intresse och förståelse kräver avmystifiering av ämnen som vid första anblick kan verka ogenomträngbara. Och det vore mig främmande att kritisera andra forskares system för att namnge saker men något säger mig att Clustered Regularly Interspaced Short Palindromic Repeats kan verka avskräckande för lekmän, även om förkortningen CRISPR är lite mer sympatiskt. Hade man idag velat ge ett mer passande namn till teknologin hade man kunnat kalla den GenGeneratorn – eller, Easy DNA Förändri-fy – eller, varför inte det mer skräckinjagande: Artutplånaren. Teknologin är nämligen alla de sakerna samtidigt.Vad kan CRISPR göra då? Kortfattat kan man säga att den har gjort genredigering av alla organismer exponentiellt billigare och lättare. I laboratorier kan man nu mycket enkelt klippa och klistra in gener i människors, djurs och växters arvsmassa. Växtförädling som tidigare kunde ta tusentals år genom korsbefruktningar kan man åstadkomma på ett par dagar. Gener som tillhör en viss art kan med små medel överföras till andra organismer – jag hade enkelt kunna skapa grönlysande människoceller genom att klippa in en manetgen vid namn GFP i dess arvsmassa.Forskare har skapat tomater som inte ruttnar på månader, grödor som klarar av torka, myggor som inte kan smitta med malaria och ultramuskulösa hundar till polis och militär. Man har, i provrör, åtgärdat de avvikelser i DNA som orsakar genetiska sjukdomar som cystisk fibros, sicklecellanemi och Huntingtons. Man har också kunnat klippa om friska cellers DNA så att de blir både motståndskraftiga mot HIV och aggressivare mot tumörceller. Kliniska prövningar har redan påbörjats för att utreda CRISPRs effekt i cancerbehandlingar.Men teknologin har också mer destruktiva tillämpningsområden. Kombinerar man CRISPR med ett fenomen som kallas ”gendrivare” kan man minera organismers arvsmassa med en genetisk bomb som kan utplåna hela arter från jordens yta. Detta har redan bevisats fungera med bananflugor i laboratorier. Vi kan, om vi vill, få helt myggfria somrar hädanefter.Eller, i fel händer, utplåning av livsviktiga pollinerande bin.Vad sägs om genredigerade barn som inte kan bli feta, har bättre minne, lever längre och är mer uthålliga?Det mest kontroversiella tillämpningsområdet för CRISPR är förändringar av mänskliga könsceller. Detta ägnar Doudna hela sista delen av boken åt. Man kan, i princip, skapa provrörsbefruktade mänskliga embryon, förändra de genetiskt hur man vill i laboratorier, och sen föra in dem till en kvinnas livmoder för att producera ett designerbarn.Så den egentliga frågan är inte - som jag tidigare lät er tro - ”hade du förändrat din egen biologi om du hade haft makten?”. Den egentliga frågan är: hade du förändrat dina ättlingars biologi om du kunde?De flesta bedömare är överens om att tekniken, om den börjar tillämpas på könsceller, initialt kommer användas för att förhindra foster från att få ärftliga sjukdomar som föräldrarna har anlag för. Saker som Huntingtons, cystisk fibros, och så vidare. Inget ont i det. Men det finns ingen glasklar definition av vad en sjukdom är och kroppens funktioner är mångfacetterade. Vissa genetiska förändringar som kan förebygga sjukdom snuddar vid gränsen till saker som är till gagn i vardagen. Vad sägs om genredigerade barn som inte kan bli feta, har bättre minne, lever längre och är mer uthålliga? Jag vet att tanken är motbjudande till en början, men om man tänker igenom det lite tvingas man nyansera sig. Rent rationellt är det bara en förlängning av vad de flesta föräldrar redan försöker åstadkomma för sig själva och sina barn med icke-genetiska medel. Man kan - utan att fälla en moralisk dom över samtiden - ändå fastslå att status, kost, fitness och prestation har centrala roller i vår kultur. Blir människors strävan att deras barn ska vara friska och ha bra förutsättningar bara moraliskt förkastligt när den förflyttar sig till det genetiska planet? Man måste fråga sig: är det fel att önska dessa saker för sina barn, eller är det bara fel att åstadkomma det effektivt?kommer en värld växa fram där befolkningen i de rika delarna är befriade från genetiska sjukdomar och är funktionellt förstärkta jämfört med resten?Men det är nu man påminns om Immanuel Kants kategoriska imperativ: ”handla endast efter den maxim, om vilken du samtidigt kan vilja, att den skall bli allmän lag”. En sak som vidrörs kort i boken ”Sprickan i skapelsen”, men som jag önskar det hade avsatts mer utrymme till, är frågan om jämlikhet.Låt oss säga att människor – efter en initial skepsis som medföljer alla nya teknologier – tar till sig tanken på genredigerade foster. Alla kommer inte ha råd. Kommer vi då se framväxten av en ekonomisk överklass som förstärker sig genetiskt för all framtid? Eller om tekniken blir billigare och rika länder gör den allmänt tillgänglig för alla sina medborgare – kommer människor känna sig tvungna att genredigera sina barn för att inte missgynna dem i förhållande till andra? Eller kommer en värld växa fram där befolkningen i de rika delarna är befriade från genetiska sjukdomar och är funktionellt förstärkta jämfört med resten? På vilket sätt hade det påverkat de myriader av sociala frågor som vi brottas med idag? Hade vi rent av kunnat artificiellt skapa flera samtidigt levande människoarter? Vilken hierarki hade ersatt den nuvarande?Frågan är hur en intelligent varelse med sinne för design och fingret på styrknappen förhåller sig till dessa möjliga scenarier. Det är hög tid att börja bestämma sig.Farshid Jalalvand, forskare i klinisk mikrobiologi

9 Nov 20219min

