I Daouds texter synas civilisationsprojektets skuggsida

Induktion är metoden att ur enskilda exempel sluta sig till vad som gäller i allmänhet. Inom vetenskaperna är den historiskt omstridd - men i våra liv styr den med järnhand. Det menar författaren Helena Granström. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Människans förkärlek för induktion är, har det sagts, jämförbar med hennes förkärlek för kopulation: Den ligger helt enkelt i hennes natur. Att utifrån ett eller flera enskilda fall dra slutsatser om det allmänna fallet är ett sätt att förhålla sig till världen som tycks svårt att separera från den mänskliga tanken i stort. Att denna tendens skulle vara alltigenom positiv är tveksamt: antagligen har den en inte försumbar del i framgången för såväl kvasivetenskapliga förklaringsmodeller som främlingsfientlighet och populistisk manipulation. Å andra sidan vore världen i det närmaste ogripbar om vi inte i någon grad kunde luta oss mot övertygelsen att det faktum att solen hittills gått upp varje morgon innebär att den kommer att göra det imorgon också. Dessutom är det induktiva förhållningssättet en förutsättning för all språklig begreppsbildning: Vad betyder ordet "hund" om jag utifrån de hundar jag mött inte kan tillåta mig att dra några som helst slutsatser om dem jag kommer att möta i framtiden? Men trots det bör vi nog anstränga oss för att hålla den induktiva metodens grundläggande tillkortakommande i minnet: Bara för att vi har tusen exempel på någonting visst, betyder det inte att den ettusenförsta observationen inte kan erbjuda ett motexempel. Det är för övrigt just detta som gör att det enbart är matematiken som kan bevisa påståenden, medan allt vetenskapen kan göra är att troliggöra dem; ett förhållande som tyvärr alltför ofta glöms bort. Trots ett klanderfritt resonemang visade sig kalkonens slutsats felaktig – och fatalt så. Det kanske allra tydligaste åskådliggörandet av induktionens svagheter härrör från den brittiske 1900-talsfilosofen Bertrand Russell, som frammanar bilden av en tam kalkon som i god induktiv ordning insamlar en mängd observationer till stöd för tesen: "Jag får alltid mat klockan nio". Kalkonen prövar sitt antagande kalla dagar, regniga dagar, blåsiga dagar, heta dagar: Det stämmer ofelbart. Ändå blir han en dag inte matad, utan får halsen avhuggen. Trots ett klanderfritt resonemang visade sig kalkonens slutsats felaktig – och fatalt så. Men egentligen behöver vi väl inte gå längre än till våra egna liv för att inse samma sak: Den gedigna empiri som ger vid handen att varje andetag vi tar kommer att följas av ett nästa, tycks i alla avseenden tillförlitlig – ända till den dag då vi tar vårt sista. En person som ägnade det induktiva tillvägagångssättet djup uppmärksamhet var 1600-talstänkaren Francis Bacon, som apropå fjäderfän för övrigt påstås ha mött sin död då han under en vagnfärd i snöstorm fick syn på en höna, och plötsligt bestämde sig för att testa hypotesen "hönskött kan bevaras färskt genom att hönan späckas med snö efter slakt"; han störtade utan vidare eftertanke ut i snön för att påbörja försöket, och avled en kort tid därefter i lunginflammation. Kanske skulle man därmed kunna kalla honom den vetenskapliga metodens första dödsoffer, med tanke på att han med sina arbeten anses ha lagt grunden till det som idag gäller för empirisk vetenskap. Bland annat i skriften Novum Organum – en titel som på svenska lyder någonting i stil med "ny metod" – utgiven för första gången 1620, och sedan vintern 2021 tillgänglig i svensk översättning. Bacon slår här ett slag för ett djupgående och systematiskt studium av de sinnliga fenomenen som väg till sann kunskap om världen; erfarenheten är, skriver Bacon, "den överlägset bästa bevisföringen", till skillnad från logiken som snarare syftar till att "underordna världen och göra den till slav under människans tankar". Men den induktion som Bacon förespråkar är av ett särskilt slag; en som utgår inte enbart från insamlad erfarenhet, utan snarare från metodisk granskning av densamma. Tabeller, scheman och jämförelser mellan olika typfall är en förutsättning, liksom det numera helt centrala vetenskapliga greppet att utifrån hypoteserna formulera nya förutsägelser och sedan testa dem. Bacons induktion är, med andra ord, en högst sofistikerad sådan, medan den induktion som bygger på enkel uppräkning enligt filosofen är att betrakta som "ett barnsligt påfund". Ändå lyckas Bacon knappast undgå den djupgående kritik som genom historien har riktats mot den induktiva metoden som idé. Redan på 100-talet konstaterade den grekiske filosofen Sextus Empiricus att en induktiv slutsats antingen måste bygga på alla möjliga fall, vilket är omöjligt eftersom de är oändligt många – eller på bara en del av dem, vilket innebär att den mycket väl kan vara felaktig. I båda fallen tycks induktionen ha problem. Det är en kritik som senare skulle fördjupas av tänkare som David Hume, som menade att det grundantagande som all induktion bygger på – nämligen att naturen är regelbunden – i sig är omotiverat, och också det förutsätter ett induktivt resonemang. Vi tror på induktion eftersom naturen hittills har visat sig vara regelbunden, så att induktion ger vid handen att den ska fortsätta vara det – ett cirkelresonemang. Och i denna cirkel tycks vi alltså ohjälpligt inskrivna, som om den godtrogna övertygelsen om alltings förutsägbarhet vore en förutsättning för att man ska orka med att vara människa – vilket det kanske också är. Och det kunde väl, tänker jag, vara gott så – om det inte vore för en obehaglig känsla av att det finns en djupare och mer subtil konsekvens av människans induktiva faiblesse, som inte har att göra med hennes tendens att förvänta sig upprepning, utan snarare med hennes tendens att bidra till att skapa den. För inte bara är människan benägen att iaktta regelbundenhet omkring sig, även när ingen sådan finns – hon tycks också vara benägen att infoga sig själv i den, om än ofta på omedveten väg. Vi tycks helt enkelt oerhört benägna att begå samma misstag om och om igen. Skulle inte till exempel det freudianska upprepningstvånget kunna ses som ett högst oroande uttryck för induktionens psykologi? Som om den förmåga till mönsterigenkänning som vi så gärna framhåller som ett av den mänskliga intelligensens främsta företräden på samma gång utgjorde en tydlig begränsning för vår fria vilja, genom att med kraft driva våra handlingar mot ett mönster att känna igen, utan hänsyn till hur destruktivt detta mönster kan tänkas vara. Freud själv erbjuder i essän "Bortom lustprincipen" några dystra exempel: "Män för vilka varje vänskapsförhållande slutar med att vännen förråder dem, andra som ett upprepat, obestämt antal gånger utnämner en annan person till stor auktoritet för sig själv, för att sedan efter lämplig tid själv störta denna auktoritet och ersätta den med en ny; älskande vars kärleksfulla förhållande till kvinnor varje gång genomgår samma stadier och leder till samma slut och så vidare". Man kan hur som helst konstatera att tillvaron utifrån det mänskliga livets perspektiv inte sällan framstår som just så fast bestämd, repetitiv och förutsägbar som vårt i princip grundlösa induktiva antagande vill göra gällande; vi tycks helt enkelt oerhört benägna att begå samma misstag om och om igen. Och för den som just tröttnat på sin tionde pojkvän, återigen avfärdats som påfrestande av en nära vän, eller ännu en gång inlett en relation med någon som är våldsam, är tanken på att vi själva skulle visa oss vara Russells kalkon, vars regelbundna tillvaro en dag plötsligt bryts av någonting radikalt nytt, knappast det värsta skräckscenariot. Tvärtom: Kanske är det i själva verket det bästa vi har att hoppas på. Helena Granström

