Utrikeskrönikan

Utrikeskrönika 1 december 2023. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Dubai, fredag.Det gäller att ta sig tidigt till en klimatkonferens om man vill slippa de långa köerna när tiotusentals människor ska in på ett och samma mässområde. Jag släntrar litet sömndrucken mot tunnelbana och ryggar tillbaka när dörrarna öppnas till en överfylld, svettig vagn. Näe... måste jag in där?Men plötsligt ropar någon: ladies only och vinkar in mig i första vagnen som är ren och sval med precis lagom luftkonditionering. Jag pustar ut och sjunker tacksamt ner på en stol medan vi susar förbi olje-emiratets flashiga skyskrapor och glasfasader. Ibland sneglar jag litet in mot vagnen bakom där de får stå och trängas och svettas och andas in varandras kroppsodörer. Så här känns det alltså att få åka med de privilegierade i Dubai, tänker jag: svalt, tyst och rent medan andra får svettas.På mitt hotell blåser det friskt i håret varje gång jag kommer hem efter en lång dag på COP28. Så friskt att sängen bäddats med tjockare täcke än jag själv har hemma på vintern. Korkat. Det är ju nästan trettio grader ute. Jag sliter bort täcket, stänger av AC:n och sover gott under bara lakanet.Försäljningen av luftkonditionering ökar nu i världen när den globala temperaturen stiger. Globalt uppskattas en miljard nya anläggningar installeras till slutet av det här decenniet. Anläggningar som inte bara ökar energianvändningen utan också ofta innehåller kylmedel som är starka växthusgaser. En ond cirkel då det som ska skapa kyla samtidigt förstärker uppvärmningen. Men i många länder kan hettan redan nu bli outhärdlig utan konstgjord kyla. När södra Irak drabbades av, extrema temperaturer upp mot 50 grader i somras och det samtidigt blev strömavbrott, då gick folk istället ut och satte sig i sina bilar med AC:n på fullt drag för att få litet svalka.Efter en bekväm tunnelbanefärd är jag framme vid Dubai Expo City och letar mig fram till ett rum i den stora pressalen där jag och mina kollegor från Sveriges Radio ska kunna jobba avskilt. Men vad är det för hemskt ljud? Det låter ju som värsta reaplanet utanför. Det är generatorn till luftkonditioneringen, säger vaktmästaren som går förbi. Vi installerade den igår så att ni ska ha det bekvämt. Bekvämt? Det här oväsendet går ju inte att vara i. Än mindre att sända radio i. Hur tänkte ni nu? Det blir tyvärr inga sändningar från årets klimatmöte, men vi hade det i alla fall svalt och skönt? Om det gick att stänga av eländet?Nej, det gick inte. Jag fick överge det avskilda rummet för en liten arbetsplats mitt i havet av andra kollegor. Så där sitter vi nu och trängs och svettas och andas in varandras kroppsodörer som andra gästarbetare.Marie-Louise Kristola, klimatkorrespondentmarie-louise.kristola@sverigesradio.se

