IS och kommunernas brist på kunskap

Enligt Säpo har mellan 130 och 300 ungdomar lämnat Sverige för att strida i Syrien och Irak. Kaliber idag handlar om unga svenska IS-rekryter och kommuner som saknar beredskap att förebygga, bemöta och bearbeta våldsbejakande extremism. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Det verkade bli en grå, regnig eftermiddag, som vilken som helst. Men så drog två män i Paris på sig svarta masker, grep sina vapen och rusade in på satirtidningen Charlie Hebdos redaktion i Paris elfte arrondissement. Vad som hände sen det vet vi. De dova tonerna från Notre Dames klockor berättar att det är landssorg och vi vet att unga människor som radikaliseras till våldsbejakande islamism är ett växande problem också här i Sverige men är det någon som vet vad man ska göra åt det? Mellan 130 och 300 unga män och kvinnor har rest härifrån, beredda att riskera sina liv och delta i fasansfulla grymheter som varje dag skördar liv i Syrien och Irak. I en mellanstor svensk stad, besöker vi en av alla föräldrar som oroas över barn som har åkt till IS i Syrien. Katarina, som vi kallar henne, är mamma till två söner. För ett halvår sen försvann hennes äldsta son som är 19. – Han har precis slutat skolan, jobbat sommaren, skulle fortsätta jobba där, flytta till sin lägenhet några dagar efter. --Vi fick ett sms där det var bara att: jag är i Syrien så ni vet. Då vet man att den dagen klockan kvart över tolv så levde han. Det kom på hans pappas telefon sen dess ingenting. --Vänta jag ska hitta: Katarina tar fram sin plånbok. Och visar en bild, en bild på sin son. – Han är väl 12 år där. Hur var han som pojke? Han var jätte… lugn det viktigaste för honom var att alla var nöjda. Han kunde göra saker som han inte själv ville, bara alla andra blir nöjda... Ja, som alla andra barn det var skolan och små problem och inget speciellt så. Sen som tonåring lika problem som alla andra, kom berusad hem någon lördag som alla andra och körde moped utan hjälm som nästan alla andra och kompisar... Katarina säger att hon inte såg några tecken på att hennes son radikaliserades. På det sättet skiljer hon sig från andra anhöriga som Kaliber har pratat med men som inte vill höras i en intervju. När sonen försvann hade Katarina inte en tanke på Syrien eller IS. – Jag själv tänkte att det har hänt någonting, han är påkörd någonstans, kan inte meddela sig, kan inte ja… Så du hade inga andra misstankar om att han skulle ha åkt till Syrien eller Irak? – Inte då alltså jag kunde inte fatta att det kunde… Det var så lång ifrån mig det var inte i… Det hörde inte till min värld att något sånt kunde hända mig. Katarina säger att den hjälp och det stöd hon, som anhörig behöver inte finns där hon bor. Vi ska återkomma till det men först backar vi tiden. Sverige agerar nyvaket konsteras på en konferens innan jul En månad innan terrorattacken i Paris hålls en konferens i i Göteborg som ska sätta igång arbetet mot den våldsbejakande extremismen, samtidigt kommer det till pressens kännedom att ännu en ung person som lämnat Sverige för att ansluta sig till terroristorganisationen IS - har avlidit i strider i Syrien. – En 17 åring från Göteborg som har stridit tillsammans med islamister dödades förra veckan. Han är vad man vet den hittills yngste svensk som stridit för IS och andra jihadistgrupper, skriver gp.se. Konferensen anordnas av Den nationella samordnaren mot våldsbejakande extremism, som började sitt arbete i somras och leds av Mona Sahlin. Syftet med konferensen är att dela kunskap om det höger- vänster och religiöst extremistiska våldet. Trots att svenskar enligt Säpo i nästan 10 år åkt till terrororganisationer som al-Qaida och al-Shabaab i Somalia, att Sverige julen 2010 fick sin första självmordsbombare och att hundratals ungdomar nu reser till IS i Syrien och Irak, har Sverige till skillnad från många andra länder knappt någon avhopparverksamhet eller något förebyggande arbete som gäller våldsbejakande islamism. – Det är ett ganska nyligt uppvaknande att vi ska möta de här 100-300 ungdomarna som åkt ner till Syrien och krigat. Några kommer aldrig komma tillbaka, några kan vi fortfarande förhindra att de åker, andra kommer behöva hjälp när de kommer tillbaka. Christer Mattsson, en av deltagarna på konferensen har under många år jobbat med högerextrema ungdomar. Under nittiotalet, efter det uppmärksammade mordet på högstadieeleven John