Vad är det för berättelse som syns på bokens sidor? Den som lämnat tydliga spår efter sig i form av kaffefläckar, bokmärken och sandkorn. Henrik Nilsson funderar på de livsöden som passerat bokens sidor. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.En gång köpte jag en begagnad bok på Tjuvarnas marknad i Lissabon. Det var en varm oktoberdag och höstregnen hade ännu inte börjat falla. Jag slog mig ner på en parkbänk med utsikt över folkvimlet för att öppna det slitna exemplaret av den portugisiske poeten Ruy Belos samlade dikter. På försättsbladet hade den tidigare ägaren skrivit sitt långa namn i klarblått bläck. Längre ner fanns ett sidnummer antecknat med blyerts. Jag slog upp det och hittade ett par diktrader som strukits för: ”Jag vet inte vad jag borde göra / bara att jag borde göra det jag inte vet.”När jag bläddrade vidare upptäckte jag att boken var full av understrykningar, förkryssade dikter och egna dedikationer som hon, den tidigare läsaren, gjort till personer som tydligen stod henne nära. Särskilt många dikter hade hon tillägnat en viss Ricardo. Men en av dem hade uppenbarligen fått en särskild innebörd, för bredvid titeln hade hon kort och gott skrivit: ”Till mig själv.” När jag slog ihop boken hade många frågor väckts om vilka krokiga vägar den tagit för att nå fram till mig. Och lika mycket som jag tänkte på poeten Ruy Belo som skrivit dikterna, tänkte jag på bokens tidigare ägare.En av anledningarna till att jag tycker om att köpa och läsa begagnade böcker är just de spår som tidigare läsare lämnat. Sådana böcker ingår inte bara i en litterär tradition, utan har också haft en högst konkret plats i en annan människas liv – eller rent av i en hel skara läsares liv. Ibland kan det röra sig om minimala spår; en namnteckning, ett ortsnamn eller ett hundöra som vittnar om en läsning som aldrig slutfördes. Det gamla systemet som tidigare fanns i biblioteksböcker, där återlämningsdatumet stämplades på ett litet extra blad med kolumner, kan vara nog för att sätta fantasin i rörelse. Jag lånar en roman av Selma Lagerlöf och förflyttar mig ryckvist bakåt i tiden. Regnade det mycket den där novemberdagen 1984 när någon slog upp Jerusalem? Hur kan fåglarna och insekterna ha låtit i trädgården där någon läste det första kapitlet i mitten av juni 1976, med en bringare hallonsaft på bordet framför sig? Vad fick dessa personer att låna just denna bok, just dessa dagar?När jag nyligen läste Marcel Proust, upptäckte jag att någon strukit för en passage i Swanns värld som jag tycker mycket om – den där berättaren för ett resonemang om de otaliga dofter som brukade fylla vissa ”lantliga rum” i hans barndoms Combray, dofter som med Prousts ord ”ännu var präglade av naturen och färgade av väderleken liksom de kringliggande ängarnas doft, men som likväl fått en mänsklig och instängd inomhusprägel, likt ett slags utsökt, genomskinligt gelé av årets alla frukter vilka flyttats från trädgården in i skåpen”. När jag läser detta stycke tänker jag på den lantliga doften i min egen mormors hus i Södra Rörum, vars beståndsdelar aldrig skulle kunna brytas ner och definieras men som sammanlagt ändå bildar ett omisskännligt barndomsminne som åren ännu inte har skingrat. På vilka sätt kan doften i de lantliga rummen i en fransk småstad under det sena artonhundratalet ha skilt sig från doften i de lantliga rum som jag själv kände på den skånska landsbygden ett sekel senare? Och den okände läsaren som tidigare ägt mitt exemplar av boken, hon som strukit för raderna om dofterna i Combray – vilka associationer till lantliga rum kan hennes läsning ha väckt och hur skiljer de sig från mina minnen?Förr i tiden var det vanligt att husets bibel fungerade som ett slags hemarkiv, där man stack in viktiga dokument mellan sidorna och prydligt antecknade familjeförhållanden längst fram. Om en eldsvåda bröt ut, räddade man på så vis inte bara den heliga skriften undan lågorna utan också hushållets viktigaste papper – det är något som många antikvariatsägare har fått erfara. Idag är spåren av liv som vi lämnar efter oss i böcker inte lika koncentrerade till en viss titel, men för den som är uppmärksam finns de överallt. En del av oss skriver in våra namn längst fram i böckerna som i äldre tiders hotelliggare: här slår vi upp vårt bagage, hänger upp våra kläder på galgarna i garderoben. Här stannar vi en tid – tills det är dags för nästa gäst att ta över rummet som varit vårt.Det är lätt att bläddra förbi dem, men lägg märke till kafferingarnas halvcirklar över sidorna, de flottiga fingrarnas avtryck, de sena kvällarnas vinfläckar, sidorna som buktar efter plötsliga sommarregn. Myggan som inte hann ut innan den tjocka romanen slogs igen och sandkornen som blev kvar i en diktsamling efter en sysslolös dag på stranden. För att inte tala om alla bokmärken: pressade blåklockor och björklöv, boardingkort och inträdesbiljetter. Fast det är tunt och oansenligt är bokmärket egentligen ett av de mest radikala föremål man kan tänka sig. Det är ingenting mindre än en gränslinje mellan den här världen och den andra – den värld som utspelar sig i romanerna och novellerna. När vi lägger in bokmärket mellan sidorna hejdas livet där inne; Anna Karenina stannar upp på tågperrongen, Odysseus förlänger sin tid på Kalypsos ö och Scheherazade får pusta ut mellan sagorna.Men inte bara främmande läsare lämnar spår efter sig. De finns också i böcker som vi ärver, lånar eller får i present. Efter att en vän till mig gick bort i tidig ålder fick några av oss som kände honom välja var sin bok ur hans hylla och behålla som ett minne. Jag valde en pocketutgåva i original av Albert Camus roman Pesten. Kan den ha följt med min vän på den resa till Algeriet han gjorde i tjugoårsåldern? Kanske har mitt exemplar en gång legat på ett nattduksbord på ett pensionat i Alger? När jag öppnar boken och för upp den mot ansiktet luktar den bara anonymt och fullproppat antikvariat – inte saltstänk från båtresan över Medelhavet, inte myntate från hamnstadens kaféer. Men jag skulle kunna lära mig finska – det som var min väns modersmål – genom alla de franska ord han strukit under och försett med förklaringar i marginalen. Bevisen dröjer sig kvar i tunna blyertsanteckningar: här levde och läste en människa.Ju mer jag tänker på saken, desto mer inser jag att det alltid funnits en andra, hemlig läsare i mig. En läsare som registrerat orden på sidorna, handlingen i novellerna, gestalterna i romanerna – men som egentligen sökt något annat. Vad? Kanske ett meddelande bortom meddelandena – som i de där spionfilmerna där en mikrofilm eller en kodnyckel har gömts i lönnfacket mitt i en bok. En avgörande ledtråd, inte till författarens berättelse – utan till berättelsen om den tidigare läsare jag själv en dag kommer att bli.Henrik Nilsson, författare och essäist

