OBS: Radioessän

Rosen återkommer många gånger genom poesihistorien, men dess funktion varierar. Litteraturvetaren Karin Nykvist reflekterar över rosor och repetition. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Essän sändes ursprungligen 2017. Jag läser Olga Ravns diktsamling ”Den vita rosen” och befinner mig plötsligt i en mörk tungt doftande trädgård upplyst enbart av bleka blommande rosor. För boken formligen svämmar över av dem. Det är besjälade vita rosor med dödslängtan, rosor med handskar, med tårar, med tänder, rosor som gråter, lyder, blomstrar, skälver, dör. Och jag tänker att rosen, den har en alldeles egen litteraturhistoria. För de finns ju överallt, rosorna. Alldeles nyss hos Jenny Tunedal, där rosen framför allt fick stå för smärta och förlust: den demenssjukes förlust av språket, och den närståendes förlust av den sjuke. Tunedals rosor är rosa och minner därför lite paradoxalt om den ros Evert Taube liknade sin älskling vid för snart hundra år sen: en nyutsprungen skär. Taube minde i sin tur om skotten Robert Burns som hade gjort nästan detsamma mer än hundra år tidigare när han skrev att ”my Luve is like a red red rose /That’s newly sprung in June”. Ytterligare ett par tusen år innan dess hade morgonrodnaden varit som en ros: varje gång solen går upp hos Homeros är det ju den rosenfingrade Eos som visar sig. Och mellan Taube och Homeros breder rosorna ut sig över århundradena: hos Shakespeare ger sig Julia ut i språkfilosofiska funderingar när hon tänker över varför Romeo så tvunget måste gå och heta Montague: namnet skymmer ju människan, menar hon, och utbrister att rosor ju doftar fantastiskt vad vi än kallar dem. Gustaf Fröding var inne på samma linje när han skrev att rosor i spruckna krus också är rosor, medan helt andra ting var på gång när älskaren kastade sin röda ros i kvinnans vita sköte i Edith Södergrans mest kända dikt ”Dagen svalnar”. Den mest slitna av metaforer kan också bli ny och dofta på nytt. För det var ju inte en vanlig ros han kastade. Rosen i litteraturen är nämligen sällan bara ros: dess metaforiska möjligheter verkar nästan gränslösa. Stjälkens falliska form och blommans alla kronblad gör att den exempelvis lämpar sig väl både som bild för mannens och kvinnans anatomier. Om rosen är manlig hos Södergran är den kvinnlig hos Taube, inte bara i tangon där älsklingen är en nyutsprungen skär, utan också i visan där den uppenbart prostituerade flickan i Havanna något desperat erbjuder sjömatrosen sin röda ros. Andra gånger, hos åter andra författare, kan rosen bli en bild för det flyktiga livets och ungdomens blomning, eller tvärtom få stå för det allra mest beständiga: det gudomliga - så är det är ju enligt 1500-talspsalmen en ros utsprungen ur Jesse rot och stam. Och det stannar inte där: rosen, har det visat sig, kan användas också inom filosofin. Både Olga Ravn och Jenny Tunedal har lånat rosor från alla poeters favoritfilosof Ludwig Wittgenstein, som på nära nog litterärt vis använde tanken på en ros med tänder för att fundera över språksystemets gränser som kunskapsverktyg. När Olga Ravn därför väljer att kalla sin rosa bok för ”Den vita rosen” är det ingen tvekan om att hon vet vad hon gör. Med sig in i samlingen drar hon fullt medvetet rosens mångtusenåriga litteraturhistoria, språkhistoria och kulturhistoria. Men vad gör hon då med alla dessa rosor: jo, hon vevar igång en klichétröska som med hjälp av de allra mest slitna av språkets och poesins alla verktyg gestaltar världen på nytt, får rosorna att dofta, metaforerna att verka. Det sätter igång redan på sida ett. Precis som när Gertrude Stein i ett försvar av rosen som just ros istället för urvattnat tecken skrev att: ”rose is a rose is a rose is a rose” där samma fras upprepas trefalt, som i en besvärjelse, inleder Ravn med att tre gånger ge oss samma korta dikt: Alltvad jaghar gjortför attbehålla digblomstrar Alltvad jaghar gjortför attbehålla digblomstrar Alltvad jaghar gjortför attbehålla digblomstrar Rosen är rosen är rosen: men där Gertude Stein ville plocka bort metaforikbagaget som skymde sikten plockar Ravn fram den igen och håller upp den för oss: allt jag har gjort blomstrar. Den mest slitna av metaforer kan också bli ny och dofta på nytt. Inledningens upprepning är den första av många i diktsamlingen Men upprepningen är inte bara ett retoriskt grepp eller uttryck för magiskt tänkande. Nej, hos Ravn blir den framför allt ett grepp som gestaltar tvångstanken och den klaustrofobiska, plågsamma upplevelsen av att sitta fast och inte komma loss – i tanken, i livet och i förtvivlan. Upprepningen och rundgången gör också något med tidsuppfattningen: här står allting stilla. Samma bilder kommer om och om igen och de hämtas alla från ett par tre bildsfärer: framförallt då trädgårdens och vattnets. Ord som ”blomstrar”, ”gräs”, ”nässlor”, och – så klart – ”ros” möter väta i flera former: det är vått gräs, svart vatten, hav, och så olja som droppar. Dessa bilder tas om så många gånger, att de liksom Steins ros till slut nästan framstår som helt nya, tömda på sitt litteraturhistoriska bagage. ”I gryningen lyfter de vita rosorna sina blad av fett”. Till skillnad från många av litteraturhistoriens rosor är Ravns blommor inte heller ljuvliga på något vis. De är snarare nästan skrämmande i sin blekhet. Istället för röda, blodfulla och passionerade är de anemiskt vita, och minner snarare om döden och sorgen. På ytan gestaltas maktlösheten när den man älskar blir svårt sjuk. Men rosendikterna handlar också om minnet av kärleken, om fruktbarhet och skapande, och om självföraktet hos den som inte älskar tillräckligt eller på rätt sätt: Alla gåvornasom jag mottogjag har varitför bortskämd och förrutten På baksidan till den svenska utgåvan kallas ”Den vita rosen” för systemdikt. Och visst: Ravns diktsamling är starkt formbunden – den består av 160 dikter som alla är fem korta rader långa. Tillsammans med upprepningarna och de återkommande tomma sidorna ger den sken av att följa ett intrikat system vars principer jag inte lyckas kartlägga. Men jag tänker att det snarare är längtan efter systematik och ordning som är själva systemet hos Ravn. Och det som skenbart framstår som tänkt och ordnat saknar en tydlig plan - liksom så ofta i livet självt, där vi människor lever som om varje verkan hade en orsak. Den stränga regelbundenheten blir något att hålla fast i: den tvingar fram ett lugn och en stadga i det förtvivlans kaos som dikterna ger uttryck för. Samtidigt blir formen en bild för det fängelse som sjukdomen är: både för den sjuke och för den som står bredvid. Och liksom sjukdomen har ett förlopp har dikten det: samlingen gestaltar en böljande rörelse där nedåtstiganden följs av uppåtstiganden. Inledningsvis dominerar rörelsen nedåt: allt dryper, droppar, faller och böjs nedåt, och den älskade vänder ansiktet bort och ner i gräset. ”Mitt hjärta faller som en fettdroppe” skriver Ravn i en dikt. Men här finns också stigandet. Bara några sidor senare skriver hon att ”I gryningen lyfter de vita rosorna sina blad av fett”. I avslutningens dikter blir fallet och uppåtgåendet ett, när solens strålar faller i den första solen – soluppgången. Och med den nya solen kommer en ny färg: rosaröd, som den friska kinden. Eller som den rosenfingrade Eos, morgonrodnaden. Så dundrar hela litteraturhistorien in igen. Och den blomstrar. Karin Nykvist, litteraturvetare LitteraturOlga Ravn: Den vita rosen. Johanne Lykke Holm. Modernista, 2017.

