OBS: Radioessän

Den tyska författaren Juli Zeh har en förmåga att skruva lite på verkligheten och åstadkomma en kusligt tänkvärd litteratur. Dan Jönsson tar ett större grepp om hennes författarskap. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Är det förflutna verkligen förflutet? Vad innebär kvantmekanikens teorier om man försöker omsätta dem i verkliga livet? Kan vår tids besatthet av hälsa och fysisk träning vara början på en framväxande, auktoritär mentalitet? Är terapi och terrorism kanske bara olika svar på tomheten i vår civilisation? Är det hyckleri att lära våra barn moral i en värld där konkurrensen råder? Kort sagt, hur nära avgrunden befinner vi oss? När jag läser Juli Zehs romaner blir jag ofta övertygad om att vi i själva verket står mitt i den, bara att vi inte märker det, eftersom även en avgrund numera kan möbleras på ett både ljust och smakfullt sätt och inte avslöjar sitt mörker och sitt djup för den som aldrig faller. Så faller är just vad människorna gör hos Juli Zeh. Henning i ”Neujahr”, Nyår, som handlöst störtar ner i ett förträngt barndomsminne under en vintersemester med familjen på Kanarieöarna. Gymnastikläraren Smutek i ”Spieltrieb”, Leklust, som blir offer för två brådmogna elevers maktspel. Partikelfysikern Sebastian i ”Schilf” (talande nog ”Fritt fall” i svensk översättning) som av omständigheterna – beräkning, slump och rena missförstånd – drivs till ett bestialiskt mord på en oskyldig person. Ofta män i vad som på ytan ser ut att vara säkra sociala positioner, men då och då också en framgångsrik yrkeskvinna, som i ”Unterleuten” där den obarmhärtigt driftiga Linda Franzen tvingas inse gränserna för sin strategiska förmåga i mötet med den lilla byn på den östtyska landsbygden. Avgrunden är inget yttre hot. Vi bär den inom oss. Juli Zeh hör till en grupp yngre tyska författare som medvetet försöker skriva sig ut ur nittonhundratalets långa historiska skugga, och istället vända blicken mot de konflikter som utmärker nutidens återförenade förbundsrepublik. Hon började sitt yrkesliv som jurist, med folkrätt som specialitet: något som märks i debutromanen ”Adler und Engel”, ”Örn och ängel” från 2001, en smått kaotisk men skarp och originell berättelse om just en folkrättsjurist med hemliga uppdrag under Balkankrigen som dras in i ett internationellt nätverk av narkotikahandlare. Boken väckte stor uppmärksamhet när den kom ut i Tyskland – med sitt flimrande tempo, sin intelligenta samhällskritik och sina skarpskurna tidsmarkörer framstod den som mycket samtida på ett sätt som visserligen med tjugo års distans kan kännas aningen daterat. Men den innehåller också flera teman som Zeh senare utvecklar i sitt författarskap: individens illusoriska frihet under ett system hon inte själv förstår; gränsen mellan normalitet och katastrof som något mer eller mindre slumpmässigt i en civilisation där den enskilda människan knappast betyder mer än en nolla i en finansiell algoritm. Om det här låter cyniskt uttrycker jag mig oklart. Juli Zehs romaner bottnar i en humanistisk övertygelse som man väl rentav skulle kunna kalla idealistisk om det inte var för svärtan i den. I den roman som blev hennes breda internationella genombrott, ”Corpus Delicti” från 2009, målar hon upp en hurtfrisk dystopi belägen sisådär ett halvsekel in i framtiden, en värld där vår tids hälsoevangelium på allvar har tagit steget från kulturell norm och statusmarkör till auktoritär doktrin. På 2050-talet styrs människornas liv av den ofelbara Metoden, som garanterar dem ett liv fritt från sjukdomar och risker men å andra sidan kräver ständig övervakning och stränga straff för varje avvikelse. Mia Holl, som alltid varit en lojal medborgare, får efter sin brors död upp ögonen för Metodens konsekvenser och börjar göra motstånd. Till ingen nytta förstås; systemet är som alltid starkare än den enskilda, och vet precis hur det ska böja henne rätt. Satirens måltavla är förstås på ett sätt tydlig nog i en tid med rökförbud, riskanalyser och träningshets. Men den har ett vidare syfte än så. ”Corpus Delicti” publicerades i stort sett samtidigt som Juli Zeh trädde fram som en av de starkaste tyska rösterna i nollnolltalets post-terroristiska debatt om det hotande övervakningssamhället, först och främst i boken ”Angriff auf die Freiheit”, som hon gav ut tillsammans med Ilija Trojanow samma år, 2009. Fixeringen vid terrorhotet, skrev de, har skapat en besatthet av ”säkerhet” som i sin tur lett till ett paradigmskifte i synen på förhållandet mellan stat och medborgare. I övervakningssamhället anses medborgaren misstänkt tills hon kan bevisa sin oskuld, istället för tvärtom – det vill säga ungefär som i Metodens välvilliga diktatur, där ideliga blodprover och hälsotester kontrollerar så medborgaren sköter sig. Om ”Corpus Delicti” alltså gestaltar riskerna med en logik där medborgarskapet innebär en förpliktelse att på olika sätt göra sig förtjänt av statens omsorger, så varnar romanen ”Leere Herzen”, ”Tomma hjärtan” från 2017, snarare för det motsatta, ett samhälle som helt slutar fungera som en sammanhållande kraft. Här har tiden skruvats fram ett knappt decennium, och Tyskland regeras av populister som har lagt ut i stort sett alla samhällsfunktioner på privat entreprenad. Huvudpersonen Britta Söldner driver ett företag med affärsidén att behandla självmordsbenägna personer enligt ett tolvpunktsprogram där de klienter som är kvar på den sista nivån slussas vidare till valfri terrororganisation. Affärerna går lysande, och det är inte förrän en skrupelfri konkurrent plötsligt dyker upp på marknaden som Britta tvingas fråga sig vilka grundvärderingar som egentligen driver henne. Det är just den frågan som genomsyrar Juli Zehs romaner. Vad finns det för plats för sådant som moral och rättskänsla i ett samhälle där människan kläms mellan globaliseringens kallhamrade marknadsprinciper å ena sidan och statens övervakning och förmynderi å den andra? Krävs det en katastrof för att vi ska vakna? ”Tomma hjärtan” och ”Corpus Delicti” befinner sig här vid ena polen i ett författarskap som stilmässigt sträcker sig från satirisk dystopi till filosofisk kriminalroman – eller, som i den stora kollektivromanen ”Unterleuten” från 2015: realistisk landsbygdsskildring. ”Unterleuten” utspelar sig i en liten by med samma namn i östtyska Brandenburg, några mil från Berlin, ett par decennier efter återföreningen. Gamla tankemönster och motsättningar från DDR-tiden möter den nya tidens utflyttade miljövänner och frifräsande entreprenörer i en klass- och kulturkonflikt där fördomar och missförstånd urartar i ett regelrätt inbördeskrig. Sådant, förstår man, måste oundvikligen bli följden av en samhällsordning vars högsta princip är illusionen om den fria konkurrensen. Berättelsen i ”Unterleuten” föregås av ett motto på försättsbladet: ”Allt är vilja”, citerat ur den nydarwinistiske självhjälpsförfattaren Manfred Gortz bok ”Dein Erfolg”, Din succé, som romanens hästentreprenör Linda Franzen läser som en bibel – och som det för övrigt visat sig att Juli Zeh har skrivit och gett ut själv under pseudonym. ”Allt är vilja” – och ändå inte alls: för när röken lagt sig står ju byn trots allt kvar, och precis som Britta Söldner i ”Tomma hjärtan” och Mia Holl i ”Corpus Delicti” rör sig invånarna i ”Unterleuten” – de som blir kvar – mot ett uppvaknande. Att leva på ständig vakt mot sina grannar fungerar inte. Moral och rättskänsla, medmänsklighet och vanlig tillit: utan dem störtar vi verkligen ner i avgrunden. Dan Jönsson, författare och essäist