8 Nov 20219min

Hur ska vi leva efter den stora klimatomställningen - och varför? Den sortens existentiella frågor är märkligt frånvarande i klimatdebatten. Lena Andersson prövar ut en sådan framtidsvision. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. Världen är enig om att vi måste ställa om, och det skyndsamt. Världen är också full av förslag på hur det ska gå till. Man byter ut energislag och blir vegetarian, upphör att konsumera allt onödigt, slutar flyga och köra fossilbil. Det låter sig sägas, och sägs hela tiden, men det är svårt att se hur det ska gå till, eller nå behövlig effekt, utan att vi först inrättar ett styrelseskick där det inte längre är tillåtet att påverka utomhustemperaturen. Så låt oss prova det här i Obs, och se vart det bär hän.I vårt hittillsvarande styrelseskick utgör lagarna spelregler för samhällslivet, men inte mål för det. Ett samhälle byggt på mål är väsensskilt från ett byggt på spelregler. De planekonomiska folkdemokratierna satte upp mål, samt femårsplaner för deras förverkligande. Liberala demokratier har principer, samt spelregler för marknaden. Mål hör ihop med planer, principer med spelregler. Är då ambitionerna gällande den globala uppvärmningen ett mål eller en princip? Med tanke på att det allt överskuggande målet redan är satt, nollutsläpp, behövs planekonomisk klimatdemokrati bara fram till dess att det är uppfyllt. För att komma dit måste alla utsläppare ställa sig i detta statliga måls tjänst, och produktion och konsumtion styras av målet. Men därefter kan vi åter komma till vila under principer och spelregler. Kan klimatet vara rättighetsinnehavare? Så måste vi förstå det. Ty när målet är nått övergår det i en princip, som blir ett fundament för styrelseskicket. Man får i vårt styrelseskick till exempel inte ha ihjäl varandra. Det är en princip som inte tillåter graderingar. Så när nollutsläpp blivit ett fundament för stat och samhällsliv är det också att betrakta som rättighet. Men vems rätt? Kan klimatet vara rättighetsinnehavare? Så måste vi förstå det. Och klimatet bör vi förstå som Parisavtalets temperaturmål, satt av politiker utifrån deras värdering av vetenskapliga prognoser.Vi kan således formulera saken som att det är den globala utomhustemperaturen som ges rätten att förbli där den är, en rätt gentemot vilken människorna samtidigt får en plikt. Något som sällan diskuteras är vilka avvägningar mellan olika värden som behöver göras. Avvägningarna presenteras som om vi valde mellan att skräpa ner på gatorna eller att stoppa skräpet i en papperskorg. Det är oerhört fräckt, för valet har ingen likhet med något så trivialt och självklart, ingen likhet alls med att sluta vara slapp och slarvig. Världens välstånd har inte skapats genom slapphet och slarv. En som funderat mycket på frågan är idéhistorikern Klas Grinell. I sin bok "Eudaimonia – om det goda livet i klimatomställningens tid" talar han klarspråk om vad den kommer att innebära. Det är fasaväckande läsning, även om klarspråket hedrar honom. Eudaimonia är grekiska och brukar översättas med lycka. Grinell vidgar betydelsen till "ett gott liv", eller ännu hellre "mänsklig blomstring". Han menar att den klimatvänliga tillvaron inledningsvis kommer att präglas av sorg över det som går förlorat, ungefär som när en alkoholist i ett tolvstegsprogram måste acceptera sorgen i att inte få dricka. Ständigt dessa verkliga behov! Men när vi övergett vårt nuvarande överflöd för en mer autentisk livsföring kommer vi så småningom märka att det inte bara är ett gott utan ett blomstrande liv. Vägen dit ska gå genom Aristoteles tänkande och blomstringen ska inträffa genom att vi avskaffar tillväxten men inte dynamiken, individualismen men inte rätten till åsiktsmotsättningar, kapitalismen men inte marknaden (kanske är det bondens marknad författaren tänker på). Någon stagnation ska inte bli fallet, men väl ett andligt välstånd där "människors och hushålls verkliga behov" är i centrum.Ständigt dessa verkliga behov! Verkliga behov betyder basbehov och de är inte verkligare än andra mänskliga behov, utan är de behov som äger rum på överlevnadsnivån. Människan kan och vill dock mer än ren överlevnad. I den stund hon fått basbehoven tillfredsställda sätter hon ofelbart siktet mot högre behov, som är lika naturliga för henne men på en mer sammansatt och avancerad nivå. Vi påminns i boken om att Aristoteles ansåg att människans natur är vad den är, och om att besinning och måtta är aristoteliska dygder. Likväl manas vi till "omstörtande förändringar", eftersom läget är akut. Hela vårt samhälle som vi känner det måste förändras i grunden, allt behöver störtas i gruset. Inför denna olustiga revolution ansluter sig författaren till den anmärkningsvärda uppfattningen att skillnaden i livslängd mellan olika människor ska ses som "strukturellt våld". Han fäller det uppseendeväckande omdömet att den liberala rättsstatens verksamhet är att betrakta som våldshandlingar syftande till att upprätthålla "våra privilegier". Vidare undrar han om inte alla på jorden borde vara med och fatta beslut i de globala företagen, eftersom alla påverkas av dem. Det ger en icke obetydlig försmak av diktatur, även om det här kallas folkstyre, förnuft och klokhet. Ty