4 Sep 201910min

Historiska personer får sällan vila i fred. Idéhistorikern Michael Azar reflekterar över dragkampen om de döda, och hur den syftar till att förändra både dåtid, nutid och framtid. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Essän sändes ursprungligen 2017. Sylvassa svärd skär igenom vrålande kroppar… De döendes blod väller fram längs den torra jorden. I den sjuttonde sången av ”Illiaden” tar Homeros med oss till ett slagfält där greker och trojaner drabbar samman i en fruktansvärd kamp på liv och död. Men vad är det egentligen de kämpar om? Vi tar oss närmare och finner snart att de stridande sliter och drar i en redan livlös kropp. Det är ett motiv som återkommer ständigt i den antika litteraturen: de levande går i strid med varandra … om de döda. De både dödar och dör i de redan dödas namn. De grekiska författarna ringar in de våldsamma passioner som förenar de levande med de döda, och som oupphörligen sätter själva gränsen mellan liv och död på spel. Jag tänker på Homeros medan jag vandrar omkring bland gravarna på en av Paris många kyrkogårdar. Det franska presidentvalet, som ännu inte är avgjort under mitt besök, är tänkt att handla om landets framtid – och ändå ser vi hur presidentkandidaterna hela tiden vänder sig mot det förflutna för att bjuda in nationens döda på scenen. Kejsar Napoleon och general de Gaulle givetvis, men också de franska motståndskämparna och offren för de senaste årens terrordåd. Politikerna sliter och drar i redan livlösa kroppar för att utnyttja dem som spelpjäser i sina interna uppgörelser. Marine Le Pen, den Nationella frontens ledare, har allierat sig med en annan gestalt från den franska historien. Hon framställer sig gärna som ett slags inkarnation av den helgonförklarade Jeanne d’Arc – och nu åkallar hon den avrättade jungfrun för att med hennes välsignelse återupprätta det gamla, rena och kristna Frankrike. Kampen om framtiden är alltid samtidigt en kamp om det förflutna. Vi strider om de minnen genom vilka vi formar morgondagens bild av oss själva. De döda går igen på de levandes ben. Det vi kallar spöken, skriver Salman Rushdie, det är ingenting annat än våra ouppklarade affärer. De levande drabbar samman för att betala skulden till dem som man inte lyckats skydda från döden. De riskerar sina egna liv för att förvandla de dödas stoff till ande, deras stumhet till vittnesmål och deras sista önskningar till verklighet. Det är därför som styrkan i en politisk idé ofta är mindre beroende av dess inre rationalitet, än av det blod som följer den i spåren. Det politiska mordets historia visar att det ibland är just genom att dö som man segrar. Det hör till martyrskapets kusliga dialektik att de mördade ofta blir mer mäktiga som döda än vad de var som levande. Ta till exempel historien om Jesus – vad hade det egentligen blivit av kristendomen om han inte hade avrättats? Under de romerska förföljelserna blev martyrskapet ett sätt för de kristna att stärka den inre sammanhållningen. ”Martyrernas död är kristendomens ut­säde”, som kyrkofadern Tertullianus uttryckte det redan på 200-talet. Imitatio Christi. För varje ny korsfäst, ytterligare en evigt levande förebild. Så kom döden att bli vägen till livet. Medan jag går runt på den parisiska kyrkogården funderar jag också på alla dessa gåtfulla likskändningar som kantar människans historia. Som när den påvliga inkvisitionen gräver upp redan döda syndare för att bränna deras kvarlevor. Eller som när de franska jakobinerna år 1793 sliter upp landets forna kungar ur deras gravar för att halshugga dem - post mortem. Vad är det egentligen som händer här? Och varför tycks de döda alltid finna vägen tillbaka till de levande hur mycket man än försöker förpassa dem till den så kallade ”andra sidan”? Den politiska striden handlar inte bara om vilka som är vänner och fiender i nuet, utan också om vilka som en gång varit det. De levande och de döda griper efter varandras strupar i en klagosång som bara för oss längre och längre bakåt i tiden. Så förvandlas historien till en berättelse om vi och dom som ger nuets sammandrabbningar dess ödesmättade prägel. The past is never dead. It is not even past, anmärker den amerikanske författaren William Faulkner. Nej, ingenting tycks vara svårare för människan än att bryta med det förflutna. Den västerländska moderniteten hoppades visserligen kunna framföda en helt ny människa, en alltigenom rationell varelse som en gång för alla skulle befria sig från historiens döda konventioner. Det gick väl sådär, för att uttrycka det milt. Kanske måste man konstatera att det mänskliga förnuftet är och förblir skröpligt i jämförelse med regressionens och upprepningens lidelser. Betänk bara hur vi – i vår förmodat upplysta samtid – håller på att återföda just de monster som vi trodde att vi hade gjort oss av med. De har visserligen bytt färg på sina skjortor, men bakom den nya retoriken döljer sig samma gamla morbida imperativ: att det egna folket äntligen ska befrias från alla främmande element, för att återigen bli det som det en gång förmodas ha varit. ”Djävulens främsta list”, säger den franske poeten Baudelaire, ”består i att övertyga oss … om att han inte existerar.” Det är lätt att slås av likheterna mellan den europeiska extremhögern och jihadistiska salafismen. Trots att de gör anspråk på att vara varandras värsta fiender, delar de nämligen samma nostalgiska drömmar om en förfluten guldålder – och samma fantasier om en värld som en gång för alla frigjorts från orena och otrogna element. De förenas i sin djupa motvilja mot allt det som gör människans existens till någonting mer än en ständig upprepning av det förflutna – och därför måste de först och främst förklara krig mot den mångstämmiga skaparkraft som bebor människan, och som gör det möjligt för henne att i sina bästa stunder frambringa helt nya former av liv och gemenskap. Med min egen bakgrund i Libanon, ett av världens mest splittrade länder, vet jag en del om vad det innebär att tas som gisslan av sådana renhetsideologier. Livsutrymmet krymper dramatiskt när varje liten etnisk och religiös grupp hävdar att man antingen är med dem eller emot dem. Det är svårt att hålla huvudet kallt när de stoltserar med sina döda martyrer för att sätta just din lojalitet på prov. I sådana ultimatum finns det inte några gråzoner kvar: bara vänner, fiender och döda kroppar som kräver hämnd och upprättelse. Den senaste tidens många terrordåd på den europeiska kontinenten ställer oss inför samma slags ultimatum. Terrorns strateger vet att ingen är immun mot sorg, skräck och hat. Dom vet att det kan räcka med en enda smärtsam påminnelse om vår egen sårbarhet för att vi ska förlora vår urskillningsförmåga. Och sen står man plötsligt där och sliter och drar i de döda offren från alla håll. Man hör sig ropa i blindo efter blodshämnd, fotbojor och massdeportationer. Ibland går det så snabbt att man inte ens märker att man har gått i fällan. Michael Azar, professor i idé- och lärdomshistoria

