Vad händer (inte) när författaren tar bladet från munnen?

När drottning Kristina kom till Rom hamnade hon fort i händelsernas centrum. Men spåren efter monarken som blev mecenat är nästan utsuddade. Anna Blennow följer tecknen i jakt på Kristinas identitet. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. ”Detta drottning Christinas palats är stort. Uti den understa våningen kommer man i en stor sal, beklädd med rikt blommerat rött damast med guldgaloner. I salen är en präktig röd sammetshimmel, och under himmelen är drottningens devis broderad, en Fenix i eld, med en sol över.” Orden tillhör Mårten Törnhielm, svensk adelsman på resa i Europa. Han ska snart lämna Rom, men hoppas få audiens hos drottningen dessförinnan. En kall decemberdag blir det äntligen verklighet. Han följs av en kammartjänare genom rum efter rum, där röda sammetstyg hänger vid varje dörr och lyfts av lakejer när någon passerar. Dörren till drottningens eget rum öppnas. Hon sitter liten och svartklädd och värmer sig vid elden i spisen. Hon frågar Mårten ett och annat om Sverige, och sedan ställer hon sig, skriver han, ”tyst och tankfull” bredvid honom vid fönstret och stödjer sig med högra handen mot fönsterkarmen, innan hon tar avsked. Kristina hade anlänt till Rom mer än trettio år tidigare. Klockan två på natten den 19 december 1655 red hon in genom Porta Pertusa, en oansenlig port på baksidan av Vatikanpalatsets mur. En bostad hade inrättats åt henne i det så kallade Vindarnas torn, som innehöll ett påvligt observatorium med ett solur i marmor. Här sov hon fyra nätter mitt emellan himmel och jord, mitt emellan sitt gamla och nya jag, inför det offentliga intåget i Rom den 23 december. Drottningen rapporterades vara smyckeslös och iklädd svart hatt. Inför avresan från Sverige hade hon klippt sig kort, klätt sig i manskläder och hängt ett svärd vid sidan. Vid en senare resa till Frankrike reser hon i mansperuk, och liknas vid en vacker yngling med stora och tjusande ögon. Från Innsbruck, där hon konverterade till katolicismen, skriver hon till sin kusin Karl X Gustav: ”Jag har lyckligen anlänt hit, och har nu fått Hans Helighets tillstånd att öppet visa mig sådan jag länge har varit.” Men vilket var detta jag? Eller rättare sagt: hur skulle hon visa sig vara? Kort efter ankomsten till Rom, vid karnevalen i februari, hittar vi henne i händelsernas centrum. Under en kunglig baldakin, på en tron draperad i guldbroderad blå sammet, omgiven av uppvaktande adelsfamiljer och kardinaler, sitter drottning Kristina. Så kan hon nämligen fortfarande titulera sig, tack vare en skrivning i avsägelseakten som lät henne förbli suverän monark trots att hon abdikerat i juni 1654. En målning bevarad i Museo di Roma avbildar en tillfällighetsteater som vid samma tid byggts vid palazzo Barberini. På hedersplats sitter Kristina och fem kardinaler och iakttar en iscensatt kamp mellan plymklädda riddare och amasoner. Men drottningen är svår att urskilja på bilden. Hennes gestalt har nästan suddats ut där färgen försämrats. Drottningens hem i Rom blev palazzo Riario på västra sidan av Tibern. Salarna var fyllda av målningar, skulpturer, speglar och böcker. I en stor salong arrangerades teater och musikföreställningar, men bara under karnevalstid, det enda tillfälle då detta var tillåtet i det påvliga Rom. Bottenvåningen innehöll antika skulpturer, och väggarna beskrivs av besökaren Törnhielm så här: ”målade såsom skogar och landskap, och taken som himmel eller luft med moln och fåglar.” Gästerna får till och med titta in i den lilla badstugan med vitkalkade väggar och två badkar i marmor. Nästan ingenting av detta finns kvar från Kristinas tid. Palatsparken har uppgått i Roms botaniska trädgård. Och där, i ett växthus, bevaras hennes två badkar. I det ena växer agave; i det andra har kaktus planterats. En liten skylt talar om vem badkaren tillhört. Drottningens roll som musikmecenat i Rom sträckte sig snart också utanför palatsets väggar. Hon lät inrätta en egen teater, Tordinona, i ett gammalt torn vid floden, men efter bara fem år upphörde verksamheten när påven införde ett totalförbud mot offentlig teater. Om detta berättar musikforskaren Anna Zilli detaljerat i boken ”Drottning Kristinas sångerskor” (2019). Kvinnliga musiker var oftast förbjudna att verka i Rom vid den här tiden. 1686 tvingade påven alla sångerskor att antingen lämna staden eller gå i kloster: nunnor fick utöva musik under högst kontrollerade former. Men Kristina hade flera sångerskor anställda hos sig, inkvarterade i en av palatsets våningar. Mårten Törnhielm nämner i förbifarten ”en kvinnsperson, som påven låtit i kloster sätta, vilken därutur hade rymt och tagit sitt refugium hos drottningen”. På Kristinas teater var hennes loge prydd av en krona. Men idag finns ingenting kvar av teatern utom en minnestavla i sten på trottoaren vid floden. Hennes namn nämns inte i texten. Men Kristina iscensätter inte bara musik och teater, utan också sig själv, otålig att få framträda som den hon är: monark utan land, äktenskap och ättlingar, och därför fri från fasta attribut som nationalitet och genus. Religionen är bara en av de klädnader hon använder för att konstituera sig själv. Som ständigt skrivande skapar hon sin persona även i textform. I sin självbiografi tackar hon Gud för att hennes själ gjordes ”helt manlig, liksom resten av min kropp”, fri från kvinnliga svagheter. I sin barndom sov hon enligt biografin ofta under bar himmel och kunde gå i dagar utan mat och dryck – karaktärsdrag kompatibla med antikens hjälteskildringar. Hela texten andas av idén om varje människas förutbestämda personlighet: hon är född att härska, hennes handlingar är av manlig art. Men dåtidens texter rörde sig efter förväntade mallar. En formulering kunde vara mera av en fras än en sanning. Vad vet vi om drottningens genus och relationer? Är hennes kärleksbrev till Ebba Sparre uttryck för uppriktighet eller genre? Dess tilltal har analyserats som övervägande maskulint enligt rådande litterära modeller. Känslouttrycken i de senare breven till kardinal Azzolino har däremot i större utsträckning tolkats som sanna. Andra källor anger i vilket fall att båda har tillbringat nätterna med Kristina Kristina är metamorfosernas drottning, skriver Peter Englund i biografin ”Silvermasken”: hon förändras ständigt. Och allt runt Kristina förändras under loppet av hennes liv: hemland, religionstillhörigheter, kärleksaffärer. Men är hon inte själv ständigt densamma? Hennes palats är numera konstmuseum, men hennes egna samlingar är sedan länge skingrade. Det enda rum som är relativt intakt från drottningens tid är hennes sovrum med fresker i taket och två kolonner med förgyllda kapitäl. Här låg hon för döden och avled i april 1689, ett drygt år efter Törnhielms besök. Två fönster vetter ut mot gatan, avskärmade av höga fönsterluckor av åldrigt trä. I det ena står luckorna på glänt. Det var vid ett sådant fönster som han och Kristina stod bredvid varandra. Det tidlösa vinterljuset silar in i rummet. Ingenting är så närvarande som det som är frånvarande. Ingenting är så verkligt som en kuliss. Barockens färgsprakande teater är blott ett luftslott. Spåren efter drottningens platser är nästintill utraderade. Men i texterna står hon kvar, precis så som hon själv ville framställa sig. Anna Blennow, latinforskare och skribent Litteraturlista Anna Zilli, Drottning Kristinas sångerskor – en omvälvande kraft i Roms musikliv, 2019. Eva Hættner Aurelius, ”Drottning Kristinas brev till Ebba Sparre – galanta brev eller kärleksbrev?” i Liv, lust och litteratur: festskrift till Lisbeth Larsson, eds. K. Hermansson, C. Lenemark och C. Pettersson, 2014. Peter Englund, Silvermasken, 2006 (ny, reviderad och utökad upplaga 2019). Kristinas självbiografi är publicerad i "Kristina. Brev och skrifter", 2006, urval och redaktion av Marie Louise Renata Rodén och med introduktion av Peter Englund. Självbiografin är översatt från originalets franska av Cecilia Huldt. Stefano Fogelberg Rota, Poesins drottning. Christina av Sverige och de italienska akademierna, Nordic Academic Press 2008. Originalhandskriften med Mårten Törnhielms resedagbok finns i Roggebiblioteket i Strängnäs; den finns fritt tillgänglig i digitaliserad version via Kungliga biblioteket.