när naturen fått veto kan inga produktiva tankar tänkas. Sedan omvälvningen genomförts ska vi inte köpa utan göra själva. Tillsammans ska vi tillverka våra egna möbler, odla vår potatis och sticka våra egna sockar. Vi ska ha gemensam odling och livsmedelproduktion i bostadsområdena, gemensamma kök, gemensamma ateljéer och verkstäder. Vi ska filosofera och kontemplera. Livsmeningen ska komma ur denna gemenskap, med matlag, vandringar och yoga.Det låter faktiskt som att död genom uppvärmning vore att föredra.En sak står klar, livet i det nya samhället blir inte bara materiellt stagnerat, utan också själsligt utarmat. Ty när naturen fått veto kan inga produktiva tankar tänkas. När utvecklingen bort från basbehovsnivån förbjudits är människan tvingad till passivitet, för så fort hon strävar mot sin fulla potential kommer naturens rättigheter att kränkas. Så här står vi nu igen, med samma gamla totalitära dröm om kontroll som alltid gör sig påmind när mänskligheten ska möta en förmodad kris. Varje gång drömmen har prövats har den krävt förtryck och ett fullkomligt undertryckande av vår egen natur, den som våra nuvarande rättigheter är grundade i, och som Aristoteles ständigt utgick från.Ett vanligt argument i klimatdebatten är att vårt liberala och kapitalistiska system har gjort bankrutt. Det visar sig inte bara i den engradiga temperaturökningen sedan 1860-talet, utan också i att vi lever i en värld där, som Klas Grinell skriver, "en handfull vita män äger mer än vad hälften av alla människor på jorden sammantaget har". Det hör kanske till en annan essä, men nog är det märkligt att det på detta sätt går bra att i förbifarten peka ut en ansvarig grupp genom dess utseendemässiga kännetecken, när samma sak skulle innebära social död och evigt stigma om det yttrades om andra grupper. Att skylla allt på judarna är en sport för kretiner, som faktiskt har fått hård konkurrens av sporten att skylla allt, inklusive utomhustemperaturen, på "de vita männen". Lena Andersson

2 Nov 20219min

Det kompakta mörker som en gång ramade in vår tillvaro har för de flesta ersatts av ett ständigt, konstgjort ljus. Vad har det gjort med oss? Det frågar sig poeten Erik Lindman Mata i denna essä. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Hur var det egentligen, vid det förra sekelskiftet, att vänta ut den gamla tidens ljus och bländas av det nya? Vi kan tänka oss en diptyk – två bilder bredvid varandra. Fotogenlampan, utgångspunkten, är den första bilden. Den elektriska belysningen, resmålet, är den andra. Ett mörkt Stockholm, sparsamt upplyst av några få oljelampor, ställd mot vår tids ständigt lysande stad, fylld av skärmar, gatubelysning och elektricitet. Människan tycks vid slutet av 1800-talet ha stått inför en grundläggande, taktil konflikt, den mellan elden och elektriciteten. Man ser framför sig hur stearinljuset dör ut, precis när lampan tänds. I det här fallet är dessutom inte väntan på det gamlas utslocknande enbart en metafor. Det hör nämligen till stearinljusens egenhet att de är dömda att brinna ut. Till skillnad från det elektriska ljuset medför stearinljuset en överblickbar väntan. Det förefaller liksom redan från början vara utmätt, medan elektriciteten tycks pågå i det oändliga. Den här konflikten mellan eld och elektricitet hittar man också i Magnus Florins bok Lykttändaren. Där undersöker Florin alla de sorters ljus som återfinns hos August Strindberg, både som taktil rekvisita och som lysande metaforer. Och ljusen hos Strindberg är många. Vem är i besittning av elden och ljuset? ”I Fadren”, skriver Florin till exempel, ”sammanhänger kontrollen över lampan med makt – vem är i besittning av elden och ljuset?”. Man kan alltså tänka sig, att övergången till en annan sorts ljus inte bara hotar elden, utan också den som kontrollerade den. Läser man i stället det ökända brevet till Siri von Essen, i vilket Strindberg konstaterar att hans ”eld är den största i Sverige”, då handlar det inte längre om kontroll, utan om en eld som, i Florins ord, ”kan föra med sig ljus och värme, men också brand och förintelse”. Detta förödande ljus står i sin tur i kontrast till dynamon som återfinns i Ordalek och småkonst, vilken Strindberg beskrev som en ”hemsk [elektricitetsmaskin] som sitter nere i källaren […] mörk i mörkret och malar ljus åt hela qvarteret”. Hos Strindberg ser det alltså ut, som om väntan på att det gamla ska brinna ut, är allt annat än en stillsam process; det är en ständig pendelrörelse mellan mörker och ljus, brand och förnyelse, natt och dag, vinter och sommar. Kanske var det så elektricitetens inträde kändes – som när en årstid övergår i en annan. Efter en lång, mörk vinter blir det äntligen – vår. Årstidernas olika ljus återkommer ofta hos Strindberg. Fadren utspelar sig vid vintersolståndet, i den mörkaste vintern, Fröken Julie på sommarens längsta och ljusaste dag. Och i kammarspelet Oväder berörs uttryckligen förhållandet mellan årstidsväxlingen och stadens ljus. I centrum för Oväder står en gammal man som tillbringar sommaren i staden. Men eftersom han skyr de ljusa sommarnätterna så mycket, håller han sig inomhus ända till dess den första lyktan tänds – då vet han nämligen att hösten äntligen nalkas. ”[Tänder] de bara första lyktan”, säger Strindbergs protagonist, ”så känner jag mig lugn igen och kan gå min aftonpromenad.” Men var det verkligen som en årstid det kändes? Kan man verkligen kalla den omvälvande övergången till elektricitet för en vår? När Strindberg beskriver den moderna gaslampans obönhörliga, vita sken med orden ”livet blir offentligt”, då handlar det inte om årstider. Där föregriper han en mer avgörande förändring. Han beskriver hur det elektriska ljuset helt ska komma att ta över och genomlysa varenda vrå i hemmet. Det är ingen ständig växling mellan mörker och ljus, utan något grundläggande och nytt som sker. Kanske bör man