28 Nov 201910min

En omätbar mängd tankar, sånger, böner, debatter, ömhet och skratt är utraderade. Och det är vår plikt att sätta ord på frånvaron efter Förintelsen. Det menar författaren Elisabeth Åsbrink. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Det finns en scen i Claude Lanzmanns banbrytande dokumentär Shoah som visar historikern Raul Hilberg i sitt arbetsrum i ett vintrigt Vermont. Hilberg är förintelseforskningens föregångare och nestor. Redan 1961 kom hans stora verk The destruction of the European Jews, där han redogör för folkmordets omfattning och struktur utifrån nazisternas egna efterlämnade dokument. I filmscenen sitter Raul Hilberg med ett papper i handen. Det är en typisk trafik-order, en Fahrplananordnung med nummer 587, berättar han, gällande tågtransporter till Treblinka. Hilberg redogör för vad pappret innebär: där framgår hur många som kände till trafik-ordern. Ingenstans står ordet ”hemligt”. Där står dels förkortningen PKR som betecknar fullpackade tåg, och dels beteckningen L som står för Leer, det vill säga tomt; det tömda tåget som skulle komma tillbaka samma väg. Det framgår att detta tåg bestod av femtio vagnar och var tungt lastat, att det ankom till Treblinka klockan 11.24 den 1 oktober 1942 och att det avgick igen, fyra och en halv timma senare, tomt och städat. Tåget kördes vidare till en stad där ett getto hade tömts, hämtade sin människolast, och tömde den i Treblinka dagen därpå. Allt detta framgår av denna trafik-order, denna blankett, ett trivialt dokument. Och ändå är det ett papper som innebär tiotusen människors död. Raul Hilberg har räknat. I filmen kan Claude Lanzmann inte få ihop papprets vanlighet med dess dödliga konsekvenser. Jag har ju varit i Treblinka, säger han, och att föra samman dessa två, dödslägret och detta dokument … Då svarar Hilberg: ”När jag får tag på ett papper av det här slaget, framför allt som det handlar om ett originaldokument, vet jag att den tidens byråkrat själv höll det i sina händer. Det är en artefakt, och det är allt som finns kvar. De döda finns inte längre.” Dessa enkla ord sammanfattar läget för oss som lever efter andra världskrigets folkmord på de europeiska judarna. Människorna mördades, deras kroppar brändes eller kastades i håligheter i marken. Deras hem och verksamheter stals, deras klockor stals, deras kläder såldes vidare, deras hår klipptes av och blev till innehåll i tyska soldaters madrasser. De bokstavligen utplånades från jordens yta. Kvar finns tomrummet - ett europeiskt tomrum. Det härbärgerar människor som kallade sig ateister och judar, assimilerade och ortodoxa, där finns döpta och konverterade kristna, här finns sinti och romer, här finns homosexuella, här finns de som hade klassats som sinnessjuka. En omätbar mängd tankar, sånger, böner, debatter, ömhet och skratt är utraderade. Men det-som-inte-finns är delvis bortom mänsklig fattningsförmåga. Hur förstå det som inte existerar? Att en älskad människa dör, helt enkelt upphör att existera, kan vara svårt nog att förstå. Hur ska då frånvaron av miljoner mördade människor begripas? Men detta tomrum är en del av Europa, det är europeisk historia och det är europeisk nutid, det påverkar politik, historieskrivning och också hur den fysiska världen ser ut. Att försöka se frånvaron har därför blivit en avgörande del av en europeisk kultur, en konstform som är direkt sprungen ur folkmordet. Poeten Nelly Sachs var en av de första som skapade konst ur tomrummet, därför att någon måste ge ord åt det ordlösa och kropp åt alla de kroppar som utplånats. Också poeten Paul Celan ägnade sig åt tomrummet. Han ville rädda det tyska språket från mördarna, från ord som t ex Fahrplananordnung – ett byråkrat-ord som alltså innebar tiotusen människors död. Paul Celan sökte ett nytt språk, som inte var blankett-tyska eller mördartyska utan som rymde också frånvaron, för att skriva tomrummets poesi. Konstnären Anselm Kiefer är också en som gestaltar frånvaron, i målning efter målning. Och alla som passerar Bebelplatz, mitt i Berlin, kan se en rumslig gestaltning i den israeliske skulptörens Misha Ullmans inverterade bibliotek. På platsen där trettiotusen böcker brändes på bål finns nu en glasskiva där man kan kika ner i ett underjordiskt rum - vitt som döden - med den ena tomma bokhyllan efter den andra, en lagringsplats för allt som inte längre existerar. Ett annat sätt att hantera tomrummet är att fylla det med statistik. Stad för stad, massgrav för massgrav, tåg för tåg. Siffror, listor, beräkningar och fakta. Den svenske författaren Peter Handberg går den vägen i boken Världens yttersta platser, utgiven av bokförlaget Faethon. Där reser han runt bland byar och städer i Polen och Ukraina och söker upp platser där tomrummet finns. Han försöker få syn på frånvaron. Han ber människor tala om det som en gång existerade, att minnas det. Syftet är att påkalla vår uppmärksamhet: frånvaron finns. Men Peter Handberg reser inte utan färdplan. Hans utgångspunkt är en annan resa, gjord av en annan författare, den tyske Alfred Döblin, mest känd för romanen Berlin Alexanderplatz. År 1924 gav sig Döblin iväg för att lära känna Polen och dess befolkning - framför allt dess judiska befolkning - och i boken Resa i Polen skriver han om sina iakttagelser. Han kunde ju inte veta att de människor han mötte skulle mördas femton år senare eller att de platser han beskriver skulle bli en del av det europeiska tomrummet. I hans bok finns alltså en del av nazisternas mordoffer bevarade och beskrivna, de har ansikten, röster, ord och leenden. Peter Handberg har översatt Alfred Döblins bok till svenska och han har också översatt hans resa. I Världens yttersta platser tar han samma tur, bor på samma hotell och försöker få syn på det som en gång låg inom Döblins synfält men som nu är utraderat. Alltså själva tomrummet. Precis som filmaren Claude Lanzmann i dokumentären Shoah kämpar med att förstå hur en papperslapp, en trafik-order, kan innebära tiotusen judars död, redogör Peter Handberg för mängder av fakta om gator och hus och byar och städer och dödade i ett försök att länka dåtid till nutid och göra tomrummet begripligt. Detta tomrum kan fylla oss efterlevande med sorg, med skuld eller med rasande förnekelse men oavsett vilket, påverkar det oss och vi måste försöka göra det synligt. Varför, kanske någon undrar. För att bevara vår mänsklighet. De miljoner judar som mördades i det europeiska folkmordet berövades inte bara sitt liv och sin framtid - de berövades också sin död: den död som sker i kulturen, i riten och som är ett uttryck för varje människas individuella värde. Den död som utgör minnets grund. Som den ryske författaren Sergej Lebedev skriver i en essä om Gulag; ”Människor, det är sådana som begraver sina döda. Och om den normen har upphört att gälla har vi regredierat, inte bara till forntiden, utan till urtiden, till den förhistoria då kroppen inte betraktas som själens behållare”. Att benämna det stora europeiska tomrummet, att gestalta det, att erkänna dess existens genom att minnas, är alltså inte bara en moralisk plikt utan också det enda sättet för oss efterlevande att upprätthålla vår mänsklighet och återge de mördade deras värdighet. Elisabeth Åsbrink, författare Litteratur Peter Handberg: Världens yttersta platser – judiska spår. Faethon, 2019. Alfred Döblin: Resa i Polen. Översättning Peter Handberg. Faethon, 2019.