3 Sep 20198min

Våra liv beskrivs ofta som en obönhörlig framåtrörelse på en enkelriktad väg. Men stämmer bilden? I ljuset av en svår förlust reflekterar författaren Ester Roxberg över livets återkommande loopar. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Som tonåring hade jag en vän som jag beundrade så mycket att jag såg henne som övernaturlig. Hon var sig själv på ett äkta sätt, tog fram det bästa i människor omkring henne. Hon var en sådan du vill ha med dig i en nödsituation. Hon skulle klara allt, hon som kunde springa lika fort som en antilop. Min debutbok ”Antiloper” från 2011 handlar om henne och om den lilla människan inuti henne som vi aldrig lärde känna. Om hur livet som väntade oss efter studenten bara tog slut.Min bästa vän har varit död sedan hon tog sitt liv som artonåring en februarikväll år 2006. När jag skrev boken om henne tänkte jag mig döden som en loop som bryts av på mitten, en anti-loop. Men nyligen fick jag ett mail från hennes pappa som fick mig att ifrågasätta den bilden. Jag har varit rädd för förgänglighet sedan jag var barn. Känslan av att ingenting har någon varaktig betydelse skrämmer mig. Men innebär förgängligheten verkligen bara ett slut? En loop rymmer både en början och ett slut. Precis som det varje sekund dör två människor samtidigt som det föds 4,3 barn i världen. Sekund efter sekund. Loopen är annars mest känd som berg- och dalbana. Den första vid Grand Centrifugal Railway, 1842 i London. I dag finns loopen över hela världen. Som en cirkulär manöver med ett flygplan, ett ljud som gång på gång kommer tillbaka, som en dikt, en rytm vi kan sjunga för varandra. Loopen är vårt liv och alla vi någonsin älskat. Den rör sig som svalorna över hustaken. Framåt, bakåt, tillbaka. Loopens framåtrörelse kräver en tillbakagång. Likt de vältränade på gymmet som måste bryta ner sina kroppar för att kunna bygga upp dem. Allt som är trasigt var en gång helt. Jag har aldrig lämnat er, hör jag min vän Elin säga. Hon återkommer som partiklar som färdas genom tiden. Hon föddes den 29 april 1987. När jag väntade mitt första barn upptäcktes det i vecka 38 att babyn låg i säte. Vändningsförsöken misslyckades. Läkaren sa att det måste bli ett planerat snitt och skrev ner dagen för operation på en lapp. Jag såg på datumet i blyerts, den 29 april. Numera är det min egen son som fyller år dagen då min vän brukade fylla år. För varje år flätas det förgångna samman med framtiden. Min vän kommer aldrig att fylla år igen, men det finns en hand som vilar på min axel, en loop som återkommer varje år när knopparna brister. ”Vi skrattar och vi gråter, vi kissar, rapar, fiser. Om och om igen som tjatiga repriser.” Så skriver Lena Sjöberg i sin bilderbok ”I huset där jag bor” som jag ofta läser för mina barn och varje gång skrattar de åt det där lilla fisordet. Loopen är upprepandets trygghet. Tryggheten som är så trygg i vårt land att den ibland ter sig som en överfull buffétallrik, Skynda dig att äta, minst tre gånger så att det är värt pengarna. Tryggheten i att välja samma väg till arbetet varje dag. Tryggheten i de runda mackorna, pendeltågen som kommer och går, att boka samma fjällstuga till nästa år samtidigt som du checkar ut.    Loopen är ljuset som varje morgon återvänder in över golven och fiskmåsarnas tjut genom morgontystnaden. Sommardagarna som växer ut och in i varandra, flyter lika elegant och förförande bort som solnedgångarna varje kväll, för att återkomma nästa dag. Loopen är pionbuskarna som farfar en gång planterade och som fortsätter slå ut. Varför dog dinosaurierna? undrar min sexåriga son en av dessa sommardagar. Och jag vet inte vad jag ska svara. För i trädgården ligger det döda humlor överallt och om trettio år kan stora delar av vår hemstad Malmö vara under vatten och jag vill inte berätta om den loop av utsläpp som förstör vår planet och som pågår hela tiden. Jag vill inte berätta om dinosauriernas död för snart är det kanske vi som är dinosaurierna. De pittoreska skärgårdsöarna med sina havsvillor och punschverandor är inte så odödliga som de ser ut. Samma sommar står jag på ett nöjesfält. Min son sitter i en av tekopparna och väntar på farten. En annan mamma ställer sig bredvid och jag sneglar på henne. Hon ser likadan ut som då. Jag var fjorton år då jag bytte skola för att jag var utfryst av gänget som hon styrde. Och nu står hon bredvid mig. Hon ropar ett namn. Hon har en son, lika gammal som min och som rusar fram till den tekopp där min son sitter. En gång skulle jag aldrig se henne igen och nu sitter våra söner bredvid varandra i en snurrande tekopp. Jag vinkar till min son och hon vinkar till sin. När farten har stannat kommer de ut till oss. Vi fattar våra söners händer och går åt olika håll, i den loop som kanske bara är vår. Loopen är kuvertet på mitt köksbord med versalerna, ”STOPPA INVANDRINGEN”. För åttio år sedan stod det, ”Stoppa judeimporten”. Loopen är lögnen om att loopen inte finns. Minnena som en gång var vi är nu spöken i fotoalbum. Platserna vi nyligen fyllde med våra röster och kroppar vilar nu ensamma i solen och frånvaron av oss. Loopen är kvinnan som bor i huset bredvid. På väggen i hennes vardagsrum hänger en bild av de tre barn som en gång växte upp i huset. Nu växer mina tre barn upp här. Jag står i köket och tar hand om disken som hon en gång gjorde lika trött, med radion på och blicken ut på barnbenen. Mina söner jagar varandra över gräset. Snälla, stanna, vill jag ropa till dem genom glaset, vänta på mig. Det går så fort. I mailet från min döde väns far står det: Jag började hata Elin, för att överleva psykiskt. När jag insåg att jag måste sluta supa skallen av mig, för hennes lillebrors skull, var jag tvungen att ha något annat. Och det fick bli hatet. Jag hatade henne i många år. Fruktansvärt, men om jag inte älskat henne över allt annat på hela jorden, hade jag inte heller kunnat hata henne. Nu känner jag att det har börjat luckras upp, ja, nästan försvunnit. Tiden är kanske mogen för det. Jag känner bara kärlek, och jag börjar fundera på att sätta upp lite kort på Elin. Det är nog dags att jag går loopen runt och älskar henne igen, så som jag alltid har gjort, så som jag gör, även om jag aldrig får se henne igen. Loopen är återfödelsen. Min vän Elin talade ofta om buddhismens karma. Hon sa: ”Vad är vi om vi bara tar slut? Vad är alla våra tankar, våra drömmar, allt som är vi?” Men i buddhismen betraktas loopen av återfödelse som en plågsam jakt efter nya begär och som vi bör befria oss ifrån. Var det något hon ville befria sig ifrån när hon tog sitt liv? Det får jag aldrig veta, och den insikten uppstår och försvinner om och om igen, upprepas i oändlighet, lika mycket förgänglig som beständig. Jag ser på mina barn som leker i havet. Hjärtat, pulsen, vågorna, fötternas rytm. Vi är en loop som aldrig tar slut. Var inte rädd, en gång fanns vi och därför kommer vi alltid att finnas. Ester Roxberg/författare och kulturskribent