11 Mai 20219min

Emily Dickinson reste aldrig till Italien, men kände sig besläktad med vulkanerna. Josefin Holmström spårar efterskalven i hennes poesi. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Denna essä sändes första gången i april 2017. Vulkanutbrottet är ett av naturens allra mest spektakulära och skräckinjagande skådespel. Heta strålar av lava kastas upp högt i luften och strömmar sedan ner och förgör allt som kommer i deras väg. Röken förmörkar himlen, askan täcker marken. Flygtrafik avstannar, hus utryms, städer överläggs. Utbrottet kan få långtgående konsekvenser för både människor och miljö. Till exempel tror forskare nu att Franska Revolutionen delvis kan ha orsakats av ett vulkanutbrott som gav uteblivna skördar och därmed ledde till utbrett missnöje bland folket. Det var också kring den tidpunkten som vulkanen började bli populär som metafor för politiska oroligheter. Den förekom i all möjlig sorts litteratur, direkt eller indirekt. 1816 besökte Mary Wollstonecroft, sedermera Shelley och Percy Shelley sin vän, poeten Lord Byron, som då bodde i Geneve i Schweiz. De blev tvungna att stanna inomhus på grund av köld och regn. 1816 kallades för ”året utan sommar”, eftersom ett askmoln från vulkanen Tambora i Indonesien förmörkade himlen och kylde ner stora delar av den norra hemisfären. Det var under en av de där trista inomhuskvällarna som Mary Shelley påbörjade skräckromanen ”Frankenstein”. Andra författare har inspirerats mer direkt av detta fenomen. En vulkan som är bekant för många är J R R Tolkiens Domedagsberget, eller Domberget som det heter i Erik Anderssons nyöversättning – på engelska kort och gott Mount Doom. Tolkien sade att det ondskefullt mullrande berget i Mordor var baserat på Strombolivulkanen på Sicilien. Även Vesuvius var mycket aktiv under 1800- och 1900-talet, och kanske figurerade även denna berömda vulkan någonstans i Tolkiens fantasi. Vulkanen utgör ofta ett slags riktmärke i ett litterärt verk, symboliskt såväl som geografiskt. I just ”Ringarnas herre rör sig hobbitarna Sam och Frodo mot Domberget för att förgöra den enda ringen. Den måste kastas ner i del helveteslika gapet. Där, vid vulkanens kant, fulländas Tolkiens kristna allegori när den trogne Sam bär den lidande Frodo på sin rygg, rakt genom svavel och aska. Man kan också minnas Astrid Lindgrens eldsprutande drake Katla i ”Bröderna Lejonhjärta”, som Skorpan och Jonathan måste konfrontera innan sagan kan bli all. I Malcolm Lowrys kultroman ”Under vulkanen” lever, dricker och dör den olycklige brittiske konsulen Geoffrey Firmin i skuggan av den mexikanska vulkanen Popocatépetl. Vulkanen reflekterar både livets osäkerhet, människans destruktivitet och de ondskans krafter som måste övervinnas. En författare som tog starkt intryck av vulkaner var den amerikanska poeten Emily Dickinson. Dickinson levde i en tid och ett land med verklig Italienfeber. I sin morgontidning kunde hon läsa resebrev från Neapel, Rom, Florens och så förstås Pompeji, staden som begravdes av Vesuvius utbrott år 79 e Kr. Under artonhundratalet ökade den naturvetenskapliga förståelsen för vulkanens mekanismer. Den kom att ses som en dubbeltydig symbol, en naturkraft som både kan skapa och förgöra. Konstvetaren Katherine Manthorne, som forskar om artonhundratalets konst, talar om hur vulkanutbrott leder till bildandet av nya öar och förmodat utdöda arters återkomst. Men samtidigt ödelägger utbrottet hela städer. Från Pompejis förstörelse har vi en ögonvittnesskildring. Plinius d.y. berättar i ett brev om hur ett rökmoln till formen likt ett pinjeträd setts stiga upp från vulkanens topp. Så småningom började flagor av aska singla ned och himlen förmörkades. Plinius d.y. släkting Plinius d.ä. gav sig ut i sin båt för att hjälpa ett par vänner att fly och dog under den dramatiska räddningsaktionen. Under flera timmar regnade det sten från vulkanen och snart var tusentals människor döda. Knappt två millenier senare började man gräva fram de av aska bevarade kropparna, och idag är Pompeji en turiststad. För en vulkanfantast som Dickinon var Vesuvius utbrott mycket fascinerande. Men till skillnad från många andra författare och konstnärer verksamma under 1800-talet reste hon aldrig till kontinenten för att själv beskåda det Italien som blivit centrum för så många poetiska, konstnärliga och litterära drömmar, och där de mest berömda vulkanerna fanns. Dickinson, berömd för sin tillbakadragenhet, stannade hemma i sin fars hus i Amherst där hon läste artiklar, böcker och tidningsnotiser om de europeiska vulkanerna. Som barn tyckte hon om Peter Parleys geografiböcker för skolan, små barnböcker med pedagogiska illustrationer av bergskedjor och vulkanutbrott. Där lärde hon sig om hur en vulkan fungerade, kunskap som hon senare skulle begagna sig av i dikten ”I have never seen ’Volcanoes’”, där beskriver hon hur vulkanen lånar sina ljudeffekter från slagfältet, som på 1860-talet inte var särskilt långt bort: I have never seen ”Volcanoes” – But, when Travellers tell How those old – phlegmatic mountains Usually so still – Bear within – appalling Ordnance Fire, and smoke, and gun, Taking Villages for breakfast, And appalling Men – Det amerikanska inbördeskriget pågick mellan 1861 och 1865 och sammanföll alltså i tiden med det ivriga amerikanska turistandet i Italien. Det man såg på sina resor tog man med sig hem, och därför dyker vulkanen upp som en bild för nationell kris under 1800-talet. Poeten Walt Whitman kallade beskjutningen av Fort Sumter, den utlösande faktorn i inbördeskriget, för en ”nationens vulkaniska omvälvning”. Länge hade landet ”sovit på en vulkan”, som en tidning skrev. Nationen vacklade ”på avgrunden till en vulkan”, dess ”politiska institutioner … hängde” över ”en den mänskliga passionens vulkan”; det pågick en ”utomordentlig kris, lika plötslig som ett vulkanutbrott”. Man hade försökt ignorera det växande problemet med slaveriet i sydstaterna, men nu gick det inte längre. Ett utbrott var nära förestående. Harriet Beecher Stowe skrev den berömda romanen ”Onkel Toms stuga” om slaveriets orättvisor. Där beskrev den förslavade George Harris hur han hade en ”hel vulkan av bittra känslor brinnande i bröstet”, en som sänder ”strömmar av eld genom hans blodådror” och hotar ”ett häftigt känsloutbrott”. Emily Dickinson skrev om en vulkan full av ”eld, och rök, och vapen” som kunde svälja hela byar till frukost – men också om vulkanen som en kraft associerad med kvinnligt skapande. I en dikt föreställer hon sig en vulkan som är verksam om natten, precis som hon själv var. Dess tunga är av lava, dess tand av granat. Dickinson skriver att det visserligen finns vulkaner i Sydamerika och Sicilien, men att hon har en ”Vesuvius hemma”. Kanske har hon lånat bilden av en av sina favoritförfattare, den brittiska poeten Elizabeth Barrett Browning. Barrett Browning skrev långdikten ”Aurora Leigh” om en halv-engelsk, halv-italiensk ung kvinna som finner sin poetiska röst i Italien. Aurora upplever att hon har en ”sång som brinnande lava”, ”hänsynslöst episk”, i sitt bröst. För henne är det en bild av frihet. Men Dickinsons vulkan förlorar aldrig sin hotfulla potential. Den nattliga vulkanen är inte bara en metafor för poesiskrivande, den är också en förgörande kraft med väsande läppar som släpper ur sig lava och förgör hela städer: The Solemn – Torrid – Symbol The lips that never lie Whose hissing Corals part – and shut – And Cities - ooze away – Josefin de Gregorio

