Utrikeskrönikan

Utrikeskrönikan onsdag 27 december 2023. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Paris, onsdag.Min språkutveckling går hand i hand med nyhetsagendan – på gott och ont. Inte sällan saknar jag av någon anledning ord av det grövre slaget, som för övrigt inte heller finns i mina ordböcker. Det krävs googling och ibland även rundringning.I höst har jag till exempel lärt mig ”puticlub”, spanska för bordell. Det kallade nämligen högern Socialdemokraternas högkvarter i Madrid, när demonstrationerna mot premiärminister Pedro Sánchez pågick som mest för att han var på väg att bilda regering med stöd av de två katalanska separatistpartierna. Han hade sålt sig menade kritikerna, regeringsmakten mot Katalonien, och på gatan demonstrerade de med uppblåsbara dockor...I samma veva lärde jag mig ”hijo de puta”, som inte riktigt kan översättas till svenska, men vi kanske skulle säga ”ditt svin” eller något. Detta kallade i alla fall den absoluta toppolitikern Isabel Díaz Ayuso premiärministern, under hans installationsdebatt i det spanska parlamentet. När det gäller de nedre regionerna är jag generellt något ordfattig på alla språken, tycker jag. Men efter att jag sett dokumentären om Gérard Depardieu så är – tyvärr måste nog tilläggas – ordförrådet stärkt på det området.I den visas bilder från en resa till Nordkorea där Gérard Depardieu genomgående beter sig som ett praktarsle skulle man nog kunna säga, och jag lär mig ord som ”bander” – ha stånd, ”peloter” – tafsa på och ”jouir” – få orgasm. Det senare menar han är vad som händer med en liten flicka, om hästen som hon rider på börjar galoppera. Ett exempel från filmen bara, och en mycket mycket osmaklig kommentar, anser många fransmän. Kulturministern tyckte det var läge att ta ifrån Depardieu den fina utmärkelsen Hederslegionen till och med, men då protesterade president Emmanuel Macron. Han sa att det inte var ett moralpris och att han sällar sig till skaran som inte känner sig helt övertygad om bildernas äkthet, vilket fick dokumentärmakarna att ta in en expert för att granska filmen och som bekräftar att ljud och bild stämmer. Depardieus advokat kontrade då med att det som förefaller vara avslöjande filmsnuttar från verkliga livet, i själva verket är en del av något som skulle bli en spelfilm, Depardieu spelar alltså bara sig själv. Å en rad kulturarbetare har rusat till skådespelarens försvar. Han är den störste, säger de, och låt rättsväsendet döma honom. Inte folkdomstolen. Fortsättning lär följa. Ett annat område där jag kan dimpa ner i svarta hål av okunskap är jordbruks- och fiskesektorn. Skördetröska? Ingen aning. Trålare? Nope. Varken på franska spanska eller italienska... Men nu har jag varit i Normandie och fyllt på – ”ostréiculture” – ostronodling. Frankrike är nämligen det land där det både produceras och äts mest ostron i hela Europa. Och nu under jul och nyår är det högsäsong. Ordet fred kan jag redan på alla mina språk. Paix – pace – paz. Men låt oss ändå hoppas hoppas att 2024 blir året då vi får flera skäl att använda det ordet på många av värdens språk. Gott nytt år! Önskar,Marie Nilsson Boij, Parismarie.nilsson-boij@sverigesradio.se