Hron startade han en verksamhet som vände utvecklingen i Kungälv utanför Göteborg. Men precis som många andra här på konferensen konstaterar Christer Mattsson att när det gäller just den våldsbejakande islamismen är Sverige nyvaket. – Man har nog inte en riktigt klar bild av på vilket sätt man kan lära sig utav det som vi har gjort gentemot de som hamnade i våldsbejakande högerextremistiskt: förebyggande modeller, avhopparstöd, stöd och långsiktigt stöd osv, så det är i sin linda ännu. – Det är faktisk så att det finns svenska unga pojkar i Syrien som nyligen har dött och kommer och dö och jag tycker att situationen är akut. Johanna Lihagen är muslimsk själavårdare på anstalter och häkten och hon tycker att det är dags att ta frågan om de unga människorna som ansluter sig till t.ex. IS på större allvar: – Alltså jag är oroad över situationen och har varit det länge. Det har dött för många och när det finns personer i samma familj som reser då tycker inte jag att man har gjort tillräckligt… Om en person reser och sen så är det ytterligare en som reser då tycker jag man har misslyckats och det gör mig både ledsen och upprörd. Sverige är ett av de länder i Europa som i förhållande till folkmängd har flest IS-rekryter. Men många andra EU-länder arbetar mer aktivt för att förhindra unga människor från att ansluta sig till islamistiska extremistgrupper. Storbritannien och Danmark framhålls i internationella sammanhang som länder som kommit långt i det arbetet, och förra året, i brist på liknande verksamheter här i Sverige, slog flera svenska imamer larm och efterlyste hjälp med att förhindra personer att lämna landet för att strida med IS. Också de moskéföreträdare Kaliber har talat med säger att de är redo att ta teologiska diskussioner med radikaliserade ungdomar - men de tycker att myndigheterna måste få igång ett mer organiserat arbete som förhindrar unga människor att åka till IS. Göteborgs moské tycker att kommunen borde ha satsat tidigare Bönen ska snart börja i Göteborgs moské. Snö som blir till regn får människor att skynda sig in och blöta skor fyller snabbt hyllorna innanför porten den här fredagsförmiddagen. En stor andel av de svenskar som anslutit till IS har åkt från Göteborg. Mohammad El-Alti som är informationsansvarig på moskén säger att kommunen borde ha satsat mycket tidigare på att hjälpa folk som har extrema tankar – Jag förväntar mig en tydlig plan där det framgår väldigt tydligt att det här ska göras de här kommande 2-3 åren. Satsningar i utsatta områden, satsningar för att få ungdomar som är i utanförskap att bli aktiva i samhället osv det vill jag se. Mohammad El-Alti säger att moskén vill samarbeta med kommunen för att stoppa rekryteringen. Och han säger att det behövs konkreta satsningar på ungdomar som är i riskzonen. – Där är det ju väldigt viktigt att det finns någonstans att kunna vända sig när man känner att man klarar inte av det här längre eller när man vill hoppa av helt enkelt. Varför säger du att det är ett samhällsproblem, varför är det inte ett problem för de familjerna som det gäller? Som har barn, eller ungdomar som åker? – Det är ju ett problem för familjerna definitivt men det här är ju ett samhällsproblem det är ju inte så att en viss grupp kan lösa det här utan det är ett samhällsproblem, ett samhällsansvar som man har på samma sätt som det är för de andra extrema grupperna där samhället har kommit in och visat sitt stöd och så att säga kunnat motverka. Man måste förena krafterna och hjälpas åt för att kunna komma åt det här problemet, säger El-Alti – Man kan faktiskt titta ut lite grann på andra länder och se hur andra länder har gjort och Storbritannien är ett väldigt bra exempel där det finns organisationer som jobbar mot extremism, all form av extremism så att säga. Ibland sägs det att församlingar, moskéerna måste ta ett större ansvar vad säger du om det? --Jag menar jag kan inte säga att moskén inte gör sitt arbete utan självklart gör vi vårt arbete och vi är beredda att vara med, liksom kommunen om det är ngn satsning som man gör. Eller behöver hjälp med teologisk argumentation, så finns vi ju där. Men det är ingen som har hört av sig till oss. Många kommuner saknar verktyg visar Kalibers enkät För att få en bild av hur Sveriges kommuner jobbar med att förhindra och förebygga våldsbejakande islamism har Kaliber frågat, socialcheferna i Sveriges kommuner och storstädernas stadsdelsförvaltningar, om de anser att de har verktyg att förebygga våldsbejakande islamism bland ungdomar. Av de 132 som har svarat anser 70 procent att de inte har verktyg att förebygga våldsbejakande islamism bland ungdomar. 