Landet som icke är: Modersmystik i flickrummet

Edith Södergrans postuma diktsamling fyllde 100 år 2025. Maria Küchen läser om en klassiker där själen fattar eld.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.

Flickrumsdikt, fnös någon föraktfullt när jag i tonåren utnämnde Edith Södergran till världens största poet genom tiderna. Det var en lite äldre kille, så där överlägset beläst och världsvan som bara lite äldre killar kunde vara när jag var sjutton år.

Flickrummet sågs av de flesta som något att förakta. Idag, flera decennier senare, har det fått upprättelse. Det erkänns som en plats där identitet och uttryck kan växa, en subkulturell praktik för att citera genusvetenskapen.

Men läser någon Edith Södergrans dikter i nutida flickrum? Och var står hennes poesi i samtidens unga litterära landskap? Jag är inte säker på att jag vill veta. Kanske avfärdas hon idag som alltför patetisk, överhettad och daterad. Men inte av mig. Aldrig. Jag förblir Edith Södergran trogen.

Forskare som Ebba Witt-Brattström och Agneta Rahikainen har gjort upp med myten om modernisten Södergran som naturbarn och ensamt missförstått geni. Visst dog hon i tuberkulos – alldeles för tidigt, hon var bara 31 år – , men hennes dikter var inga feberfantasier. De ingick i ett sammanhang. Deras former och teman speglade ett nytt europeiskt litteraturklimat och bröt mark för det i Norden.

Edith Södergran gick i skola i S:t Petersburg, hon behärskade flera språk och hennes Raivola på Karelska näset i Finland var ingen avkrok ute i skogen. Myterna om henne berättar inte mycket om vem hon egentligen var, och det är som det ska. ”Konstnären arbetar alltid i mörker och varje ljusstråle faller på hans arbete”, skrev hennes vän författaren Hagar Olsson 1925, två år efter Södergrans död, i förordet till samlingen ”Landet som icke är”.

Varje gång jag läser om den boken, som innehåller Södergrans efterlämnade dikter från 1916 och framåt, tänker jag att den där lite äldre killen hade rätt. Detta är flickrumsdikt. I bästa tänkbara bemärkelse. I kontrast till en värld där lite äldre killar – eller, om man så vill, patriarkatet – hade föreskrivit allt, skapade Södergran en autonom plats.

”Landet som icke är”, rymmer prinsessor, krossade hjärtan och en brud vars ring är hennes tankar. ”Min krets är trång”, börjar dikten om henne, men ”det ligger något varmt på grunden av allt det / främmande omkring mig.”

Bruden beskrivs som en fånge på en plats där hon inte hör hemma. När flickor blir kvinnor, ”blir de utestängda från ljuset / och kastade i ett mörkt rum”, skriver Södergran. I ett sådant mörkt rum, som i en fängelsecell, befinner sig bruden. Men det är kanske inte Eros som är grundproblemet, när barnet växer upp och måste överge flickrummets frihet, utan maktordningar som spärrar in hennes sexualitet?

”Din kärlek förmörkar min stjärna” står det i Landet som icke är. ”Min hand är ej hemma i din. / Din hand är lusta – / min hand är längtan.” Diktens ”du” kan vara en älskare som vill något annat än diktjaget, en människa som för in ett mörker i hennes liv – men kanske finns här också en Gudslängtan som är hopplös eftersom den är erotisk.

Många med mig har sett det mystika draget i Södergrans dikt. Gunnar Ekelöf, en annan mystiker i den svenskspråkiga 1900-talslyriken, skrev i sina efterlämnade anteckningar att ”Södergran och jag är lika, parallella. Vi har sett något av samma vision”.

Lusta och längtan är inte samma sak. Det är inte bara kroppen som fattar eld när flickebarn blir kvinnor, utan också själen. En olyckligt förälskad tonåring kanske i grund och botten inte alltid trånar efter någon specifik lite äldre kille utan efter överskridande, ett passionerat och hängivet uppgående i något eller Någon bortom allt mänskligt. Flickrummet kan med andra ord vara ett rum för mystik.

Mystik litteratur inom religionernas ramar betingas alltför ofta av religiösa dogmer som låser språket, och därmed min läsning och mina tankar. Språkliga schabloner beskriver själens förening med Gud som en prestation, en seger att vinna genom att sökaren följer en bana snitslad av auktoriteter. I kontrast till det, blir dikterna i ”Landet som icke är” uppenbarande följeslagare, eftersom de inte säger hur mystiken borde vara utan enbart speglar vad den kan vara, och vad den faktiskt är.