18 Des 201910min

Segrarna skriver historien. Antikens sju underverk kom till när grekerna förvandlade sitt imperiums mest framstående monument till historiska ikoner. Mattias Berg reflekterar över deras betydelse. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Man säger att segraren skriver historien. Men varje sådan segrare har hittills visat sig vara tillfällig. Bygger sina väldiga triumfbågar och krigsminnen – innan någon annan segrare kommer och skriver över den historien. Raserar monument, ibland hela kulturer. Så där får vi sitta bland ruinerna. Tyda spår och tecken efter allt som försvunnit, gått i bitar, bränts eller rövats. Av det grekiska dramat återstår till exempel hela verk av inte fler än tre författare: Aischylos, Sofokles och Euripides. Men även här finns bara en bråkdel kvar – vad gäller Sofokles sju av 120 dramer. Allt det andra, hela det litterära myller vi kan ana i andrahandskällorna, är mer eller mindre borta. Trots det bildar vi oss uppfattningar om det grekiska dramat som sådant, påstår ett eller annat, om hur det var och inte var. Och vi måste väl förhålla oss till sakernas tillstånd: att allt som finns kvar är några korn i sanden, en droppe i havet. Måste försöka tolka, begripa, mot alla odds. Med insikten om att helheten alltid kommer att vara undflyende och instabil. Att summan av alla dessa segrar blir en sorts förlust, av minne och monument.För inte ens underverken blev kvar. Av mänsklighetens allra mest omsusade skapelser kan vi i dag bara se Egyptens pyramider med egna ögon. I boken "Antikens sju underverk" från 2019 försöker antikvetaren Allan Klynne ändå rekonstruera dem med en detektivs noggrannhet. Tillkomsten, konstruktionssättet, sönderfallet genom jordbävning eller belägring – och så det utdragna sökandet efter spåren efteråt. Frågan är också om vissa av underverken ens funnits, eller snarare varit ett slags legering av legender: sammansmälta beskrivningar som ofta motsäger varandra. Inte minst gör Klynne sitt bästa för att reda ut Babylons hängande trädgårdar, som ändå inte tycks gå ihop på någon ledd. Vare sig hängande eller klättrande.Något liknande verkar gälla Kolossen på Rhodos, som sägs ha poserat bredbent över hamninloppet vilket tillät även de största fartyg att passera därigenom. Men enligt Allan Klynne kunde den knappast ha stått på det sättet, rent tekniskt. Och inte heller varit fullt så kolossal som myten menar. Med Mausoleet i Halikarnassos, en enorm överbyggnad av Kung Mausollos grav på 300-talet före Kristus i nuvarande turkiska Bodrum, är efterspelet minst lika intressant som tillkomsten. Det var romarna som först använde termen mausoleum när de lät Kejsar Augustus grav bli nästan lika väldig som den i Halikarnassos – och begreppet har sedan dess använts för bland annat Lenins och Maos gigantiska gravbyggnader. Men trots att monumentet över Mausollos, som sades vara minst 40 meter högt, stod sig ända fram till 1100-talet efter Kristus: alltså i nästan ett och ett halvt millennium, blev den ett mysterium för den modernare människan. Hur graven egentligen såg ut, exakt var den hade legat, vilka av dåtidens mest berömda skulptörer som gjorde utsmyckningarna. Romaren Plinius den äldre gav Mausollos grav dess mest utförliga beskrivning, som dock så isande tydligt illustrerar det närmast hopplösa i att försöka tolka äldre tider korrekt. Enbart av Plinius inledande mening finns det i dag enligt Allan Klynne 58 olika versioner. Främst på grund av att romaren, som brukligt var, skrev utan mellanslag och texten därmed kunde tolkas olika i de senare avskrifter som utgör våra källor. Sökandet efter själva mausoleet, vilket så småningom torde ha raserats av en jordbävning, är också en historia i sig. En flera hundra år lång skattjakt, som vid mitten av 1800-talet ledde till att 799 bitar från underverket kunde skeppas till England av brittiska arkeologer. Sedan pågick det fruktlösa pusslandet i ytterligare ett drygt sekel, innan en dansk expedition först på 1970-talet hittade de bitar som behövdes för att begripa helheten. Det var de gamla grekerna som skapade föreställningen om Världens sju underverk, som de hette när det begav sig, Den äldsta ännu existerande topplistan formulerades av Antipatros från Sidon på 100-talet före Kristus – med fem av sju underverk placerade just i det grekiska imperiets hjärta, inom en liten cirkel av hela jordklotet, eftersom segrarna skrev historien redan då. Och det är inte enbart underverken i sig som försvunnit, utan även definitionerna av dem. Antipatros uppräkning kan enligt Allan Klynne bygga på poeten Kallimachos försvunna bok "Förteckning över sevärdheter från världens alla hörn", skriven halvtannat sekel tidigare, eller från en lista som återfanns på ett mumie-emballage i Berlin i början av 1900-talet. Men den papyrusen var så skadad att bara tre av vad som sades vara sju sevärdheter gick att tyda: Pyramiderna, Mausollos grav och Artemis-templet i Efesos i nuvarande Turkiet. Självklart har den här topplistan sedan diskuterats och ifrågasatts genom historien. Redan romarna – nästa segrare i ordningen – tyckte till exempel att deras egna skapelser måste uppmärksammas mer. Inte minst akvedukterna, som Plinius den äldre kallade "den största tekniska triumfen i världshistorien".Och så har det fortsatt, in i vår tid. Jag läser om det senaste grandiosa försöket att skapa världens nya sju underverk. Från och med millennieskiftet sägs 100 miljoner människor ha deltagit i en global digital omröstning, där man fick välja mellan ett antal existerande byggnadsverk och som passande nog pågick i sju år med slutpunkt 2007.Resultatet blev väl inte särskilt oväntat. Här finns romarnas Colosseum – och en betydligt vidare geografisk spridning, med bland annat Chichén Itzá i Mexiko, Kinesiska Muren och indiska mausoleet Taj Mahal. Det i vår tid så uppmärksammade begreppet "Världsarv" är ju ett annat försök att lyfta fram det bästa som mänskligheten åstadkommit. Att underverken inte längre är sju, utan närmare 900 byggnader eller stadsmiljöer på Unescos lista, visar på både fördelen och nackdelen av att göra den bredare och mer representativ. Risken är att listan samtidigt blir allt mer svåröverskådlig – och till sist tappar sin pedagogiska poäng.Fortfarande ligger dock ungefär hälften av de kulturella världsarven i Europa och Nordamerika, det vill säga jordklotets härskare under nu snart tre sekel, efter Kinas senaste storhetstid under 1700-talet. Så den övergripande tendensen tycks stå sig relativt väl sedan de gamla grekerna. Just nu är det vi själva som skriver historien, innan Kina kanske tar över igen. Hur tidstypiska sådana här topplistor över mänsklighetens mäktigaste byggnadsverk än är, hur ytliga eller fåfänga, ser jag dock ändå deras värde. I bästa fall kan de fungera som en lättfattlig guide till kulturhistorien. Någonting som väcker vår fantasi och kunskapstörst, liksom respekten för andra kulturer. I värsta fall kan de snarast fungera tvärtom – och lättfattligheten slå tillbaka. Världsarven förvandlas då till självklara mål för dem som vill rasera monument, än en gång skriva över historien, statuera exempel. Vilket IS nutida härjningar i bland annat Palmyra och Mosul bara alltför tydligt illustrerar. Men just den ursinniga viljan visar samtidigt på minnesmärkenas symboliska tyngd – och därmed också vikten av att ha dem kvar på våra kom ihåg-listor för framtiden. Inte minst om själva byggnadsverken förvandlas till grus och aska. Som en sorts arkeologiska ledtrådar, på samma sätt som antikens sju underverk varit för oss under tvåtusen år. Ett trotsigt "Låt stå!" på historiens svarta tavla. Mattias Bergmattias.berg@sr.se