snarare förstå den här övergången som analog med tidmätningens historiska utveckling. Ljuset hos Strindberg är som sagt kopplat till makt. Det är lykttändaren som har i uppdrag att vid mörkrets inbrott tända lyktorna i staden. I både Fadren och Dödsdansen är det fråga om en kamp om vem som har makt att tända och släcka lamporna – Ryttmästaren eller Laura, Edgar eller Alice. På samma sätt kan man föreställa sig, att övergången från en kyrklig till en borgerlig-sekulär tid under 1300-talets slut, just var en fråga om makt. När de föränderliga temporaltimmarna, det vill säga de timmar som utgick från dagsljusets varierande längd, ersattes med en för fabriken mer passande mekanisk tid, då var det en rörelse bort från det enskilda och mot det offentliga. I stället för att binda tiden till händelser – solen går upp, ett ljus brinner ned – och arbetet till uppgifter – åkern skördas, huset målas –, så spändes tiden ut som ett abstrakt rutnät av dagar, timmar och minuter. Kyrkans tidigare sparsamma klockringningar för bön, mässa osv., ersattes med fabrikernas och rådhusens ständiga, stränga ringande. Motsvarigheten till Strindbergs tröskel – dvs. väntan på att det gamla ljuset ska brinna ut, inträdet av det belysta, offentliga livet – skulle alltså vara det som så småningom utvecklades till taylorismens effektiviserade fabrik, och som i vår tid får sitt tydligaste uttryck i vårdföretagens mätningar av hur lång tid det egentligen behövs för att byta blöja på en 80-åring. Men det finns risker med en sån här analogi. Det är lätt att man, som den svenske historikern Lennart Lundmark gör i sin bok Tiden är bara ett ord, alltför snabbt tecknar bilden av en entydig, klar utveckling. Först naturlig, sen abstrakt tid; först tystnad, sen klämtande. Stearinljusen finns ju fortfarande kvar, för att inte tala om solen. För som den tyske historikern Gustav Bilfinger påpekade redan i slutet av 1800-talet är bilden av den tysta förmekaniska tiden rätt och slätt felaktig. Jämte kyrkans kanoniska klockringningar fanns det edsklockor som kallade till möte, särskilda smedklockor, vinklockor som ringde när barerna skulle stänga, arbetsklockor, vaktklockor, varningsklockor, förnödenhetsklockor osv.. I staden rådde alltså ingen tystnad före de mekaniska slaguren, utan snarare tvärtom – kakofoni. Vad säger detta om övergången från eld till elektricitet? Kanske att inga övergångar sker över en natt, att till och med de största revolutioner måste få tid på sig att växa klart, eller att det riktigaste sättet att ta sig an världen och historien på, är just genom att uppmärksamma överflödet av nyanser, i stället för att måla med breda penseldrag. Vissa bilder är nämligen mer slående än upplysande; som när Gunilla Palmstierna-Weiss berättar för Florin, hur hon som barn inte kunde somna förrän lykttändaren gick förbi på gatan och tände gaslamporna. Tolkar man den utsagan som om det gällde en övergång mellan två tillstånd, mellan ett då och ett nu, då missar man nåt viktigt. Gaslyktorna, likt de mekaniska uren, är konkreta, materiella ting. De har inte försvunnit i något slags irreversibel utveckling. Jag menar – stearinljusen finns ju fortfarande kvar, för att inte tala om solen. Kanske finns det anledning att påminna sig om detta, att det gamla på sätt och vis lever kvar. Om vi vill och anstränger oss, kan vi fortfarande dröja lite i mörkret. Erik Lindman Mata

28 Okt 202110min

Vad säger ditt utseende om dina inre egenskaper? Ingenting, är kanske det självklara svaret idag. Men för hundra år sedan konstruerades både vetenskaper och kameror på premissen att utsidan skvallrar om karaktären. Och hur fria är vi egentligen från den föreställningen idag? Det frågar sig författaren Boel Gerell i denna essä. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. – Men kolla, säger min vän och håller fram mobilen så att jag ska se ordentligt. Kolla på hans ögon, kolla blicken. Vad tycker du? Är den inte lite… konstig? Mannen i mobilens Tinder-app står lutad mot en dörrkarm i något som skulle kunna vara ett badrum. Av armens vinkel att döma har han tagit bilden själv. Det är en selfie. – Alltså jag vet inte, fortsätter min vän. Först tyckte jag att han var helt okej, men nu… vad tycker du? Det är nåt med munnen också. Nåt… spänt. Och jag kollar, böjer mig närmare och zoomar med pekfingret och tummen in i ansiktet tills bara flimrande pixlar återstår. – Du, jag vet faktiskt inte. Han ser väl bra ut? Min vän drar åt sig mobilen och stirrar på skärmen under bister tystnad. – Du tror inte att han är nån… yxmördare då? – Nä då. Varför skulle han vara det? Själv undrar jag snarare över varför mannen iscensatt sig själv i det skarpa och ganska missklädsamma ljuset i badrummet, men det säger jag inte. Hur skulle jag själv framstå på en dejtingsajt som Tinder eller Happy Pancake med bara ett par vinklar till mitt förfogande? Hur skulle mitt ansikte se ut uppförstorat till makroformat mellan tummen och pekfingret på ett cafébord mellan två vänner? Och vad säger egentligen en blick, en mun eller ett utseende överhuvudtaget om personligheten och egenskaperna hos en människa? 