10 Mai 202110min

Vad är viktigast för ett hållbart samhälle: äganderätten eller inskränkningarna i densamma? Vad gör vi när äganderätten hamnar på kollisionskurs med andra rättigheter? Eva-Lotta Hultén efterlyser en ny syn på ägande. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Två gånger per dag matade kvinnan vilda björnar med donuts medan de strök sig mot hennes ben. Ett tiotal av de stora djuren hade gjort det till sin vana att gå till hennes hus och bli utfordrade. Samtidigt vågade hennes granne knappt gå ut längre av rädsla för att bli attackerad av björnarna. En tredje granne tjänade emellertid pengar på björnjakt och tyckte därför att det var bra att björnstammen hölls uppe. Ytterligare andra tyckte att björnfrågan inte var deras huvudvärk och fortsatte slarva med sin sophantering så att björnarna lockades in bland husen. Det uppstod kort sagt björnkaos i det lilla samhället Grafton i New Hampshire, USA. Under bara några år blev tre människor attackerade och skadade. Senaste björnolyckan i trakten före dess låg troligen 150 år tillbaka i tiden. Journalisten Matthew Hongoltz-Hetling, författare till boken "A Libertarian Walks Into a Bear. The Utopian Plot to Liberate an American Town (And Some Bears)" snubblade över historien om björninvasionen i Grafton när han som lokalreporter skulle intervjua en kvinna om ett helt annat ärende och hon i förbigående nämnde att hon inte längre vågade släppa ut sina katter efter att ha fått några av dem uppätna inför sina ögon. Det visade sig att invasionen av björnar hade föregåtts av en invasion av libertarianer. Människor som ville se så litet inflytande från myndigheter som möjligt hade sökt sig till Grafton för att ta över det lilla samhället och skapa ett libertarianskt utopia. I Grafton ledde det bland annat till att man röstade igenom så stora skattesänkningar att samhället inte längre hade råd med gatubelysning, vägunderhåll eller en riktig brandkår. Det senare fick stora konsekvenser eftersom libertarianerna ju motsatte sig alla former av regler för vad man får göra på sin egen mark. Visst ska man ha rätt att elda även när det är snustorrt! Bland annat samhällets gamla, vackra träkyrka brann ner. Och så har vi då detta med björnarna. Äganderätten är helig för libertarianer och vill man utfordra björnar på sin egen tomt så ska man få det även om de börjar anfalla människor. Den enes frihet blev den andres fängelse. Det här är ett ganska extremt sätt att se på äganderätt. De flesta ser det nog som självklart att man inte bör bidra till att utsätta sina grannar för björnfara. Inte heller tycker vi att man ska få släppa ut giftgas eller anlägga ett privat kärnkraftverk bara för att man äger marken där det sker. Vi är alltså med på att vissa inskränkningar av äganderätten är rimliga. Men var går de rätta gränserna? Vad ska sättas främst: den biologiska mångfalden eller den enskilda ägarens intressen? Om man har skyddsvärda arter på sin mark kan man åläggas restriktioner. En liten damm med vattensalamandrar får inte läggas igen hur som helst; ett skogsparti med rara lavar kan få avverkningsförbud. Vad ska sättas främst: den biologiska mångfalden eller den enskilda ägarens intressen? Och om vi levat i ett fattigare land: vem bör ha rätten på sin sida, den som samlat mat på hög i svälttider eller den som stjäl lite av maten för att överleva? Den som har ett stort hus med tomma rum, eller den hemlöse som ockuperar ett av dem för att slippa frysa ihjäl? Frågorna är gamla, men i nya tider aktualiseras de på nya sätt. Artikel 3 i FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna lyder "Var och en har rätt till liv, frihet och personlig säkerhet." Vanligen tolkas det här som att vi har rätt att slippa bli avrättade, orättfärdigt fängslade eller torterade av staten men en vidare tolkning är fullt möjlig. Vi skulle kunna läsa det som att alla har rätt att se fram emot ett rimligt långt och friskt liv; eller som rätten till överlevnad för människan som art. Då skulle vi bli skyldiga att arbeta emot sådant som underminerar de möjligheterna. Som klimatförändringar och galopperande artutdöende. Inget säger heller att sådana strävanden måste inskränkas till enbart stater. Om rätten till liv krockar med äganderätten tycker kanske de flesta redan att den förstnämnda ska väga tyngst. Men hur långt in i framtiden ska rätten till liv kunna villkora vad vi gör idag? Ska till exempel min idag rådande rätt att bruka matjorden på min mark på ett sätt som utsätter den för erosion övertrumfa människors rätt att kunna odla sin mat på samma jord också om en eller två generationer? Jag leker med tanken att vi skulle börja dela in ägande i olika kategorier, och på så vis skilja på ägande av saker och ägande av land och annat som kan förväntas vara av intresse för många generationer framåt, som exempelvis byggnader. Visst ägande skulle kunna börja betraktas som något som drar åt förvaltande. I praktiken finns så klart redan många inskränkningar av vad man får göra med sin egen mark och i viss mån även med byggnader så omställningen är kanske främst mental. Om inte annat så skulle en större erkänsla av kommande generationers rättigheter kanske kunna öka acceptansen för inskränkningar i äganderätten som är till för att skydda de unga och ännu ofödda. Diskussionen om nyttan med, och gränserna för äganderätten har gissningsvis funnits med oss åtminstone sedan vi blev bofasta. Tankar kring vad och hur mycket man har rätt att äga, om något alls, finns i religiösa texter med flera tusen år på nacken – inte minst Bibeln. På 1200-talet slog teologen och filosofen Thomas av Aquino fast att privat äganderätt endast är berättigad i den mån den tjänar att främja allas välfärd. Allmänningar har fortlevt långt in på 1900-talet. Privat ägande av mark har alltså inte varit självklart ens inom västerländsk tradition särskilt länge. I sin bok "Insurgent Universality. An Alternative Legacy of Modernity" menar den nutida politiska filosofen Massimiliano Tomba att avskaffandet av det gemensamma ägandet var det som skapade den moderna medborgaren – en individ, snarare än en del av ett kollektiv. Den individualistiska ideologi som blev följden syns i gymmens upplysta fönster, utbudet av självförbättringsböcker och framväxten av alltfler olika sorters salonger som ska hjälpa oss att se bra ut. Att sköta om sig själv är naturligtvis inte fel men kanske kunde vi använda åtminstone lite mer av vår energi åt att ta hand om vår gemensamma samhällskropp och jordens ekosystem istället? En svagare äganderätt kan stärka demokratin Massimiliano Tomba ifrågasätter hur vi valt att koppla äganderätt till demokrati och modernitet. Inget säger att dessa begrepp måste hänga ihop. En svagare äganderätt kan stärka demokratin och hjälpa oss att hitta vägar bort från det som orsakat den ekologiska kris vi befinner oss: i ovanan att betrakta hela planeten som materia att exploatera. Ser vi på jorden som en gemensam kropp så är det dags att sluta bränna ut den genom att tvinga den till för mycket arbete och för lite återhämtning.Om det privata ägandet ska ha en framtid så går det inte längre att låtsas som att det jag gör på min markplätt inte påverkar andra, även om effekterna inte är omedelbara björnattacker. Björnar är rentav ett riktigt hanterligt problem i jämförelse med klimatförändringar, miljöförstöring och ekologisk kollaps. Så låt oss fundera över vad ska vi ge för namn åt det där mer ansvarstyngda ägandet som kräver hänsyn till kommande generationer. Eva-Lotta Hultén