25 Nov 201911min

Mexico city är flera städer i en, lager på lager av historiska skeenden som går igen i nya skepnader. Henrik Nilsson tar några av stadens samtida krönikörer till hjälp för att förstå dess dolda sida. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Efter att jag öppnat resväskan och hängt upp kläderna i hotellrummets garderob, sätter jag mig vid skrivbordet och vecklar upp kartan över staden. Vid det här laget är den så sliten att jag tagit med den mer av känslomässiga än praktiska skäl. För att minnas snarare än för att hitta vägen. De stora genomfartslederna hänger på en tråd, det har spillts kaffe över Chapultepec-parken och vissa små torg har för alltid sjunkit ner i kartans söndriga veck. I marginalen står telefonnummer antecknade som numera förmodligen har tagits ur bruk. Sorlet av människor på Calle Madero nedanför är konstant. Gatan är en av de äldsta i Mexico City, den stad som grundades av spanjorerna på ruinerna av aztekernas Tenochtitlán för ett halvt millenium sedan. Det var också på den här gatan som den blivande presidenten Francisco Madero tågade in i huvudstaden efter att revolutionen triumferat i början av 1900-talet. I modern tid är den en ofrånkomlig referenspunkt i det urbana landskapet, som sträcker sig mellan stadens stora torg zócalon och Latinamerikanska tornet, skyskrapan som uppförts på den plats där Moctezumas zoo låg vid tiden för européernas ankomst. Till skillnad från vissa av stadens skönlitterära författare – som prosaisten Carlos Fuentes och poeten Octavio Paz – har de krönikörer som skildrat livet i Mexico City sällan blivit kända utanför landets gränser. Ändå har de funnits med ända från början. Först var Bernal Díaz del Castillo, en soldat i Hernán Cortés armé som på sin ålders höst skrev ner den berättelse om de båda civilisationernas möten och konfrontationer som han själv bevittnat. Långt senare, vid det förrförra sekelskiftet, skildrade Ángel del Campo i sina tidningskrönikor modernitetens ankomst till staden – reklamen och elektriciteten, de första spårvagnarna och telefonsamtalen. Under 1900-talets andra hälft dissekerade Carlos Monsiváis det sociala och politiska livet i sina krönikor, medan autodidakten Armando Ramírez skildrade det myllrande livet i arbetarstadsdelen Tepito. En av de som bäst förvaltar den litterära krönikans långa tradition i vår tid är författaren och journalisten Héctor de Mauleón. I sin bok La ciudad oculta (Den dolda staden) rör han sig inlevelsefullt över Mexikos Citys femhundraåriga historia – skriver om försvunna kaféer och bortglömda små torg, erinrar sig de excentriska boksamlarnas och de ambulerande fotografernas öden. En särskild blick har han för stadens kontinuitet över seklerna. ”Städerna finner alltid sätt att föreviga sina minnen”, skriver han. På den plats där Moctezumas kvinnopalats låg, där ett stort antal kvinnor var gravida med den aztekiska kejsarens barn samtidigt, har en tradition av sexuella utsvävningar vidmakthållits genom historien, och nu ligger huvudstadens största sexbutik här. Alldeles i närheten av den plats där spanjorernas första mentalsjukhus öppnade på 1500-talet, ligger ett litet torg där man än idag ser ovanligt många förvirrade och marginaliserade människor ropa, gestikulera och skratta för sig själva. Aztekernas Tenochtitlán, som hade åtminstone 200 000 invånare vid spanjorernas ankomst, var byggd på en ö nära den västliga stranden av sjön Texcoco. Ett system av kanaler genomkorsade staden som kallades ”Nya världens Venedig” av erövrarna. Stadens horisontella och vertikala expansion har därför ställt stora krav på ingenjörernas och stadsplanerarnas uppfinningsrikedom. Att man än idag inte befinner sig på helt fast mark påminns man om när man betraktar den lutande katedralen. Ett av kapitlen i de Mauleóns bok heter rent av ”Dagen då Mexico City försvann” och handlar om den översvämning som lade staden under vatten i mitten av 1600-talet. Mexico Citys historia – skriver de Mauleón – är i någon mån historien om hur staden försökt avlägsna stankerna från underjorden. När man fick till stånd det första avloppssystemet trodde man att man hade lyckats. Men författaren påminner läsaren om hur man i vissa gathörn, i närheten av vissa avloppsbrunnar, kan slås av en dunst från kloakerna – och plötsligt luktar staden av 1500-talet igen. Juan Villoro är en av de främsta mexikanska författarna födda på 1950-talet. Jämte sina romaner och noveller skriver också han litterära krönikor och reportage. I boken El vértigo horizontal (Den horisontella svindeln) riktar han blicken mot den egna hemstaden Mexico City. Att skriva om denna väldiga stad – menar Villoro – är lika svårt som att försöka beskriva svindeln. Egentligen är den många olika städer, och kanske är det därför logiskt att Villoros bok ändrar skepnad efter hand – ibland självbiografisk barndomsskildring, ibland lärd essä eller litterärt reportage, ja mot slutet till och med poesi. Resultatet är en samling perspektivrika texter om allt från litterära kaféer och tunnelbanesystemet till gatubarnens hårda villkor och mjölkbudens erotiska rykte under Villoros uppväxt. I likhet med Héctor de Mauleón har Juan Villoro en skarp blick för den osäkra jorden under huvudstadsbornas fötter och har såväl i sin prosa som i sin dramatik och journalistik skildrat konsekvenserna av den jordbävning som drabbade staden 1985. I sin begynnelse, skriver Villoro, hade Tenochtitlán två himlar; molnen speglades i lagunens vattenyta. Mexico Citys historia är en berättelse om en dubbel utplåning – vattnets och luftens. När författaren besöker en utställning med barnteckningar konstaterar han att på grund av luftföroreningarna har inte ett enda av barnen använt blå krita för att rita himlen. Trots den infernaliska trafiken, brottsligheten och trängseln lyser en ömhet till staden igenom både hos Héctor de Mauleón och Juan Villoro. Ett känslomässigt komplext exempel som Villoro tar upp är de positivspelare som man stöter på i stadens historiska centrum. Dessa mekaniska orglar är sällan stämda. Ändå är det omöjligt att tänka sig staden utan dem. De ingår i vår sentimentala arkeologi – skriver Villoro – och tillägger att positivens falska toner påminner invånarna om den mexikanska nationens vanskliga tillstånd. Både hans och de Mauléons bok formar sig därför till historien om en svår kärlek mot de flesta odds. Min söndriga karta på hotellrummet vittnar om en besläktad passion. När jag vecklat ihop den och springer nerför trapporna för att ansluta mig till de andra människorna på Calle Madero kan jag inte sluta tänka på en historia som de Mauleón berättar om i sin bok. När man för några år sedan utförde restaureringsarbeten i Corpus Christi-kyrkan hittade man en silverlåda bakom altaret, med årtalet 1727 och inskriptionen på latin av en bibelvers ur Matteusevangeliet: ”Ty där din skatt är, där kommer också ditt hjärta att vara.” Knappt tre sekler efter hans död hade man hittat vicekonungen Baltasar de Zúñigas hjärta. Han dog i Spanien efter att ha styrt kolonin i sex år. I sitt testamente hade han gett instruktioner om att hans hjärta skulle tas ur kroppen och föras till Mexiko. Den märkliga önskan gav upphov till en mängd olika spekulationer. Envisa rykten gjorde gällande att vicekonungen hade förälskat sig i en ung kvinna i Mexiko, och att hon var den ”skatt” som silverlådans inskription syftade på. Men Héctor de Mauleón har en annan teori. Kanske var skatten inte alls en människa. Kanske var det själva staden Mexico City – som vicekonungen inte ville överge ens på andra sidan döden. Henrik Nilsson, författare och essäist Litteratur Héctor de Mauleón La ciudad oculta, volym 1 och 2. Planeta, 2018. Juan Villoro El vértigo horizontal – una ciudad llamada México. Almadía, 2018. * I essän hörs ljud från Mexico city hämtade ur Sveriges radios arkiv.