8 procent säger att man har det. Andra kommuner svarar att de här problemen ska fångas upp av skolan och det socialtjänsten redan gör. Och i en av de kommunerna blickar Katarina ut från sitt vardagsrumsfönster. Hon minns hur det var första tiden efter att hennes son plötsligt var borta. -- Han försvann. Vi visste inte var. Försökte polisanmäla men eftersom han råkar vara vuxen så måste man vänta i en vecka. En vecka av helvete sen… Efter att jag har anmält och inte hört något från polisen så var jag på nätet och letade efter telefonnummer till en annan myndighet som kan hjälpa, för de svarade aldrig på polisen… Så ringer Eva från Säpo, säger Katarina. Katarina och hennes familj behöver få stöd. Hon behöver hjälp med att hantera ilskan över sonens beslut att ansluta sig till IS och samtidigt - saknaden efter honom - hon har också många praktiska frågor. Det myndighetsstöd som Katarina fått hittills kommer lite oväntat från en tjänsteman på Säpo, säger hon: – Hjälp som jag har fått då var det från Eva från Säpo. Genom att verkligen känna att den här människan bryr sig och hon vet vad jag pratar om och hon tycker inte att jag är ute någonstans och cyklar. Hon kom hit för att sitta här och prata och berätta hur det brukar gå till och ja då berättade hon att det är flera som blev rekryterade till kriget med att kriga med ISIS… Det är fler föräldrar än Katarina som har svårt att veta vart de ska vända sig när deras barn lämnat Sverige för IS. Som Kaliber har berättat idag saknar många kommuner beredskap att både förebygga islamistisk radikalisering och möta anhöriga. – Det var mitt i semestern det är den här situationen vi behöver din hjälp det var lite som att släcka en brand, säger Yassin Ekdahl Yassin Ekdahl som är psykolog i Lund har regelbunden kontakt med flera föräldrar, mest från Stockholm, vars barn åkt till Irak och Syrien. Föräldrar som behöver hjälp. Han träffade dem första gången när han höll en föreläsning om psykiska sjukdomar - det visade sig att de som var där hellre ville tala om IS. – Några av dessa föräldrars barn hade åkt då till Syrien. De var förtvivlade naturligtvis och visste inte.. Uppgivna och ville ha hjälp som de visste inte var de skulle vända sig till. Yassin Ekdahl kan erbjuda föräldrarna psykologisk stöd - men det hänger på att han gör det på sin fritid. Också han tycker att det borde tas ansvar för de här föräldrarnas problem på kommunal nivå. -- Det är en övergripande fråga som skulle egentligen hamna på högsta kommunstyrelsen där man skulle fatta beslut. Men så vitt jag vet… Det har inte hänt så mycket. Jag vet i alla fall i Stockholm där jag varit inkopplad och jobbat med de här föräldrarna… Jag vet att de har haft en utbildning i Järvaområdet men vad de gör själva har jag inte sett. Inget som har sipprat ner på gräsrotsnivå, föräldrarna ringer fortfarande mig… Nu sitter jag och i Skåne och ska jobba med förädlar i Stockholm och dessutom på frivillig basis så det är… Utifrån det kan jag säga att det inte är mycket som har hänt. Det saknas specialister dit oroliga kan vända sig I vår enkät har vi också frågat Stockholms fjorton stadsdelsförvaltningar om det finns specialpersonal eller någon särskild enhet, som personer kan vända sig till om de vill få hjälp med en omyndig anhörig som har planer på att åka till terrorverksamhet i Irak eller Syrien. Det är bara Bromma och Rinkeby- Kista som säger att de har det. --Du lyssnar på eftermiddagssändningen i P4 Värmland och jag heter Malin Kling Uddgren och jag har fått Peder Hyllengren i studion… Efter terrorattentatet i Paris 7 januari, har forskare med inriktning på terrorism hörts och setts i otaliga sändningar. När Peder Hyllengren som är forskare på Försvarshögskolan satt i studion på Radio Värmland i somras var det lugnare, men det var samma kritik då som nu – kritik som vi också har hört från deltagare på konferensen i Göteborg och från Göteborgsmoskén, att Sverige borde ha vaknat för länge sen. --Alltså det här problemet har funnits i flera år känns det som. Känns som man skulle mycket väl ha kunnat göra ngt. Man har legat lågt från politiskt håll, man har också legat lågt på lokal nivå att ta tag i förebyggande åtgärder