6 Mai 20218min

Med 2000-talet har racercykeln fått en renässans - ett fordon som utan bullriga motorer nästan tycks kapabel att upphäva själva tyngdkraften. Thomas Steinfeld reflekterar över det snabba cyklandet som kulturfenomen. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Visst, det ser löjligt ut att tulta fram till en racercykel, i hårda, uppåtpekande skor som klickar mot asfalten. Men sitter man på sadeln, och har gungat iväg de första meterna, så inställer sig en känsla av trivsel. Så många timmar har man redan tillbringat på denna cykel, så ofta har man trampat, svettats och flämtat, att kroppen känner en elementär förtrogenhet med tvåhjulingen. Och inte bara det: Av alla sätt att ta sig fram är cyklandet det lättaste. Utan motor, utan främmande drivkrafter, med bara ett litet, smalt och elegant ställ under sig, rullar kroppen iväg. Snabbt kommer den upp till det fyra- eller femfaldiga av hastigheten, som man skulle uppnått om man hade gått – och då måste fötterna bära kroppens vikt, medan den vid cyklandet ligger på ramen och hjulen, även om dessa inte är bredare än två centimeter. Alla industriländer, åtminstone de i väst, genomgår en kulturell förändring, som man kunde kalla för italienisering. Den pågår sedan decennier och verkar tillta i styrka. Den började med pastan och pizzan, den gick över till espresson och vinägern, den frambringade den lilla röda sportbilen och den snäva bubbeljackan. Framför allt i Italien, men också i Frankrike eller i Belgien brukar flockar av entusiastiska dilettanter på kolfibercykel sprattla genom landskapet, ofta medelålders, ibland ännu äldre, mestadels under helgerna och under alla årstider. Till sist kom de också till Sverige, först några få, sedan många. Och så viner de fram över landsvägen, oigenkännliga under sina hjälmar, bakom sina solglasögon, med böjda ryggar och med blicken vänd halvt nedåt. Dock är det lätt att sortera cyklisterna efter kön och näringsstatus: Deras mångfärgade dräkter är trångsydda nog för att inte lämna något tvivel om kroppsfettets fördelning. Under industrialiseringens begynnelse brukade arbetarna cykla till fabriken, i synnerhet när det gällde att bemästra längre sträckor. Fram till femtiotalet stammade alla italienska mästare på racercykel från arbetarklassen eller bondemiljön. De hade varit cykelbud, bagarlärlingar eller brevbärare. Och inte bara i Italien: Sven Johansson, Sveriges mest populära cyklist under fyrtiotalet, hade varit springpojke. Framgångsrika cyklister brukade därför bli folkhjältar: Bröderna Pettersson från Fåglum i Västergötland till exempel, fyra bondpojkar, som vann världsmästerskapen i lagtempo för amatörer mellan 1967 och 1969, eller belgaren Eddy Merckx, snickarsonen, som dominerade de stora cykeltävlingarna i början av sjuttiotalet. Ett förflutet inom arbetarklassen till trots: Cyklandet är ingen lagsport. Ju längre man går tillbaka i racercykelns historia, desto större tycks kopplingen till proletariatet bli: Under tjugotalet kallade sig en däcktillverkare i Milano för "Pneumatico Carlo Marx". En av världens mest betydande cykeltävlingar före och efter andra världskriget "Le Grand Prix cycliste de l'Humanité", arrangerades av franska kommunistpartiets pressorgan. Ett förflutet inom arbetarklassen till trots: Cyklandet är ingen lagsport. Visst cyklas det ofta i grupper. Men kollektivet finns framför allt för att främja den enstaka cyklisten. En medcyklist kan vara en kamrat, men den är också en konkurrent. Hur långt man har kört, med vilken hastighet, över vilka höjder, allting mäts, och när det inte finns någon annan människa, som man kan tävla emot, så kämpar man mot sig själv, med hjälp av gps-sändare med dynamisk prestationsregistrering, vätskevarning och pulsmätare. Man kan glädja sig över förflyttningens lätthet, åkrarnas lukt och medvinden från havet. Men utan tävlingsandan skulle det inte finnas några racercyklar och inga grupputflykter på lördag eftermiddag. Konkurrensen är stinget som sätter igång hela sporten. Vissa växlar gör ett klickande ljud, när bakhjulet löper fritt. Nästan varje någorlunda avancerad cyklist vet vad tillverkaren heter, när ett sådant ljud rullar förbi. Cykelsportens närhet till fabriken eller metallverkstaden må ha försvunnit, i alla fall när det gäller politiken. I en annan bemärkelse är den kvar. Vilket material som används för rören, hur svetsfogarna är utförda, hur kolfibret med sin ringa vikt förhåller sig till stålets elasticitet: alla dessa insikter ingår i dyrkandet av ett hantverk, som tycks bli desto större, ju mera automatiserad all annan industriproduktion blir. I detta avseende liknar en fin racercykel en schweizisk klocka med ett mekaniskt urverk. Tävlingscyklandet, förklarade den italienska författaren Dino Buzzati redan år 1949, är "en av de sista fästningarna för fantasin, en romantikens pelare, belägrad av framstegens ynkliga krafter". Det är denna fantasi, en förening av hjältesport, finmekanik och landskap, som skickar ut alla dessa mänskliga projektiler på vägarna. Egentligen är det ett under att de inte bara håller sig upprätta, utan att de också kommer fram. Att det finns ett slags våld i tyngdkraften, ett våld, som man inte upplever, eftersom man under hela sitt liv har vant sig vid denna kraft – detta märks först, när gravitationen tycks upphävd, för några korta ögonblick. Ibland händer det när man tar en kurva, neråt, förstås. När man då ligger snett, på susande däck, och fortfarande kan styra, och när man då trots allt inte hamnar i diket, så har det visserligen någonting med hastighet att göra, med axelavståndet och castervinkeln. Men det känns som om man plötsligen kunde flyga. De måste förflytta sig framåt, för varje ögonblick av stillastående betyder ett fall. Racercykelns senaste återkomst är inte gammal. Den började strax före tjugohundratalet, efter att terrängcykeln hade blivit ett redskap för vardagen, och även om renässansen ledde till förvånansvärda framsteg i tekniken, till allt smalare vevar till exempel, tedde den sig dock alltid nostalgisk, med en speciell förkärlek till den italienska stålramen. Men det är ingen tillfällighet att just racercykeln blivit så populär, bland kvinnor och män: Den är en praktisk metafor för ett samhälle bestående av människor i permanent rörelse. De måste förflytta sig framåt, för varje ögonblick av stillastående betyder ett fall. De måste tävla mot varandra, ensamma som de är, för konkurrensen av alla mot alla uppfattas som ett naturligt tillstånd. Och när det inte finns någon möjlighet av att vara bättre än de andra, så börjar man att tävla mot sig själv, i en oändlig kamp för ett bättre jag som alltid ligger just utom räckhåll. Och så kämpar människan på sin racercykel och kämpar och kämpar för att ibland uppleva denna sports elementära under: Att man håller sig uppe och susar framåt, i perfekt balans och skenbart befriad från fysiska lagar. Thomas Steinfeld