1 Des 20233min

Utrikeskrönikan 30 november 2023 Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Bogotá, torsdagGymkultur och fysisk aktivitet har sen flera år tillbaka slagit igenom i det ojämlika Latinamerika. Från att ha varit fritidssysselsättning för överklassen är det nu en populär del i människors liv.I storstäder som São Paulo, Santiago eller Bogotá stoppas all biltrafik på stora avenyer några timmar på söndagar för att folk ska kunna cykla och köra löprundor på breda ytor, som annars inte är så vanliga.Gatorna fylls då av unga i löparskor, medelålders kvinnor på cykel och äldre med gångstavar.Men det som sticker ut här i Bogotá är en scen som utspelar sig klockan 6 på morgonen en söndag – ett idrottskomplex med sportarenor, simbassänger och gymsalar – FULLT med folk.Barn som tränar fotboll eller tennis, unga och äldre som tränar, alla sorters människor deltar i simundervisning eller bara roar sig i vattnet.En söndag, klockan 6 på morgonen, alltså! Det är ju otroligt, själv brukar jag ligga och sova då, jag tror att många gör det. Men inte Bogotá-borna.När jag försöker hitta förklaringen, så visar det sig att det är flera bottnar. Vissa aktiviteter har program för barn t ex bara tidiga söndagsmorgnar. Men den viktigaste förklaringen är en annan:De tuffa arbetsförhållandena och den extremt jobbiga biltrafiken i den här storstan som har 15 miljoner invånare.För det första – colombianerna jobbar 47 timmar i veckan, sen i juli. Innan dess var det 48 timmar.För det andra, Bogotá är den stad i världen där bilköerna är som längst, enligt en färsk undersökning som kollade 113 städer med hjälp av satellit.En vanlig bilförare spenderar 5,5 dagar om året fast i en bilkö. Fem koma fem dagar alltså. Sittandes bakom ratten i väntan på att bilen framför ska röra sig.Bogotá har ingen tunnelbana, vid rusningstid ser bussystemet ut att kollapsa när som helst. Händer det en olycka vid de mest trafikerade gatorna – och det gör det ofta – så blir det långa trafikstopp.Nu blir det lättare att räkna ut varför folk går upp i ottan en söndag och tar sig till gymmet och simhallen. När hinner de annars? Om vi bara tar de som inte har barn, alltså de som har det lite lättare:På vardagar går de upp kl 5, de åker hemifrån kl 6 och kommer till jobbet 8 – de slutar kl 18 och kommer hem ca kl 20. Det vill säga, om allt flyter på.Och så även lördagar för många, eftersom många arbetar sex dagar i veckan.Det verkar alltså vara den viktigaste förklaringen till de fulla gym och simhallarna på söndagsmorgnar i den här megastaden. Ändå är det rätt fantastiskt – i stället för att ta ut en annan typ av vila, t ex med huvudet bekvämt på kudden, så väljer många att ta vilan i form av fysisk aktivitet, och de tar med sig barnen också.Det är egentligen smått heroiskt för dessa människor som sliter dag efter dag för att kunna betala hyran, banklånet och barnens skolgång.Ivan Garcia, Bogotáivan.garcia@sverigesradio.se

30 Nov 20233min

Här finns Sveriges Radios korrespondenters krönikor i P1 Morgon samlade som podd. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Chiang Mai, onsdag.Lugnet på den lilla grönsaksmarknaden i Yangon, Myanmars största stad, störs plötsligt av en protest. På video från aktionen ser jag hur en ung man i grå tröja och longyi, en burmesisk sarong, höjer rösten i ett brandtal mot den styrande militärjuntan. I deras skräckvälde är den här typen av protester sällsynta. I Yangon genomför polis och militär just nu nattliga räder i folks hem, i jakt på personer ur motståndsrörelsen. Trots det är det flera marknadsbesökare som syns stanna upp och lyssna till den unge aktivistens tal. Några håller till och med upp tre fingrar i luften, en protestgest lånad från filmen Hunger Games.Jag känner igen killen som leder protesten och skriker för full hals. Det är studentledaren Nan Lin, som på något mirakulöst vis lyckats hålla sig gömd i Yangon utan att gripas ända sedan militärkuppen i februari 2021. Innan kuppen utmanade han makten genom satir och humor: han var en av personerna bakom en berömd teatergrupp som ofta tänjde på gränserna för vilka personer och ämnen man kunde kritisera offentligt i Myanmar. Efter kuppen har han varit aktiv i den breda, underjordiska motståndsrörelsen mot juntan.Det är en rörelse som varit både fredlig och väpnad: vissa har som Nan Lin valt att arbeta med civil olydnad och fredliga protester – andra har anslutit sig till väpnade grupper som strider mot juntan. Men deras mål är detsamma: att få bort generalerna från makten och införa demokrati.Och nu, nästan tre år in i juntans styre, framstår det för första gången sedan kuppen som kanske inte helt omöjligt. För en månad sedan inledde flera väpnade grupper och etablerade etniska arméer koordinerade attacker mot juntans styrkor. Just nu rasar strider i väst, nord, öst och syd. Det som en gång var en av Sydostasiens största arméer har förlorat kontrollen över flera baser, mindre städer och gränsövergångar.Myanmars militär är långt ifrån besegrad, och ingen vet nog var det här slutar, men bland dem i Myanmar som önskar få ett slut på generalernas styre – och de är många – har ett litet ljus av hopp tänts efter några riktigt mörka år. Kanske är det därför som några av Yangon-borna på grönsaksmarknaden inte bara skyndar iväg, när Nan Lin höjer rösten och ropar att folket kommer att segra, utan står kvar och lyssnar, till och med höjer tre fingrar i en protestgest.Axel Kronholm, korrespondent i Sydostasienaxel.kronholm@sverigesradio.se