19 Nov 201911min

Författaren Philip Pullmans skrivande handlar om att pussla ihop något som gick sönder i mänskligheten för över trehundra år sedan. Skribenten och diplomaten Ulla Gudmundson berättar mer i denna essä. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Sommaren när jag var åtta år hade jag en upplevelse som bara kan kallas existentiell. Den kom, inte på vägen till Damaskus, men väl till glasskiosken, i dalabyn där jag tillbringade mina skollov. Julidagen var ovanligt het. När jag var nästan framme hände det. Världen tog ett grepp om mig. Jag minns att jag tänkte: det här är inte film! Det är på riktigt! Det händer nu! Jag stirrade på mina sandalklädda fötter – klafs, klafs i den kladdiga asfalten. Och på trafikspegeln i sin gulochsvartrandiga ram. Allt fanns. Det kan låta banalt, men det var det inte. Jag tror det jag upplevde var det som digitalkonstnären Jenny Odell har kallat ”observationens eros”. En överväldigande känsla av närvaro. Av kroppslig delaktighet i världen, fri från impulsen att analysera, handla, kontrollera. Jag är övertygad om att det är den upplevelsen som den brittiske barnboksförfattaren Philip Pullman beskriver i sin essäbok Daemon Voices. Han har två sådana minnen, och jag tror de är nyckeln till hans författarskap. För han kommer tillbaka till känslan gång på gång. ”Jag vet aldrig vad mitt tema är förrän historien redan är på väg”, skriver han. ”Jag börjar aldrig med en idé. Jag börjar med färger, ljud, atmosfär. Inte med en disposition. Jag har försökt. Men den del av mig som ville skriva så kunde inte. Och den del som kunde skriva ville inte.” Pullman vill inte kallas barnboksförfattare. Han vill skriva för alla åldrar. Han citerar sin kollega C S Lewis, som skapade Narnia: ”När jag var barn, gillade jag sockerdricka. Jag hade nog inte tyckt om vitt vin. Nu, som vuxen, dricker jag gärna vitt vin. Men jag gillar fortfarande sockerdricka.” Som vuxen läsare av Pullmans böcker ser man tydligt att där – och det gäller förstås alla goda barnböcker – finns både vin och sockerdricka, flera nivåer. Också sagopersonerna upplever observationens eros. I trilogin Den mörka materien, som blev Pullmans stora genombrott som författare, kretsar handlingen kring en mystisk substans, Stoft. Både vetenskapen och kyrkans fruktade säkerhetstjänst är på jakt efter den. Huvudpersonen, den tolvåriga flickan Lyra, förklarar för forskaren Mary Malone att hon bara kan se Stoft om hon lägger ner de analytiska vapnen, blir avspänd och tillitsfull. Och Malone förstår. ”Ja, du måste härda ut i osäkerhet, mysterium, tvivel, utan att gripa efter fakta och förnuft.” Det är ett citat, hämtat från John Keats, en av den brittiska romantiska poesins ikoner. Och det är ingen slump. Romantiken idealiserade barnet. ”The child is father of the man”, barnet är mannens far, skrev en annan poet, William Wordsworth. Men Pullman stannar inte där. Han börjar med sockerdrickan men vill gå vidare till vinet. Han vill skildra resan från barndom till vuxenhet, från oskuld till erfarenhet. Arketypen är Eva, som i Första Mosebok bryter mot Guds förbud och biter i frukten från kunskapens träd. För henne tar Pullman, inspirerad av förromantiska poeter som John Milton och William Blake, tydligt parti. Men erfarenhet innebär också att paradiset går förlorat – barnets omedvetna elegans och spontana förmågor. Lyra förlorar förmågan att tolka guldkompassens symboler när hon går in i puberteten. Bara år av studier kan ge den tillbaka. Pullman började som lärare och tron att lärande och bildning underlättar barns väg till vuxenhet löper som en röd tråd genom hans böcker. Men ett annat spår är att erfarenhet innebär smärta, insikten att världen är tragisk. Att gott och ont i människan är intrasslade med varandra. Pullman kallas ofta fantasyförfattare. När han år 2005 fick ALMA-priset, barnlitteraturens största pris, var motiveringen att han förnyat fantasygenren. Själv understryker han att han skriver i en realistisk tradition. Han är i själva verket kritisk till fantasy, inklusive till ikoner som Lewis och Tolkien. ”Det är ingen konst att hitta på, men fantasykaraktärer blir ofta bleka, utan kött och blod”, säger han. Och det gäller definitivt inte person- och miljöskildring i hans egna böcker. I själva verket är det just konkretionen, det faktum att man känner igen sig i hans världar som gör dem så övertygande. Pullman använder samma grepp som Margaret Atwood i dystopin Tjänarinnans berättelse: det som skrämmer är att allt känns så välbekant. Linsen vrids bara en liten liten smula. Det är vår egen värld som gått snett. Och Pullman väjer inte för vuxenlivets mörka sidor, inklusive våld och död. I boken The Butterfly Tattoo utsätter en far sin dotter för sexuella övergrepp. I serien om flickdetektiven Sally Lockhart, där scenen är 1800-talets London, kidnappas en flicka in i prostitution och opiumröken ligger tjock i källarhålorna. Våldtäkt förekommer i flera böcker. Pullman vill, säger han, skildra sådant som barn har upplevt och som dagens barn faktiskt kan få uppleva. Inte bara våld. Han kan, med stor ömsinthet, antyda den vaknande sexualiteten hos en elva-tolvåring. Svagast är han i rena kärleksscener, då kommer han farligt nära Harlekinromanen. Pullman är inte bara realist, han är materialist och ateist. Han avvisar helt tanken på en andlig verklighet. Men i hans böcker har varje människa en daemon, en del av personligheten som har djurgestalt. Och det vimlar av häxor, änglar, flodgudar, feer och talande isbjörnar. Hur får han ihop det? Jag tror nyckeln finns i Ci’gazze, staden som spelar en huvudroll i Den mörka materien. Ci’gazze är världen som gått överstyr och som rubbat universum. Härifrån har alla vuxna flytt, undan Gengångarna som dödar genom att suga ut det unikt mänskliga hos dem, deras medvetenhet. Något gick snett, får vi veta, för trehundra år sedan – Då begick Ci’gazzes vise ett ödesdigert misstag. Pullmans måltavla är svår att missa: det han syftar på är 1600-talets vetenskapliga revolution, yxhugget som i polemik mot en religiöst grundad världsbild klöv verkligheten i en materiell och en andlig dimension. Det är den dikotomin, med Max Webers ord världens ”avförtrollning”, som Pullman vill upphäva. Det mest avskyvärda i Den mörka materien är de vetenskapliga experiment som går ut på ett med ett giljotinhugg skilja barn från deras daemoner. Då kan de aldrig bli medvetna vuxna, de blir manipulerbara robotar. I The Secret Commonwealth är temat den vuxna Lyras jakt på sin förrymda daemon, mården Pantalaimon. Han söker efter hennes borttappade fantasi. Pullman gör inte anspråk på att skriva stor litteratur. Han berättar historier. Men han har ett budskap, och här blir det nästan övertydligt. Han vill återskapa en förlorad, vibrerande resonans mellan människans medvetenhet, inklusive fantasin, och den fysiska värld som hon är en del av. Och jag tror att det var den resonansen som en åttaårig flicka drabbades av, då, en ovanligt het julidag, för längesen. Ulla Gudmundson, skribent och diplomat Musik 'Lonesome Journey' av Serjo De Lua, Keys of Moon Music. Creative Commons (CC BY 3.0). BreakingCopyright: https://youtu.be/p5cWMxzzMdA