därför att där har vi inte heller kommit någonstans i Sverige. Dels så är det en tragedi för de familjer som drabbas men det är också en oerhörd brutalitet och grymhet som de här personerna utsätter civila och andra för, nere i Syrien och Irak och att få stopp på det här är oerhört centralt. --Vi får se vad som händer helt enkelt och hoppas att det händer någonting… Det som har hänt sen Peder Hyllengren satt där i studion i somras är att regeringen har tillsatt en snabbutredning om möjligheten att förbjuda svenska medborgare att delta i träning och strida med FN-listade terrorgrupper. Men arbetet med att förebygga radikalisering och med avhopparprogram och anhörigstöd - det går som vi har pekat på i dagens Kaliber, inte lika snabbt. Vi har frågat Sveriges socialchefer om de anser att det i deras område finns tillräcklig med kunskap om ungdomar som radikaliseras och ansluter sig till terrorgrupper. 6 av de 132 svarar ja. Nationella samordnaren mot våldsbejakande extremism, Mona Sahlin: – Och om det är så tycker jag inte att det är bra, därför är en av mina stora uppgifter att se till att alla kommuner skaffar sig en strategi och utser inte bara personer utan också hur samarbetet i en kommun mellan till exempel polis, skola, socialförvaltning, civilsamhälle ska se ut. Och här finns också en naivitet hos många kommuner tycker jag, därför att har man inte problem med extremister så kanske man får det. Så antingen väntar man tills problemen är där eller också inser man att argumentationen för demokratiska lösningar är så pass svår och viktig att det är ett uppdrag som alla kommuner måste ha för det är väl det och inget annat som egentligen är arbetet mot extremist. Så det finns en stor brist här. Göteborg som sägs var bäst i landet ägnar sig fortfarande åt att leda metod Göteborg brukar framhållas som den kommun i Sverige som kommit längst när det gäller att ta fram en strategi för att arbeta med frågor kring våldsbejakande islamism – det som Mona Sahlin efterlyser - men trots att kommunen har sett problemen sen slutet av 2012, vet de inte riktigt hur de ska jobba. Sven-Johan Dahlstrand som är enhetschef på socialresursförvaltning i Göteborg säger att man ser på frågan ur fyra perspektiv. --Det finns främjande perspektiv och det handlar mer om att hur kan vi jobba med processer som gör att alla känner innanförskap och tillhörighet i staden. Sen finns förebyggande, eller förperspektiv innan någon person hamnar i de här grupperingarna eller reser iväg och deltar i strid och där måste vi göra aktiviteter ihop med civilsamhället och trossamfund och försöka påverka personerna i rätt riktning kanske ihop med våra tjänstemän också. Sen finns ett underperspektiv och det är när personen har rest och då måste vi fundera på vilket stöd kan vi bistå med till anhöriga och de frågorna som uppstår under tiden de har rest. Och så finns det ett efterperspektiv och det är de som kommer hem och då måste vi fundera på hur kan vi hjälpa dem att fungera i samhället igen och finnas med stöd och vård för de personerna också. Det är liksom strukturerna men du säger att ni måste fundera på och lära er mer… Vad gör ni konkret? Just nu handlar det mycket att försöka hitta aktörer att arbete ihop med, så det är ett slags detektivarbete att hitta de här. Titta på andra städer och länder hur man jobbar, vi har inte så mycket uppbyggt… Och det finns nog ingen riktig beredskap i Sverige hur vi ska bemöta det i ett bra arbete. Och just nu så vet vi inte vilka insatser som är de bästa så vi är sökande i våra insatser. Vad säger du till de som tycker det tar lång tid? – Vi måste ta oss den tiden att fundera… Vilka insatser som är bäst och se till att de blir bra också. Du tycker inte att det är problem att det går långsamt? – Det är alltid problem att medborgare från Göteborg och Sverige dör oavsett anledning och det är klart att det är bråttom att hindar det men vi har inga bra svar på hur vi ska göra i den här frågan just nu. Det är på ett sätt bättre att inte göra något än att göra fler saker. Men om facit är att så många har dött i strider? --Jo absolut så ska vi göra rätt saker det är målet vi måste bara hitta hur det ska gå till. Jag tänkte på det när jag var på den här konferensen i Göteborg som hölls i 4 städer, att det var väldigt viktigt att fokus skulle vara på alla 3 former svensk extremism, men samtidigt så har vi situationen med de unga som åker