Bilismen och liberalismen körde ikapp mot solnedgången

1900-talet var ett århundrade marinerat i motorolja och drömmen om att trycka gasen i botten. Ludvig Köhler funderar över bilkulturens uppgång och fall.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.

Då min yngre bror höll på att ta körkort kom jag på mig själv med att brottas med motstridiga känslor. Å ena sidan sympatiserade jag med hans dröm om att fritt kunna ta sig fram på vägarna, något jag själv både drömt om och gjort (med min Volvo 240 GL). Å andra sidan hade jag svårt att se värdet i att satsa på något så otidsenligt, ett nästan förbjudet nöje i vissa upplysta kretsar.

Ja, få ting är väl idag så polariserande som bilen. Många håller den som sin käraste ägodel, andra ser den främst som en av de stora bovarna i klimatkrisen. På sociala medier frodas antagonismen mellan klimataktivister och bilister, och på våra gator förekommer organiserade bilkaravaner såväl som barrikadering av trafikleder i rusningstid. På ett rationellt plan kan jag sympatisera med aktivister och bilskeptiker, deras argumentation övertrumfar vår. Men jag saknar en djupare diskussion kring vad bilens minskande status betyder. Att köra bil kan vara effektiv terapi och meditation. Det kan vara att snabbt ta sig till sin älskare, som Ester Nilsson i sin ärtgröna Renault Twingo i Lena Anderssons roman Utan personligt ansvar. Det kan vara insikter man får i en suv på Österlen, likt Ulf Lundell i hans tegelstensserie Vardagar. Det kan vara magiska möten i svarta taxibilar, som i Lars Noréns En dramatikers dagbok. Det kan vara en stökig och knausgårdsk familjeresa i en kombi, sinnebilden för en myspappa-aktivitet. Det är drömmen att dra iväg. Det är, kort sagt, vår kultur.

Ännu är bilkörning i högsta grad folklig, men liksom med rökningen, en annan stark 1900-talssymbol för frihet, har samhället gjort en tvärgir. Harry Martinsons antibilism har blivit hipp, moderna medborgare färdas fram kollektivt, med cykel eller elsparkcykel. Annat var det i mitten av 1950-talet, då bilen på många sätt peakade. När den franske tänkaren Roland Barthes kommenterar den nya Citroën DS, även känd som ”Paddan”, drar han sig inte för att kalla bilen för ”en stor epoks skapelse; passionerat utformad av okända konstnärer” och ”ett fullkomligt magiskt föremål”.

Fortfarande är vår kultur ytterst präglad av bilåkandet, eller i vart fall drömmen om bilåkandet. Idag publiceras få böcker om denna dröm, men den lever kvar från en tid då bilåkandet var ett viktigt litterärt bränsle. Beatförfattaren Jack Kerouac blev i slutet av 1950-talet känd för sin epokgörande På drift, en i flera bemärkelser auto-fiktiv roman om att leva för drömmen om att resa. Beatnikarna tillhörde en generation av frihetstörstande amerikaner vars mål var att sticka ner längs kontinenten och utforska musik och varandra och det blev början på vår tids populärkultur.

I ungdomskulturens och bilkulturens ungdom var kärleken till bilen rå och vild, som hos ungdomsvärstingarna i den svenska filmen Raggare! som hade premiär 1959, samma år som Kerouacs På drift kom på svenska. Dagens skönlitteratur skryter sällan med bilen så öppet och oförblommerat. Kulturarbetarna sysslar med ekokörning. Ett undantag är förstås Quentin Tarantinos nostalgitripp Once Upon a Time in Hollywood där Brad Pitts rollfigur bensinstint färdas över Los Angeles autostrador med en taklös Alfa Romeo, helt fri från hämningar och restriktioner. Bilvurmen var en omistlig del av det sena 1960-talets filmkultur.

Bilen symboliserar en era som, såhär i backspegeln, känns betydligt mer liberal än vår tid. Vid en närmare besiktning visar sig också bilens historia löpa parallellt med liberalismen som ideologi. Samtidigt som John Locke under andra halvan av 1600-talet publicerade sina banbrytande skrifter, designades de första motordrivna föregångarna till bilen. Fordonet och ideologin utvecklades och växte sig starka tillsammans 1800- och 1900-talen, även om det väl bara var bilen som i slutändan erövrade hela världen. Och om det är som vissa säger, att vi nu är på väg in i en tid med mindre liberalism, är det nog inget sammanträffande att bilens ställning är skakig. Den spelar förvisso ännu en viktig roll för vår kollektiva nytta och individuella glädje. Polisen klarar sig inte utan bilen, inte heller sjukvården, lantbrevbäringen eller färdtjänsten. De flesta som ska föda barn tar släktingens bil eller taxi till förlossningen. Folk lever och dör i sina bilar, en del får sina mer eller mindre briljanta idéer i den (varav några filmas och blir virala på nätet). Många som flyr en kris- eller krigssituation gör det i en bil. Men drömmen om att dra iväg med bilen har hamnat i skuggan av större och viktigare värden; kollektiva lösningar på utmaningar som vår jord står inför. Moralisterna verkar helt enkelt ha historien på sin sida när de uppmanar till bojkott av fossila bränslen och privatbilism.

Det känns tungt, men kanske blir det lättare av att den sortens frihet bilen en gång gav är så sällsynt idag. Även om det fortfarande ger en viss känsla att bränna på i 120 på E4:an och sjunga med i sin favoritlåt så innebär ju tillvaron som bilist allt som oftast vad Jan Guillou i ett tv-program kallade för ”en parodi på civilisation”: evighetslånga köer, vägavgifter, parkering, service och tankning. Det sistnämnda har blivit viktig rekvisita i det ständigt pågående kulturkriget men också tung realpolitik där bilåkandet ställs emot digrare konsekvenser för såväl privatekonomi som miljö. Går det att motivera sin bilism när en liter bensin kostar mer än en glass och tär så på klimatet? Det som en gång var ett frihetsprojekt för var man känns alltmer krystat.

Bättre förr var det också rent estetiskt. Det är helt enkelt inte så charmigt att sitta på E4:an i en metallicbrun Audi som ser ut som i stort sett vilken anonym rymdfarkost som helst. Känslan som exempelvis Quentin Tarantino frammanar i Once upon a time in Hollywood är i alla fall att racet är över och att bilen (precis som filmen, enligt Tarantino) var bäst på 1960-talet, att sitta i en nedcabbad Alfa Romeo och lyssna på radio. Bilradio förresten, det absolut bästa sättet att avnjuta radio på. Kanske gör du det nu? Om inte, passa på. I morgon kan det vara för sent.

Ludvig Köhler, författare