14 Nov 201910min

Pontus Kyander läser Johan Gottschalk Wallerius Hydrologia eller Watturiket från 1748 och reflekterar vetenskapens och konstens sätt att sortera verkligheten. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna Vatten som vatten, tänker du: salt havsvatten, sött sjövatten, svalkande regn, kylande snö, vältrande dimma. Överallt är det samma vatten. Vetenskapen lär oss att det är molekylen H2O som i evig kretsgång förändras och blandar sig med än det ena, än det andra: det faller, förångas, stiger, kondenseras, faller igen. Om den saken hade Johan Gottschalk Wallerius en annan mening. Wallerius (1709–1785) hörde till den gustavianska epokens vetenskapliga elit, på ett område som var det ekonomiskt mest betydelsefulla: mineralogin. Han försökte bringa vetenskaplig ordning i den praktiska kunskap och erfarenhet som samlats. Han var Wolffian, anhängare av en förnuftsbaserad akademisk filosofi som vilade på Leibniz idéer, bland annat att världen är den bästa tänkbara. Wolffianerna gjorde anspråk på att rationellt kunna bevisa Guds existens, en position som kom att dela teologin i två läger. Carl von Linné var ingen wolffian, men det var i Linnés anda som Wallerius ställde samman Mineralogia eller mineralriket (1747) som var den första omfattande systematiken av bergarterna. I den ordnar han mineralerna i ”flockarne” jordarter, stenarter, malmarter och ”stenhårdingar”. Det blev en användbar bok och en internationell framgång. Den var enkel att använda och förlitade sig på mineralernas yttre egenskaper snarare än den ännu ganska outvecklade kemin. Styrkt av framgången tog Wallerius itu med vattnen efter ungefär samma principer i Hydrologia eller Watturiket (1748). Vattnen skulle ordnas i flockar, ordningar, arter och när så behövdes underarter. Att andra före honom berört tanken på en vattnets systematik men avvisat den avskräckte honom inte. Tvärtom gick han hårt åt den urgamla tanken att vatten skulle vara ett av de fyra elementen. Det är kanske enklast att förstå logiken bakom Hydrologia om man tänker sig att den skrivits för en mineralog på fältet, fast en som inte artbestämmer berg- och jordarter, utan olika slags vatten. Grundsatsen är att ”Vatten är en sammanblandad kropp, som ständigt förminskas”. Det hänger samman med hans bakgrund i alkemiskt tänkande. För honom är mineralerna ”växande” kroppar (vi skulle idag kalla det oxidering) medan vattnet ”förminskas” (genom avdunstning). Som naturforskare var han naturligtvis inte obekant med att vatten avdunstar, men han fann det betydligt mer intressant att vattnet kunde ”omvandlas”. Hydrologia är en fantastisk uppsättning föreställningar och förklaringar som bäst beskrivs som förvetenskapliga. Vattnen delas i Allmänna (söta) vatten och Mineralvatten. De senare kan vara ”varme” respektive kalla, en för oss förbryllande omständighet då vi vet att kallt vatten ganska snart svalnar, och då förvandlas till en annan ordning. Samma övergångar gäller ordningen Luftvatten, som uppdelas i flytande och frusna. Till Flytande Luftvatten räknas Dagg och Regn, bland de frusna återfinner vi Rimfrost, Hagel och Snö – och dessa har otaliga underavdelningar. De flesta vatten som vi annars får syn på i naturen räknar Wallerius in bland Jordvatten. Källvatten kan vara Jämnt eller Ojämnt rinnande, Skovtals rinnande, Vårkällor, Stundtals rinnande vårkällor, Hungerbrunnar, Vädersjukt källvatten, Pussvatten, Kärrvatten och Sjövatten för att nämna några. I alkemin är det självklart att det ena ämnet kan övergå i det andra, och med Wallerius synsätt är det uteslutet att se vatten som ett oföränderligt ”element”. Han stod stadigt förankrad i en gången epok, och hans avgångstal i Vetenskapsakademien formade sig till en uppgörelse med den nya kemins företrädare som Priestley, Lavoisier och Scheele. Hans Hydrologia kom redan i sin samtid att uppfattas som stollig, men om man tar in verket i andra sammanhang kan det återfå betydelse och rimlighet. Samtidskonsten är mycket intresserad av vatten. En som excellerar i att systematiskt närma sig i synnerhet vattendrag är danske Olafur Eliasson. Han har i fotografiska serier dokumenterat floder, heta källor, vattenfall, jöklar, smältvatten och – till synes en direkt referens till Wallerius – vårliga vattenpölar. Det mänskliga draget att samla och systematisera som ibland gett vetenskapen ett dåligt namn när avgörande synteser och slutsatser uteblivit, det kan i konsten bre ut sig i egen rätt, och utan krav på slutsatser och argument. I pionjärverket Every Building on the Sunset Strip (1966) avbildar amerikanen Ed Ruscha varje hus längs hela Sunset Boulevard i Los Angeles som ett långt och oavbrutet bildcollage. Och i Shapolsky et al. Manhattan Real Estate Holdings […] (1971), dokumenterar Hans Haacke en hänsynslös hyreshajs alla fastigheter i New York. Den ackumulerande systematiken som vi känner från Wallerius får här en annan roll, den pekar i Ruschas Every Building ut verkligheten som möjlig eller värdig att vara konst – eller tvärtom: att konsten kan och får vara verklig. Haackes pekar på verkligheten, inte för att den i sig skulle vara konst, men han ger med upprepningen konsten rätten att vara politisk på ett direkt och utpekande sätt. Även i den samtida poesin har det systematiska registrerandet och katalogiserandet en framskjuten plats. Få poeter tar det formelartade uppräknandet så långt som finlandssvenske Ralf Andtbacka (f. 1963). Han arbetar med en ordnande systematik – det kan vara lexikaliska definitioner, förskjutningar av bokstäver och ord, och undersökningar av ordkategorier. Men upprepningen får även hos honom en politisk udd. Så här låter det i diktsamlingen Fält från 2013: Sår ute på ett fält: Det öppna såret: Såret som gick upp: Såret som inte ville läka: Skärsåret: Stocksåret: Krossåret: Brännsåret: Borrtortyrsåret: Sågtortyrsåret: Såret med maskar krälande: Banesåret: Vanesåret: Välfärdssåret: Klassåret: Minoritetssåret: Marginalsåret: Språksåret: Här hittar jag en plats i samtiden för Wallerius, jag vänder tillbaka till Hydrologia och läser den som ett slags poesi, vaggande, upprepande, fantasifull - en lovsång till världen i alla de nyanser som bara ett vaksamt öga kan upptäcka: Stående jordvatten, pussvatten, gropvatten, myrvatten, träskvatten, kärrvatten, dyvatten, rent sjövatten, vädersjukt sjövatten, skovtals rinnande sjövatten, skovtals tjockt och grumligt sjövatten, skovtals tjutande och underliga figurer visande sjövatten, vädersjukt källvatten, kokande och bullrande källvatten, vårkällor, hungerbrunnar. Pontus Kyander, kritiker och utställningskurator Litteratur: Ralf Andtbacka: Fält. Schildts & Söderströms , 2013.