4 Mai 202110min

Är mäns och kvinnors beteende styrda av biologi eller är könet en social konstruktion? Författaren Helena Granström dyker ner i forskningen och ser samma studier tolkas på mycket olika sätt. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. För en evolutionsbiolog är Me too kanske inget mysterium. Enligt en viss version av berättelsen om människans ursprung bär mäns aggressiva och opportunistiska beteende inte vittnesbörd om manlig sexualitet i en viss kulturell kontext, utan om manlig sexualitet så som den finns inskriven i mäns genom sedan urminnes tider. Och på motsvarande sätt är kvinnors motvilja inför dessa närmanden inte en biprodukt av männens okänslighet, utan uttryck för en fortplantningsstrategi som årmiljoner av evolution har inpräntat i kvinnokroppen. Betrakta bananflugan, ber oss hjärnforskaren Markus Heilig i sin bok ”Hon, han och hjärnan”. Denna enkla organism har åtminstone en sak gemensam med människan, nämligen skillnaden mellan honors och hanars fortplantningssystem. I en serie experiment utförda av biologen Angus Bateman vid 1900-talets mitt stängdes honor och hanar av denna art in i en glasbehållare. Efter några dagar kontrollerade Bateman hur många avkommor individer av de olika könen hade producerat, och med hur många olika partners – och utifrån detta tyckte han sig kunna dra slutsatsen att hanarnas reproduktiva framgång ökade med antalet parningstillfällen, men att detsamma inte gällde honorna. Å ena sidan har vi, konstaterar Heilig, hanar med ett närmast outtömligt förråd av enkla könsceller, och en minimal kostnad för att skicka iväg dem, å andra sidan honor med ett begränsat förråd av ultrasofistikerade könsceller, vars befruktning också innebär åtaganden i form av havandeskap och, i däggdjurens fall, digivning. en man skulle behöva ha samlag med över hundra kvinnor per år för att med någon säkerhet lyckas producera fler barn än det enda som han kunde ha förväntats få ihop med en stadig partner Utifrån detta är det lätt att dra slutsatsen att män av naturen är sexuellt konkurrensinriktade, initiativtagande och aggressiva – faktiskt perfekt anpassade till den traditionella mansrollen – medan kvinnor, också det i enlighet med etablerade könsmönster, är passiva, selektiva och omvårdande. Man skulle även, vilket många forskare också gör, kunna hävda att sådana könsbundna särdrag inte begränsar sig till sexualiteten, utan gäller mer generellt, vilket skulle ge en biologisk förklaring till exempelvis den manliga dominansen inom många risk- och konkurrensbetonade yrken. Hanar av de flesta arter försöker maximera antalet parningstillfällen, honor försöker begränsa dem, slår Heilig fast, och dessa skilda preferenser präglas i hjärnan redan på fosterstadiet. Trots att jag inte finner några otvetydiga belägg för saken i mitt eget liv, har Heilig närapå övertygat mig när jag öppnar en bok skriven av psykologen Cordelia Fine, med titeln ”Testosteron Rex – myten om våra könade hjärnor”, år 2017 utsedd till årets bästa vetenskapliga bok av den brittiska vetenskapsakademin. Jag hinner inte läsa mer än några sidor innan det blir komplicerat. Den klassiska bananflugestudien, skriver Fine, har på senare år visat sig ha stora brister. När man upprepar experimentet med tillgång till modern teknik framgår det att resultatet inte alls kan tas till intäkt för att sexuell konkurrens är en fungerande fortplantningsstrategi enbart för hanar – tvärtom, faktiskt, vilket också observation av flera andra arter visar. Med andra ord kan man bara utifrån hanars och honors olika fortplantningsorgan inte dra några generella slutsatser om ”manlig” respektive ”kvinnlig” sexualitet, än mindre om ”manligt” respektive ”kvinnligt” beteende i stort. Och dessutom, påpekar Fine torrt, är ett parningstillfälle inte detsamma som en framgångsrik befruktning. Efter att ha räknat på saken kan hon konstatera att en man skulle behöva ha samlag med över hundra kvinnor per år för att med någon säkerhet lyckas producera fler barn än det enda som han kunde ha förväntats få ihop med en stadig partner under samma tid. Allting framstår plötsligt som mycket mer otydligt. Under tiden fortsätter Fine med att informera mig om de råtthanar vars maskulina fortplantningsbeteende inte fullt ut är kodat i DNA:t, utan aktiveras först genom moderns omhändertagande. Det faktum att inte ens något så basalt som reproduktion avgörs enbart av gener visar, menar Fine, det orimliga i tanken att könsrelaterade beteenden hos människor skulle vara statiska, snarare än en uppsättning dynamiska potentialer som tar sig olika uttryck beroende på sammanhang. Det är känt att miljöfaktorer, till exempel stress, kan påverka hjärnans struktur, och det kan väl knappast uteslutas att socialisering in i det ena eller andra könet skulle kunna ha motsvarande effekt. När jag åter vänder mig till Heilig får jag å andra sidan ta del av en helt annan aspekt av gnagarnas sexualliv, nämligen den så kallade Coolidge-effekten. När en råtthane sammanförs med en parningsmottaglig hona kommer resultatet till en början, skriver Heilig, att bli vild kopulation. Men kopulation kostar på, och så småningom uppväger nyttan med denna sexuella aktivitet inte kostnaden, så att hanen, nu förmodligen både hungrig och utmattad, lugnar sig. Men, om en ny råtthona introduceras i buren händer något: Som genom ett mirakel återfår den uttröttade hanen sina krafter, och börjar återigen att ägna sig åt intensiva parningsförsök. Och, anmärker Heilig, den som påstår att något liknande inte gäller för människor ”är antingen en drömmare eller en hycklare”. Jaså. Cordelia Fine skulle, misstänker jag, inte hålla med. Som motvikt till påståenden om en fundamental olikhet mellan könen refererar hon en studie genomförd av ett forskarlag lett av psykologen Daphne Joel, som sägs visa att det inte finns någon specifikt kvinnlig eller manlig hjärna; istället utgörs varje hjärna av en unik mosaik av olika komponenter. Visst finns det vissa egenskaper som oftare uppvisas av kvinnor eller män, men andelen individer som enbart besitter antingen ”manliga” eller ”kvinnliga” särdrag är försvinnande liten – motsvarande slutsats gäller för övrigt också när man studerar mäns och kvinnors beteende i olika situationer. Men av detta låter sig Heilig knappast imponeras: ”Joels studie”, skriver han, är ett ”vetenskapligt 'god dag, yxskaft'.” Vad Joel och hennes grupp gjorde var att mäta volymen hos olika delar av mäns och kvinnors hjärnor, trots att storlek i princip inte säger något väsentligt alls om funktion. Av långt större relevans är styrkan hos olika typer av kopplingar inom hjärnan, anser Heilig. I en stor amerikansk studie härom året kunde forskarna se att pojkars och unga mäns hjärnor i genomsnitt hade starkare kopplingar längs med de enskilda hjärnhalvorna, vilket innebär en bättre samordning mellan sinnesintryck och motorik, medan flickor och unga kvinnor hade starkare kopplingar mellan hjärnhalvorna, och därmed bättre förmåga att samordna den vänstra hjärnhalvans analytiska tänkande med den högra hjärnhalvans mer intuitiva. Så blir alltså män, i genomsnitt, bättre på baseball, och kvinnor på cocktailpartyn. Men kan man verkligen veta att dessa skillnader enbart, eller ens huvudsakligen, har med det biologiska könet att göra? Skillnaderna, skriver Heilig, uppstår tidigt – men då bör vi hålla i minnet att de yngsta deltagarna i studien var åtta år. Det är känt att miljöfaktorer, till exempel stress, kan påverka hjärnans struktur, och det kan väl knappast uteslutas att socialisering in i det ena eller andra könet skulle kunna ha motsvarande effekt. Forskarna själva drar emellertid slutsatsen att kvinnors hjärnor är utformade för att underlätta en viss typ av förbindelser och mäns hjärnor andra. På många sätt framstår det som osannolikt att mäns och kvinnors kroppar skulle vara så olika som de är, utan att det skulle finnas några som helst inre olikheter; för min egen del är graviditet och amning två erfarenheter som gjort tydligt att hjärnan och den könade kroppen inte alltid går att skilja åt. en del av mig undrar jag vad alla dessa gruppmedelvärden och statistiska samband egentligen spelar för roll. Jag tänker på detta, men jag tänker också på det faktum att inte ens något så könsbundet som könshormon är entydigt bestämt av biologin – män som tar hand om spädbarn får högre nivåer av östrogen, medan kvinnor som fattar beslut uppvisar högre nivåer av testosteron. Var det inte meningen att vetenskapen skulle vara tydlig? Utmattad lägger jag ifrån mig böckerna. Men en del av mig undrar jag vad alla dessa gruppmedelvärden och statistiska samband egentligen spelar för roll. Sexuella trakasserier är lika oacceptabla oavsett om de har biologisk grund eller ej, och oavsett om en kvinnlig börs-vd är en statistisk avvikelse eller representativ för sitt kön, har hon precis samma rätt att vara där hon är. Helena Granström, författare med bakgrund inom fysik och matematik Litteratur Cordelia Fine: Testosteron rex – myten om våra könade hjärnor. Översättning: Linus Kollberg. Daidalos, 2018. Markus Heilig: Hon, han och hjärnan. Natur & kultur, 2018.