27 Des 20233min

Utrikeskrönika 22 december 2023. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Stockholm, fredag.“Har ni hört, de tog säcken med potatis, åtta kilo. Vad ska jag nu säga till mitt barnbarn? Hon fyller ju år och potatis från Ukraina var allt hon önskade sig” Den äldre farbrorn uppenbart uppgiven berättar för oss i kön till flyget från Polen till Sverige.Han hade alltså stoppats i tullen – potatis får man inte ta med sig i handbagaget, sa tullpersonalen och han fick lämna ifrån sig säcken, födelsedagsgåvan till barnbarnet i Sverige. Vi i kön nickar medlidande, för vad ska man säga? Tänk att han släpat åtta kilo potatis från Ukraina för att göra sitt barnbarn i Sverige glad. Mor- och farföräldrar, vilka hjältar. Överallt i Ukraina stöter man på dem, när föräldrar inte räcker till, när pappor lämnar huset för fronten, när mammor inte orkar, när föräldrar dör, då är de ofta de som ställer upp, tar hand om barnen, hjälper till, ger kärlek, lagar mat, berättar och uppfostrar. Nästan en fjärdedel av Ukrainas befolkning är över 60 år, också en av de mest sårbara grupperna i samhället. Hittills har de i alla fall fått sin pensioner utbetalda, två till tre tusen hryvna per månad, ungefär 600 till 800 svenska kronor.De säljer blommor vid tunnelbaneuppgångar i huvudstaden Kiev, sina syrade grönsaker, sånt de skrapat ihop i hemmet. De klagar sällan i det offentliga, men de flesta som jag pratat med säger att de lever knapert. För att inte tala om de som bor nära fronten. Oftast är det just pensionärerna som inte vill fly, lämna sina hem, trots beskjutning, trots att de ibland varken har el eller vatten, stannar de kvar, odlar det de kan i sina kolonilotter, lagar läckande tak, hjälper sina barn och försvaret, knyter kamouflagenät, lagar mat till soldater, kämpar på i tysthet, på ålderns höst. I det ukrainska parlamentet pågår nu diskussioner om att höja pensionen, att landet ska trots situationen på något sätt bli bättre på att ta hand om sina äldre, diskussioner som förs mer av samvetskval – för just nu har man inte råd. Ukrainas tysta hjältar. Jag tänker på den uppgivne ukrainske farbrorn på flygplatsen i Polen. Jag kan inte hans historia, jag vet inte vem han är och vad han har sett och genomlevt men förmodligen lagar han väldigt god potatis, så pass god att det är det är det enda ett barnbarn önskar sig i födelsedagspresent. Lubna El-Shanti, Ukrainakorrespondentlubna.el-shanti@sverigesradio.se

22 Des 20232min

Utrikeskrönikan 21 december 2023. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Köpenhamn torsdag,Dan före dan före dan före dopparedan, och det är den tiden på året igen då redaktionerna ringer runt till korrespondenter och vill veta hur julen firas på andra håll i världen. I jakt på likheter och olikheter, finstämda traditioner och kanske rena stolligheter. Och det tycker jag såklart man kan bjuda på, det är ändå något fascinerande över hur en och samma högtid klätts i så olika traditioner och former i olika länder.Problemet är bara att jag aldrig firat jul i Danmark. Så mina kunskaper är därefter: inlästa, teoretiska och förmodligen rätt tvådimensionella. Så förlåt säger jag till alla danskar, för att jag med stor sannolikhet i år igen kommer vanställa era jultraditioner inför den svenska publiken.Men en del har jag ändå lärt mig, den hårda vägen, genom att ha haft fel och fått skämmas. Numera vet jag, eller tror mig åtminstone veta, att det gäller att skilja på julaftonens julmiddag med anka eller fläskstek, glaserade potatisar och rödkål - och det julbord man sen äter på juldagen och annandagen.Också vet jag att traditionen att samlas och sjunga julpsalmer är stark i Danmark. Man älskar över huvud taget att samlas och sjunga tillsammans, och jag minns under pandemin, nya restriktioner trädde i kraft precis innan jul, och första frågan till statsministern från de samlade journalisterna var ”hur kommer det bli, kommer vi kunna sjunga några julpsalmer i år”.Annat är precis likadant. Som till exempel det här: Nu heter han inte Benjamin syrsa i Danmark utan Jesper Fårekylling, men traditionen med kalle på TV på julafton är faktiskt precis den samma, en närmast komiskt identisk upplevelse.En annan sed som dessvärre inte heller skiljer sig särskillt mycket är julgranshånet, ni vet den där märkliga folksporten så här års att klaga på andras krokiga, tunna eller spretiga julgranar. Det fick statsminister Mette Frederiksen känna på i veckan, när hon mot bättre vetande valde att lägga ut en bild på sin knubbiga och sparsamt klädda gran på sociala medier. Hur någon med statsministerns uppburna ställning och höga inkomst kunde nöja sig med en så undermåligt julpynt, det gick inte att förstå - tyckte en lång rad danska instagramanvändare.Så har vi besattheten av en vit jul. Och här jobbar man i uppförsbacke, chansen att få till ett snötäcke över hela Danmark på julafton är inte särskilt stora, faktiskt har det bara hänt 12 gånger sen 1874. Men inte desto mindre hoppas man varje år, TV2 har en julesnöbarometer som uppdateras varje dag i december med sannolikheten för en vit jul. Den pekar nästan jämt mot en besvikelse, så även i år.Ja, ni hör, det är faktiskt inte så lätt att dra några skarpa linjer här, Danmark är på det hela taget är rätt likt Sverige - även runt jul.Vill du veta mer än så så tycker jag du ska komma hit istället. Jag kan lova mindre snö, fler psalmer, kanske lite bättre mat men ungefär samma Kalle i TV. Och julgranar, som duger som de är.Samuel Larsson, Köpenhamnsamuel.larsson@sverigesradio.se