12 Nov 20199min

Ett forum för den talade kulturessän där samtidens och historiens idéer prövas och möts. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. I början av tjugohundratalet stod jag ensam i en mörk kvarterspark i norra München, och stirrade upp mot ett väl upplyst kupolformat fönster på andra sidan. Hustru och barn hade jag lämnat i pensionatsängarna nere vid Leopoldstrasses triumfbåge. Så vad hade väl då jag i en bayersk parkdunge att göra om natten, spionerande in genom andra människors fönster? Bakom dessa rutor levde den svenske poeten Bertil Malmberg under de för honom besvärliga åren 1917 till 1927. Biografierna brukar kalla det en ateljévåning. Det malmbergska hemmet har av slumpen överlevt också nästa världskrig med dess zig-zaggande bombmattor. Vartannat hus står, i ful modern efterkrigsstil, vartannat i gammal skön wilhelminsk och med minnesskylt över Kandinskij eller så. Här bodde Malmberg tillsammans med sin franskfödda flickvän Gabie som han mött på Cabaret Läderlappen. De flesta svenska poeter stannar hemma. Hur hamnade Bertil Malmberg i München, och det mitt under brinnande krig? Torbjörn Kjölstads biografi "Den ensamme resenären" – som försöker att vara den kompletta Malmberg-biografin – mer antyder än serverar svaren. Malmbergs nationellt sinnade lyrik hade visserligen haft sin publik hos den ännu karolinsk-romantiska svenska högern, men vänsterpressen hade hånat honom av hjärtans lust, som en läspande dandy – läspningarna återgivna i pratbubblor – som en som yrade om Gud och fosterland. Mellan storstrejk och bondetåg splittrades Sverige, kanske för alltid, i två politiska läger. Även den egna sidan, med Fredrik Böök, vände sig emot honom. Poeten stod ensam kvar med sina tvivel. I självbiografiska tillbakablickar har han vidrört hur han kom att skämmas över de nationalistiska poserna, hur han använt det nationella till att jaga upp sina ord till det rätta patoset, att det var stämningarna och de stora orden som hade attraherat honom, inte deras idémässiga innehåll. Egentligen, påstår jag, tycks det nationella för honom ha handlat om det personliga, om nostalgi för farmoderns herrgård (betald med sågverkspengar), för det gamla Sverige och för gamla människor generellt. Moder Svea är kanske här just en farmor! En nostalgi för årstidsstämningar och lutande alléträd, för biblioteks tunga hyllor i ek, där i kallfuktiga rader ståtar de guldfolierade bokbandens högtidliga ord, med deras förförande trolldomsmakt, ekon av fornstora dagar. Spökar gör familjegodset, som sålts 1902 när han var tretton. Wäija kallat, känt från barndomskildringen "Åke och hans värld". Ja, så här klingar minnets makt, i "Uppgörelse och löfte", diktsamlingen från 1911: Utanför de djupa fönstren rördes trädfantomerna i spöklikt ljus, och i risigt kala kronor hördes svarta slagregns sagorika brus. I det krigsmörka München bjöds frihet. Den gränslösa friheten under krigs- och revolutionstillstånd har andra skrivit om, andra män vill säga, eftersom gatorna blir otrygga för kvinnor. Här har han kärleken till sin blivande hustru, tillåtelsen att sitta hela nätter på natthaket "Brännässlan". Rilke är i stan. München har hela tre litterära salonger, Bruckmanns, Bernsteins samt Pringsheims, Thomas Manns svärföräldrar. Den kommunistiska rådsrepubliken arresterar honom, men pytt pytt, bara för en dag. Under de kommande efterkrigsåren och inflationsåren håller den svenska valutan familjen flytande som en kork, medan krigsinvaliderna haltar och rullar förbi i gatorna. Det värsta väntar dem än, noterar han, "det att glömmas bort". Poeten har upplevt en värld gå under: Och kejsarkronorna, de sönderbrutna, och kejsarmantlarna, de sönderskurna, och kejsarörnarna med fläkta vingar på marken ligga och förtrampas alla. Hemkommen till Sverige först 1927, behåller Bertil Malmberg inte minst som översättare sina kulturella band till Tyskland. Hans sympatier förblir på tysk sida. Att den hårda Versailles-freden var orättvis var en vanlig åsikt och som han kom att behålla helt fram under 30-talet. Man närmar sig redan ett nytt världskrig, men vill inte se det. Nordisk socialdemokrati står fortfarande för nedrustning. När skall en Tysklandsvän förstå att Tyskland blivit ett annat? I sin biografi har Torbjörn Kjölstad likt tidigare skribenter svårigheter, och gör stora ansträngningar, att förstå Malmbergs relation till Tyskland under 30-talet, men verkar att ha svårt att acceptera hur en tid medan den utspelas och uppleves är något annat än när samma tid placeras och sammanfattas i historieskrivning. Att det som en gång stod öppet efteråt ges en sluten och avslutad form. Liksom Heidenstams har Bertil Malmbergs 1930-tal getts i överkant dålig press. Malmberg var alltid anti-nazist och anti-Hitler, varnande för "den blinda rasfanatismen", och får likväl inte godkänt. Varför det? Det har med stilen att göra, hans syn på en intellektuell litterär stil är att den inte fick vara entydig, sade han två saker mot Tyskland kände han att han ville säga en för, och hans ironier bär pokeransikte, vädjande till läsarens intelligens. 1936 gör Malmberg en stor reportageresa i Tyskland, som bland annat ger honom möjlighet att på nytt bo i München några månader. Ungdomsminnena vaknar, båglamporna lyser ännu över Englische Garten, ölstugorna blomstrar av rostgula glas. Artiklarna står först i Dagens Nyheter, där man var intresserad av de kommande olympiska spelen. Men saker hade förändrats, i närheten av München ligger nu Dachau, koncentrationslägret. Malmberg ges en guidad tur, än så länge ligger dödslägren i framtiden, även en svensk fångvårdsanstalt vid denna tid skulle ha verkat skrämmande på en poet. Om Dachau-fångarna skriver han likafullt det lilla han erfar – vilket enligt Torbjörn Kjölstad skall leda till vidare tyskt reseförbud – att "över dem alla vilade samma fasa... samma fruktansvärt förskrämda intryck: somliga stammade, när man tilltalade dem, andra stötte fram sina svar..." Året efter har han smält reseintrycken. Han varnar i tidskriften Nu, att "det är ett misstag att anse de nordiska folken immuna mot det radikala judehatet", och som föredragshållare på en studentafton i Lund samma år 1937 kallar han Hitler för "en demon från de lägre regionerna". Senare, under kriget, medan de tyska trupperna ännu var på den vinnande sidan, så uppfördes hans Hitler- el. Göring-satir "Excellensen" i Stockholm, tyska diplomater dånar om "en förolämpning mot det tyska riket", och Sveriges utrikesminister Günther får medla igen. Bonniers förlag visar mod och ger ut Excellensen, det är 1942, vid en tysk invasion hade man oavsett stått på listorna. Man kan hålla reservationer vad gäller fel hos människan Bertil Malmberg, men politiska är de inte. Hans poesi kommer att leva vidare, genom dess djupa känsla, även medkänsla, hans gehör för klang, och de metafysiska perspektiv som aldrig varaktigt lånar ut sig till något fast trossystem. En äkta poet påverkas förvisso av sin tid men finner sin symbolik innanför sitt eget väsen. Håkan Sandell, poet Litteratur Torbjörn Kjölstad: Musik: Solo Cello Passion - Doug Maxwell, Media Right Productions https://youtu.be/yMRDC_nFFaQ