2 Sep 201910min

Vad var det som hände med författaren Lars Jakobson 2010? Och har det fått för betydelse för hans fortsatta litteratur? Det reflekterar författaren Stefan Lindberg över i denna essä. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.  ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Den svenske författaren Lars Jakobson levde mellan 1959 och 2010. Ändå fortsätter böckerna att komma ut, alla formgivna som vore de en del av Forums klassikerserie. Svaret på hur det kan gå till finner vi i essäsamlingen ”Effekter” från 2011 där en viss Joan Bravais i förordet skriver att ”Lars Jakobson var roman- och novellförfattare”. Bravais påstår att Jakobson före sin död efterskänkt sina disketter och färdiga texter för att hon, tillsammans med deras gemensamma förläggare Magnus Bergh, ska se till att de publiceras. Vi får oss till livs något kort om hans biografi, som åtminstone delvis verkar stämma. Jakobson ska under sina sista år ha bott i Grekland med sin hustru Kristina, alltid så närvarande i hans texter, och det sticker till i hjärtat när hon i förordet, efter hans död, sitter ensam på deras grekiska favoritrestaurang. Men Joan Bravais framställning är alls inte sentimental. Allt är nyktert och konkret och följer Jakobsons tanke om att en fantastisk litteratur kräver ett faktiskt språk. Och vi får möta Joan Bravais igen. I förordet till ”John&Denise” från 2013 förebådas utgivningen av ”De odödliga” två år senare. Och förordsskribenten fortsätter att nämna detaljer ur Jakobsons liv och skrivande. En del av dem är enkelt vederlagda för den som är bekant med hans verk och Joan Bravais är, som hon själv konstaterar, namnet på en av hans gestalter i romanen ”Pumpan” från 1991. Men vem är det egentligen som är död? Och varför? När en svensk litteraturkritiker för några år sen mailade författaren för att fråga om en intervju fick han följande svar: ”Tack för din förfrågan, som jag dessvärre avböjer. Den tidsrymd som stått utmätt i de senaste böckerna (1959-2010), vill jag nog låta vara sådan ett tag till. Utmätt, alltså.” Så frågan är om Jakobson tagit livet av sig för att, liksom retrospektivt, kunna lägga ut texten om sitt författarskap i romanens form. För i förorden växer Jakobsons litteratursyn, eller livssyn ska nog sägas, fram som en pendang till författarskapet. Eller handlar det om att skapa någon form av förtida eftermäle? Knappast. Bara om Jakobson varit död på riktigt skulle ju hans eftermäle vara vårt att värdera. Snarare tangerar hans fiktiva bortgång något i hans författarskap, ett krav på uppmärksamhet och en insikt om att så fort författaren skriver jag så är författaren försvunnen till dikten. Det är också svårt att ta förordens relativa lögnaktighet som en invändning mot vår samtids sakrosankta genre, autofiktionen; den torpederade han långt innan den blev kultursidesstoff och debattämne, i romanen ”Kanalbyggarnas Barn” från 1997. Så det är inte av dessa anledningar som författarjaget Jakobson dragit sig tillbaka. Och till skillnad från Kafka, som dog på riktigt och fick vännen Max Brod att lova att bränna hans manuskript (vilket han som tur var inte gjorde) fortsätter ju Jakobson att publicera sig. Det ser Joan Bravais till. Eftersom den här radioessän handlar om en påstått död författare tvingas jag till dels använda mig av rykten. Och en sak som Jakobson lär ha sagt är att i den sanna berättelsen om hans fars liv kan han vara tvungen att ändra hans dödsdatum. Det är på samma gång ett mycket vackert och mycket fasaväckande uttalande, som rimmar illa med nuets fixering vid autenticitet. För enligt Jakobson, och även många andra ska sägas, bygger den litterära sanningen på ett hur, på det sätt på vilket världen skildras. Bara genom konsten kan vi nå fram till ett innersta väsen, och för att se det måste vi ibland göra avkall på saker som datum, platser och biografiska fakta. Så när Jakobson skriver om det biologiska stridsmedlet Agent Orange, eller Lee Harvey Oswald, eller sig själv, som i sorgeboken ”Kanalbyggarnas barn”, som till och med avslutas med en hälsning och en underskrift från författaren själv, vet vi att vi läser en text av en författare som tillägnat sig hela sitt ämne och för tillbaka det till oss i ny form. Ett konglomerat av allt vi är och vet. Men. Viktigt. Det handlar inte om den sorts relativism som glatt påstår att språk och värld är åtskilda, att vi inte kan dricka ur ordet kopp eller förändra hjärtan med litteraturen. Nej. Jakobsons författarskap drivs av ett sanningsanspråk som är djupare än så, en färd mot en mörk kärna. Man skulle om Jakobson nästan vilja använda Malte Perssons ord, när han skriver om Lars Ahlin, att han ”skrev för en framtid som aldrig kom.” För det är just så man känner när Jakobsons ibland lite överdrivna tilltro till läsaren får fritt spelrum. Men det är också den tilltron som får hans texter att inte likna någonting annat i vår svenska samtidslitteratur. Så här kan det låta: ”Nya kollapsarer upptäcktes. Mätningsskeppen, som också hade att bygga de första stationerna, kunde med samma regelbundenhet som vid andra stjärnor se elefanterna göra sina elliptiska korkskruvskurvor genom det nyfunna systemet och försvinna. Mark stod på en utskjutande balk i det nybyggda fackverkstornet och hörde de upprörda rösterna från kontrollen samtidigt som han kände fluttret från elefantens antigravfält svepa över och igenom hans kropp. Så hastigt som ett överhoppat hjärtslag. Så nära att det var ett matematiskt obefintligt sammanträffande.” Citatet är från romanen ”De odödliga” från 2015, som nog får sägas vara något av den mest radikala svenska prosa som skrivits efter sekelskiftet. Efter att ha berättelsen inletts med några amerikanska knarkares skitliv visar det sig plötsligt att en av dem är odödlig, romanens tid och rum går sönder, huvudpersonen saknar ständigt sin kärlek, han lever i sekler, ständigt på väg framåt, ständigt fast i evig död, evigt nu, han lever infångad i stenblock, tar sig efter årtusenden loss, han är överallt, alltid, instängd i den icke-död vars motsats han aldrig får njuta. Känslan av att författaren Lars Jakobson ska återuppstå, ja att han till och med skulle vara lite odödlig, är stark. Och om inte hoppas vi att antalet kommande noveller och romaner på de disketter han anförtrodde Joan Bravais är många till antalet. Rykten gör till och med gällande att det grundats ett Jakobsonsällskap, något som enbart brukar föräras de författare som är döda på riktigt. Självklart är det, i sann Jakobsonsk anda, hemligt och ska enligt uppgift bara bestå av en mycket liten krets där medlemmarna inte har kännedom om vilka de andra är. Om de kommer att verka för Jakobsons litterära odödlighet återstår att se. Kanske kommer de inte att behöva arbeta så hårt för att hans verk ska spridas i tiden. För likt huvudpersonerna i romanen ”De odödliga” har ju viss litteratur förmågan att leva genom seklerna. Böcker kan förvaras i källare eller i elektronisk form, i sommarstugor och under sängar, för att i en avlägsen framtid återuppstå och få evigt liv. Stefan Lindberg, författare

