P4 Dokumentär

Varje torsdag kväll träffas ett gäng kvinnor i Riksförbundet för hjälp åt narkotika- och läkemedelsberoendes lokaler i Malmö för att fika, prata, sticka, titta på film eller kanske ägna sig åt skönhetsvård. Många har missbrukarbakgrund och tar underhållmediciner som till exempel Metadon. Men på torsdagskvällarna umgås man. De här kvällarna har blivit som en fristad för kvinnorna, där de bygger upp en tillit till varandra och en gemenskap som de flesta av dem annars saknar i sina liv. En av dem är Maryana, som kommer varje vecka. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. För henne har det betytt mycket att umgås med de andra kvinnorna och hennes självförtroende har stärkts av att hon har fått vänner och känner äkta gemenskap för första gången i sitt liv. Maryana var 15 år när hon rymde från Norge för att undvika en ny familjehemsplacering. Hon liftade till Malmö och tiggde ihop pengar för att kunna ta sig över till Köpenhamn och Christiania. Det är mer än trettio år sedan, nu bor hon i Malmö, i sin älskade lägenhet, efter långa perioder som hemlös och är drogfri sedan några år tillbaka. I den här P4-dokumentären möter du henne och de andra kvinnorna på Qvinnoqulan, som de kallar sin träffpunkt och får ta del av deras gemenskap, deras samtal och tankar om livet. - Det känns så varmt och äkta och det kan jag inte komma ihåg att jag någonsin känt, för att det är på riktigt, alltså vi bryr oss om varandra på riktigt, säger Maryana. Gunilla Kracht har gjort över 18 radiodokumentärer och under ett års tid har hon då och då besökt Qvinnoqulan och tagit del av gemenskapen mellan kvinnorna där.

8 Apr 201239min

Jag visste inte att klass kunde vara så påtaglig och smärtsam innan jag fick insyn i den andra sidan. Som ung intalade jag mig att klass tillhörde det förflutna. Att min mamma och de andra arbetarna som studerade och gjorde klassresan under det svenska folkhemmets tid var de första och sista. Men nu. Skillnader jag valt att blunda för framstår så brutalt. Ämnet klass kan vara så känsligt. Svettigt. Oavsett sida. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Redan som barn under 1980-talet väcktes Eija Hetekivi Olssons ilska mot klassamhällets sneda villkor. I den här dokumentären följer vi med henne till miljonprogramsförorten Gårdsten utanför Göteborg, där hon växte upp. Vi möter också Emma von Essen och hennes pappa Richard von Essen, som bägge som barn ville dölja det adliga efternamnet och familjens historia, då det förde mig sig oönskade förväntningar och förutfattade meningar. Emma von Essen berättar också om en skuld hon känner - över att tillhöra de privilegierade. Till sist möter vi också min mamma, Inger Hedman. Född rätt in i fattig arbetarklass under 1930-talet och omgiven av ett uttalat klassamhälle. Men där en stark känsla av att ha ett eget värde skyddat. Jag heter Jonna Berglund och har arbetat vid Sveriges Radio i snart 14 år, men varvar nu mitt arbete med studier till trädgårdsmästare. Det här programmet om klass är min fjärde P4 dokumentär. De tre tidigare är Begäret, (2010), Vad är det med träden? (2009) och Jag har inte tid att dö! (2008).

1 Jan 201244min

Taru Nurmela är 29 år och sjunger finsk tango - i svenska Eskilstuna. Många ungdomar förknippar dansen med gamla gubbar som pimplar Koskenkorva och Taru har svårt att hitta bandmedlemmar som är yngre än 60 år. Men det finns platser där den finska dansen fortfarande lever. Det här är också ett program om att längta bort och komma hem. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Följ med till Skultuna lagård där festklädda Sverige-Finländare sjunger karaoke och virvlar runt på lagårdsgolvet. Taru är med och tävlar om en plats som tangodrottning. Och möt Isto Hannukainen som minns sommarnattens dans under björkarna i Finland. Han bar med sig tangon närmast hjärtat när han flyttade över Östersjön och blir nostalgisk när han rotar runt bland lp-skivorna. För 23-åriga Sanna Pynnönen är den finska tangon minst lika spännande som salsa men hon drömmer inte direkt om att hitta en ung, vacker tangokung här i Sverige. Följ med till en liten föreningslokal i Torshälla där Sanna lär ut finsk dans till pensionärer. Vad får Sanna och Taru att hålla kvar i ett arv som många andra valt bort?