12 Des 201910min

Den Parisbaserade engelska bokhandeln Shakespeare and Company lockar läsande och skrivande pilgrimer från världen över. Anna Thulin reflekterar över vad som gör den så speciell. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. ”Var är ärtsoppan?” George Whitman stormar in i sin lägenhet ovanför butiken, högröd om kinderna. Han är 91 år och ägare till den engelska bokhandeln Shakespeare and Company i Paris. Från fönstret syns Notre-Dames gotiska spiror. Körsbärsträden står i full blom. Dess söta doft och värmen är tryckande – men själv är jag alldeles kall. Ärtsoppan, var den är? Jo, den har jag nyss skopat ur en gryta som stått framme i trettiogradig värme i närmare en vecka. En gryta med ett grönvitt månlandskap av mögel inuti och en flugkoloni som hovrar ovanför. ”Mögel!” utropar George. ”Mögel är proteiner.” När han ser diskmedlet som jag köpt håller han upp ett darrande finger, som för att besvärja sig från häxkonster. ”Har du gått på sådan kapitalism? Släng genast, det smutsar ned porslinet.” När man talar om Shakespeare and Company måste man tala om George Whitman, som drev och ägde bokhandeln fram till 2006. Butiken är berömd och lockar besökare från hela världen, men vad gör den så speciell? Kanske för att den vidgar vår syn om vad en bokhandel kan vara. Innan George Whitman öppnade sin butik 1951, fanns det en annan bokhandel med samma namn i Paris. På 1920-talet låg Shakespeare and Company på rue de l’Odéon. Butiken drevs av amerikanskan Sylvia Beach, och lockade till sig aspirerande och lovande författare som Ernest Hemingway, Djuna Barnes och James Joyce. Bokhandelsägaren var omtyckt. Sylvia Beach hade ett livligt ansikte och bruna ögon, och hon älskade skämt och skvaller. ”Ingen jag kände var trevligare mot mig”, skrev Hemingway i sin roman ”En fest för livet”. Ibland kan en bokhandel vara en cocktailfest. Ibland kan en bokhandel också vara en oas för yttrandefriheten. James Joyce hade publicerat utdrag ur sin roman ”Ulysses” i USA och England, men boken ansågs vara så obscen att ingen ville eller vågade ge ut den. Ingen utom Sylvia Beach. Hon såg till att boken trycktes och att den smugglades in i USA och Storbritannien. 1941, under nazisternas ockupation av Paris, tvingades bokhandeln stänga efter att Sylvia Beach vägrat att sälja en bok till en tysk officer. Liksom många andra kulturarbetare och motståndare till regimen placerades hon i ett interneringsläger. Efter ett halvår släpptes hon fri, men hon öppnade aldrig butiken igen. Ibland kan en bokhandel vara en plats där man säger nej. Tio år senare öppnade George Whitman en ny bokhandel på vänstra stranden, på rue de la Bûcherie, och efter ett tag döptes den om till Shakespeare and Company för att hedra sin företrädare. Också den butiken blev en samlingsplats – för författare, debattörer och studenter under 68-rörelsen. George Whitman var inte bara känd för att svära åt diskmedel och andra kapitalistiska påfund. Det hände att han satte eld på håret istället för att ödsla pengar på en frisör. När den tidigare amerikanska presidenten Bill Clinton gästade bokhandeln hälsade George honom välkommen klädd i sin vanliga outfit – nämligen en pyjamas. Excentriker, visst. Men framför allt var George Whitman en idealist. Han lät besökare sova i bokhandeln gratis, i utbyte mot att de läste en bok om dagen, hjälpte till två timmar i butiken och skrev en sidas biografi om sig själva. Omkring trettio tusen ”tumbleweeds”, som han kallade oss, har sovit i butiken genom åren. ”Tumbleweeds” efter de torra, rotlösa ökenbuskar som följer vindens nycker. Det var främst rotlösa amerikaner och engelsmän som landade i Paris under efterkrigstiden. Den bohemiska butiken låg i linje med tiden, men Shakespeare and Company var samtidigt en nagel i ögat på franska myndigheter, troligen för att den var svår att kontrollera. Ibland kan en bokhandel vara ett tak över huvudet. Ibland är den också en scen för politiska dramer. I en nypublicerad bok om Shakespeare and Company återges ett brev där George berättar att butiken uppvaktades av amerikanska agenter under kalla kriget. USA ska ha fört en hemlig kampanj för att stötta amerikansk kultur i europeiska storstäder, ”ett kulturellt kalla kriget”, för att uppmuntra kapitalistiska ideal och skapa ett motstånd till ryssvänlig marxism. Det hade de inte mycket för, George var en fri ande, men också kommunist. Det är tolv år sedan jag sov och arbetade i bokhandeln, och fick en kyss bakom bokhyllorna på andra våningen. När jag nu återvänder till Paris är det för en annan kärlek. Han heter M och har flytt kriget i Syrien. En dag berättade han om ett bibliotek i sin forna hemstad. Det var en berättelse som skulle förändra min bild både av en bokhandel som Shakespeare and Company och av litteratur i stort – varför jag återger den här: Det var under våren 2012 som den syriska regimens raketer regnade över M:s hemstad. Människor flydde i tusental och lämnade sina hem. En av de som flydde var M:s granne, en författare, vars hem träffats av missiler. När M gick in i huset fann han resterna av författarens privata bibliotek. Han såg ett rum som var svart av aska. Han såg bokhyllor som vält och böcker som blivit fuktiga av regnet som kom in från raserade väggar. Det förstörda biblioteket gjorde honom sorgsen. Särskilt som det påminde om ett samtal M haft med sin flickvän, innan de separerades av kriget. ”Vad gör det för nytta att studera litteratur?” hade han frågat henne en gång när de var osams. Varpå hon svarat att eftersom regimen utövade en omfattande censur så var själva läsandet en protest. Att sprida berättelser ett motstånd. Ingen annan skulle bemöda sig med att minnas deras historia. Under de kommande åren, när M ibland åt gräs och plockade blad från träden för att överleva, hämtade han böcker från det sönderbrända biblioteket. Näst efter hungern och bombplanen var nämligen tristessen värst. Ibland kan en bokhandel, eller ett rum med böcker, vara första hjälpen för en människa i nöd. Jag och M möts i Paris. Jag säger att jag vill visa honom en plats som betytt mycket för mig och tar honom till bokhandeln. Vi går dit flera gånger. Rotlösa och utan hem, om än på olika vis, känner vi ett behov av vissa platser för att skapa en kontinuitet. Idag är det Georges dotter Sylvia Whitman som driver Shakespeare and Company – hon är döpt efter Sylvia Beach som drev den ursprungliga butiken. De sista åren i Georges liv förde han och dottern ett lågintensivt krig. Sylvia installerade en kassaapparat, George bröt sig in om natten och stal den. Sylvia renoverade den äventyrligt vingliga trappan till andra våningen, George delade ut hammare till besökare för att slå sönder den. Om George hade känt till videokameran som Sylvia installerat för att minska stölder, eller att bokhandeln numera finns på Facebook och Instagram, skulle han nog vända sig i sin grav – där han vilar på Père Lachaise-kyrkogården. Men han skulle nog uppskatta det nya rummet för barnböcker och kaféet intill butiken, som han drömde om i flera år. M log när han såg följande ord målade på andra våningen: ”Be not inhospitable to strangers, lest them be angels in disguise”. Lite slarvigt översatt: Var inte ogästvänlig mot främlingar, för de kan vara förklädda änglar. Ibland kan en bokhandel vara just det, varken mer eller mindre – en plats som säger ”välkommen”. Shakespeare and Company är förvisso en kommersiell bokhandel som måste visa balanserade omkostnader och prydliga bokslut. Liksom andra närbokhandlar kämpar den med konkurrensen från nätbutikerna. Men att Shakespeare and Company har överlevt i decennier är nog för att den alltid varit mer än en bokhandel. En cocktailfest, ett tak över huvudet, en räddare i nöden. Ett utrymme där motståndet i litteraturen får ta plats, liksom kyssar och mögliga ärtsoppor. Anna Thulin Litteraturtips ”Shakespeare and Company”; Sylvia Beach. Svensk översättning av Erik Andersson, Ellerströms förlag (2008). ”Shakespeare and Company, Paris: A History of the Rag and Bone Shop of the Heart”; redaktör Krista Halverson (2017). ”Ulysses”; James Joyce. Svensk översättning av Erik Andersson, Albert Bonniers Förlag (2014).