29 Nov 20233min

Utrikeskrönikan 28 november 2023 Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Köpenhamn tisdag,I veckan fick jag återigen anledning att besöka Köpenhamns kanske mest berömda kvarter: den lilla excentriska fristaden Christiania. Mytomspunnen nationalsymbol och kanske mest känd i omvärlden som det där lite knäppa stället där man kan köpa hasch.Själva handeln har inte så mycket med Christiania att göra, den drivs av grovt kriminella gäng, men utan tvekan är en liberal inställning till narkotika en del av fristadens DNA.Och på huvudgatan Pusher street sker handeln helt öppet. Med färgglada reklamplakat och slagkraftiga slogans försöker langarna dra kunder till just sitt bås. Drogliberal graffiti pryder de flesta väggar, en söt doft hänger tung över gatan. Det ligger trasiga lådcyklar och annat skräp i trädgårdarna och det är trångt. Hälften av alla människor är här för att köpa narkotika, andra hälften verkar mest vilja beskåda den världsberömda kommersen. Och varje gång jag besöker Christiania kommer jag att tänka på hur min föregångare på det här jobbet, David Rasmusson, en gång kärnfullt sammanfattade det danska samhällets paradox: Danmark är ett land som älskar att hålla regler men att bryta mot normer. För vad är Christiania egentligen om inte en slags institutionaliserad normbrytning. En plats där hippiekulturen och det danska frisinnet fått ritt spelrum, en plats som säger: vi vet att det är förbjudet men vi gör ändå som vi vill. Där de boende under decennier har format ett parallellsamhälle mitt i Köpenhamn och blivit närmast folkkära på kuppen.Men så var det det där andra benet i den danska paradoxen om regler och normer. För trots allt prat om fristad är naturligtvis även Christiania underställd dansk lag. Så ungefär 100 gånger om året blir haschmånglarna bortkörda från Pusher street av polisen och deras bodar jämnade med marken, innan alltihop börjar om på nytt. Och här på gatan grips över tusen personer varje år misstänkta för narkotikabrott. Narkotikahandeln måste omedelbart upphöra, säger alla berörda myndigheter i det omgivande samhället. Och det har man för övrigt sagt i mer än 50 år. Hålla regler och bryta normer var det. Jo, båda sidorna av den danska paradoxen lyckas på något märkligt sätt samexistera på Pusher street år ut och år in. Något som utan tvekan bidrar till platsens dragningskraft.Vad står du och väntar på, fräste en gammal dam irriterat när jag stod och såg på hur polisen för femtielfte gången i år rev alla haschbodarna. Jag rodnade lätt och tänkte att jag kanske bara gått på ett lumpet pr-trick. Med ett finurligt formulerat pressmeddelande hade nämligen polisen fått journalisterna att tro att det är nu det händer. Efter decennier av ambivalens ska Christiania förankras i regel-hållar-Danmark - haschförsäljningen sjunger på sista versen.Här kommer inget förändras, fräste damen vidare, ni kan lika gärna gå hem.Kanske har hon rätt, hade det varit en enkel sak att stänga Pusher street hade det gjorts för 50 år sedan. Eller så har hon fel, kanske skrivs snart ett nytt kapitel i Christianias historiebok. Oavsett tror jag det snart kommer bli aktuellt att gå hit igen.Samuel Larsson, Köpenhamn