25 Des 201140min

För fyra år sedan, bara några dagar innan då 31-åriga Daniel Erman skulle fira sin tvååriga bröllopsdag kände han att något inte var som det skulle. Han kunde inte känna några smaker längre. - Jag kände mig lite allmänt borta, och de lade in mig akut direkt. De röntgade huvudet och jag fick titta på olika bilder och förklara vad jag såg. Jag blev förvånad och undrade vad detta kunde vara. Och så hittade de något på magnetröntgen. Daniel fick diagnosen MS, multipel skleros. Även om det var skönt att ha fått ett namn på de konstiga symptomen så skrämde diagnosen honom. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. – Jag trodde det var något som gamla fick, något som hade med leder att göra. Jag blev nervös, det kändes inte bra. Det är en allvarlig sjukdom som man kan bli väldigt dålig av. Och så är den så oviss. Omkring 17 000 svenskar lider av nervsjukdomen MS. Patienterna får återkommande inflammationer som drabbar olika delar av centrala nervsystemet, det vill säga hjärnan och ryggmärgen. De vanligaste symptomen är synproblem, yrsel och onormal trötthet. Sjukdomsattackerna kan vara i allt från några dygn till ett par månader, och det kan gå någon månad eller flera år mellan varje attack. Det finns ännu inget botemedel mot MS, men sjukdomen går att bromsa med hjälp av mediciner. Varannan dag tar Daniel en spruta som påverkar immunförsvaret och gör så att sjukdomsförloppet bromsas. Men Daniel nöjer sig inte med att låta medicinerna hantera sjukdomen. – Jag förväntade mig att ligga på sjukhus flera gånger om året, och jag ville bygga en stark kropp för att klara av det. Så jag köpte mitt livs första gymkort en månad efter diagnosen. Ett par månader senare tog han sina första löpsteg. Målet var att klara av att springa sju kilometer på vägarna runt huset hemma på Söderslätt utanför Trelleborg. Knappt två år efter att han fick sin diagnos stod han på startlinjen på New York marathon.

18 Des 201137min

Lennart Martinsson och Göran Svensson har mer eller mindre levt hela sina vuxna liv på den lilla fraktbåten Pavona. Nu är den tiden förbi. Pavona är en av de absolut sista fraktbåtarna som finns kvar eftersom behovet av fraktbåtar är så gott som obefintligt. Det är lastbilarna som har helt tagit över transporten av spannmål och styckegods, som tidigare fraktades med båt. Nu har Pavona varit till salu i 16 månader och i väntan på ny ägare ligger hon i Kungshamn. Och kommer det ingen köpare måste Lennart och Göran köra henne till Grenå i Danmark för skrotning, en utväg som de båda ägarna helst vill slippa. Efter att ha bott, levt och jobbat ombord i 36 år skulle det vara ett tragiskt slut, menar de. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. För tio år sedan blev Lennart Martinsson och Göran Svensson ålderspensionärer. Men att sluta jobba var det aldrig frågan om. Livet ombord på den lilla fraktbåten Pavona var fortfarande spännande och roligt och tanken på att gå iland och inte göra nånting alls kunde de inte förlika sig med. Nu har proppen gått ur den svenska kustsjöfarten, Pavona är en av de absolut sista fraktbåtarna som finns kvar och det finns helt enkelt inga laster längre. Nu har Pavona varit till salu i 16 månader och i väntan på ny ägare ligger hon i Kungshamn. Och kommer det ingen köpare då blir det till att köra henne till Grenå i Danmark för skrotning, en utväg som de båda ägarna helst vill slippa. Efter att ha bott, levt och jobbat ombord i 36 år skulle det vara ett tragiskt slut, menar de.