11 Des 201910min

I brev träder avsändarens kropp fram och ett rum för motstridiga, starka känslor byggs upp. Kristofer Folkhammar skickar en hälsning med tips på brevlitteratur från marginalpositioner. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Kära du, nu skriver jag till dig i den mest effektiva form jag vet. Brevet. Jag vänder mig mot dig, och genast har jag frammanat en tydlig riktning och skapat ett slags rum för texten. Och via den riktningen i det rummet: en ton. Rättfram som en malmöitisk höstvind. Som bitig drar fram längs gatorna där vi aldrig hinner ses. Som drar med sig veckodagarnas skräpiga överväganden och snedpackade matkassar, men som med självklarhet också rymmer de stora sorgerna, de kletiga hemligheterna. En sådan ton är det. Som genom sin klara riktning kan hålla många infall samman. Jag anförtror dig något. Brevet är till dig. Och eftersom jag väljer att publicera det, kan det få något ytterst obevekligt över sig. Särskilt om jag litar på dig. Att publicera en text är att ge bort den till lite vem som helst. Andra blickar kan läsa och andra röster kan tycka, de bjuds in, de störtar in i vårt rum. Och det uppstår en särskild friktion om jag ändå envisas med att rikta mig till just dig. "I valet mellan orden och människorna väljer jag människorna" skriver Sofia Gräsberg i ett infallsrikt nummer av tidskriften Ord & Bild med temat brev, från hösten 2019, och fortsätter: "Kanske är det därför breven betyder så mycket för mig, för i breven blir orden till kropp" Tidskriftsnumrets många avfotograferade handskrifter understryker avsändarens förtroliga närvaro. Lyfter fram det genom taktila avtryck. Det finns ett poetiskt sken kring breven. Det prövande brevskrivandet. Den gåtfulla försändelsen. Emily Dickinsons kuvertdikter som saknar insida. Frestelsen att läsa brev som nycklar till den sanna personen bakom den offentliga. Ja, avsändarens kropp träder fram i breven. Den påtagligt närvarande författaren bakom orden blottar sig när hon sträcker sig efter någon annan. Litterärt konstruerad eller historiskt autentisk är brevskrivaren någon som sätter sitt jag, sin egen utkikspunkt i världen, på spel. Hon syns ju så tydligt i texten. Tvekande eller rasande, loj eller virtuos, är hon ju så uppenbart, distanslöst, där. Och meddelar sig. Kära du, jag sitter i hallen, och kommer att tänka på tre böcker. Tre prosaböcker som jag måste skriva till dig om, som jag tror skulle fascinera dig. Édouard Louis, Ocean Vuong och Maja Lee Langvad använder sig alla av brevet som en litterär metod, för att gestalta något i en på samma gång öm som kompromisslös ton. Tre intrikat sammansatta kärleksbrev, skulle jag säga. Där den specifika adressaten, det intima i brevformen, öppnar för ett litterärt och politiskt raseri. Har du läst franska Èdouard Louis? I boken Vem dödade min far – skriver han till en pappa, som brutit ryggen under en arbetsplatsolycka, och som slitits ut ytterligare efter att ha tvingats arbeta som gatsopare. Nu behöver han en maskin för att kunna andas om nätterna. Vem orsakade denna andnöd? Vem förstörde den här mannens kropp? Den svenska utgåvan har storleken av ett brevkuvert, och jag tänker på hur titelns uppfordrande fråga, adresserar boken till ett helt samhälle, medan texten inuti, är riktad till just fadern. I ett ytterst frankt du-tilltal tecknar Louis både deras krångliga relation och de stränga samband mellan social utsatthet och machokultur som format faderns brutalitet. På ett ställe skriver Louis om skillnaden i olika politiska engagemang. När hans medelklassvänner i den universitetsvärld han förflyttat sig till kan argumentera för ståndpunkter i politiska frågor, som idéer, ja rent av som en sorts estetik, tänker han på hur fadern firade med en utflykt till stranden när ett bidrag till skolmaterial skulle höjas. Louis familj påverkas omedelbart av maktens beslut, och utan att sluta rikta sig till sin far går han igenom hur specifika reformer – som minskad anställningstrygghet och bidragssänkningar – verkställda av namngivna franska politiker, brutit ner honom och hans förutsättningar. Louis skriver: "Historien om din kropp är historien om dessa namn som i tur och ordning har förstört din kropp." Brevet är formen där denna historia innerligt och oförskräckt, kan gestaltas. Vad tror du att Édouard Louis får för svar från sin far? Kommer han orka svara? Ett svar är uteslutet i vietnamesisk-amerikanska Ocean Vuongs roman On Earth We´re Briefly Gorgeous. Inledningsvis slår Vuong fast att varje ord han skriver tar honom längre bort ifrån den mor han försöker nå. Hon kan inte läsa det han skriver. Vuong riktar sig också till en förälder. En våldsam mamma. Märkt av fattigdom. Traumatiserad efter flykten till det rasistiska USA. Men skriver inte fram de politiska strukturerna lika sociologiskt uttömt som Louis. Mer sipprar de fram, sensuellt, som en lyrisk svärta, mellan bilderna av hur den unge Little Dog sommarjobbar på ett tobaksfält utanför Hartford i Connecticut. Eller hur hans mamma fyller i reporna på hans billiga lilla cykel med rosa nagellack från salongen där hon jobbar, efter att några tuffa killar trackat den flickiga gossen. Vuongs prosa är vindlande melankolisk, på vippen att bli sentimental. Drastiskt lysten, emellanåt hjärtskärande våldsam. Spretig och krängande. Men den hålls ihop av den där riktningen, den där utgångspunkten, som är brevet. Mot den bortvända, otillräckliga modern. Som han alltså själv vänder sig ifrån genom att skriva till. Vuongs brev är en paradox, som likväl är förutsättningen för romanens obestridliga ton. Den danska författaren Maja Lee Langvads bok "Dagar med galopperande hjärtklappning" spänner mellan faktiska språkbarriärer och ett symbiotiskt kärlekens språk. Mellan dessa punkter pulserar en roman eller en essä eller ett brev. Jo, jag tror det. Mest av allt ett brev. En sträckning och en vilja att meddela en specifik annan. Ett kärleksbrev som också är ett skrivande om skrivande. En författare skriver till en ny kärlek från utmattningsdepressionens ödeläggande, stickande matthet som så brutalt krockar med förälskelsens löftesrika pirr. Redan på första sidan skrivs det fram att förälskelsen – och texten som sådan – är en rörelse mellan likar, mellan två kroppar som rasifieras som asiatiska i ett vitt, xenofobiskt Skandinavien. En överväldigande gemenskap skrivs fram, ett slags äntligen, en ankomst till en gränslös plats. Livet kan här börja sörjas, speglas, läka, få leka. Och så länge det riktas mot detta du, i detta brevrum, kan det också skrivas. I ett dämpat tempo, där de älskandes hårstrån blandas samman i ett tålmodigt jubel. Kära du, jag tänker att dessa böcker blir så kraftfulla genom sina uttalade adressater. Att brevets intimitet också blir litteraturens radikalitet. Dessa böcker är vävar av kärlek och ilska från olika marginalpositioner. Erfarenheter och kroppar som konkretiseras och stärks av att texterna insisterar på vem de riktar sig till. I skiftande temperament. Trotsigt och ömt, genom den majoritetsoffentlighet där dessa berättelser många gånger är begärda men sällan mottagna med kunskap. Genom brevets intimitet bibehålls sikten. Och vittnandet, raseriet, sörjandet bereds utrymme. Vad tänker du? Du kan väl läsa dem och höra av dig? Kram, Krist. Kristofer Folkhammar, poet, prosaist och kritiker Litteratur Brev, tidskriftsnummer, Ord & bild, nr 3-4 2019. Vem dödade min far, Qui a tué mon père, av Edouard Louis. Svensk översättning av Marianne Tufvesson. Wahlström & Widstrand, 2019. En stund är vi vackra på jorden, On Earth We're Briefly Gorgeous, av Ocean Vuong. Svensk översättning. av Andreas Lundberg. Natur & kultur, 2020. Dagar med galopperande hjärtklappning, Dage med galopperende hjertebanken, av Maja Lee Langvad. Svensk översättning av Helena Boberg. Ellerströms, 2019.