1921 togs initiativet till ett särskilt rasbiologiskt institut i Uppsala, som skulle undersöka just detta. Under ledning av rasbiologen Herman Lundborg mättes och dokumenterades utseendet hos 100 000 svenskar för att hitta de specifika fysiska dragen som förenade dem som ägnade sig åt ”alkoholism, brottslighet, sinnessjukdom och vanart” som det hette den gången. Inte bara blicken och munnen utan också käkbenets form, längden på skallen och avståndet mellan ögonen sas ha betydelse för människors benägenhet att bete sig illa. Genom att särskilja de oönskade individerna skulle man kunna begränsa deras möjligheter att skaffa barn och på sikt göra sig av med alla dåliga människor. En människosyn som låg i tiden och som skulle få fasansfulla följder i 30- och 40-talets Europa. Och som långt efter andra världskrigets slut fick konsekvenser också i folkhemmets Sverige, där delar av befolkningen med den socialdemokratiska ledningens goda minne tvångssteriliserades för att inte föra sina så kallat ”undermåliga” gener vidare. Bakom tanken om det speciella ”förbrytarutseendet” och idén att somliga människor föds som brottslingar stod italienaren Cesare Lombroso som mot slutet av 1800-talet lanserade idén om att grovt kriminella i högre utsträckning än andra människor liknade apor. De hade sluttande panna, kraftigt käkparti, höga kindben och långa aplika armar. Fallenheten för att begå brott satt alltså i generna och var medfödd och kunde därför inte ”botas” vare sig genom straff eller vård. Enda sättet att komma till rätta med brottsligheten var att utrota brottslingarna. Samtidigt gavs likheter mellan förbrytarna och de så kallade genierna, som också tillhörde undantagen och som i sin genialitet ansågs balansera på gränsen mellan briljans och galenskap. Båda grupperna hade enligt Lombrosos studier ovanligt stora hjärnor. Lombrosos idéer ansågs under sin tid nydanande och progressiva och inspirerade bland annat svenska författare som Selma Lagerlöf och August Strindberg. Strindberg odlade dessutom aktivt bilden av sig själv som ett motsägelsefullt och oberäkneligt geni, på en gång en övermänniska och en uppkomling, psykiskt labil och farlig för sina motståndare. Liksom Lombroso var Strindberg i hög grad upptagen av relationen mellan människors utseenden och deras inre egenskaper. I sina experiment använde han sig av den då nya och spirande fotokonsten som han ansåg hade kapacitet att utöver den rena dokumentationen upprätta en metafysisk kontakt med objektet. Tillsammans med fotografen Herman Anderson konstruerade han 1906 en kamera som han kallade Wunderkamera. Det stora formatet och avsaknaden av en optisk lins gjorde det möjligt för honom att ta bilder av ansikten i naturlig storlek och han föreställde sig att han i dem fångade inte bara motivets utseende utan också personens själ i något han kallade ”psykologiska porträtt”. I dag går det inte längre an att hävda att en människas fysik är avgörande för hennes inre kvalitéer I den fotografiska bilden levde en dimension av människan kvar och enligt Strindberg kunde fortsatta telepatiska samtal föras, djupare och sannare än de som tagit plats i verkliga livet. På uppdrag av Strindberg hade Herman Anderson några år tidigare tagit ett fotografi i helfigur av författarens unga hustru Harriet Bosse. Också detta porträtt var i naturlig storlek och efter skilsmässan hade Strindberg bilden uppsatt bakom ett draperi i sin lägenhet. Exfrun hade kanske flytt sin kos och till råga på allt gift om sig med en annan, men fanns ändå i någon mening kvar hos Strindberg. Via telepatisk kontakt fortsatte deras turbulenta kärleksaffär, noga dokumenterad i författarens ”Ockulta dagboken”. I dag går det inte längre an att hävda att en människas fysik är avgörande för hennes inre kvalitéer. På papperet finns det ingenting som ett ”förbrytarutseende” eller en ”undfallande haka” som tyder på svag karaktär eller en ”hög panna” som signalerar ett utvecklat intellekt. Att mäta människors skallar ses som barbariskt och primitivt och vem behöver telepatiska kontakter med fotografier när vi med en enkel knapptryckning kan förmedla allsköns emojis och andra oumbärliga budskap till vem vi vill i smartphonens kontaktlista. Vi säger oss själva att vi inte dömer människor efter deras yttre, men i praktiken är vi mer än någonsin beroende av hur andra uppfattar våra ansikten. Och vi säger inte ”undermålig” längre, men underkännandet ges ändå. Med ansiktets hjälp söker vi allt från bostad till arbete som livspartner. Med våra ansikten håller vi kontakten med vänner och bekanta och upprätthåller efter bästa förmåga illusionen om att vi lever goda liv, att vi är hälsosamma, framgångsrika och lyckliga. Även om vi inte vill erkänna det, är vi alla medvetna om de små detaljerna och dragen som i ett enda ögonkast kategoriserar människor vi möter efter klass och kompatibilitet med oss själva och vårt sammanhang. Numera handlar det inte så mycket om skallens form och käkens bredd som tandstatus, allmänt slitage, hållning och så förstås blicken. Förvissningen den andra utstrålar, om sin egen duglighet och självklarheten i att höra till. Och vi säger inte ”undermålig” längre, men underkännandet ges ändå. I lägenheten som går till en annan, i ansökningar om jobb som aldrig leder till en intervju. I pekfingret som svajpar vänster för att det är något i mungipan som stör. – Ser han inte liksom… skev ut? Min vän betraktar Tindermannen som om hon liksom Strindberg förväntar sig att bilden ska ge henne ett svar. – Du får väl skriva till honom och se hur han är. – Nej, det behövs inte. Han går bort, tyvärr. Och det gör han verkligen, glider ut över mobilens rand med sitt sneda leende i badrumslampans sken. Bara för omedelbart ersättas av en ny man, med ett nytt ansikte, med nya ögon och en ny mun. Boel Gerell

26 Okt 20219min