21 Des 20233min

Utrikeskrönikan 20 december. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Goma, östra Kongo-Kinshasa onsdag.Jag bevittnade en bröllopsfotografering häromdagen. Ett glittrigt ungt, extremt tjusigt par stod och sken med utsikt över den glänsande, kluckande Kivusjön, med Rwandas kullar på ena sidan och Kongos berg på den andra.Pressvecken satt perfekt, varje söm satt exakt på klänningarna. Och jag visste att det skulle bli så. För jag har bott på detta enkla hotell många gånger förut, ett hotell där kackerlackorna är stora som fågelungar, mossan och möglet ligger som en tunn hinna över allt och där väggfärgen släpper på grund av luftfuktigheten.Men det spelar ingen roll. Trädgården med utsikt över sjön är magisk, och det vet alla Goma-bor. Det har därför blivit platsen för bröllopsplåtningar. Men trädgården är också en populär plats för andra sammankomster.I söndags var det inte mindre än tio olika sällskap, från kvinnoföreningar till födelsedagsfest. Det var skratt, musik och partytält och tårtor.Då och då ett öronbedövande dån från flygplan precis ovanför på väg till flygplatsen som ligger mitt i stan, lastade med förnödenheter till FN-missionen som håller på att avvecklas efter snart 30 år utan att det blivit så mycket bättre.Det var en ljudvägg som gjorde inte helt lätt att sitta och jobba. Plötsligt hörde jag ett annat dån som jag inte kände igen, jag tittade ut – en vattenskoter som fräste förbi kajen.Det är som att tystnaden är lika med döden, det tutas och låter överallt hela tiden. Det är som att de onda andarna hålls borta så länge det låter. Men det är en ljudlig stad som förändrats sedan jag var här första gången för många år sedan.Det byggs nya hus överallt, i den mycket karaktäristiska Goma-stilen, en slags tropisk alpstil med tinnar och torn och snirkliga balkonger. Och det är snyggt. Sedan att husen ligger på vägar bestående våt lavasten där skräpet och soporna flyter omkring är också typiskt för Goma.Mitt i kaoset så har vi dessa öar av stil och finess, detsamma gäller damerna i fantastiska kreationer som trippar fram över lervällingen i högklackat. Kongoleser som kan och har råd är extremt välklädda. Och kontrasten är enorm mot tiggarpojkarna vid stora rondellen eller vid flyktinglägren några kilometer norrut där folk hasar fram i trasor.Men jag tror det finns nåt djupare här, just därför betyder det nåt mer att vara uppklädd. Det är ett sätt att visa stolthet, värdighet och kanske också normalitet. Det blir en motståndshandling i detta land där korruptionen, våldet, misären och fattigdomen är en del av livet, där konflikterna mellan väpnade grupper bara fortsätter, drivna av de naturrikedomar som finns här, men som bara ett fåtal drar nytta av.Och mitt i detta dånande, välklädda kaos så finner jag en slags ro. Och energi. Jag sitter själv, men är inte ensam, omgiven av människor. Musiken, skratten och tjoandet håller de onda andarna borta. Kanske är det som gör att folk överlever här.Richard Myrenberg Goma, östra Kongo-Kinshasa