29 Apr 20219min

Skandalös, fånig eller sexistisk så har D H Lawrence erotiska litteratur avfärdats. Men just i vår tids diskussioner om sex och moral har vi något att lära av honom, enligt författaren Lyra Koli. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Den engelska författaren D.H. Lawrence har aldrig slutat vara skandalös. Flera av hans verk ansågs för oanständiga för att publiceras i Storbritannien under hans livstid. Först 1960, 30 år efter hans död, vann förlaget rätten att ge ut den oavkortade versionen av Lady Chatterley’s älskare. Det var inte bara otroheten som ansågs stötande. Det var framförallt det grafiska språkbruket: Lady Chatterley låter sig inte bara förföras av sin mans skogsvaktare, hon knullar med honom, både i fittan och röven, ett ordval som fortfarande kan få folk att haja till framför radion. Sådan litteratur funkar ofta som kattmynta på frigjorda teoretiker som romantiserar det förflutnas överträdelser. Att Lawrence idag blivit relativt bortglömd beror snarare på en annan tvivelaktighet, som bara blivit mer skandalös med tiden: hans kvinnosyn och hans rasism. 1970 utkom Kate Milletts klassiska studie Sexual Politics, där hon ingående kritiserar hans stereotypiserande syn på kvinnlig sexuell passivitet. Att försvara honom har därefter sammanblandats med att förminska kritiken, som när Doris Lessing säger: ”Vissa kvinnliga hysterikor har bestämt att [hans romaner] inte är ’politiskt korrekta’ – men vad mig anbelangar så är ingen som använder den frasen en seriös person.” Citatet kommer från en mailenkät som en professor skickade ut till samtida författare, när han på nittiotalet fann det i princip omöjligt att undervisa om Lawrence. Motståndet från studenterna var för stort. Ett av de mest kritiska svaren kom från Ursula K. Le Guin: ”Såklart han var sexist. Han var en vit, engelsk arbetarklassman född på artonhundratalet. Han var sexist och rasist, det är väl inget snack om saken? En man som skrev något i stil med: ’att knulla en svart kvinna vore som att knulla lera’?” Men Le Guin tillägger att hennes önskan som feminist vore att få se hans läsare ” gå bortom det rena fördömandet och försöka urskilja vad som har blivit oacceptabelt, och vad som fortfarande är giltigt för samtida läsare i en oerhört bristfällig, ofta frånstötande, ofta fånig, väldigt intressant och väldigt kraftfull författares verk.” Det är svårt att inte läsa in ett visst klassförakt i synen på Lawrence som fånig och uppblåst. Hans skrivande har en naiv kvalitet som inte ska förväxlas med brist på sofistikation, utan snarare är ett högst avsiktligt sökande efter en närvaro som går utöver det självmedvetna. Filosofen Cora Diamond föreslår att hans otidsenliga syn på sex presenterar ett alternativ att ta på allvar. Enligt henne visar han att sex bör ses som ett specifikt moraliskt problem, till skillnad från den samtida hållningen där ”vad som helst är okej så länge man respekterar personen på alla de sätt som en icke-sexuell moral förutsätter”. Diamond är något på spåren. I en tid när alla verkar tro att sexualmoral bara kan betyda ’för eller emot sex’ är Lawrences djupgående och nyanserade syn på sex befriande. På de vanliga kategoriska frågorna svarar han aldrig ett okvalificerat ja eller nej. Äktenskap? Lawrence är emot konventionsgiftermål, men en idog försvarare av de äktenskap som baseras på ”blodsympati och blodkontakt”. När Lady Chatterley smälter samman med skogsvaktaren Mellors till ”ett mörkt och hävande hav” ingår de ett förbund som borde äras, oavsett om det socialt sett är otrohet. Prostitution? Lawrence är tveksam men inte kategorisk. Pornografi? Tja, säger han, vem ska avgöra vad som är oanständigt? De flesta av oss uppskattar att bli lite vagt upphetsade. Hälften av världshistoriens största konstverk uppskattas på grund av sin sexuella dragningskraft. Verklig pornografi är allt som framställer sex som något smutsigt och trivialt, och det anklagar han till exempel Wagner, Charlotte Brontë och ett flertal kristna psalmförfattare för. Onani? Nej, i onani finns ingen ömsesidighet, och det riskerar att trubba av oss. Onani bildar ”en ond cirkel av självmedvetenhet, som aldrig är fullständigt självmedveten”, vilket gör oss till avstängda narcissister. Gång på gång beskriver han en sexuell apati som ekar i vår tid. Vi, med vår rationella inställning till erogena zoner, självmedvetna preferenser och identiteter, tenderar att betrakta sex som individuell behovsuppfyllelse snarare än sårbara möten. Lawrence kallar detta för ”mekaniskt”, ”sterilt”, ”blodlöst”, ”kallhjärtat” och ”förfalskat” sex. De unga, som tror sig vara frigjorda, liknar bara tränade hundar i hans ögon. ”Och för att de här hundarna är tränade till att göra saker som de gammaldags hundarna aldrig gjorde så kallar de sig själva fria”, skriver han. Vad sant, fritt sex är kan med andra ord inte abstraheras: det är alltid situationsbundet hos Lawrence. Hans romaner är fulla av sådana vågor av erotisk livsnärvaro, som lika gärna kan upplevas under analsex som genom ögonkontakt. I romanen Regnbågen behöver den unga Ursula inte ens titta på sin åtrådda lärarinna: ”När de var i samma rum var de medvetna om varandra, nästan så att allt annat uteslöts. Winifred Inger kände en het glädje under lektionerna när Ursula var närvarande, Ursula kände hela sitt liv börja när Miss Inger kom in i rummet. Sedan, med den älskade, subtilt intima läraren närvarande, satt flickan som i strålarna från ett berikande solsken, vars berusande hetta rann rakt in i hennes ådror.” I Lawrences livsverk finns också otvivelaktigt sexistiska passager. Men det är intressant att kritikerna tycks uppfatta all passivitet och jagupplösning som förnedrande. Kate Millett skriver om hur han i ”Söner och älskande ”reducerar” Clara, den ”en gång formidabla, oberoende kvinnan till nivån av skälvande passion”. Skulle våra begär alltså göras rättvisa om vi uppnådde total självkontroll och oberoende? Måste mysteriet med sex verkligen överges tillsammans med exotifieringen av den andra? Många känner idag att det finns något lite pinsamt med det man brukar kalla för Lawrences sexuella metafysik. Men sex, om det fattas på rätt sätt, är ett mysterium – som intimt hänger samman med det chockerande och det banala. Därför kunde Lawrence inte förmå sig till att ta bort de grova orden ur Lady Chatterleys älskare, trots att han ville få den igenom censuren. För att erotiken inte ska stelna till något pompöst måste Mellors få säga till Lady Chatterley: ”Jorå, du älskar att knulla, men du vill att det ska kallas något grandiost och mystiskt, bara för att smickra din självbild.” Ärlighet kring sex krävde för D.H. Lawrence ett bibliskt språkbruk likväl som ett förbjudet. Den här dubbelheten har gjort honom oaptitlig för båda lägren än idag, i en debatt som fortfarande inte klarar av ett mer nyanserat perspektiv än ”för” eller ”emot” sex. Lyra Koli Litteratur: Sons and Lovers, Penguin, 1999 (1913). The Rainbow, Penguin, 2001 (1915). Lady Chatterley’s Lover, Penguin, 2006 (1928). “A Propos of Lady Chatterley’s Lover”, i Lady Chatterley’s Lover, Penguin, 2006 (1929). “Pornography and Obscenity”, I The Bad Side of Books: Selected Essays, 2019 (1929). Silver Bronzo. "Cora Diamond. Philosophy in a Realistic Spirit. An Interview", Iride 26.2, 2013. Kate Millett, Sexual Politics, University of Illinois Press, 2000 (1970). Gary Adelman, “The Man Who Rode Away: What D. H. Lawrence Means to Today's Readers”, TriQuarterly 107 (2000). Elizabeth Ladenson, Dirt for Art’s Sake: Books on Trial from Madame Bovary to Lolita, Cornell University Press, 2007.