10 Des 201910min

Madame Bovarys problem brukar ofta härledas till hennes romanläsande, oförmågan att skilja fiktion från verklighet. Men det är som skuldsatt konsument vi kan börja förstå henne, säger Jimmy Vulovic. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Innan Emma Bovary dör ber hon om att få sin spegel. Blicken riktas in i den kallt ärliga ytan. En människas viktigaste allierade är den som förr eller senare visar sig i spegeln. Det tror jag hon inser där och då. Tårarna faller. Sedan kastar hon sig tillbaka i sängen för att med en djup suck slutligen dö. Arsenik. Hon tog giftet för att fly ett liv som hon aldrig fick men länge låtsades leva. Och liksom fordringarna för det illusoriska liv hon levt kom döden till slut, obevekligt, likt ett fult ansikte upphöjt ”som en skräckbild i de eviga mörkren”. Emma dör mycket olycklig. ”Känn dig själv”, viskar hennes tragiska historia fortfarande mellan raderna i Gustave Flauberts Madame Bovary från 1856. Visdomen stod ristad i förhallen till Apollontemplet i Delfi. Därifrån har den ekat genom vår historia. Sokrates, den ogudaktige förledaren av ungdomen, gjorde filosofi av den. Inför Atens anklagande blickar så insisterade han på att självkännedom och ett rättfärdigt liv var allt han någonsin önskat uppnå. Sokrates vägrade under rättegången att be om nåd, vägrade att anpassa sig efter vad den dömande staden förväntade sig. Dödsstraff. Och giftkalken som han svepte tydliggjorde en konfliktlinje mellan individens vilja och samhällets krav. Sokrates var ett undantag. Han var ett tvärtom jämfört med oss andra. Ekot av hans visdom passerar därför, trots alla våra goda intentioner och instämmande nickningar, oftast förbi döva öron. Madame Bovarys problem brukar ofta härledas till hennes romanläsande, oförmågan att skilja fiktion från verklighet. Ännu ett eko av den vises röst i hennes exempel. Det är i verkligheten, inte i fiktioner och nedtecknade ord, som svaren finns. Så sade Sokrates. Men Emmas problem är större än romaner, mycket större. Hela hennes liv är konsumism, en fiktion så god som någon annan. Hon lånar liv istället för att leva sitt eget. Romanläsning är bara en del i det livsmönstret. När Emma Bovary dag efter dag ser på Game of Thrones och olika feelgood-serier, nej, så är det naturligtvis inte, men om romanen skrivits idag skulle hon nog ha gjort det. Men väl när hon läser de historiska romanerna av Walter Scott och alla möjliga kärleksromaner, så gör hon det inte för att få se och känna sig själv utan tvärtom för att fly bort från sig själv. De återkommande äktenskapsbrotten är också en del i det konsumtionsmönstret. Med exempelvis den unge älskaren Léon konsumerar hon helt ohämmat kärleken, eller i alla fall en bild av kärlek och bekräftelse som står skriven i böckerna, tills hon känner att han tröttnat på henne. Då tröttnar också Emma på honom och möter ”i äktenskapsbrottet den tristess som hör äktenskapet till”. Deras konsumtionsvärde för varandra minskar helt enkelt. Men allt det där är hanterbart. Det är bara att gå vidare. Emma vet att maken Charles förlåter. Hon kan hantera honom. Däremot förmår hon inte att hantera det mest konkreta och ödesdigra resultatet av sin konsumentnatur: krediter, skuldebrev och reverser. Då Emma går under beror det inte på romaner eller på att någon älskare har avslöjats, utan på att konsumtionslånens fälla till slut slår igen. Berättarrösten ger uttryckligen med orden ”det vill säga pengarna” läsaren den egentliga orsaken till hennes ohållbara situation. Romanen är en studie i skuldsättning, en berättelse om ett liv i lånta fjädrar. Och då återbetalningskraven hopar sig bortom all hanterbarhet tar Emma till den för skuldsatta lika ofta använda som desperata strategin att förtränga allt. Men kroppen minns: ”Hon kände nu som en molande och allomfattande värk i kroppen. Och det hände ofta att Emma fick stämningshandlingar, papper med stämplar, som hon knappt tittade på. Hon hade helst inte levt längre, eller fått sova ständigt.” Romanen Madame Bovary kan litteraturhistoriskt delvis beskrivas som en tidig naturalistisk fallstudie om vad som händer då en människa med vissa givna individuella förutsättningar hamnar i en specifik miljö. I det här fallet en av konstromantiken präglad drömmare som får den moderna kapitalistiska ordningens alla kreditmöjligheter till sitt förfogande. Om vi istället beskriver berättelsen med en mer välbekant senkapitalistisk terminologi skulle den kunna liknas vid det tidiga konsumtionssamhällets Lyxfällan. Fast utan hopp i slutet förstås. Emma Bovary är ett exempel på det som socialpsykologen Erich Fromm har kallat homo consumens, alltså den människa som i den kapitalistiska världens ständigt ökande och till synes oändliga konsumtionsvalmöjligheter lever sitt liv, eller i alla fall iscensätter det, genom konsumtion av berättelser och varor. Berättarrösten fångar träffsäkert, genom den unge älskaren Léons blick under ett hett kärleksmöte, hur Emma både iscensätter sig själv och också tolkas som något annat än den hon egentligen är: ”Tack vare sitt skiftande humör, ömsom hemlighetsfullt, ömsom glättigt, pladdrigt, tystlåtet, hänfört, nonchalant, kunde hon väcka minnet av tusen lustar hos honom, frammana instinkter och hågkomster. Hon var den förälskade kvinnan i alla romaner, hjältinnan i alla dramer, det obestämda hon i alla diktböcker.” Ett obestämt hon är väl så långt bort man någonsin kan komma ifrån det själv som både Sokrates och Gustave Flaubert vill att vi ska lära känna. Författaren visar sig vara visare än den vise då han illustrerar att det inte ens behövs någon litteratur för att fångas i fiktioner. Emma Bovary är nämligen långt ifrån ensam om oförmågan att se världen för vad den är och att hantera den därefter. Romanen är full av illusioner och det resulterar i slutänden alltid i mycket smärta. Exempelvis förmår heller inte Charles att se Emma för den hon är och de behov hon har. Hans ständiga idealisering av henne, upphöjandet av henne på piedestal, kan vid en första anblick få honom att framstå som underlägsen. Så ser inte Emma det. Istället inser hon att de ständiga förlåtelserna tvingar henne att ”underkasta sig hans storsinthet” och det gör henne rasande. Hon är hjälplöst fångad i den roll som hon har tilldelats i livet, fångad i äktenskapet och i den bild av henne som maken Charles gärna konsumerar. Homo consumens föds ur fångenskap, otillfredsställelse och passivitet. Det som först framstår som aktivitet, det vill säga att välja mellan likartade saker, ger konsumenten en illusion av frihet och makt samtidigt som det på ett behagligt vis döljer inre tomhet och ensamhet. Emma Bovary passar in i mönstret. Läsaren kan ana det djupa mörkret under hennes agerande. Men hon är inte ensam om det. Från och med den realistiska romanen är skönlitteraturen full av personer som, liksom de flesta av oss, är storkonsumenter av varor och drömmar, fiktioner. Den är full av personer som egentligen bara gör det som konsumtionssamhället förväntar sig av dem. Genom romanerna kan vi, trots den vises varning för litteraturen, ta lärdom. Sokrates och Emma närmar sig visserligen giftet från skilda håll, den ene för att hålla fast vid sin individ och den andre för att fly sin individ. Ändå förenas de då priset för att leva i ett samhälle präglat av illusioner till slut måste betalas. Jimmy Vulovic, litteraturforskare