20 Des 20233min

Utrikeskrönikan 19 december 2023 Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Västbanken TorsdagDaddy dead.Jag stod på ett tak och blundande.Hörde bara bruset från när vinden lekte i olivträdens bladverk med ett rasslande ljud som svar.Kände dofter från tända grillar, grönsaker och välstyckade lammdetaljer som vändes för att inte svedas.En kvinna höll fram en kopp te under min näsa, värmen fick ångorna att stiga, ett välbehag av teblad och färskplockad mynta. I bakgrunden en hint av salvia.Det var Salviablad som Bilal brukade sälja på marknaden i Ramallah, ett av sätten att försörja familjen.Daddy deadDet var Bilals fyraårige son, Moussa, som visade vägen hit, en faderlös son.För när jag öppnar ögonen igen kommer verkligheten tillbaka.Moussa först leende men med någon sorgligt över sig, de enda ord han kan uttala på engelska är: daddy dead. Pappa död.Samhället jag befinner mig i är omringat av illegala bosättningar, för några veckor sedan var det stor fest här. Det var skördetider och hela familjer plockade oliver tillsammans. Matsäck, fika, lek och jobb. ”Som en festiva”l, sa någon.Plötsligt dök fyra bosättare upp, vita skjortor, beväpnade.Byborna flydde men Bilal, pappan, hann inte. Han sköts med ett skott i bröstet. Drog sina sista andetag framför ögonen på sina tre barn.Historier som den här rapporteras inte ofta i Israeliska medier. Få är på allvar medvetna om hur palestinier på Västbanken trakasseras av såväl bosättare som militären.Bilder från dödade barn i Gaza syns inte i Israelisk mainstream media, här är många uppriktigt förvånade att stora delen av omvärlden protesterar mot Israels attacker mot Gaza, man vill ju bara neutralisera ett av landets största hot- en kamp som är existentiell.Samma sak på andra sidan.Den verkliga omfattningen av Hamas massakrer den 7 oktober har knappt synts i palestinska medier. Många palestinier trodde först att bara soldater attackerats och kidnappats. Stödet för Hamas har till och med ökat i vissa kretsar eftersom de ses som frihetskämpar och deras slakt av civila aldrig fördömts av det egna folket.I Sverige och omvärlden är förståelsen för den sida man själv inte sympatiserar med obefintlig, bestämda uppfattningar orubbliga. Tänk då här, där de båda sidorna bara fylls av de egnas argument och redan bestämda åsikter cementeras, som huggna i sten.Du vet att araberna försöker ta över vårt land va, är du inte rädd, sa en ung kvinna till mig igår.Då spelar det ingen roll att fyraårige Moussa berättar ”daddy dead.” Eller att kusinerna till den 10 månaders kidnappade Kfir Bibas och hans fyraårige bror Ariel inget annat vill än att se dem i livet- argumenten från andra sidan studsar som i ett rum av vacuum. Ingen lyssnar på det man inte vill höra.Johan Mathias Sommarström, Västbanken