29 Aug 20199min

Resa genom Maggioland. Litteraturvetaren Anna Smedberg Bondesson tar bland annat Michel Foucault till hjälp för att förstå platserna i Veronica Maggios texter och musikvideor. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Veronica Maggios låt ”Jag kommer” på succéalbumet, Satan i gatan, från 2011, blev en riktig hit. Ändå kallar Maggio den för en problemlåt i sin självbiografiska bok Allt är för bra nu från 2017. Den var nämligen ingen lättskriven låt som bara kom. Men väl färdig känns den som om den bara kom. Det är som om den förökar sig själv, när den insisterar och rytmiskt upprepar sitt ”Jag kommer”. Men det är också som om den ena bilden liksom glider över och vidare in i den andra, tills de tillsammans formar en hel räcka bilder, som på sätt och vis är varandras varianter: ”I taxin, i trappen, i hissen, i hallen”. Taxin, trappan, hissen och hallen är allesamman varianter på vad den ryske litteraturteoretikern Mikhail Bakhtin kallar för tröskelns kronotopi. Kronotopi betyder tidrum och Bakhtin menar att romanens olika rum alltid är beroende av både berättandets och berättelsens tid. Litteraturens trösklar är inte bara trösklar i egen rätt. De är alltid också metaforiska och symboliska. Och i en sådan bildlig bemärkelse kan de här trösklarna även ta formen av en trappa, en hall och en gata eller ett torg. Bakhtin skriver att de är ”de viktigaste platserna i romanhandlingen, platser, där kriser, fall, återuppståndelser, förnyelser, klarsyn och beslut som bestämmer ett helt människoliv inträffar”. Veronica Maggios låtar klamrar sig fast vid särskilda och avgörande ögonblick genom att upphäva de normala tidsliga och rumsliga lagar som gäller det mänskliga livet. Upprepningen ”Jag kommer” bankas in i lyssnarnas trumhinnor med rytmens signaler om att vara på väg men aldrig komma fram, ungefär som i en klassisk mardröm. ”Jag kommer” är också ett uttryck för orgasm, en bild som i sig kan symbolisera längtan efter helhet och fullhet, drömmen om ett onåbart existentiellt tillstånd. När låten tolkas i musikvideon blir bildligheten bokstavligt konkret, eftersom pop-personan Maggio där glider tillbaka, baklänges, som på ett rullband, och aldrig ens når ytterdörren i hallen i den egna lägenheten. ”Jag kommer” insisterar på tröskeln som sådan. Det här insisterandet rör alltid vid existentiella brännpunkter och vändpunkter, eller för att tala med Bakhtin: det kombineras ”med vändpunktens moment i livet, med krisen, med ett beslut som förändrar livet, (eller med obeslutsamhet, fruktan att träda över tröskeln)”. Det handlar om avståndet i tiden, om minnet i sig, om bitterljuv nostalgi utan sentimentalitet men full av mening. Därför framstår den plats där all dåtid töms på mening som något alldeles fasansfullt – för vad finns då kvar, när ”allt gått tillbaks till noll”, som det heter i låten ”Sergels torg” på albumet Handen i fickan fast jag bryr mig från 2013. Den låten, ”Sergels torg” alltså, är en enda lång tröskelkronotopi. Men ännu mer är den en symboliserad absolut nollpunkt, där allt töms på mening för att kanske kunna fyllas på nytt, men därom finns ännu inget hopp. Kvar finns bara den tömda meningen och den förlorade innebörden i alla våra erfarenheter, minnen och vedermödor: ”Vad finns det då att bry sig om, över plattorna på Sergels torg?” Torgets svartvita mönster tjänar som symbol för den möjliga meningslösheten. Samtidigt utspelar sig videon till låten på ett tömt turistkomplex off-season, med en känsla av efter-katastrofen-scen där inga andra levande varelser syns till. Först när jag ser Måns Nymans videotolkning av den inser jag att Maggioland också består av vad den franske filosofen Michel Foucault kallar för heterotopier, en sorts andra eller annorlunda platser. Heterotopierna är, som Foucault skriver, ”ett slags mot-platser, ett slags reellt förverkligade utopier i vilka de verkliga platserna, alla de andra verkliga platser som man kan finna i kulturen, på samma gång representeras, motsägs och kastas om”. Musikvideons tömda turistkomplex är en typisk heterotopi, men genom att Sergels torg och turistkomplexet dessutom upphäver varandra i videon som sjunger om den ena och utspelar sig på den andra platsen, förstärks den heterotopiska känslan tusenfalt. Vi hamnar uppe i rymden, blickandes ner på jorden. Allt blir overkligt. Samtidigt samlas alla tider, allt blir hyperrealistiskt, allt flyttar in och gör sig hemmastatt, i likhet med Maggios pop-persona som har flyttat in och bosatt sig på det övergivna hotellet, medan swimmingpoolen dränker gamla skivspelare från länge svunna tider. Maggioland är inte bara heterotopiskt utan också heterokroniskt. Ibland skapar de olika tidslagren en total förvirring. Ur den här förvirringen stiger så med skoningslös skärpa: existentiella brännpunkter och smärtpunkter. En insikt om nuets och varats olidliga lätthet – och brännande obarmhärtighet. Ju mer nostalgisk tonen är hos Maggio, desto fler tidsliga och rumsliga lager mättas den med tills den nästan brister av trängsel och smärta. Ju mer avståndet i tid blir till något oåterkalleligt, desto mer lyckas låtarna framkalla en närvaro av allt det som nu har gått förlorat. Hur långt bort i tiden det än var sedan något inträffade, glömmer jaget i texterna ingenting, någonsin, oavsett om minnena är positiva eller negativa. Som i låten ”Sju sorger” på albumet Satan i gatan från 2011 som nyfiket försöker ringa in vad nostalgi, minne, upplevelse, erfarenhet och tid är för något. Det är här miraklet och förlossningen sker. För Maggios nostalgiska tematik kan i en psykologisk mening, även för lyssnaren, förvandlas till en kreativ energi. ”Länge leve längesen”. Det var och är längesen, långt ifrån idag, men länge leve detta längesen, för avståndet är bara ett avstånd i tiden, inte i rummet. Låt det tvärtom leva här så länge jag lever, för jag glömmer absolut ingenting. Bara för att något inte längre är nu utan då, betyder det inte att detta då inte längre är här. Egentligen är det själva avståndet i tiden som görs närvarande. De sju sorgerna och de åtta bedrövelserna konkretiseras, de förvandlas till en tumstock att mäta med: så här oöverkomligt är avståndet. Och det är avståndet i sig som kärleksfullt omfamnas. För trots att det finns en sorg och saknad i raden: ”Du kommer nog aldrig mer vara min vän”, så görs den där dåtida vänskapen högst verklig och reell också i nuet, som ett här som känns, på riktigt, i kraft av minnena. Maggioland är ett nostalgiskt land, i positiv mening och med minst lika många negativa konsekvenser. Minnena ljuger nämligen aldrig här. Allt finns kvar, också det som helst skulle glömmas. Och det är just det som gör det så fullt av nerv och liv, en energi som pumpas rakt in i låt efter låt. Anna Smedberg Bondesson, litteraturvetare och poet Litteratur Michail Bachtin, Det dialogiska ordet, övers. Johan Öberg, Anthropos, Gråbo 1988. Michel Foucault, Diskursernas kamp, övers. Jonas (J) Magnusson, Symposion, Stockholm/Stehag 2008. Anna Smedberg Bondesson, "Maggioland: tröskelns kronotopi, minnets heterotopi och kreativ nostalgi", Nye posisjoner i poplyrikken. Modernisme i nordisk lyrikk 11, Alvheim & Eide Akademisk Forlag, Bergen 2019.