4 Des 201910min

Personlighetstesters tillförlitlighet jämförs horoskops. Ändå används de flitigt. Varför? Sociologen Emma Engdahl går tillbaka till det mest använda testet Myers-Briggs Type Indicator för att få svar. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Gratis personlighetstest. Det tar mindre än tolv minuter. Svara ärligt, även om du inte gillar svaret. Försök att inte vara neutral. Ok, tänker jag. Åtta minuter senare har jag svar på vilken personlighetstyp jag är: en förkämpe som kan förändra världen med bara en idé och bör hålla den lilla gnistan av galenskap vid liv. Det låter som reklam, som en person jag gärna skulle vara. Jag köper även efterföljande lista på bra och dåliga egenskaper. Jag är nyfiken, observant, energisk och entusiastisk. Och nog stämmer det att jag ofta överanalyserar, är känslig och har svårt att ta order. Ändå är det något som skaver. Jag har gjort samma test en gång tidigare och då var jag en debattör: kompromisslöst ärlig. Och det är jag nog också. Ibland. Det är allmänt känt att vissa uttalande är så pass vaga att vem som helst kan känna igen sig i dem. Fenomenet kallas Barnumuttalande efter den amerikanske cirkusdirektören P T Barnum, kungen av humbug, som på mitten av 1800-talet underhöll sin publik med menageri, freakshower och vaga uttalande om enskilda besökares personlighet och situation. Du har en oupptäckt potential. Du står inför ett svårt livsval. Detta kallas även Forer-effekt, efter psykologen Bertram Forer som på 1940-talet gav sina studenter samma horoskop och konstaterade att samtliga av dem kände igen sig i det. Att vem som helst kan känna igen sig i personlighetstestens typer gör att de kritiserats för att inte vara mer trovärdiga än just horoskop. Personlighetstestning används nu inte enbart som underhållning eller av privatpersoner som vill uppnå självkännedom. Det är ett vanligt verktyg i arbetslivet när det gäller rekrytering och konflikthantering, vilket kritikerna anser är ytterst vanskligt. Forskningen visar nämligen att det är de egenskaper vi har gemensamt, snarare än de egenskaper som skiljer oss åt, som skapar en god arbetsmiljö och får oss att lösa konflikter. Att dela in folk i olika typer är därmed inte att rekommendera. Det kan rentav vara förödande för människor som inte frivilligt uppsökt varandras sällskap. Naturligtvis kan man slå sig för pannan och förfasas över att folk är mindre begåvade och att samhället har spårat ur. Människans behov av att svara på frågor om vem hon är och hur hon bör leva sitt liv går dock långt tillbaka i mänsklighetens historia. I det antika Grekland ansågs det vara nödvändigt att lära känna sig själv för att kunna tolka utsagorna från oraklet i Delfi. Man ställde också upp regler för hur man borde leva sitt liv för att kunna pröva, förkovra sig och omvandla sig själv. Tillvägagångssättet har många likheter med hur Benjamin Franklin som ung man förde moralisk dagbok i syfte att förnuftsmässigt styra sitt beteende. Bland annat ville han uppnå måttlighet genom att inte äta så att han blev slö eller dricka så att han blev upprymd, ordning genom att låta alla sina saker ha bestämda platser och ödmjukhet genom att försöka likna Sokrates eller Jesus. Så vitt jag kan se, är det strävan efter att leva ett genomtänkt liv som ligger bakom utvecklingen av det mest använda personlighetstestet i världen: Myers-Briggs Type Indicator. Testet är ett resultat av Katherine Cook Briggs och hennes dotter Isabel Briggs Myers utforskande av sina egna liv. I Merve Emres bok The Personality Brokers (2018) skildras deras livsöden. Katherine som föddes 1875 präglades av en inre kamp för att förena sin naturvetenskapliga utbildning med sin religiösa uppfostran. När hennes son Alfred dör i sömnen, endast ett år gammal, blir hon smärtsamt medveten om hur skör människan är under sina första levnadsår och hur noggrant ett litet barns aktiviteter måste regleras för att det ska kunna förfina sin personlighet och rädda sin själ. Hon inser då att det går att förena sökandet efter personlig frälsning med den moderna världens rationella metoder. När Katherine förlorar ytterligare en son, innan han ens hunnit döpas, slår hon slag i saken och gör om sitt vardagsrum till ett laboratorium för personlighetsforskning. Experimenten börjar med hennes förstfödda och enda överlevande barn, dottern Isabel som då är fyra år gammal. Laboratoriet döps till ”The cosmic laboratory for baby training” och ganska snart är det fyllt av bekantskapskretsens barn som skall pröva, förkovra sig och omvandla sig själva. Grundtanken är att barn behöver ledas in på rätt bana i livet genom att lära dem hur de utifrån sin personlighet kan bidra till samhället. Barnen observeras och vägleds genom bestraffning och belöning. Allt bokförs noggrant och insikterna sprids i massmedierna. Katherines gärning, som ytterst handlade om att basera moderskapet på forskningsresultat och göra det till en profession, får stort genomslag. I samband med att Isabel lämnar hemmet för att studera får den experimentella verksamhet som under 18 år utgjort Katherines huvudintresse emellertid ett abrupt slut. Deprimerad skriver hon i ett brev till sin dotter som aldrig postas: ”Vem över fjorton år behöver egentligen en mamma, eller vem borde behöva en?” När Katherine ett flertal år senare upptäcker Carl Gustav Jungs teori om psykologiska typer upphör hennes depression. Jung introducerar idén om att människor kan kategoriseras som introverta eller extroverta. Som tänkande eller kännande. Tankesättet fångar Katherines intresse till den grad att hon utnämner honom till sin husgud. För första gången på länge upplever hon att hennes liv har mål och mening. Hon brevväxlar med Jung och ägnar ett halvt decennium åt att sätta sig in i hans analytiska psykologi, innan hon slutligen besöker honom. Under tiden görs hennes hem återigen till ett laboratorium för personlighetsforskning, men denna gång är det vuxna människor som ska pröva, förkovra sig och omvandla sig själva. Resultatet av arbetet publiceras 1926 i artikeln ”Meet yourself: How to use the Personality Paint Box” där Katherine lär läsarna att med hjälp av indexkort ta reda på vilken av Jungs sammanlagt sexton personlighetstyper de är och vad de bör göra i sina liv. Personlighetstestet är skapat! Det var emellertid Isabel som under 1940-talet omarbetade Katherines arbete så att det blev användbart inom arbetslivet och formulerade det frågeformulär som ligger till grund för Myers-Briggs Type Indicator. Ett personlighetstest är en sammanställning av uttalanden om oss själva. Ovetenskapligt? Javisst. Falskt, vem vet? Sant? Ja, om vi vill och anstränger oss. Vår personlighet är nämligen föränderlig och styrs av hur vi själva, andra och samhället uppfattar oss. Det är därför vi ständigt söker efter strategier för att ta reda på vem vi är och vad vi bör göra i våra liv. Problemet är att den strategi vi väljer att använda oss av kommer att forma vårt framtida jag och våra livsmöjligheter. Om vi uppfattar den kunskap som personlighetstesten genererar som verklig, kommer den att bli verklig i sina konsekvenser. Att förstå sig själv och låta sig styras av ett standardiserat frågeformulär är därmed ytterst begränsande. Det är att bli snuvad på den gnutta frihet vi idag har att forma vårt eget öde. Emma Engdahl, professor i sociologi Litteratur Merve Emre: The Personality Brokers: The Strange History of Myers-Briggs and the Birth of Personality Testing. Doublesday books, 2018. Finns i svensk översättning av Linn Åslund: Vilken typ är du? Varför du inte kan lita på personlighetstester. Fri tanke förlag 2019.