19 Des 20233min

Utrikeskrönika 18 december 2023 Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. London, måndag.Nog för att det har blivit dyrt att gå på fotboll – även ordinarie biljetter går ofta på en tusenlapp och uppåt när storklubbarna möts.På svarta börsen kostar det ännu mer.Men etthundrafyrtiotusen kronor, för två matcher, streamade, det slår alla kända prisrekord. Det är den summan som landade hos den skotske hälsoministern Michael Matheson, efter en familjesemester i Marocko förra nyåret.Familjen består av herr och fru Matheson och två tonårssöner, två fotbollsintresserade tonårssöner.Med på resan var även hälsoministerns surfplatta, bekostad av det skotska parlamentet och endast ämnad att använda i arbetet.När räkningen dök upp på parlamentets ekonomiavdelning ett par veckor senare, började larmklockorna att ringa. Nästan 11 000 pund på en vecka, mer än alla andra ledamöters surfkostnader under hela förra året.Hälsoministern som representerar det skotska nationalistpartiet bedyrade att han endast använt surfplattan i sitt arbete som parlamentariker, ekonomiavdelningen accepterade, något motvilligt, och det blev de skotska skattebetalarna som fick stå för notan.Men när räkningen under hösten blev känd i medierna började oppositionen att föra liv om saken. Ministern erbjöd sig nu att betala ur egen ficka.Vidare efterforskningar visade sedan att de höga surfkostnaderna sammanfallit med matcher i den skotska fotbollsligan. Och efter att ha pressats hårt medgav en snyftande hälsominister till slut att det inte bara var han själv som använt surfplattan i Marocko. Hans söner hade tittat på fotboll. Och det var för att skydda dem han som till en början hade gett en annan version. Nu hade han fått deras tillåtelse att tala sanning.Den dagen Celtic mötte Hibernian slutade räkningen på drygt 30 000 kronor. Dagen för det stora Glasgow-derbyt mellan Celtic och Rangers kom surfkostnaden upp i mer än 117 000. Det brukar vara flera timmar långa för- och eftersnack i studion.Oppositionen kräver nu minister Mathesons avgång för att han vilselett parlamentet, men än så länge har han partiledningens stöd. Parlamentet har tillsatt en särskild utredning och inför de stundande ledigheterna har it-avdelningen skickat ut en uppmaning till ledamöterna. Ska ni ta med er telefonen utomlands och använda mobilroaming – måste ni kontakta helpdesk två dagar i förväg för att anpassa ett lämpligt roamingpaket.Kanske något för fler än skotska politiker att ta i beaktande.