28 Nov 20233min

Här finns Sveriges Radios korrespondenters krönikor i P1 Morgon samlade som podd. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Charkiv, måndag. Om det är något jag ångrar i livet så är det att jag inte skriver dagbok. Jag ångrar det så djupt att jag kan vakna på natten och bli arg på mig själv över att jag försummar mina minnen, känslor, tankar och intryck – mina och även andras. De där ögonblicken som i efter hand inte känns lika genomträngande, då man glömt eller förträngt alla detaljer, stundens kraft, när två människor möts och tiden bara stannar och allt som finns där är just den där egendomliga kraften, samtalen, sårbarheten. Jag tänkte på det häromdagen när vi satt och diskuterade ett och annat, jag och min ukrainska kollega här i Charkiv. En av hans väninnor dök upp och satte sig vid vårt bord. Hon, en sådan person som bara med sin närvaro tar plats. Hon, som under de här snart två åren av ett fullskaligt krig har sett allt. När ryssarna sköt robotar mot ett bostadskvarter här i Charkiv, när ambulanserna var för få och sjukhusen fulla. Och så det där spädbarnet som låg där på marken, medvetslöst av tryckvågen. Hur hon, väninnan, tog det i sina armar och tvingade sig in i en bil, kom till sjukhuset men efter många räddningsförsök, tittade läkaren bara på klockan och sa – 12.47, dödförklarad. Hur hon sedan i början av invasionen körde ut medicin till områden som var under kraftig beskjutning, fastän det inte fanns tillräckligt med läkemedel.En kvinna med epilepsi sa att hon bara hade medicin för ett par veckor, snälla försök, jag kommer dö annars, och varje gång de lyckades ta sig till området där kvinnan bodde, stod hon där och hoppades på att det också fanns något till henne: “Men vi har inte det du behöver”, sa väninnan. Och så det där sista mötet med kvinnan, hon sa inget den gången. Frågade inte om den livsviktiga medicinen, bara skrev sin adress på en lapp och räckte fram den: Här kan ni senare hämta min kropp, och så gick hon sin väg. Och vi sitter där runt bordet i Charkiv och väninnan berättar, och tiden stannar, och det vänder sig i hela min kropp. Känslor, tankar, intryck. Det måste skrivas ner, allt måste skrivas ner, för det har hänt.Sånt kan hålla mig vaken på natten, de uteblivna anteckningarna. För jag vet inte vad jag kommer minnas imorgon, det förgängliga livet. Återigen lovar jag mig själv, försök, snälla, skriv – så att åtminstone du minns – annars försvinner det där i glömskan – som om det aldrig hade hänt.Lubna El-Shanti, Charkiv.lubna.el-shanti@sverigesradio.se