7 Nov 201913min

Anna Lisa Wärnlöf, alias Claque, har aldrig fått en framträdande plats i den svenska litteraturen. Men hon är en av våra stora stilister, tycker Ulrika Knutson som hyllar Pella-böckernas skapare. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Essän sändes första gången 2017. Varför är det så svårt att tala om det som betytt allra mest, också böcker? Därför att man är rädd att avslöja sitt innersta, förstås, och finna det banalt. Men om det skulle vara så, så är det inte Anna-Lisa Wärnlöfs fel. Någon sa häromdagen att om Anna-Lisa Wärnlöf, med signaturen Claque, hade varit karl, så hade hon stått ordentligt synlig på klassikerhyllan: avdelningen stilister, mellan Per Rådström och Claes Hylinger.  Visst skulle det vara så! Men förklädd till flickbok och kåseri är Claque för alltid utstraffad från den riktiga litteraturen. Ha. På ofattbara sju år, 1958-1965  skriver hon de fyra romanerna om Pella, tre om den buttra Fredrike och hennes krets, och så den märkliga barndomsbiografin ”Boken om Agnes”, 1963. Detta är Claques litterära verk och värld, som nu alltså lever ett rikt liv under klassikerhyllan, under radarn, och älskas hett i hemlighet. Hon går som ett mycel genom bibiotek och antikvariat. Varhelst du minst anar det kan du hitta en läsare flaskmatad med Pella-sentenser. De sitter som slaktstämplar, går aldrig ur. Den som först kom ut ur garderoben som Pella-beroende var Gun-Britt Sundström, ett stilistiskt barn av Sören Kirkegaard – och Claque. Anna-Lisa Wärnlöf – född 1911, död 1987 – var som mest verksam under det tidiga sextiotalet, samtida med miljonprogrammet. Hennes ton gycklar med det andliga rivningsraseriet, den snabba nivelleringen i demokratins namn; en estetisk protest besläktad med Olle Adolphsons visor. Hos Claque finns samma ironiska melankoli, och sinne för ordens poesi. Hos Olle var det "nedisad Volvo med släp", och "kokt kummel med äggsås". Anna-Lisa har samma blick för det konkreta. Majorskan sitter i skymningen och "njuter av att ha två tummar", Pella kräks i duffelkragen vid tanken på att trassla till altaret i tolv meter organza.                                                                                              I fyrtio år övade hon sig som kåsör i Svenska Dagbladet, uppskattad men skygg. På fyrtio år satte hon inte sin fot på redaktionen. Men lilla Pella och farmor Majorskan och tant Signhild levde redan och verkade för fullt i tidningen när Wärnlöf romandebuterade med ”Pellas bok” 1958. När jag mötte Pella i början av sjuttiotalet var de här böckerna bara tio-femton år gamla, ändå speglade de en försvunnen värld, med exotiska inslag av flickskolor, hembiträden och bostadsbrist. Och spridda skurar av borgerlig bildning, som om det hade varit något fullt normalt och ingenting att oroa sig över. Pella själv läste böcker av Proust, Dickens och Cora Sandel – och hon gjorde det med ett självklart välbehag, utan känslor av skam. Detta var inte förenligt med min tonårskultur i början av sjuttiotalet, som utspelade sig i en atmosfär av V-jeans, tristess och symfonisk rock. Om jag hade velat spegla den atmosfären i litteratur så gav Kerstin Thorvall, Sven Wernström och Max Lundgren utmärkta möjligheter, i ungdomsromanens guldålder. Men böckerna om Pella ägnar sig inte bara åt spegling, utan gläntar på kommande liv. De kan man – till stora delar – läsa om, och växa med. Anna-Lisa Wärnlöf låter tonåringens världsbild möta riktigt gamla människors, och mycket små barns. En åtta månaders baby kan vara en stark personlighet hos Claque, som kan väcka dina antipatier också. Att föräldrar och barn, särskilt mödrar och barn, inte självklart finner varandra är en del av Claqueböckernas tidlösa innehåll. Och oavsett ålder får alla inblandade behålla sin integritet – och sina passioner. Passion kan uttryckas av också av det lilla barnet. Som i ”Boken om Agnes”, när småflickorna har skiljts åt och katastrofen ligger i öppen dager. Om hjärtat är krossat spelar det ingen roll om man är sex eller sextio år. Så här uttrycker sig den lilla Anna-Lisa: "Jag var Agneslös, och inte mer med det. Hur gör man när man hänger sig? Jag hade en pilbåge. Kanalen." Humor kan vara hjärtskärande, om den paras med livsinsikt. Att våra personligheter är så oföränderliga, att vi liknar oss själva som barn, är också en drabbande insikt. Inte särskilt behaglig. Det borde vi tänka lite mer på i vår tid, när vi vuxna är så stressade att vi inte står ut med att se barnen ha tråkigt. Eller ens tanken på att de har tråkigt! Hur de egentligen har det orkar vi inte ta reda på. Läste nyss en rubrik om att folk minutplanerar barnkalasen för att för död och pina inte riskera att barnen ser sin egen leda i vitögat. Vad skulle inte Claque kunna ha gjort av det ämnet? Vissa ämnen har hon klokt avstått ifrån – sexualiteten till exempel. Det bidrar till den goda tidlösheten. Erotiken uttrycks mer genom längtan och bilder som man inte glömmer: som Älskar du mig? sa Ulf Jacob. Obetydligt, sa jag, och tänderna mjuknade i min mun. Jag kan inte minnas att jag saknade explicit erotik – den fanns ju att tillgå överallt annars, för den som var läskunnig. Nej, Pella tillfredsställde andra behov. De två avgörande var den moralfilosofiska diskussionen, och stilens narkomani. Anna-Lisa Wärnlöfs stil är beroendeframkallande. Och smittsam. En pretentiös hållning ser jag  automatiskt som "ett öde stort som en mössa". Att det inte är min egen bild ha jag glömt för länge sedan. Men ingen når Claques avvägda blandning av under- och överdrifter, och utförda aforismer, som kan rymma en världsbild: "Om ett barn ber om ett snöre, avfärda det inte med en kyss. Ge det ett snöre". Punktens placering är också viktig. Den surt förvärvade slutsatsens markering. Ge det ett snöre. Claque strör gärna ut små hälsningar till egna inspirationskällor. Den märkligaste möter vi i Pellas andra bok, där hon just har blivit kär i Ulf Jacob. På artonårsdagen ger han henne en nött gammal bok: "Läs den tös, du får den. Den är skriven för sådana som du och jag." Den repliken är lömsk, riktad till intellektuella flickstackare med garden nere – den går via trosorna, kan man säga. Men om man ska sublimera den boken får man jobba duktigt. Boken är ”En drömmares dagbok”, av den schweiziske artonhundratalsförfattaren Henri Frederic Amiel. Det blir en ganska rolig effekt när Pella och Ulf Jacob står och smusslar med Amiel, samtidigt som deras kompisar diggar Sinatra och Bill Haley på skivspelaren i rummet intill. Amiels ”En drömmares dagbok” blev på sin tid kult bland hyperkänsliga esteter i hela Europa, kärleksfullt översatt av en av den svenska litteraturens mest ömhudade kritiker, nämligen Klara Johanson; hon som recenserade allt, som inte kunde låta bli att recensera solnedgången. Ett nytt drama varje kväl. Klara Johansons andra stora idol var för övrigt Fredrika Bremer, vars spetsprydliga feminism viftar fram överallt i Pellas farmor Majorskans referenser. Klara Johanson är en av Claques viktiga förebilder bland estetiska ironiker – Oscar Wilde en annan – och så förstås Cora Sandel och Marcel Proust. Anna-Lisa Wärnlöf bakar också Madeleinekakor, med kärlek och smör, och psykiska trauman. En bild som återkommer i flera av böckerna, troligen självupplevd, är när några några clowner fallit i vattnet, och människorna på stranden skrattar av hjärtans lust, men tystnar när en av clownerna bärs bort, drunknad. Barnet grips av en förlamande ödslighet, identiteten brister. Som det står i ”Boken om Agnes”: "Det slog mig att jag kanske inte var någon liten flicka. Kanske var jag en pojke. Kanske var jag ett troll eller möjligen något slags djur." Det är det som alla Claques texter handlar om.  Att skrapa ihop de spridda bitarna av sig själv, till ett slags mönster. Ulrika Knutson, journalist och författare Anna Lisa Wärnlöfs bibliografi Kåserier1949 Mans gamman (Bonnier)1954 För läsarens skull (Rabén & Sjögren/Vi, under signaturen Claque)1957 Om Ni behagar (Bonnier, under signaturen Claque)1958 Skaffa julgran (Bonnier, under signaturen Claque)Ungdomsböcker1958 Pellas bok (Svensk läraretidning)1959 Pellas andra bok1960 Pella i praktiken1961 Pojken en trappa upp1962 Fredrikes barn1963 Boken om Agnes1964 Ingkvist1965 Lennerboms: den fjärde boken om PellaÖvrigt"En diktare, en prins och Aldebaran". I: Något att lära av varandra (Relationskonsult, 1974)ÖversättningarElisabeth Janet Gray: Tomi i Tokyo (The cheerful heart) (Svensk läraretidning, 1962)Margaretha Shemin: De små ryttarna (The little riders) (Svensk läraretidning, 1965)Elaine L. Konigsburg: Jennifer och jag (Jennifer, Hecate, Macbeth, William McKinley, and me, Elizabeth) (Svensk läraretidning, 1968)Källa: Wikipedia