11 Des 201133min

- Jag har aldrig blivit ifrågasatt som förälder, för det är väl ingen som vågat säga något till mig. Men visst kan jag förstå debatten om rimligheten i att små barn tränar så pass mycket... Sara Rumbutis är mamma till tre talangfulla gymnaster. Men hon är även tränare, internationell domare och gift med Sergej, anställd tränare i Stockholm Top Gymnastics och under sin aktiva period en av världens bästa gymnaster. I lägenheten i Bromma, på bekvämt avstånd från gymnastikhallen, är flyttkartongerna precis uppackade. Det var familjens helhjärtade satsning på gymnastiken som styrde flytten från Älvsbyn i Norrbotten till huvudstaden. Den främsta orsaken var det faktum att Saras och Sergejs dotter Julia, 14 år togs ut till Svenska Olympiska kommitténs talangsatsning på unga gymnaster, med det uttalade målet att någon i gruppen ska ta medalj på OS i Rio 2016. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Sjuåringar som tränar sex gånger i veckan är inte något man höjer på ögonbrynen åt i specialhallen i Åkeshov. David Rumbutis som är 11 år är uppe i 26 träningstimmar i veckan och hans storasyster Julia klämmer in ytterligare ett par timmar. Totalt fokus i träningshallen är ett måste eftersom många övningar annars skulle vara livsfarliga för elitgymnasterna. Lika uppenbar som koncentrationen är dock glädjen och tillfredsställelsen när någon bemästrar en ny övning – när liten eller stor klarar något nytt ringer gymnasten i en klocka och alla stannar upp i någon sekund för att applådera. Gymnastikliv är en P4-dokumentär om hur man balanserar tillvaron i en trebarnsfamilj där krävande träning, nervkittlande tävling, konkurrens men även den påtagliga gemenskap i hallen är det som dominerar familjelivet. Dokumentärmakaren Lena Callne - som i sin ungdom själv höll på med gymnastik under dåtidens premisser - får en hisnande inblick i svensk elitgymnastik anno 2011 och jagar spår av den där hotfulla pressen som vi så ogärna vill associera till ungdomsidrott.