Humor är vanligt bland människor och andra primater. Vad vi skrattar åt förändras med tiden - kanske också skrattets kvalitet? Läkaren Matz Larsson minns sin tid som clown, i denna essä. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Jag hade precis fått min läkarlegitimation, och blivit anställd på Huddinges psykiatriska klinik. Då uppkom plötsligt behov av ledighet, lång ledighet – och redan om en vecka! Det var inte särskilt populärt, eftersom jag hade flera nattjourer inplanerade. Jag väntade nervöst på besked. Min chef hade till och med tillkallat klinikchefen. De tog god tid på sig men till slut kallades jag in i rummet. De två herrarna synade mig från topp till tå. – Att åka till München för att jobba som clown på en Cirkus låter fullkomligt vansinnigt, vansinnigt… (lång paus) ..men samtidigt så roligt och studentikost, att det måste premieras! De slog sig för knäna och kasta till mig en beviljad ledighetsansökan. Drömjobbet var mitt! Men är det verkligen drömjobbet att vara clown, komiker – yrkesmässigt reta till skratt? Historikern Peter K Andersson ställer frågan i boken Komikerns Historia. För vad händer när rampljuset slocknar? Drar sig komikern tillbaka till en värld av ensamhet och introspektion? Följande episod anges vara autentisk: En djupt deprimerad och livstrött man besöker doktorn. Denne ämnar skriva ut ett recept men får en idé och säger: Gå och se på clownen Grimaldi! Ni kommer att gå därifrån mycket gladare. Patienten suckar. – Det är jag som är clownen Grimaldi. Grimaldi förändrade clownens skepnad för alltid. Det började i London 1806. Han framträdde som harlekin, men överraskade alla genom en helt ny kreation: Grälla färger, djärva mönster. Det vitsminkade ansiktet pryddes med tjocka röda läppar. Ja, Grimaldi skapade cirkusclownen och blev omåttligt populär, men hans barndom och vuxna liv var dystert och vemodigt, så han kom att bli sinnebilden för den melankoliske komikern. Fast det är konkurrens om den titeln. Max Linder – filmens första världsstjärna, liksom Robin Williams - suiciderade. Den manodepressive Spike Milligan, en förebild och föregångare till Monty Pyton, for titt som tätt till psykiatriska kliniken. Lyckligt ovetande om sådant for jag ner till München för att bli clown på anrika Cirkus Krone. Den vita rocken ersattes av en harlekin-kostym med klingande bjällror på huvudet. Jag och fem andra clowner skuttade över en gammaldags plint, fastnade, krockade, snubblade, tappade byxan, fick lavemang. Kort sagt ett klassiskt clown-nummer. Artistgruppen hette Humbugs, ett passande namn, för clowner bör misslyckas med det mesta, te sig betydligt dummare än sin publik. Det var vi bra på. Cirkuspubliken kunde bokstavligt se ner på oss från sin läktare. Våra stunttrix, snubblingar och fall nådde oanade höjder – och bottnar. Botten på cirkusen, dvs cirkusgolvet var hårt och kunde bli snorhalt. Björnurin och papegoj-spillning från tidigare nummer gjorde det geschwint att dratta på ändan. Visst kunde det vara smärtsamt men publikens skratt fungerade likt morfin. Publikens skratt fungerade likt morfin. Några decennier senare frågar jag mig: Hur kom det sig att jag beredd att växla läkaryrkets status och pålitliga lönekuvert mot clownens lågavlönade, kringflackande och frakturbenägna syssla? Vad var det som lockade? Svaret är nog ”skrattretande”. Ja, nu menar jag det bokstavligt: skrattretandet – det som främst lockade var faktiskt lusten, förmånen, glädjen av att framkalla skratt! Då reser sig frågan - Vad är skratt – egentligen? Platon, Aristoteles, Descartes, Kant, Schopenhauer, Darwin, Freud har tacklat frågan, dock utan större framgång. Aristoteles hade fel. Skratt är inte unikt för människan. Schimpanser producerar skratt såväl när de kittlas som när de leker. Fast, skrattande schimpanser låter helt annorlunda än oss, producerar betydligt glesare skrattljud - ett enda skrattljud per utandning och inandning. ”Ha—--Ha—--Ha—--Ha”. Även råttor producerar skrattliknande ljud. Det var evolutionen av vår två-fota gång som liksom ”frikopplade” det mänskliga skrattet från andningen. Bröstkorgens muskler var inte längre oumbärliga vid förflyttning. Detta möjliggör ett mycket snabbare tempo. Det finns två typer av skratt. Det spontana, "ärliga" känslodrivna skrattet brukar kallas Duchenne-skratt. När andra primater än människa brister ut i skratt handlar det alltid om Duchenne-skratt, alltså den ofrivilliga, "ärliga" sorten. Den andra skratt-varianten, det viljemässigt utlösta skrattet kan blott människan leverera. Skrattet har stor social och känslomässiga kraft, och skratt fyller helt olika funktioner i olika situationer. Att skratta åt någon vid fel tillfälle kan utlösa mord, att skratta med någon kan förena, skapa sammanhållning, rent av rädda livhanken i en hotfull situation. Skrattar många samtidigt kan det uppstå något magiskt. Det har clownerna i Humbugs och förstås många andra komiker fått uppleva. Samspelet, timingen med övriga aktörer, och viktigast av allt - publiken. Att skratta gott – a la Duchenne - skänker samhörighet! På en cirkus är publikhavet nära, sinnena alerta, och reaktionerna omedelbara. Dessutom, ekvilibristiska musiker bevakar clownens krumsprång, blåser i trumpeten, slår till cymbalen – i rätt millisekund. Det liksom böljar fram - musik, applåder, skrattsalvor, andningsrörelser. Artister, musiker och publik, barn som gamla, bildar som en stor synkroniserad organism. Att skratta gott – a la Duchenne - skänker samhörighet! Mycket av denna sinnlighet, synkroni och närhet har gått förlorad i dagens komik. Den klassiska clownen finns i bästa fall på barnsjukhuset, men förknippas främst med skräckfilmer som Jokern. Komikern sitter i TV-soffan, eller skämtar via Youtube, fjärran från sin publik. Den postmoderna komikern drattar ej på ändan, nej hen står upp. Trots att självironin är betydande, så tycks stå upp-artisten ändå liksom vara smartare är sin publik. Och där lurar en fara: Med en förtjust publik, blir komikern till det yttre lik en predikare, men en sann komiker behöver snarare vara predikarens motsats. En komiker som tar sig själv på för stort allvar glider lätt in i predikarrollen, och humorn brakar samman. Så, kära stå-uppare: Om du blivit en förkunnare - om din humor gått i stå. Några små tips. Pröva gärna bjällror i hatten, eller varför inte vitmålade kinder, stora röda läppar, grälla färger, djärva mönster. Matz Larsson Referenser: Komikerns Historia av Peter K. Andersson, Natur och Kultur, Falun, 2020 Provine RR. Laughter as a scientific problem: An adventure in sidewalk neuroscience. J Comp Neurol. 2016 Jun 1;524(8):1532-9. doi: 10.1002/cne.23845. Epub 2015 Sep 24. PMID: 26131571.