6 Nov 201910min

Hur ska man kunna glömma och gå vidare om det inte finns något att glömma? Mattias Hagberg reflekterar över den ryska historiens dimridåer och över litteraturens sätt att försöka skingra dem. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. ”Jag minns inte vilken dag jag är född… eller ens vilket år… Allt som har med mig att göra är ungefärligt. Jag har inte hittat några som helst dokument. Jag finns och jag finns inte. Jag minns ingenting och jag minns allt.” Orden tillhör Maria, en av rösterna i nobelpristagaren Svetlana Aleksijevitj bok ”Tiden second hand”. Det är några rader som i ett enda slag naglar fast den ryska kulturens belägenhet, och som pekar på den osäkerhet som råder kring allt som har med dåtiden att göra i det postsovjetiska samhället. I Ryssland är minnet ett gungfly, ett osäkert och farligt territorium, en okänd terräng. Närmast en vit fläck. ”Kan detta verkligen intressera någon”, frågar sig en annan av Svetlana Aleksijevitj informanter. ”Vårt land är borta och kommer aldrig mer att finnas, men vi är kvar… gamla och motbjudande… med hemska minnen och jagade blickar… Vi finns! Men vad återstår i dag av vårt förflutna? Bara att Stalin vattnade denna jord med blod, att Chrusjtjov planterade majs på den och att alla skrattade åt Brezjnev.” Ja, vad återstår egentligen efter alla år av repressiv glömska? Går det ens att minnas när minnesförlusten upphöjts till allmän norm, när regimen, år efter år, arbetat aktivt för att undergräva alla möjligheter att säga något väsentligt om dåtiden? Den sovjetiska enpartistaten berövade inte bara människor deras frihet, utan också deras förmåga att fullt ut förstå vad de blivit bestulna på, och hur. Regimen gick in för att utplåna såväl personliga som kollektiva minnen, liksom alla fria akademiska studier av samhället och dess historia. Vad kan ett land och ett folk egentligen veta om det inte har några tillförlitliga historiker, sociologer och filosofer? Ja, vad kan man egentligen förstå när historien anpassats till ideologin och när människor ständigt försvinner, deporteras och mördas utan någon förklaring? Redan under Chrusjtjovs tid formulerade poeten Anna Achmatova tomhetens erfarenhet i några rader som säger det mesta. Om alla miljontals offer skrev hon: ”Jag skulle vilja nämna dem alla vid namn, men listan har blivit konfiskerad”. Över detta förrädiska territorium – denna glömskans topografi, om man så vill – rör sig några av den samtida ryska litteraturens intressantaste författare. Likt minnesarkeologer försöker de rekonstruera, reaktivera och restaurera. Med språkets hjälp vill de bygga sina egna, högst personliga, minneskatedraler, smärtsamt medvetna om att den repressiva glömskan måste bekämpas med ord. Främst bland dessa författare befinner sig så klart Svetlana Aleksijevitj. Redan under åttiotalet började hon enträget att spara röster från det sönderfallande imperiet. ”Smula för smula, korn för korn” har hon sedan byggt historien om den vardagliga socialismen, om ”den inre socialismen”, som hon uttrycker det. I ”Tiden second hand” skriver hon att hon dras till det ”lilla”, till den enskilda människan och hennes liv – för att det är där allt sker. Hennes metod är enkel. Så här beskriver hon den själv: ”Jag skyndar mig att säkra dessa spår… Mina frågor handlar inte om socialismen utan om kärleken och svartsjukan, om barndomen och ålderdomen. Om musiken, danserna och frisyrerna. Om tusen detaljer i ett liv som nu har försvunnit.” Hon är en outtröttlig reporter som samlar på vittnesmål. Men hon binder dem aldrig samman till färdiga narrativ. Nej, istället låter hon dem stå som de är. Resultatet är labyrintiskt och fragmentariskt. Hennes böcker är som polyfona körverk, där toner och röster ofta skär sig mot varandra. För Svetlana Aleksijevitj finns det inte en berättelse om den sovjetiska katastrofen – utan oändligt många. Författaren Ljudmila Ulitskaja, en av den ryska samtidslitteraturens stora namn, gör i sin mäktiga roman ”Jakobs stege” ett desperat försök att betvinga amnesin. Nästan allt efter hennes familj är utplånat, förbränt eller glömt. Det enda som återstår är en samling brev som hennes farfar skrev under nittonhundratalets början, samt några dokument från KGB:s arkiv. Runt denna magra kvarlåtenskap spinner hon en fantasi – en berättelse om släkten från slutet av artonhundratalet till början av tjugohundratalet. Det är vackert och gripande – romanen är en stor rysk familjekrönika med allt vad det innebär – men den ger inte någon tröst. Ljudmila Ulitskaja vet att hon enbart fyller tomrummet med fantasi – med ingenting annat än inbillning. Storheten i hennes roman ligger därmed i hennes misslyckande. ”Jakobs stege” är en plågsam påminnelse om allt det som inte längre finns, om det som utplånats. ”Jag skulle vilja nämna dem alla vid namn, men listan har blivit konfiskerad”. Även Maria Stepanova, poet och ett nav i ryskt kulturliv, arbetar enträget med spåren efter nittonhundratalet. I boken ”Minnen efter minnet”, som hon jobbat med under stora delar av sitt vuxna liv, har hon samlat alla sina erfarenheter av detta minnesarbete. Men där Ljudmila Ulitskaja låter fantasin fylla ut glömskans territorium går Maria Stepanova en annan väg. Hennes litterära minnesarbete handlar inte om att återskapa eller fylla luckorna utan snarare om att skriva sig bort från historiens trauman. Hennes text är en meditation över minnet som avslutas med orden: ”Utan glömska inget liv”. För Maria Stepanova är minnet alltså en stig hon måste vandra för att till sist lägga det gamla bakom sig. Men även hon misslyckas. Hennes text hackar och bryter samman, boksidorna fylls av sidospår och utvikningar. Det är som om hon egentligen ställer en enda skräckfylld fråga: Hur ska man kunna glömma och gå vidare om det inte finns något att glömma? På ett ställe skriver hon: ”Ibland är det som om man kan älska det förflutna först då man är säker på att det aldrig kommer tillbaka.” En del ryska litteraturvetare talar idag om gotisk realism, om en sorts modern rysk litteratur som bär drag av romantikens skräckberättelser, men som vilar på autentisk grund. Där den västeuropeiska minneskulturen och minneslitteraturen allt mer har stelnat till ett antal fasta och lätt igenkännbara berättelser och monument, kopplade till nittonhundratalets mörka historia, är det postsovjetiska minnesarbetet fortfarande flyktigt, hett och skräckinjagande. Att närma sig det ryska nittonhundratalet genom litteraturen är en färd mot mörkrets hjärta. Eller kanske snarare, mot det fasansfulla tomrum som den repressiva glömskan lämnat efter sig. Ja, kanske är gotisk realism det bästa begreppet för att förstå dagens Ryssland. Dåtiden hemsöker det postsovjetiska samhället. Ett spöke går genom litteraturen och kulturen. Eller, som Maria Stepanova skriver: ”Ryssland […] har snabbare än andra länder blivit till en plats där minneslagren tydligt rörs samman. En konkret händelse från det senaste århundradet har ofta flera versioner, alla grumlade av oförenlighet, och alla skymmer de ljuset och gör det svårt för oss att se vilken tid vi själva lever i.”

5 Nov 201910min