28 Aug 201910min

I en samtid som tror att lösningen på alla problem är att träna och äta rätt, ses överviktiga lätt som ett samhällsproblem. Men hunger har ofta inte alls med mat att göra, konstaterar Annina Rabe. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Essän publicerades första gången 2018. Just nu är jag mitt uppe i ett garderobsrensningsprojekt. Det tar ganska lång tid, inte bara för att jag inte gjort det på länge och skåpen därför bågnar av diverse tröjor och klänningar jag inte längre använder. Utan för att det är ganska plågsamt. Plaggen väcker minne till liv, minnen från en tid när jag var en annan person. Den personen som var smal. Den som kunde ha vackra kläder eller för den delen vilka kläder som helst, för hon såg ändå okej ut i allt.  En person som ter sig som mer och mer avlägsen från den som jag är idag. Jag tänker att den personen måste ha levt ett bekymmerslöst liv. Ett liv utan kroppshat och dåligt samvete, utan att vara en anomali i omvärldens kritiska ögon. Sedan minns jag, att så var det ju inte alls. Den smala personen mådde tvärtom dåligt för jämnan, och detta trots att hon levde upp till alla samtidens krav på slankhet och åtminstone relativ skönhet. Inte hade jag vett att uppskatta det inte. Den icke-smala personen – jag - är faktiskt generellt gladare och mer harmonisk, om än inte helt nöjd med sitt utseende. Mer eller mindre omedvetet märker jag att jag delar in mitt liv i före och efter den där hösten när jag plötsligt skenade i vikt och blev den jag är idag. Nej, jag är inte sjukligt överviktig. Jag skulle förmodligen inte kvala in till Biggest Loser eller få en gastric bypass om jag önskade det. Men jag väger definitivt mer än vad man bör göra när man är lika lång som jag. Så har det varit de senaste tio-femton åren, och trots flera försök har jag inte lyckats gå ner de där envisa kilona. Medelåldern gör det inte lättare; inte heller att ha ett stillasittande yrke och därtill mat och vin som intresse. Och mitt problem är knappast ovanligt. Om det nu ens är ett problem. För vem är det egentligen som har bestämt att det är ett problem med övervikt? Man stör liksom hela samhällsordningen om man väger för mycket. Man blir den där felande länken. Men om vi nu ändå skulle säga att det är ett problem så skulle det väl i så fall vara mitt eget, och ingen annans? Ändå känner jag mig ständigt utsatt för omvärldens kritiskt granskande blickar – ibland även kommentarer. Vissa dagar känns det som om jag med min lilla övervikt är ett samhällsproblem. Ett välfärdsproblem. I vår gravt kroppsfixerade tid där det entydiga svaret på nästintill varenda fråga är att ”träna och äta rätt” – vad nu ”rätt” kost är just den här säsongen, undvik socker, kolhydrater, fett, eller vänta nu, fett får man väl äta eller var det förra veckan? I en sådan tid finns ingen ursäkt för att vara ett fetto. Lösningen framstår som enkel: det är bara att skärpa sig! Man stör liksom hela samhällsordningen om man väger för mycket. Man blir den där felande länken. Det räcker alltså inte med ens egna känslor av otillräcklighet– man ska dessutom bära samtidens besvikelse på sina axlar. Och i vår tids stora hyckleri ingår dessutom att alla tränings- och kosttrender saluförs som något som ska få oss att rent allmänt ”må bättre”, när det i själva verket nästan uteslutande handlar om att bli smal. Det indirekta budskapet blir: hur ska man kunna må bra om man inte är smal? Om jag, med en förhållandevis ringa övervikt, ofta umgås med alla dessa destruktiva tankar, känner att mitt värde som människa sitter i hur många kilo jag väger – hur skall det då inte vara för dem som enligt alla måttstockar verkligen är feta? Den amerikanska författaren Roxane Gay vet. Större delen av sitt liv har hon varit gravt överviktig, som mest med en vikt på över 250 kilo. I den självbiografiska boken ”Hunger – a memoir of my body” berättar hon om ett liv med en kropp som är allas angelägenhet och allmänt byte för allehanda fördomar. På den feta kroppen är det fritt för var och en att projicera sitt eget narrativ. Fetma, precis som hudfärg, är något som inte går att dölja hur mycket du än försöker. Och som tjock, svart, queer och kvinna hamnar Roxane Gay längst ner på statusskalan i nästan vartenda sammanhang. Främmande människor i matvaruaffärer känner sig nödgade att diskret plocka ut varor ur hennes kundvagn Hon utvecklar diverse strategier för att, som hon skriver, överleva i en värld som har mycket lite tålamod eller medlidande för en kropp som hennes. En metod är att vara rolig; att förekomma omvärldens eventuella hånfulla skratt genom att dra fokus till sin övervikt. Hon beskriver hur en gravt överviktig kropp blir allas rättighet att kommentera; inte bara bland familj och vänner. Hur hon ständigt får lyssna på utläggningar om det farliga i att väga så mycket som hon gör. Som om, skriver Gay, ”jag inte bara var fet utan också fruktansvärt korkad”. Dessa råd är utdelade ”i all välmening”, från människor som anser sig bara tänka på hennes bästa. Främmande människor i matvaruaffärer känner sig nödgade att diskret plocka ut varor ur hennes kundvagn och byta ut dem mot något nyttigare. ”I all välmening.” Hon dissekerar hyckleriet och cynismen kring realityshower som "Biggest Loser" och det överdrivna medieintresset för framför allt kvinnliga kändisars vikt. Allt pekar på samma sak: det är den smala kroppen som är normen, allt annat är en avvikelse. Det är ju inte någon okänd slutsats och hennes tankar kring det är kanske inte så nya, men sällan har det beskrivits så hjärtskärande som här. Allt landar till sist i hungern, den som gett boken sitt namn. Hungern som är både fysisk och psykisk och egentligen handlar om helt andra saker än mat. Allting som har med våra kroppars utseende att göra är komplicerat Att vara en fet kvinna är en paradoxal kombination av att vara osynlig och på samma gång ta alldeles för mycket plats. Roxane Gay beskriver hur hon en gång började äta för mycket för att bokstavligen bygga ett pansar kring sin egen kropp. Som 12-åring blir hon brutalt gruppvåldtagen av en klasskamrat och hans kompisar. En klasskamrat hon dessutom är kär i. Hon känner kraftiga skamkänslor och berättar inte för någon om det inträffade. Hon fortsätter till och med att träffa killen som iscensatte våldtäkten ett bra tag efter det inträffade. Skammen leder till att hon börjar äta. Fetman blir en slags rustning, som gör henne obegärlig och skyddar henne mot att utsättas för våldtäkt igen. Varje gång hon börjar banta och träna bort fettet slutar hon tvärt just när det börjar ge resultat. En smalare kropp gör henne mer ömtålig, både bokstavligt och bildligt. Samtidigt är det ju just fetman som gör henne extra sårbar och till ett villebråd för omgivningens hån och missriktade välvilja. Låter det motsägelsefullt? Ja, det är det också. För är det något som Roxane Gays bok visar med plågsam tydlighet så är det är att detta med kroppen inte är enkelt. Det är inte ”bara att ta sig samman”, sluta äta kolhydrater och gå till gymmet.  Allting som har med våra kroppars utseende att göra är komplicerat, inkonsekvent och ofta förenat med en grundångest vi inte alltid är beredda att konfrontera. Och detta i en hurtig samtid som inte basunerar ut något annat budskap än att det är enkelt, bara man tar sig samman. Det finns ingen ursäkt för att vara ett fetto. Annina Rabe, litteraturkritiker Litteratur Roxane Gay: Hunger – a memoir of my body. Harper, 2017.