2 Des 201910min

Den tyska författaren Juli Zeh har en förmåga att skruva lite på verkligheten och åstadkomma en kusligt tänkvärd litteratur. Dan Jönsson tar ett större grepp om hennes författarskap. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Är det förflutna verkligen förflutet? Vad innebär kvantmekanikens teorier om man försöker omsätta dem i verkliga livet? Kan vår tids besatthet av hälsa och fysisk träning vara början på en framväxande, auktoritär mentalitet? Är terapi och terrorism kanske bara olika svar på tomheten i vår civilisation? Är det hyckleri att lära våra barn moral i en värld där konkurrensen råder? Kort sagt, hur nära avgrunden befinner vi oss? När jag läser Juli Zehs romaner blir jag ofta övertygad om att vi i själva verket står mitt i den, bara att vi inte märker det, eftersom även en avgrund numera kan möbleras på ett både ljust och smakfullt sätt och inte avslöjar sitt mörker och sitt djup för den som aldrig faller. Så faller är just vad människorna gör hos Juli Zeh. Henning i ”Neujahr”, Nyår, som handlöst störtar ner i ett förträngt barndomsminne under en vintersemester med familjen på Kanarieöarna. Gymnastikläraren Smutek i ”Spieltrieb”, Leklust, som blir offer för två brådmogna elevers maktspel. Partikelfysikern Sebastian i ”Schilf” (talande nog ”Fritt fall” i svensk översättning) som av omständigheterna – beräkning, slump och rena missförstånd – drivs till ett bestialiskt mord på en oskyldig person. Ofta män i vad som på ytan ser ut att vara säkra sociala positioner, men då och då också en framgångsrik yrkeskvinna, som i ”Unterleuten” där den obarmhärtigt driftiga Linda Franzen tvingas inse gränserna för sin strategiska förmåga i mötet med den lilla byn på den östtyska landsbygden. Avgrunden är inget yttre hot. Vi bär den inom oss. Juli Zeh hör till en grupp yngre tyska författare som medvetet försöker skriva sig ut ur nittonhundratalets långa historiska skugga, och istället vända blicken mot de konflikter som utmärker nutidens återförenade förbundsrepublik. Hon började sitt yrkesliv som jurist, med folkrätt som specialitet: något som märks i debutromanen ”Adler und Engel”, ”Örn och ängel” från 2001, en smått kaotisk men skarp och originell berättelse om just en folkrättsjurist med hemliga uppdrag under Balkankrigen som dras in i ett internationellt nätverk av narkotikahandlare. Boken väckte stor uppmärksamhet när den kom ut i Tyskland – med sitt flimrande tempo, sin intelligenta samhällskritik och sina skarpskurna tidsmarkörer framstod den som mycket samtida på ett sätt som visserligen med tjugo års distans kan kännas aningen daterat. Men den innehåller också flera teman som Zeh senare utvecklar i sitt författarskap: individens illusoriska frihet under ett system hon inte själv förstår; gränsen mellan normalitet och katastrof som något mer eller mindre slumpmässigt i en civilisation där den enskilda människan knappast betyder mer än en nolla i en finansiell algoritm. Om det här låter cyniskt uttrycker jag mig oklart. Juli Zehs romaner bottnar i en humanistisk övertygelse som man väl rentav skulle kunna kalla idealistisk om det inte var för svärtan i den. I den roman som blev hennes breda internationella genombrott, ”Corpus Delicti” från 2009, målar hon upp en hurtfrisk dystopi belägen sisådär ett halvsekel in i framtiden, en värld där vår tids hälsoevangelium på allvar har tagit steget från kulturell norm och statusmarkör till auktoritär doktrin. På 2050-talet styrs människornas liv av den ofelbara Metoden, som garanterar dem ett liv fritt från sjukdomar och risker men å andra sidan kräver ständig övervakning och stränga straff för varje avvikelse. Mia Holl, som alltid varit en lojal medborgare, får efter sin brors död upp ögonen för Metodens konsekvenser och börjar göra motstånd. Till ingen nytta förstås; systemet är som alltid starkare än den enskilda, och vet precis hur det ska böja henne rätt. Satirens måltavla är förstås på ett sätt tydlig nog i en tid med rökförbud, riskanalyser och träningshets. Men den har ett vidare syfte än så. ”Corpus Delicti” publicerades i stort sett samtidigt som Juli Zeh trädde fram som en av de starkaste tyska rösterna i nollnolltalets post-terroristiska debatt om det hotande övervakningssamhället, först och främst i boken ”Angriff auf die Freiheit”, som hon gav ut tillsammans med Ilija Trojanow samma år, 2009. Fixeringen vid terrorhotet, skrev de, har skapat en besatthet av ”säkerhet” som i sin tur lett till ett paradigmskifte i synen på förhållandet mellan stat och medborgare. I övervakningssamhället anses medborgaren misstänkt tills hon kan bevisa sin oskuld, istället för tvärtom – det vill säga ungefär som i Metodens välvilliga diktatur, där ideliga blodprover och hälsotester kontrollerar så medborgaren sköter sig. Om ”Corpus Delicti” alltså gestaltar riskerna med en logik där medborgarskapet innebär en förpliktelse att på olika sätt göra sig förtjänt av statens omsorger, så varnar romanen ”Leere Herzen”, ”Tomma hjärtan” från 2017, snarare för det motsatta, ett samhälle som helt slutar fungera som en sammanhållande kraft. Här har tiden skruvats fram ett knappt decennium, och Tyskland regeras av populister som har lagt ut i stort sett alla samhällsfunktioner på privat entreprenad. Huvudpersonen Britta Söldner driver ett företag med affärsidén att behandla självmordsbenägna personer enligt ett tolvpunktsprogram där de klienter som är kvar på den sista nivån slussas vidare till valfri terrororganisation. Affärerna går lysande, och det är inte förrän en skrupelfri konkurrent plötsligt dyker upp på marknaden som Britta tvingas fråga sig vilka grundvärderingar som egentligen driver henne. Det är just den frågan som genomsyrar Juli Zehs romaner. Vad finns det för plats för sådant som moral och rättskänsla i ett samhälle där människan kläms mellan globaliseringens kallhamrade marknadsprinciper å ena sidan och statens övervakning och förmynderi å den andra? Krävs det en katastrof för att vi ska vakna? ”Tomma hjärtan” och ”Corpus Delicti” befinner sig här vid ena polen i ett författarskap som stilmässigt sträcker sig från satirisk dystopi till filosofisk kriminalroman – eller, som i den stora kollektivromanen ”Unterleuten” från 2015: realistisk landsbygdsskildring. ”Unterleuten” utspelar sig i en liten by med samma namn i östtyska Brandenburg, några mil från Berlin, ett par decennier efter återföreningen. Gamla tankemönster och motsättningar från DDR-tiden möter den nya tidens utflyttade miljövänner och frifräsande entreprenörer i en klass- och kulturkonflikt där fördomar och missförstånd urartar i ett regelrätt inbördeskrig. Sådant, förstår man, måste oundvikligen bli följden av en samhällsordning vars högsta princip är illusionen om den fria konkurrensen. Berättelsen i ”Unterleuten” föregås av ett motto på försättsbladet: ”Allt är vilja”, citerat ur den nydarwinistiske självhjälpsförfattaren Manfred Gortz bok ”Dein Erfolg”, Din succé, som romanens hästentreprenör Linda Franzen läser som en bibel – och som det för övrigt visat sig att Juli Zeh har skrivit och gett ut själv under pseudonym. ”Allt är vilja” – och ändå inte alls: för när röken lagt sig står ju byn trots allt kvar, och precis som Britta Söldner i ”Tomma hjärtan” och Mia Holl i ”Corpus Delicti” rör sig invånarna i ”Unterleuten” – de som blir kvar – mot ett uppvaknande. Att leva på ständig vakt mot sina grannar fungerar inte. Moral och rättskänsla, medmänsklighet och vanlig tillit: utan dem störtar vi verkligen ner i avgrunden. Dan Jönsson, författare och essäist