till ISIS eller Syrien och Irak som är ganska akut. Och vi har avhopparverksamheter för högerextremister och flera andra länder har avhopparverksamheter och vi har fortfarande liksom bara kunskapsinhämtning? – Nu är det så att uppdraget jag har fått av regeringen handlar om alla former av våldsbejakande extremism och det är också ett faktum att vi också har framförallt killar från Sverige som åker till Ukraina, nazister och krigar så att problemet är bredare än så. Men annars har du rätt i din fråga och det är också därför jag också har sagt till regeringen nu att jag vill ha resurser för att bygga upp avhopparverksamhet därför att det fattas. Vi har avhopparstöd för nazister eller de som lämnar högerextrema grupper det har vi ju därför att det här har varit ett akut och stort problem sen 80 och 90-talet i Sverige men det är annorlunda med de här religiösa grupperna och därför måste det steget tas nu. Så att kunskapsinsamling är inte det stora, det stora är att sprida den kunskap som finns, att banka in det i huvet på alla delar av Sverige att ni har också ett ansvar. – Jag heter Greta Berg och är ansvarig utredare, och ansvarig för brottsförebyggande frågor på Sveriges Kommuner och Landsting. Till dem så då säger att det är lite nyvaket i Sverige när det gäller den frågan, vad säger du om den bilden? – Jag tycker att kommunerna har uppmärksammat frågan och jag tycker att de också visar tro på att de vill lära sig mer och ge det stöd de behöver. Men det här är inte en helt lätt fråga eftersom kommunerna inte alltid får den här kunskapen det första de får. Alltså det måste ju vara någon som uppmärksammar kommunerna på att det är någon som är på väg att åka eller någon som har kommit hem. Så här krävs ett samspel mellan olika aktörer i samhället. För du säger att det finns ett intresse för frågorna att man liksom börjar tala om det men i vilken mån finns de här akuta insatserna som också efterfrågas? – Det här området skiljer sig inte åt från annat stöd utan det är liksom det vanliga kommunala stödet som man här får. Sen behöver man mer kunskap om hur man ska bäst bemöta de här individerna, hur man ska kunna påverka dem, och hur man ska få dem att inte vilja åka eller hur man ska hjälpa dem när de kommer hem och vilka erfarenheter de har då. Det behöver vi mer kunskap om men det är inte som att socialtjänsten i Sverige säger att vi hjälper inte individer som har den här problematiken det gör vi ju vi ska hjälpa alla individer som står inom socialtjänstens försorg, även fast vi inte har någon jättebra plan för det så gör vi ändå mycket, men vi behöver mer kunskap och den håller vi på att skaffa oss. I Kaliber idag har vi hört om svenska kommuners brist på beredskap och kunskap kring ungdomar som radikaliseras och ansluter sig till terrorgruppen IS. Minst 130, kanske så många som 300 unga svenskar har åkt till Syrien och Irak och vi har hört röster från flera delar av Sverige som säger att det finns ett akut behov av både förebyggande arbete, avhopparverksamhet och stöd till anhöriga. På konferensen i Göteborg som vi besökte i början av programmet töms salen sakta på folk. Christer Mattson som har jobbat med högerextrema ungdomar i många år säger att problemet med att stävja de unga våldsbejakande islamisterna är större än att det bara går långsamt: – Om jag då får vara väldigt krass så tror jag det finns en vithetsnorm i detta som man inte kan blunda för. Vi vet att en handfull svenska ungdomar har stupat men jag tror att det finns en ganska stor risk att vi inte ens betraktar de som svenskar utan som hemmahörande i det här området eller andra delar av världen. Hade vi fått nyheter om att si och så många från Arvika har åkt iväg och stupat här och där ute i världen så hade vi nog förhållit oss på ett annat sätt. Så först och främst måste vi tillstå att det är ett problem eller vakna upp och känna att detta är ett problem. När tror du att han kommer hem? – Igår, jag vill att han kommer hem igår, jag vill att han inte ens åkt…. När jag tror att jag får hem honom. Det vet jag inte… Kaliber är slut. Nästa vecka hör vi hur man arbetar med radikaliserade ungdomar i länder utanför Sverige. – I certainly think that in Europe, especially in Sweden programs like this need to be develop very quickly - we´re more than happy to cross over to help. Reportar: Anna Maria Höglund och Sara Moein Producent Andreas Lindahl kaliber@sverigesradio.se