26 Aug 20198min

Bara den som sitter i isoleringscell dygnet runt är helt förhindrad att göra ont. Lars Hermansson läser en bok om kvinnliga slavägare och efterlyser fler nyanser i vår berättelse om ondska. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna Att ondskan är en man i en patriarkal världsordning ”comes as no surprise”, kunde man travestera den amerikanska konstnären Jenny Holzers patenterade truism ”Abuse of power comes as no surprise”. Men maktmissbruk är förstås inte uteslutande en manlig defekt. Det saknas inte grymma kvinnor i historien, från Herodias som krävde Johannes Döparens huvud på ett fat till den ökända tyska fångvaktaren i bland annat Bergen Belsen, Irma Grese, som gärna piskade ihjäl sina offer. Jag ogillar verkligen kålsuparteorier som vill relativisera maktmissbruk genom att påtala att inte heller offret var en ängel. Men idealisering av utsatta grupper är lika illa. För att värna gruppens renhet väljer somliga att hymla med att en och annan medlem av den egna gruppen faktiskt inte är helt tadelfri. En strategi som poeten Athena Farrokhzad gav uttryck för i sin recension av den danske poeten Yahya Hassans debutdiktsamling i Aftonbladet när hajpen kring boken var som störst. Hassan beskriver i boken bland annat hur han och hans syskon misshandlas av deras far, som är muslim med ursprung i mellanöstern, en berättelse som Dansk Folkeparti säkert älskade menar Farrokhzad i sin recension. Och sammanfattar att det står var och en fritt att välja strategi, men att hon för sin del aldrig skulle skriva om, citat ”en förövare som ser ut som jag”, det vill säga är mörkhårig och skulle kunna ha sitt ursprung i mellanöstern, antar jag att hon menar. För inte var väl genus en parameter i sammanhanget? Jag tror Farrokhzad har rätt i att danska rasister gillade att Hassan skrev om sin våldsamme muslimske far, eftersom det bekräftade deras världsbild, men jag tvivlar på att boken värvade några nya rasister, jag tror inte bra poesi kan göra det, inte dålig poesi heller, såvida den inte förvandlas till statspropaganda. Däremot tror jag att den sorts strategispel Farrokhzad förordar göder de fördomar högerpopulismens framgångar vilar på. Jag vägrar sluta tro att alla tjänar på öppenhet i längden, och att folk faktiskt kan tänka själva. Att vara ett subjekt, att ha, som det heter, agens, det vill säga makt att agera, inte bara reagera, måste även inkludera möjligheten att göra ont. Jag tänker på det när jag läser den amerikanska historikern Stephanie Jones-Rogers They were her property om kvinnliga slavägare i den amerikanska södern. I bokens inledning redogör hon för det fördomsfulla forskningsläget genom att berätta om ett resereportage från sydstaterna publicerat i New York Tribune 1859, där reportern James Redpath försöker förklara det starka stödet för slaveriet hos söderns vita kvinnor, med att de, bundna som de var vid hemmets härd, aldrig hade bevittnat slaveriets mer motbjudande drag, aldrig närvarat vid auktioner, inte sett hur svarta slavar piskades ute på bomullsfälten. Det är, menar Jones-Rogers, en patriarkal förminskning av kvinnor Redpath ägnar sig åt här, och som historiker, kvinnor som män, fört vidare ända till ända fram till idag, naturligtvis med undantag som Jones-Rogers redogör för. Genom att lyssna till slavarnas egna utsagor i det så kallade Federal Writers Project, före detta slavars berättelser nedskrivna mellan 1936 och 1938 på regeringen Roosevelts initiativ, snarare än till förhärskande föreställningar om kvinnors milda sinnelag, genom att studera lagstiftning och dokument, helt enkelt bedriva forskning, framkallar Jones Rogers en annan bild av den vita slavägande kvinnan i den amerikanska södern. En kvinna som själv håller i piskan, och som med beslutsamhet och sinne för business köper och säljer sin egendom på slavauktionerna. Detta hade bland annat, visar Jones-Rogers, att göra med arvslagstiftningen. Enligt förstfödslorätten, som avskaffades i USA först på 1780-talet, kunde inte kvinnor ärva mark. Så för att inte göra dem helt lottlösa testamenterade föräldrarna ofta sina slavar till dem, eller ”skrev över dem på dem” som vi skulle säga idag, när de giftes bort. Jones-Rogers spårar i denna arvsordning en makt- och arbetsdelning. Männen hanterade marken och dess gröda, kvinnorna hemmet och slavarna. Tidigare forskning har uppmärksammat den avvikande kvinnan, änkan eller den ogifta slavägaren, men Jones-Rogers menar alltså att även gifta kvinnor hade agens när gällde slavhanteringen, många av dem var aktiva såväl i misshandeln som utfordringen av arbetskraften, naturligtvis olika mycket beroende på de unika omständigheterna. En speciell avdelning i maktutövningen var tituleringen av slavägarnas barn. Den slav som glömde att säga Master eller Missis före barnets egennamn straffades ofta hårt. Rebecca Jane Grant glömde en gång att titulera en fyraårig pojke ”Master Henry”, och piskades med en för ändamålet nyköpt piska och sattes sedan i stupstock där hennes matmor bröt flera av hennes ben. Säkert hörde just denna slavägare till de grymmare, men exemplen i boken är tillräckligt många för att eventuella fördomar om att kvinnor inte är förmögna till sadistiskt våld ska upplösas som troll i solsken. Det går verkligen att diskutera begreppet agens, vem har det, och vem har det inte? Bara gud, om hen funnes, och kanske stormrika psykopater i laglösa länder, har väl absolut agens. Alla vi andra är bundna av någonting. Lagar, förordningar, normer, hänsynstaganden, det egna känslolivet. Men handlingsutrymmet, som kanske är ett bättre ord än agens, varierar förstås enormt. Bara den som sitter i isoleringscell dygnet runt är helt förhindrad att göra ont. Vilket bland andra den italienska författaren Primo Levi vittnat om i sin självbiografiska skildring från utrotningslägret i Auschwitz, "Om detta är en människa" – även i Auschwitz fanns fångar som brast i solidaritet med sina olycksbröder och – systrar, och skodde sig på det som fanns att sko sig på. Är Jones-Rogers studie av kvinnliga slavägare i den amerikanska södern kontraproduktiv för den feministiska kampen? Behöver vi inte veta att även kvinnor kan vara förövare? Jag tror det är precis det vi behöver. Nyansering, gråskalor, motsatsen till demonisering och den lynchjustis som ibland följer i dennas spår. Makt, våld och ondska är inte utbytbara begrepp. Men våld är maktutövning, ondska (om begreppet ens är användbart) förutsätter något slags våld, om inte annat psykiskt sådant. Makt missbrukas dagligen och stundligen, av män såväl som kvinnor. Men just sexualiseringen av offret är kanske ändå en specifikt manlig defekt. I alla fall lyser sexuellt våld med sin frånvaro i Jones Rogers exempelkatalog. Fast kanske var 1930-talet, då merparten av Jones Rogers material samlades in, inte moget för den sortens berättelser. Lars Hermansson, författare och kritiker