4 Des 201139min

Emelies uppväxt kantades av misshandel och övergrepp. Hennes mamma hade nog med sitt missbruk och hennes styvfar kontrollerade henne och våldtog henne. - Det är det psykiska som är det värsta. Ett blåmärke går bort men det psykiska sitter kvar, berättar Emelie.Här berättar hon om sitt liv, besvikelsen över att vuxenvärlden inte grep in och om viljan att berätta för att hjälpa andra. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. All trygghet och tillit togs ifrån Emelie under hennes uppväxt. Hela hennes identitet, berättar hon. Men det fanns ett ställe där Emelie kände sig älskad och behövd och det var i stallet. Under flera år tog hon sin tillflykt till hästarna där hon för en stund kunde känna sig hel. - Hästarna behöver en och sviker en aldrig. Jag hängde på ridskolan i området och där fanns en häst som ingen vågade gå in till förutom ridskolechefen. Men den hästen lät mig sitta där i boxen i lugn och ro. Eftersom min styvfar förbjöd mig att vara i stallet under en lång period skolkade jag och satt där hos hästen. En frizon klarar man sig ju inte utan, säger Emelie. I högstadiet var Emelie så smal och blek att hon kallades "spöket". Ändå var det ingen vuxen som såg henne, på riktigt. I fyra år gick hon till skolans kurator för att prata. Men hon berättade aldrig om övergreppen eller misshandeln. - Har man alltid blivit sviken av vuxenvärlden så är man alltid starkast ensam tycker man om man är liten, säger Emelie. Det var i högstadiet som tre av Emelies skolkamrater tillsammans med en socialsekreterare och skolkuratorn fick henne att berätta om sin situation hemma. Styvpappan hamnade i fängelse. Men det var först två år senare som Emelie vågade berätta om våldtäkterna. Hon vittnade i rätten och styvpappan blev dömd för grov våldtäkt och hamnade i fängelse i sex år. Idag försöker Emelies mamma på sitt sätt reparera alla skador och ställa så mycket som möjligt till rätta. Och Emelie själv vill gärna berätta om sitt liv för att kanske kunna hjälpa någon annan i en liknande situation. - Det har jag gått igenom och att jag går ut och pratar om det, hoppas jag kan hjälpa en enda själ. Då är jag lycklig för livet, säger Emelie. Idag har Emelie tagit sig ett annat namn. Jag som gjort dokumentären jobbar både som skrivande journalist och med radio. Ett av de ämnen som under åren engagerat mig alltmer är barnrättsfrågor, men också ämnen som handlar om vilka vi är som människor. Och om den evig frågan: vad är det som avgör om vi är den som säger ifrån och gör något eller den som förblir tyst och passiv. Oavsett en civilkurage-lag eller inte. Emelie kom jag i kontakt med då jag för några år sen gjorde research om att lagen skulle ändras så att barn som bevittnar våld i hemmet inte bara betraktas som vittnen, utan också som brottsoffer. Efter att ha pratat med Emelie i telefon förstod jag att hon inte bara bevittnat våld utan gått igenom en barndom där hon själv varit ett offer för både våld och sexuellt våld. Därtill ett barn som tystades av hot och terror. Emelie vill nu berätta sin historia för att på så vis ge alla rädda barn i mörkertalets land modet att våga börja prata och förstå att det är inte deras skuld, inte deras skam. Hon vill visa dem att det finns hjälp att få. Det gäller bara att man hittar de rätta människorna som vågar och orkar lyssna. Men ju mer man pratar desto lättare är det att förr eller senare hitta dem. Ofta är det väl också dessa människor som ställer den där avgörande frågan. Modets motpol är inte alltid fegheten, utan bekvämligheten. Att inte gripa in därför att det är jobbigt att själv bli indragen och på så vis kanske också påverkad. För några år sen var jag på ett möte där ordförande för BRIS berättade att ibland har vuxna inom skolan sagt till honom: ”Men om jag anmäler, hur ska jag kunna möta den förälderns blick om det inte är något? Han svar var då: ” Fråga dig istället hur du kan se in i barnets ögon varje dag och veta att du inget gör?” Eller som Emelie på värmländska säger om alla som möter barn i fara: De ska inte vara ”feschliga”. För som sagt, när det värsta ha hänt kan det bara bli bättre. Av hänsyn till Emelies minderåriga syskon så har deras namn ersatts av ett pip när de nämns. Statistisk källa, här kan man läsa om svenska barns levnadsförhållande i bland annat siffror:

27 Nov 201139min

Annas desperata längtan efter barn skrämde bort alla män hon träffade. När hon var 39 år fick hon dessutom beskedet att hon inte längre kunde få barn. Två år senare kom Eric - som blivit till genom provrörsbefruktning i Danmark.- Han är mitt mirakel, säger Anna, men livet som ensam mamma är inte enkelt. Insikten om vad ensamt ansvar verkligen innebär var gav ångest och vaknätterna tär. Vilka egenskaper har egentligen donatorn och vad säger man till folk som frågar vem pappan är? Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. När Anna närmade sig 40 kände hon att tiden sprang ifrån henne när det gällde att skaffa barn. Hon åkte till Danmark och gjorde en provrörsbefrukting och blev gravid på första försöket. Och hon är långt ifrån ensam om att välja det alternativet. – Jag hade en pojkvän när jag gjorde provrörsbefruktningen men kände att jag inte kunde vänta på att han skulle bli redo att skaffa barn, säger Anna, mamma till Eric som snart fyller nio månader. Några år tidigare hade Anna fått beskedet att hon inte längre kunde få barn eftersom hon blivit för gammal och hade dålig äggproduktion. Men en annan läkare gjorde en annan bedömning och Anna åkte till Danmark och blev gravid på första försöket. – Det har varit mycket oro, inte minst för att jag tidigare fått höra att jag absolut inte kunde få barn. Nu är Eric här och Anna ser honom som sitt mirakelbarn. Men livet som ensamstående mamma innebär också stora prövningar. Insikten om vad ensamt ansvar verkligen innebär gav svår ångest och vaknätterna tär. Annas föräldrar är gamla och någon praktisk avlastning kan hon inte räkna med. Hon funderar även en hel del över donatorns egenskaper - och vad säger man till folk på stan som undrar vem pappan är?

20 Nov 201135min