Och havet gav igen

Författaren tecknar med säker hand porträtten av Dagmar och Holger och det lilla samhället omgivet av havet. Språket är vackert och rättframt, orden så precisa och välavvägda att fantasin får fritt spelrum, och plötsligt står du där i Skärhamn en mörk höstkväll och ser Dagmar hasta förbi på cykeln för ett nattdopp. Helhetsbetyg: 5, Briljant Bibliotekstjänst

Malin Haawind har ett språk som flinkt lyfter fram atmosfär och miljöer. ... naturligtvis vill vi läsa fortsättningen. Bodil Juggas, Arbetarbladet

Vattnet är detsamma och ändå helt annat. Hon är densamma och ändå helt annan. Hon är mor nu, snart till två. Men ja, hon dyker fortfarande bäst av alla, även i det salta. Hon är inte längre rädd för brännmaneter. Men det finns annan rädsla, och det finns annat att bränna sig på. Fler hjärtan som dunkar, mer att förlora.

Det är 1950-tal på Tjörn. Hit har Dagmar och Holger och deras lilla familj flyttat, till Holgers släkt. Efter en första tids osäkerhet börjar Dagmar finna sig till rätta i det nya livet på västkusten och som sjömanshustru. Hon är ofta ensam, men hon har väninnorna, ett systerskap att lita på. Och det kan behövas, för det finns en annan ensamhet när sjömännen är hemma och ändå inte där. Kärleken till Holger är stark, men tomflaskorna han lämnar efter sig blir allt fler, för många.

Om nätterna sitter Dagmar med tankar och cigaretter på balkongen och hör hamnens alla ljud skvalp, mastknarr, vajrar som slår i vinden och hon undrar varför hon hade så bråttom att bli vuxen, och vad som krävs för att rädda en familj som hotas sköljas över av en våg de inte kommer kunna klara.

Och havet gav igen är andra delen i trilogin om Dagmar och Holger och deras livsresa genom Folkhemssverige. Del ett i trilogin, De kom från öar, har älskats av såväl kritiker som publik.