21 Aug 20199min

Eufemiavisorna klassas som Sveriges första skönlitterära verk. Kim Bergqvist reflekterar i dagens essä över vart vårt svenska medeltida litteraturarv. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna Om jag säger riddarroman, vad får du då upp för bild i huvudet? Är det Jan Guillous ”Arn” som rider mot solnedgången i det Heliga landet eller kanske Don Quijote som guppar fram på den lunkande Rosinante? För de flesta är det nog ingen romangestalt överhuvudtaget som framträder, utan något ur filmatiseringen av Sir Walter Scotts ”Ivanhoe” eller rent av en grotesk scen ur Monty Python and the Holy Grail. Allt jag nämnt har dock tillkommit långt efter riddarromanens gyllene tidsålder. Till och med renässansförfattaren Cervantes kommer för sent, även om hans hjälte förläst sig på just riddarromaner. Faktum är att det som ibland beskrivs som Sveriges första skönlitterära verk tillhör denna genre och genom att lära oss något om dess tillkomst lär vi oss också något avgörande om vår kulturhistoria. Egentligen handlar det om tre riddarromaner av tämligen skiftande karaktär, som tillsammans går under namnet Eufemiavisorna. Berättelserna, som i sin samtid lästs högt och framförts vid festmåltider för en aristokratisk publik, har alla kontinentaleuropeiska förlagor som översatts till fornsvensk knittelvers under ett tiotal år vid 1300-talets början. Fröet till denna kulturgärning såddes i Norge där den tyskättade drottningen Eufemia (c. 1280–1312), vars dotter var trolovad med den svenska kungabrodern hertig Erik Magnusson, tog initiativet till översättningen. I Norge hade liknande projekt en lång historia. Trots att kunskapen om detaljerna i Eufemias liv är bristfällig, känner vi henne bättre än den eller de personer som genomförde själva översättningsarbetet. Idag är en översättare nästan alltid en enskild person. Medeltida översättningar kunde vara omfattande projekt som utfördes av ett arbetslag, där olika personer stod för skilda språkliga kompetenser. Historiker, litteraturvetare och språkforskare som sysslat med de här texterna har trots det misstänkt att det rör sig om enskilda översättare – det är helt enkelt svårt att föreställa sig mer än ett fåtal individer i Sverige vid den här tiden hade kompetensen. Dessutom har nyare forskning visat att översättningarna inte alls – som man tidigare antagit – är särskilt klumpiga eller osofistikerade- Den fornsvenska diktaren hade en fullgod uppfattning om sin ursprungstext. Översättningarna bygger på flera förlagor på franska, tyska och fornvästnordiska och åtminstone två av berättelserna – Ivan lejonriddaren och Flores och Blanzeflor – var omåttligt populära i det medeltida Europa. Verken med bakgrund i Kung Arthur-legenden och i korsriddartematik spreds, kopierades och reviderades, alltifrån 1100-talet till 1400-talet, från det perifera Island i norr till det mångkulturella Spanien i söder, från England i väst till Grekland i öst. Vi känner till en mängd versioner av Floire et Blanchefleur, ursprungligen en fransk kärleksdikt, och av Chrétien de Troyes’ Yvan, le chevalier au lion, som inte alltid är regelrätta översättningar utan snarare omdiktningar. Denna korta bakgrund visar tydligt hur den första underhållningslitteraturen på svenska är oupplösligt förenad med den europeiska litteraturen i gemen, och med de övriga europeiska folkspråken. Det hänger tveklöst samman med att den svenska eliten under 1200- och 1300-talet hade ambitionen att utmåla sig som en del av den kristna europeiska riddarklassen, med samma ideal, uppförandekoder, intressen och attribut. Det är själva motsatsen till allt tal om Brexit och Swexit. När svenskarna går från vikingatid till medeltid – genom kristnandet och inlemmandet av Skandinavien i en europeisk gemenskap – går det relativt snabbt; det finns en vilja till förändring. Man kan ifrågasätta hur de svenska frälsemännen stod sig gentemot sina kontinentaleuropeiska motsvarigheter ifråga om ekonomiska resurser – gods, borgar, rustningar, vapen – men faktum är att det statsbärande skiktet var väl bekant med tyska riddare, som var vanligt förekommande vid de nordiska furstehoven, och bör ha haft god förtrogenhet med den litteratur och andra kulturella koder som dessa uppskattade. Vid den här tiden studerade svenskar vid utländska universitet, och man hade börjat med riddardubbningar i Sverige. De skedde vid högtidliga sammankomster, såsom kröningar eller bröllop inom kungafamiljen. Den första riddardubbningen vi känner till som involverar svenska frälsemän ägde rum 1285, och denna praktik fortgick till 1497, då Sten Sture d.y. dubbades av unionskungen Hans. Det här visar hur länge riddaridealen hade åtminstone en symbolisk betydelse. Möjligen är det den internationella bakgrunden som gör att Eufemiavisorna är förhållandevis okända bland allmänheten – de passar inte in i ett nationalistiskt narrativ, det är ingen ursvensk litteratur. Läser vi alls någon nordisk medeltidslitteratur i skolan nuförtiden är det de isländska sagorna som får agera representanter för perioden. Kanske har det blivit dags att ändra på det. Numera finns en utgåva av Eufemiavisorna på det som professor Henrik Williams, ansvarig för bearbetningen, kallar en ”sen fornsvenska”. Där har många ingrepp gjorts, fast med lätt hand, i syfte att göra verken så läsbara som möjligt utan att ”översätta” texterna till nusvenska. Men hur skiljer sig de svenska versionerna från sina europeiska förlagor? Den trånande höviska kärleken verkar ha varit främmande för medeltidens svenskar och den får ofta stå tillbaka för utförligare skildringar av strider och envig mellan den ridderlige hjälten och hans motståndare. Men den höviska kärleken är främmande också idag. Den genusideologi som kommer till uttryck i riddarromanerna hyllar exklusivt manliga miljöer, marginaliserar kvinnor och tillerkänner dem sällan agens. I Hertig Fredrik av Normandie vinner titelns hjälte sitt hjärtas dam genom att ta sig in i hennes kammare med hjälp av en osynlighetsring. Att han förgriper sig på henne och därmed vinner hennes kärlek är en normalisering av sexuellt våld och frånstötande för en modern läsare. Just kring de här frågorna har forskarna börjat fundera mera. För genom att verken har anpassats till den tilltänkta publikens intressen bör de avspegla det svenska frälsets angelägenheter, eller åtminstone måla upp ett slags idealbild som tycktes både eftertraktansvärd och uppnåelig. Det är inte bara nöjeslitteratur och spännande äventyrsberättelser; berättelserna ger också uttryck för medvetna eller omedvetna föreställningar om det ideala samhällslivet, om sociala strukturer, makt samt genusideal. Om man antar att genren riddarroman motsvarar en särskild social ordning, så vågar jag påstå att den svenska integrationen i det medeltida kristna västeuropeiska sammanhanget inte var fullbordad förrän Sverige fick sin egen riddarlitteratur. Att det var en betydelsefull händelse råder det ingen tvekan om. Under senmedeltiden fortsatte Eufemiavisorna att kopieras i nya handskrifter och med boktryckarkonsten blev det en av storsäljarna. Denna svenska, och på djupet europeiska, litteratur. Kim Bergqvist, doktorand i historia

20 Aug 20198min