Icke-vetandets totala tids- och rumsupplösning är en kärnpunkt i mystik erfarenhet. Det blir brutalt påtagligt och sant i beskrivningen av en dag som ska komma, när ”helvetet är tomt / och himlen stänges / och allt står stilla – / intet finns då kvar än en sländas kropp i vecket / av ett blad. / Men ingen vet det mer.”

Kanske ska en andligt sökande människa inte ta för givet att hon vill uppleva den dagen. Det innebär utmaningar och själsliga risker. För, som det står i Bibeln, ingen kan se Guds ansikte och leva.

Genom ”Landet som icke är”, rör sig sagoaktigt arketypiska flickor och kvinnor. Bokens prinsessa är en varelse ”utan nycker, / utan hårdhet, utan slöjor och utan list.” Sådan oförställd nakenhet innebär en utsatthet, mellanmänskligt och själsligt, som jag tror att många kan känna igen. De flesta av oss lyckas dölja den, och kanske kväva den, bakom sociala masker. Men i Edith Södergrans dikt behöver den inte förklä sig. Det sårbara allvaret får en fristad.

Flickan i den långa dikten ”Under” möter en nunna, klädd i en dräkt där ”allvaret blickar ur den mörka vecken”, och utbrister: ”Jag blev så glad, då jag såg dig, o syster.” Nunnan leder henne till en kyrka där Gudsmoder är den högsta, en fruktansvärd gestalt, full av nåd men onåbar.

Modersmystik avfärdas ibland med samma förakt som flickrummet, men Edith Södergran väjer inte för den. Det är inte moderskapet som stänger in kvinnan på en mörk plats, i en trång krets. I dikten Nattlig madonna får det tvärtom världen att växa ”ut i alla vidder”. Moderskapets mystik beskrivs högstämt och samtidigt konkret: svarta moln drar över himlen, en mor är vaken, ett barn sover, och i nattens tystnad sjunger änglar ”alla världars lov” – en lovsång vars eko den unga modern hör djupast i sitt inre.

Patetiskt, skulle nog den där lite äldre killen ha sagt. Men dikten speglar min egen erfarenhet som ung förstagångsmamma: Världen blir inte bara större. Den blir oändlig.

Modersmystiken från gärna upprättas, och för min del kan den gärna få definieras som en subkulturell praktik. Och i samtidspoesin hoppas och tror jag på en renässans för begåvad högstämdhet i Edith Södergrans anda – dikt som avsöker existentiella utmarker och bråddjup och menar allvar på liv och död.

Maria Küchen
författare och kritiker

__________________

Böcker av Edith Södergran

1916 – Dikter

1918 – Septemberlyran

1919 – Rosenaltaret

1919 – Brokiga iakttagelser (aforismer)

1920 – Framtidens skugga

1925 – Landet som icke är (postum). Redigerades av vännen och författaren Hagar Olsson och firade alltså 100 år 2025.

Övriga källor

Agneta Rahikainen: Kampen om Edith – biografi och myt om Edith Södergran

Ebba Witt-Brattström: Ediths jag – Edith Södergran och modernismens födelse

Anders Olsson: ”Du skall vara min åra!” – Gunnar Ekelöfs sena dialog med Edith Södergran

Landet som icke är (ur samlingen med samma namn, 1925)
Jag längtar till landet som icke är,
ty allting som är, är jag trött att begära.
Månen berättar mig i silverne runor
om landet som icke är.
Landet, där all vår önskan blir underbart uppfylld,
landet, där alla våra kedjor falla,
landet, där vi svalka vår sargade panna
i månens dagg.
Mitt liv var en het villa.
Men ett har jag funnit och ett har jag verkligen vunnit –
vägen till landet som icke är.
I landet som icke är
där går min älskade med gnistrande krona.
Vem är min älskade? Natten är mörk
och stjärnorna dallra till svar.
Vem är min älskade? Vad är hans namn?
Himlarna välva sig högre och högre,
och ett människobarn drunknar i ändlösa dimmor
och vet intet svar.
Men ett människobarn är ingenting annat än visshet.
Och det sträcker ut sina armar högre än alla himlar.
Och det kommer ett svar: Jag är den du älskar
och alltid skall älska.