18 Des 20232min

Utrikeskrönikan 15 december 2023 Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Här är Jerusalem, fredag.Krocken krasar fortfarande. Krocken mellan två diametralt skilda världsbilder där båda sidor ser sig som största offret. Israeler känner ett existentiellt hot efter att ha upplevt något som påminner om förintelsen och palestiniers skräck för en ny Nakba förstärks när militanta bosättare sprider flygblad där det just står – en ny Nakba, väntar er, packa era tillhörigheter och ge er iväg.I går under en militärräd gick israeliska soldater in i en moské i Jenin på Västbanken och reciterade judiska böner i högtalarsystemet.Skottlossning, räder, stenkastning. TV-kamerorna sätter sig som sugkoppar på våldsamheterna. Samtidigt, mer i skymundan: en bosättarattack mot olivplockare, en vägbom som blockerar infarten till en palestinsk by, en tonåring som misshandlas av soldater, en man som förlorat sitt arbetstillstånd i Israel, en rivningsorder för ett palestinskt hem som verkställs.Små enskilda händelser som alla går att förklara eller bortförklara, inklusive att jag själv ägnade fem timmar åt att komma ut genom vägspärrarna från Betlehem i lördags, en olägenhet för mig men vardag för palestinier, tillsammans bildar de ett mönster som gör att det knappt finns en enda palestinier på Västbanken som inte känner sig kollektivt bestraffad i vad de upplever som israelisk hämndlystnad efter 7 oktober.Palestinier blir inlåsta i sina städer och byar, 4 000 palestinier har gripits sen 7 oktober, 6 palestinska fångar har dött i israeliska fängelser. Och i oförsonlighetens brutala sorg uppstår ett akut behov av att skratta rått. Svart humor förmedlad av den egyptiske komikern Bassem Youssef när han deltog i en amerikansk talkshow. Där härmar han hånfullt de melodramatiska palestinierna när de ropar: ooooh Israel dödar oss – nä nä, säger Bassem Youssef, så lättdödade är ni inte, jag vet, min fru är palestinier från Gaza, jag har försökt döda henne flera gånger, men hon bara överlever och så använder hon våra barn som mänskliga sköldar.Sen efterlyser komikern en ny så kallad växelkurs. Hur många palestinier för en israel? Den kursen har varierat från krig till krig säger Bassem Youssef, precis som kryptovaluta.2014 var kursen 27 döda palestinier för en död israel. Vad är kursen i år?Och så berömmer den egyptiske komikern Israel som varnar gazabor innan de bombar deras hem – om Ryssland gjorde samma sak i Ukraina skulle Putin vara rumsren, säger han samtidigt som han idiotförklarar sin egen frus kusin i Gaza – en riktig looser, säger komikern – han påstår att Hamas inte försöker hindra civila från att lämna sina hem efter att Israel ringer och varnar att de ska bomba.Ja ni förstår, säger den egyptiske komikern, min frus kusin misslyckades till och med på anställningsintervjun när han försökte få jobb som mänsklig sköld.Bassem Youssefs svarta humor – ett botemedel i oförsonlighetens tid.Cecilia Uddén, Jerusalemcecilia.udden@sverigesradio.se

15 Des 20233min

Utrikeskrönika 14 december 2023. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Manilla, torsdag.När börjar egentligen julen? Gustaf Reinfeldt, son till tidigare statsministern Fredrik Reinfeldt, rörde 2019 upp starka känslor när han i en artikel berättade att han inleder firandet redan den 1 oktober. Alldeles för tidigt, tyckte många. Sedan dess har julens traditioner – när är det okej att börja pynta, dricka julmust eller spela julmusik i affärerna – varit en återkommande debatt i Sverige.Här i Filippinerna skulle de nog fnysa åt Gustaf Reinfeldts oktoberfirande, för att inte tala om alla vi som väntar till första advent. Här inleds julsäsongen officiellt den 1 september. Filippinerna, som är mestadels katolskt efter över 300 år av spanskt kolonialstyre, sägs ha det längsta julfirandet i världen. Men även här tjuvstartas det. En tysk journalist jag träffade här berättade att han hört julmusik spelas redan den sista augusti. ”Det borde vara ett människorättsbrott” skojade han.Nyligen blev julen även till geopolitik här, när en båtkonvoj med frivilligorganisationer ville leverera klappar och sprida julglädje till filippinska fiskare och sjömän som håller till ute i Sydkinesiska havet. Där arbetar de under svåra förhållanden, och hamnar allt oftare i konfrontationer med stormakten Kina som gör anspråk på havsområdet. Samma dag som konvojen kastade loss sköt Kinas kustbevakning med vattenkanoner mot filippinska båtar i området dit konvojen var på väg.Efter att ha förföljts av kinesiska fartyg valde julkonvojen till slut att vända om. Men en båt ska ha lyckats slinka förbi och lasta av julklappar med konserverat kött, kläder och böcker.Trots vattenkanoner och storpolitiska spänningar, kom alltså julen också till reven och atollerna i Sydkinesiska havet.Axel Kronholm, korrespondent i Sydostasienaxel.kronolm@sverigesradio.se

14 Des 20232min