25 Okt 20218min

Den som tror att våra moderna tider lyckats göra sig kvitt det förgångna har fel. Tvärtom, hela världen håller på att förvandlas till ett museum menar Thomas Steinfeld. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Aldrig har det förflutna varit så närvarande. Det som en gång varit blir levande igen, i form av filmer eller datorspel som förmår att återskapa det försvunna med yttersta precision. Eller så bevaras det förflutna i form av innerstäder, restaurerade för att för alltid se ut som de kanske en gång gjort. Eller så spelas samma gamla låtar om och om igen, från morgon till kväll, så att även den populära musiken tycks har hamnat i en ändlös slinga av nästan samma karaktär som den klassiska musiken befinner sig i sedan mer än hundra år. Ingenstans syns dock det förflutnas övertag över närvaron lika tydligt som i museernas utveckling. Runt 150 museer lär ha funnits i Sverige under slutet av sextiotalet. Idag räknar man mer än 1500 museer, och då är många privata, men allmänt tillgängliga samlingar är inte ens upptagna i listan. Museernas historia är en berättelse om permanent utvidgning. De första skapades när några få furstliga samlingar öppnades för allmänheten, eller när en republik som Frankrike ville visa upp alla konstskatter, som befunnit sig i slott, kyrkor och kloster och som nu skulle betraktas som folkets egendom. De nya samlingarna förvarades i byggnader, som liknade husen varifrån de utställda föremålen tagits: I Paris användes ett gammalt kungasäte, nämligen Louvren, eller så byggdes det nya slott, enbart för konsten, så som i St. Petersburg eller i Stockholm, eller så uttrycktes det en näst intill religiös vördnad för konsten genom att man byggde nya museer som liknade antika tempel, så som det skedde i Berlin, i London och Madrid. Nationalmuseerna kom så småningom ur modet, men museerna blev bara fler. Så småningom upprättades liknande praktbyggnader också för samlingar utanför konsten, framför allt inom naturhistorien, inom etnologin, inom konsthantverket och senare också inom teknikhistorien. Uppkomsten av dessa samlingar var bunden till nationalstatens framfart under det sena 1800- och det tidiga 1900-talet: De dokumenterade civilisationens möjligheter och framgångar, och när de talade om människan så menade de framför allt det egna folket. Nationalmuseerna kom så småningom ur modet, men museerna blev bara fler. I byn Önneköp utanför Hörby i Skåne finns ett kannibalmuseum, i Säter utanför Skönvik i Dalarna finns ett museum över mentalvårdens historia, och i lappländska Glommersträsk finns ett museum över osålda damhattar. I Wien finns ett museum över kondomer, i kroatiska Zagreb finns ett museum över brustna relationer, och i byn Castelbosco utanför Piacenza i norra Italien finns ett "museo della merda", ett avföringens museum. Ingen har ännu lyckats göra en förteckning över alla dessa privatmuseer. Men de finns i alla länder i västvärlden, med minst flera hundra exemplar i varje stat. Eftersom de vanligtvis går tillbaka till en hobby, som någon gång spräckte vardagsrummets begränsade möjligheter, är det svårt att bestämma när samlandet började bedrivas med museologiskt allvar. Det finns dock anledning att tro att de allra flesta inte är äldre än trettio eller fyrtio år. Det må låta underligt, men det är så: Deras framfart är knuten till den moderna konstens segertåg genom världens stora museer. Målaren Wassily Kandinsky, en av den abstrakta konstens pionjärer, berömde sin äldre kollega Paul Cézanne år 1912 för hans förmåga, att "skapa en besjälad varelse av en tekopp, eller riktigare sagt, att upptäcka en varelse i denna kopp". Det dröjde inte länge innan en sådan tekopp, iklädd en bit päls, ställdes ut som ett konstverk, bredvid en flasktorkare eller en cykelsadel med racerstyre, som skulle föreställa en tjurskalle. Sådana föremål, som blir till konst för att en konstnär utnämnt dem till konst, kallas för "readymades". Med dem utvidgades antalet objekt som kunde presenteras i ett museum i det oändliga. Det behövs kanske inte mer än en vit vägg, kanske en vitrin eller en sockel, och så ett bra ljus för att vad som helst ska kunna förvandlas till ett föremål av högre betydelse. Kunskapen om strålkastarens förmåga att förvandla ett bruksföremål till ett betydelsefullt objekt förenar den moderna konstnären med människan bakom ett udda privatmuseum. Det tidiga avantgardet var en revolutionär sekt. Var än den uppträdde så möttes den av kritikernas hån och åskådarnas vrede, av oförstånd, förolämpningar och inte sällan av slagsmål. Det dröjde innan den stora publiken slöt fred med den moderna konsten, någon gång under sextio- eller sjuttiotalet, när Pontus Hultén härskade över Moderna Museet, när Andy Warhol började tillverka uppdragskonst för alla som hade råd och när Joseph Beuys lät plantera 7000 ekar för en konstutställning i den tyska provinsstaden Kassel. Till sist nådde denna utveckling också människan själv. Efter denna tid förfogade konsten inte bara över en oändlig mängd av potentiella föremål. Den spred sig också över hela samhället, i gestalt av allt fler museer, men också i form av en kulturalisering av hela samhället. Staden själv blev till ett museum, när försummade stadsdelar skulle bli levande igen, när det urbana rummet i allt större utsträckning förvandlades till scener, för konserter eller teaterföreställningar, med nya byggnader som från början uppfattades som konstverk i sig själva. Och när det nu uppstod allt fler och allt uddare privatmuseer, så blev de en del av en allmän utveckling mot mer kultur för alla. Till sist nådde denna utveckling också människan själv. Det skedde inte bara för att det blev så lätt att bygga upp ett galleri över den egna tillvaron, med hjälp av de sociala medierna och till mer eller mindre allmän beskådan. Det skedde framför allt för att folk gjorde sig själv till konstverk, var och en: Först kanske i form av en expressiv individualism, som uttryckte sig genom kläder, gester eller ovanliga preferenser, sedan också med själva kroppen som ett konstnärligt objekt och en alldeles privat konsthall. Denna utveckling innebär den systematiska bearbetningen av musklerna med perspektivet riktat mot ett skönhetsideal. Men den omfattar i synnerhet tatueringarna. Ty vad är en tatuerad kropp, om inte ett bildarkiv, där varje postering är av en sådan betydelse att den tas emot under smärtor för att sedan ledsaga bildens bärare under hela livet? Och vad är en sådan kropp om inte en utställning av en människas drömmar om sig själv och resten av världen, helst förknippad med starka minnen? Tatueringen må vara den mest intima formen av ett modernt privatmuseum. Men den är också det mest extrema och personliga uttrycket för att det förflutna aldrig förgår. Särskilt inte i vår tid. Thomas Steinfeld

20 Okt 20219min