28 Apr 202110min

Kan gangsterrap ses som arbetarlitteratur? Krävs det en särskild moral eller ideologi? Litteraturvetaren Jimmy Vulovic ser hur frågor om arbetardiktens gränser ständigt återkommer. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Stig Dagerman knackar på arbetarlitteraturens port. Han ser ivrig ut, som om han har något viktigt att säga. Och genom den på glänt öppnade dörren pratar han om förnyelse. Det är denna scen jag ser framför mig när jag läser Dagermans essä ”Diktaren och samvetet” från 1945. Författaren berättar där om när en diktare som fötts ur arbetarrörelsen plötsligt inser ”att alla de som med beundran läst hans resolutioner, reportage, enkätsvar och majdikter avvisar hans dikt som dunkel och oförståelig, extrem till formen och oklar till innehållet”. Essän är författad som ett inlägg i obegriplighetsdebatten, ett försvarstal mot kritiken som hade riktats mot den litterära modernismens komplexa formspråk, och senare även mot dess pessimism. I den andra ringhörnan talade konservativa krafter och rättroende marxister på ett likartat vis. För arbetarförfattaren Stig Dagerman, var ett svar till de ”snävmarxister, som menar att diktaren väljer form som typografen stilar” mest angeläget. Det var ett tydligt svar. Den begriplighet som tidigare hade tryckts med den litterära realismens typsnitt speglar inte längre arbetarnas själsliga nöd. Karin Palmkvist menar i doktorsavhandlingen ”Diktaren i verkligheten” att han såg sig själv som den nya tidens proletärdiktare med uppdraget att visa arbetaren, eller rättare sagt arbetarindividen, vad en nyvunnen social frihet hade för mål och mening. Men egentligen är allt det där bara en repris, på en repris. Arbetardiktens historia blir nämligen tidigt också en historia om gränsdragningar. Redan 1921 då litteraturhistorikern Richard Steffen lyfte fram termen proletärdiktning i den bredare offentligheten, drogs det en gräns mellan de som ville vara och de som inte ville vara proletärskalder. Vissa bar benämningen som ett adelsmärke. Andra ansåg att den reducerade dem från författare till arbetarförfattare. Senare ville den socialdemokratiske litteraturkritikern nummer ett, Erik Hedén, dra en gräns kring vad arbetarlitteraturen borde innehålla. I recensionen ”Om kräks själsliv”, där Eyvind Johnsons novellsamling De fyra främlingarna från 1924 värderades, gjorde han i hårda ordalag upp med de författare som han ansåg ständigt uppehöll sig vid pessimism och psykologiserande. Istället för att i bok efter bok, som han sa ”skildra samma eviga viljelösa förkomna kräk”, ville den uppläxande kritikern se uppbygglig litteratur för arbetarna. Ungefär så som den hade varit tidigare. Några år senare fick Harry Martinsons diktsamling Nomad från 1931 klä skott för ”det tomma esteteriet” i modern dikt. Det var den kommunistiske kritikern Ture Nerman som i debatten om så kallad busromantik gick till hårt angrepp. Han ville istället se mer tendens, vilja och kampanda i arbetarlitteraturen. Ungefär så som det hade varit. Många gränsdragningar alltså. Lyckligtvis är litterär kvalitet av ett segare virke än både moralism och ideologiska tvångströjor. Debatterna kring tre av arbetardiktningens allra främsta vittnar om att litteraturtraditionen är långt ifrån så självklar och stabil som den har kommit att bli i historieböcker. Den har tvärtom ofta ifrågasatts inom rörelsen. Inte ens blivande Nobelpristagare som Eyvind Johnson och Harry Martinson gick ju säkra från politiska kommissariers ideologi och idéer om hur litteratur borde vara. Väger man sedan in även den borgerliga sidans kritik så är det ett under att genren överhuvudtaget överlevde. Att få definiera vad arbetarlitteratur är tycks alltså redan från början ha varit viktigt för kritiker och andra förståsigpåare. Därför är det heller inte alls konstigt att det efter utgivningen av Rasmus Landströms välskrivna bok Arbetarlitteraturens återkomst från 2020 följde en debatt om vad arbetarlitteratur är och vem som får räknas som arbetarförfattare. Visst kan gangsterrap vara arbetarlitteratur, tyckte en del. Andra sa nej, det är det inte. Det räcker att en fattig stackare fattar pennan för att det ska skapas arbetarlitteratur, tyckte vissa. Medan andra tyckte att det krävs en särskild moral, som nog också skulle kunna stavas ideologi, för att få räknas till den traditionen. Så höll det på, ungefär som det alltid har gjort. Men en sak förenar i alla fall nästan alla som samlas kring begreppet. Det verkade mer angeläget att få skriva montertexten än att njuta av utställningsobjektet. Frågan om huruvida gangsterrap kan förstås som arbetarlitteratur är för min del inte alls lika intressant som debatten i sig. Särskilt som gangsterrapparnas ibland nihilistiska egoism ofta kontrasteras mot den traditionella arbetardiktens gemensamma värdegrund. Det är intressant eftersom just den konflikten mellan individen och kollektivet stod i centrum även i flera av de tidigare debatterna. Som när arbetarförfattaren Rudolf Värnlund i sin debutroman "Vandrare till intet" från 1926 lät den nihilistiske individualanarkisten Max Stirners idéer framträda i full blom. Romanen gestaltar en rad besvikelser och uppgörelser med kollektiven i den unge huvudpersonen Leo Fasts liv. Den utspelar sig till stora delar i vad vi idag kanske skulle kalla orten. Och händelseutvecklingen mynnar ut i en slutsats: ”Jag ska lära mig att säga: jag är själv den förste och siste, före mig är tystnaden, efter mig döden, jämte mig bara det som jag kan njuta. Var och en som kämpar för något som ligger bortom honom själv är sannerligen en vandrare till intet –––” Leo Fasts nihilistiska egoism provocerade såklart och kritiken från den kämpande rörelsen lät förstås inte vänta på sig. I den kommunistiska pressen brännmärktes Rudolf Värnlund i flera år som en renegat från den vänstersocialistiska rörelse han tidigare tillhört. Anledningen till att genren ständigt debatteras beror nog på att det finns många olika intressen i den, inte minst politiska. Konflikter är på sätt och vis inbyggda i själva begreppet. Vi vet sedan årtionden att den rågblont präglade och naivt homogeniserande litteraturvetenskapliga definitionen säger att arbetardiktning är litteratur om arbetare, av arbetare och för arbetare. Men redan i detta vid första anblicken tillsynes självklara antagande öppnas flera fallgropar. För vem är egentligen den där arbetaren? Är det min far och alla andra i detta avlånga land som har sin början i andra länder. För ingen, utom möjligtvis svenska förståsigpåare, kan väl rimligen tro att migranters och svenskars erfarenheter är samma lika. Eller är arbetaren den i LOs led allt större andel som nuförtiden hellre lägger sin röst på Sverigedemokraterna än på Socialdemokraterna? Vad skriver man i så fall för dessa arbetare, då livet ju minst sagt skiljer sig åt i gigarbetares utanförskapsområden och de lite lyckligare lottade fastanställdas innanförskapsområden. Och kanske är denna dagens mer komplexa situation en anledning till att svaret på nyfiket ställda frågor, till exempel om gangsterrap är en sorts arbetarlitteratur, ofta tvingas retirera in i formuleringar om vad arbetarlitteratur har varit istället för vad den är och kanske blir. Jimmy Vulovic