27 Nov 20232min

Utrikeskrönikan 24 november 2023 Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Göteborg fredagMarken skakar på Reykjaneshalvön och Island håller andan inför hotet av ett vulkanutbrott. Jag kommer till Island bara dagar efter att hela kuststaden Grindavik har evakuerats. Hals över huvud har människor fått lämna sina hem.Nu får de återvända kortare stunder, eskorterade av räddningspersonal för att hämta de ägodelar de kan få med sig. Jag står vid vägkanten några mil utanför staden. Det är en timslång bilkö längs landsvägen av boende som släpps in gruppvis i samhället.Åt andra hållet kör fullastade bilar ut ur staden. Foton, tavlor, kläder, minnessaker skymtar i bilfönstren. Det som du hinner packa ner på en kort stund och som ryms i din bil. Resten blir kvar.Och människor jag möter berättar om hur tankarna mal - vad fick jag med mig, vad är kvar?Ett hem, ett liv, nu står de boende i Grindavik vid sidan av i en situation ingen kan påverka.Det har varit 10.000 tals jordskalv de senaste åren i området. Förvarningar om kommande vulkanutbrott. Det har tillhört vardagen Grindavik. Människor har nästan vant sig.3 vulkanutbrott på lika många år har det varit - alldeles i närområdet - men utan hot för människor eller infrastruktur. Och efter varje utbrott har skalven avtagit. Trycket i underjorden har lättat och marken blivit mer stabil.En 15 kilometer lång magmatunneln går rakt under Grindavik. Bara 500 meter ner i marken, där det är som grundast och magman får marken att både höja och sänka sig.Hus, vägar och marken spricker.Island håller andan - var ska den heta magman tränga upp en här gången?Både Grindavik och ett närliggande kraftverk är hotade.Utvecklingen följs noga av myndigheterna. Väl utvecklade tekniska instrument mäter gaser, markens rörelser och följer flödet av magman.Det är i år precis 50 år sedan vulkanutbrottet på Hemön på Vestmannöarna. Utbrottet på Eldfjell kom utan förvarning och människor fick fly i båtar till fastlandet när het lava rann ner över staden.Över 300 hus förstördes, hamnen var ett nödrop från att helt täckas igen och det dröjde många månader innan uppröjningsarbetet kunde komma igång. Röda markeringar på lyktstolparna visar hur tjockt lavatäcket var. Jag sträcker mig och når precis upp. Det är minst 180 högt.Minnet av katastrofen på Hemön är starkt i Island. Oron är påtaglig att Grindavik ska drabbas på samma sätt. En viktig fiskehamn, en stor fiskindustri. Arbeten, skolor, hem.Är det en ny vulkanisk period som Island ser början på? Hur lång blir den? Spekulationerna är många.Den förra aktiva perioden, för 800 år sedan, varade i 100 år enligt forskarna. Island håller andan, det finns inga besked om framtiden. Naturens krafter är oförutsägbara.Men för de boende i Grindavik, som tvingats lämna sina hem, skakar marken under fötterna på flera sätt.Carina Holmberg, Göteborgcarina.holmberg,@sverigesradio.se

23 Nov 20233min

Utrikeskrönika 23 november 2023. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Pretoria torsdag. Ett tag såg det lovande ut. Vardagen hade nästan blivit normal. Det var lite som det var med covid – minns ni pandemin som lamslog världen? Särskilt här i Sydafrika var det var strikta restriktioner. Jag hittade en ansiktsmask i bilen nyligen. Just det, tänkte jag. Märkligt vad snabbt man glömde bort den tiden. Då man var man tvungen att bära mask på offentliga platser här, det mesta var stängt och det var ett elände att flyga, alla dessa ständiga covidtest.Så tänkte jag häromveckan vad gällde elen. Vad skönt att ha ström dygnet runt. Hela tiden. Inte ha saker som tinar i frysen, inte ha dessa jätteköer då rödljusen slutar fungera. Strömavbrotten som ett tag var uppe i åtta – nio timmar om dagen höll på att bli en politisk kris för regerande ANC – som kontrollerar det statliga elbolaget Eskom, ett företag som dragits med korruption och dåligt underhåll länge. För en del sydafrikaner har det blivit en tydlig symbolik i det här – Eskom blev sinnebilden för hur ANC sköter nationen i stort. President Cyril Ramaphosa såg sig till och med tvungen att utse en särskild minister med uppdrag att få ordning på elförsörjningen. Men nu har de kommit tillbaka igen. Strömavbrotten alltså. Köerna och frustrationen. På det har vi en arbetslöshet som är extrem på över 35 procent, ett våld som till slår på högsta nivå; en minister blev häromdagen, trots att hon hade två säkerhetsvakter med sig, rånad på motorvägen då deras bil tvingades stanna på grund av punktering. Antalet mord har minskade med 0,8 procent det tredje kvartalet i år, till 6945 mördade människor mellan juli och september. Så det finns en hel del som inte fungerar så bra.Men då finns ju utrikespolitiken att luta sig emot för regeringen. President Ramaphosa varit väldigt tydlig i sitt stöd för palestiniernas sak, redan från början av kriget mellan Hamas och Israel. ANC har sedan länge identifierat sig med palestiniernas situation, i landet har det varit stora demonstrationer för palestinierna och mot Israel. Parlamentet röstade nyligen för att stänga den israeliska ambassaden här, men Israels ambassadör har redan kallats hem för konsultationer som det heter. Och under ett online-möte mellan ledarna för Brics-länderna, alltså Kina, Ryssland, Indien och Brasilien så uttryckte sig Ramaphosa som ordförande ovanligt tydligt; Israels agerande gränsar till folkmord. Det var till och med så att Rysslands Vladimir Putin och Kinas Xi Jinping var mer nertonade i sin syn på Israels agerande.Troligen grundar sig presidentens tydliga position i konflikten på en genuin avsky mot Israels krigföring och ett genuint stöd för palestiniernas utsatta situation. Men det finns också en del kritiker som menar att det här är en fråga som inte kostar Sydafrika något och som flyttar fokus bort från inrikesfrågor. Nästa år är det val i Sydafrika, ett val som markerar 30 år sedan apartheid avskaffades, demokratin infördes och ANC tog den politiska ledningen av landet. Frågan är då om folk kommer minnas strömavbrotten eller regeringens utrikespolitik?Richard Myrenberg, Pretoriarichard.myrenberg@sverigesradio.se