28 Nov 201910min

En omätbar mängd tankar, sånger, böner, debatter, ömhet och skratt är utraderade. Och det är vår plikt att sätta ord på frånvaron efter Förintelsen. Det menar författaren Elisabeth Åsbrink. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Det finns en scen i Claude Lanzmanns banbrytande dokumentär Shoah som visar historikern Raul Hilberg i sitt arbetsrum i ett vintrigt Vermont. Hilberg är förintelseforskningens föregångare och nestor. Redan 1961 kom hans stora verk The destruction of the European Jews, där han redogör för folkmordets omfattning och struktur utifrån nazisternas egna efterlämnade dokument. I filmscenen sitter Raul Hilberg med ett papper i handen. Det är en typisk trafik-order, en Fahrplananordnung med nummer 587, berättar han, gällande tågtransporter till Treblinka. Hilberg redogör för vad pappret innebär: där framgår hur många som kände till trafik-ordern. Ingenstans står ordet ”hemligt”. Där står dels förkortningen PKR som betecknar fullpackade tåg, och dels beteckningen L som står för Leer, det vill säga tomt; det tömda tåget som skulle komma tillbaka samma väg. Det framgår att detta tåg bestod av femtio vagnar och var tungt lastat, att det ankom till Treblinka klockan 11.24 den 1 oktober 1942 och att det avgick igen, fyra och en halv timma senare, tomt och städat. Tåget kördes vidare till en stad där ett getto hade tömts, hämtade sin människolast, och tömde den i Treblinka dagen därpå. Allt detta framgår av denna trafik-order, denna blankett, ett trivialt dokument. Och ändå är det ett papper som innebär tiotusen människors död. Raul Hilberg har räknat. I filmen kan Claude Lanzmann inte få ihop papprets vanlighet med dess dödliga konsekvenser. Jag har ju varit i Treblinka, säger han, och att föra samman dessa två, dödslägret och detta dokument … Då svarar Hilberg: ”När jag får tag på ett papper av det här slaget, framför allt som det handlar om ett originaldokument, vet jag att den tidens byråkrat själv höll det i sina händer. Det är en artefakt, och det är allt som finns kvar. De döda finns inte längre.” Dessa enkla ord sammanfattar läget för oss som lever efter andra världskrigets folkmord på de europeiska judarna. Människorna mördades, deras kroppar brändes eller kastades i håligheter i marken. Deras hem och verksamheter stals, deras klockor stals, deras kläder såldes vidare, deras hår klipptes av och blev till innehåll i tyska soldaters madrasser. De bokstavligen utplånades från jordens yta. Kvar finns tomrummet - ett europeiskt tomrum. Det härbärgerar människor som kallade sig ateister och judar, assimilerade och ortodoxa, där finns döpta och konverterade kristna, här finns sinti och romer, här finns homosexuella, här finns de som hade klassats som sinnessjuka. En omätbar mängd tankar, sånger, böner, debatter, ömhet och skratt är utraderade. Men det-som-inte-finns är delvis bortom mänsklig fattningsförmåga. Hur förstå det som inte existerar? Att en älskad människa dör, helt enkelt upphör att existera, kan vara svårt nog att förstå. Hur ska då frånvaron av miljoner mördade människor begripas? Men detta tomrum är en del av Europa, det är europeisk historia och det är europeisk nutid, det påverkar politik, historieskrivning och också hur den fysiska världen ser ut. Att försöka se frånvaron har därför blivit en avgörande del av en europeisk kultur, en konstform som är direkt sprungen ur folkmordet. Poeten Nelly Sachs var en av de första som skapade konst ur tomrummet, därför att någon måste ge ord åt det ordlösa och kropp åt alla de kroppar som utplånats. Också poeten Paul Celan ägnade sig åt tomrummet. Han ville rädda det tyska språket från mördarna, från ord som t ex Fahrplananordnung – ett byråkrat-ord som alltså innebar tiotusen människors död. Paul Celan sökte ett nytt språk, som inte var blankett-tyska eller mördartyska utan som rymde också frånvaron, för att skriva tomrummets poesi. Konstnären Anselm Kiefer är också en som gestaltar frånvaron, i målning efter målning. Och alla som passerar Bebelplatz, mitt i Berlin, kan se en rumslig gestaltning i den israeliske skulptörens Misha Ullmans inverterade bibliotek. På platsen där trettiotusen böcker brändes på bål finns nu en glasskiva där man kan kika ner i ett underjordiskt rum - vitt som döden - med den ena tomma bokhyllan efter den andra, en lagringsplats för allt som inte längre existerar. Ett annat sätt att hantera tomrummet är att fylla det med statistik. Stad för stad, massgrav för massgrav, tåg för tåg. Siffror, listor, beräkningar och fakta. Den svenske författaren Peter Handberg går den vägen i boken Världens yttersta platser, utgiven av bokförlaget Faethon. Där reser han runt bland byar och städer i Polen och Ukraina och söker upp platser där tomrummet finns. Han försöker få syn på frånvaron. Han ber människor tala om det som en gång existerade, att minnas det. Syftet är att påkalla vår uppmärksamhet: frånvaron finns. Men Peter Handberg reser inte utan färdplan. Hans utgångspunkt är en annan resa, gjord av en annan författare, den tyske Alfred Döblin, mest känd för romanen Berlin Alexanderplatz. År 1924 gav sig Döblin iväg för att lära känna Polen och dess befolkning - framför allt dess judiska befolkning - och i boken Resa i Polen skriver han om sina iakttagelser. Han kunde ju inte veta att de människor han mötte skulle mördas femton år senare eller att de platser han beskriver skulle bli en del av det europeiska tomrummet. I hans bok finns alltså en del av nazisternas mordoffer bevarade och beskrivna, de har ansikten, röster, ord och leenden. Peter Handberg har översatt Alfred Döblins bok till svenska och han har också översatt hans resa. I Världens yttersta platser tar han samma tur, bor på samma hotell och försöker få syn på det som en gång låg inom Döblins synfält men som nu är utraderat. Alltså själva tomrummet. Precis som filmaren Claude Lanzmann i dokumentären Shoah kämpar med att förstå hur en papperslapp, en trafik-order, kan innebära tiotusen judars död, redogör Peter Handberg för mängder av fakta om gator och hus och byar och städer och dödade i ett försök att länka dåtid till nutid och göra tomrummet begripligt. Detta tomrum kan fylla oss efterlevande med sorg, med skuld eller med rasande förnekelse men oavsett vilket, påverkar det oss och vi måste försöka göra det synligt. Varför, kanske någon undrar. För att bevara vår mänsklighet. De miljoner judar som mördades i det europeiska folkmordet berövades inte bara sitt liv och sin framtid - de berövades också sin död: den död som sker i kulturen, i riten och som är ett uttryck för varje människas individuella värde. Den död som utgör minnets grund. Som den ryske författaren Sergej Lebedev skriver i en essä om Gulag; ”Människor, det är sådana som begraver sina döda. Och om den normen har upphört att gälla har vi regredierat, inte bara till forntiden, utan till urtiden, till den förhistoria då kroppen inte betraktas som själens behållare”. Att benämna det stora europeiska tomrummet, att gestalta det, att erkänna dess existens genom att minnas, är alltså inte bara en moralisk plikt utan också det enda sättet för oss efterlevande att upprätthålla vår mänsklighet och återge de mördade deras värdighet. Elisabeth Åsbrink, författare Litteratur Peter Handberg: Världens yttersta platser – judiska spår. Faethon, 2019. Alfred Döblin: Resa i Polen. Översättning Peter Handberg. Faethon, 2019.

25 Nov 201911min