27 Apr 202110min

Malin Krutmeijer gör ett dna-test i släktforskningssyfte och funderar på om en ny syn på släktskap håller på att ta över. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. I vintras tog jag och min familj varsitt dna-test i släktforskningssyfte på en av de stora genealogisajterna. Några månader senare kom det ett mail från en kvinna i Australien. Hon letade efter släktingar med ett visst namn och bifogade begeistrat ett dna-schema. Jag kände inte igen släktnamnet, men jag kunde se att kvinnan, jag och en för mig okänd man hade ett mycket litet dna-segment på precis samma plats på en kromosom. Eftersom jag inte begrep riktigt vad hon var ute efter med det där schemat, la jag mest märke till hennes upphetsade tonfall. Det kändes lite som om hon sa ”titta på våra horoskop, mars står i konjunktion med saturnus hos oss allihop!”. Till slut lyckades jag ändå utröna så mycket som att vår gemensamma dna-snutt måste komma från någon ur en myriad av människor i Bohusläns skärgård, där ett par av mina släktlinjer når långt tillbaka i tiden. Plötsligt blev jag rörd. En liten pyttebit från en fiskarson eller -dotter råkade följa med till oss genom många generationer. En gråtmild känsla av förbundenhet blixtrade till och försvann. Under tiden som gått sedan vi gjorde dna-testen och kastade oss ner i olika arkiv har jag ofta tänkt på släktforskning som en sorts modern anfäderskult. När man rotar i sin egen släkt utvecklar man nästan oundvikligen ett slags identifikation med sina anmödrar och anfäder. Det spelar mindre roll om de var adel, bönder eller kriminella. Man har de rötter man har, och man gör dem betydelsebärande. Det var själva laddningen av mening som jag kände i den australiensiska kvinnans brev, och den vibrerar genom släktforskningsforum och dna-sajter. Men vilket slags mening? Suget efter förfäderna idag är, tror jag, knutet till vår nära historia. Urbaniseringen och industrialiseringen drog ju människor bort från platser och sammanhang där de ofta levt väldigt länge, om inga krig kom och drev iväg dem. Anknytningen bakåt glömdes ofta snabbt bort när moderniseringen krävde en ny sorts människa, med nya lojaliteter bortom släkt och skrå och blicken riktad framåt. Vi befriades ur ett nät av släktband och traditioner till priset av en viss historielöshet. Vem du är blev ytterst en individuell fråga. Släktforskningen, betraktad som en modern anfäderskult, präglas av detta. Rötterna bestämmer inte utövarens plats i en religiös eller social ordning, utan är en fråga om personlig identitet. Här blir släktforskningen med hjälp av dna extra intressant, för den har givit upphov till en parallell, mer individualiserad definition av vad släkt innebär. Peter Sjölund, en av Sveriges ledande experter på dna-släktforskning, skiljer i sina handböcker noga mellan genetisk genealogi och det traditionella släktbegreppet. Låt mig konkretisera. När man gjort ett dna-test på en genealogisajt får man en lista över dem som man delar dna med, av dem som också testat sig. Dna-kusiner kallas de på släktforskningsjargong. På något sätt är man alltså släkt med dem, mer eller mindre avlägset. Saken är att inte ens biologiska helsyskon får identiska dna-matchningslistor. Kombinationsmöjligheterna är närmast oändliga när man får hälften av sitt dna från vardera av sina två biologiska föräldrar. Peter Sjölund har förklarat det ungefär såhär: tänk dig för sakens skull att ditt dna är ett pussel med en miljon bitar. Dina biologiska föräldrar har kastat in varsin miljon bitar i en hög, och ur den högen har du plockat en miljon. Inga konstigheter egentligen. Konsekvensen är att en matchning som dna-företaget gissar är ett sysslingbarn hos mig, kan avfärdas som nästan obefintligt släkt med min bror. En del av hans matchningar saknas i gengäld helt på min lista. Jag har helt enkelt inte ärvt just de dna-snuttar som min bror delar med dem. Man kan tycka att detta inte spelar någon roll. Enligt den traditionella synen på släktskap så är ju jag och min bror precis lika mycket släkt med alla som vi är släkt med. Ändå är det svårt att fullt ut frigöra sig från känslan att jag är ”mer” släkt med det där förmodade sysslingbarnet än min bror är. En dna-kusin är väl ändå en sorts kusin, även om ingen annan i min familj delar dna med henne? Kanske ser vi här början på en ny, individualiserad idé om släktskap. Ge människan en ny teknik och hon kommer att börja leka med den och skapa betydelser med utgångspunkt i det redan kända. Och när det gäller att tillskriva dna mening är de stora amerikanska gen-släktforskningsföretagen mer än behjälpliga, med siktet sentimentalt inställt på identiteten. Reklamfilmer frestar med möjligheten att ”ta reda på vem du verkligen är”. Kanske är du, och nu citerar jag, ”en ursprungsamerikan, en krigare, en prinsessa”. Det handlar om ”identity, essential self, oneness”, mässar speakerrösten i en film, lika suggestivt som svåröversättligt. Det som lockar många allra mest är utsikten att få veta vilka etniska ursprung de går och bär på, kanske utan att veta om det. Dna-företagen marknadsför stenhårt sin påstådda förmåga att analysera etnisk bakgrund. Deras metod är att jämföra dna från den som testar sig med ett antal så kallade referensbefolkningar runt om i världen. Forskningen är enig om att denna etnicitetsuppskattning inte är särskilt vetenskaplig, och inte bör tas på något större allvar. Jag kan ge ett exempel på hur vanskligt det är. När jag förde över mitt dna-test från sajt till en annan fick jag nya svar angående min etnicitet. Jag gick från noll procent ”finsk” till 14,5, men förlorade på kuppen de östeuropeiska och västeuropeiska procent som den första sajten hade tillskrivit mig. Den här osäkerheten hindrar givetvis inte folk från att frossa i etnicitetsmätningarna. Dna-företagen hejar på med reklam där folk dansar loss i Västafrika eller badar bastu för att ”fira sina etniciteter”. Det hjälper inte heller att amerikanska tidningar är fulla av artiklar med rubriker som ”ditt dna är inte din kultur”. Har någon upptäckt att den bär på några procent tysk etnicitet är det öl och bratwurst för hela slanten. Vad nu tysk etnicitet är, sist jag kollade var nationell identitet snarare en historiskt och politiskt motiverad konstruktion. Man kan föralldel se dna-företagens etnicitetsbestämningar som ett harmlöst nöje i stil med astrologi, och det är de, men inte bara. Det finns forskning som visar att ju mer vi pratar i etniska kategorier, desto mer börjar en del tro att etniska grupper är fundamentalt olika. Det finns med andra ord en risk att etnicitetstesten förstärker rasistiskt idégods. En annan aspekt av etnicitetsmätningen är att resultaten är strikt individuella. Min bror och jag bedöms inte ha exakt samma etnicitet, trots att vi i vanlig bemärkelse har samma ursprung eftersom vi har samma föräldrar. Dna-släktforskningen individualiserar alltså inte bara släktskap utan också etnisk bakgrund. Dna ljuger inte, heter det, och i sig gör det ju inte det. Men i det ögonblick som dna-testet lämnar laboratoriet och manifesterar sig i en etnicitetsuppskattning och en matchningslista över släktskap, så har det inträtt i det sociala livet. Kulturella förväntningar på vad släktskap, etnicitet och personlig identitet innebär flödar över de torra små dna-sekvenserna, för kultur är ofrånkomligen människans natur. Det är lika underbart som skrämmande. Nästan vad som helst kan hända. Malin Krutmeijer, kulturjournalist

26 Apr 202110min