23 Nov 20233min

Utrikeskrönika 22 november 2023. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Tel Aviv, onsdag.Det är mörkt nu.Här får vintervindar höga vågor att kraftigt brytas över stenpirarna i havet. Det vita, salta skummet slungas över vattenytan. Oförlåtande.Mörkret som tätnar tidigt, så tidigt .Det är som livet nu.Hatet som föds, hatet som göds.Jag möter hatet här, från så många, på alla sidor.Oförsonligt, oförlåtande.Jag har hört flera som sagt, ”vi måste döda dom alla, de vuxna och ungdomarna är redan terrorister och barnen kommer att bli det”I helgen sa en parlamentariker i ett regeringsparti att han vill ”bränna hela Gaza”, en annan har föreslagit att man kan släppa en atombomb där. En gullig barnkör sjunger ”vi ska förinta dem alla”Blundandet för barn som dödas av bomber, så många barn, journalister, så många journalister- cynismen från Hamas som gömmer sig bland civila, men hur många är ok att döda för att komma åt en Hamas?Samtidigt jublades det på andra sidan gränsen när Hamas massakrerade 1200 personer den 7 oktober. ”De har äntligen brutit sig ut från fängelset” konstaterade någon, det här är revanschen.De osmakliga glädjeyttringarna över döda kvinnor, barn. Kidnappade.Önskan om att förinta Israel, förinta Gaza.På ett sjukhus i Hafia har aldrig så många kvinnor tagits in med hjärtbesvär, liknande hjärtattacker. Fler kvinnor än män. Mammor till soldater, så stressade att hjärtat brister. Och antisemitismen, judehatet, breder ut sig. Igen! Världens mest förföljda folk tvingas än en gång se sig över axeln, skydda sina barn i Europeiska skolor, ta av sig sina davidsstjärnor för att inte trakasseras. Ständigt oroa sig.Diskussion om dödsstraff, ultranationalister som skriker åt gisslans anhöriga att de inte har ensamrätt på smärta- bosättarvåld. Det är rörigt.Deprimerande, mörkt.En ung arabisk-israelisk kvinna berättar att hon aldrig sett så mycket hat i hela sitt liv, från båda sidorna. ”Varför ser alla det i svart eller vitt” frågade hon förtvivlad. Krig är sällan svart eller vitt. Gråskalorna är många.Men oförmågan att se de andras lidande är stor. ”Världen kommer att befrias genom vår befrielse” skrev en av sionismens förgrundsgestalter Teodor Hertzl. Det blev inte riktigt så.Men i det här mörka, nästan kompakta glimrar ändå små ljus av hopp. Svagt men inte döda.Jag såg den djupa smärtan hos en anhörig till en kidnappad.Bilden på hennes unga dotter leende mot kameran. Nu i Gaza, kidnappad.Men hon sa: ”kriget måste ta slut, våra bomber, deras bomber, det finns godhet och ondska på båda sidorna, vi måste bara se till att det goda vinner”.Kan det göra det frågar jag? Kan det goda vinna?Vad har vi annars att se fram emot svarade hon. Annars är det bara ett mörker när det enda vi behöver är ljus.Johan-Mathias Sommarström, Tel Avivjohan-mathias.sommarstrom@sverigesradio.se

22 Nov 20233min