Sillen: En fisk som förändrar landskap

Simone Weils liv präglades av en oavbruten jakt på sanningen. Vägen tid gick via både mystiska upplever, filosofi och radikala politiska analyser. Mattias Hagberg lyfter fram en tänkare för vår tid. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. För snart tjugofem år sen började jag läsa politisk filosofi på universitetet i Göteborg. En dag, jag minns inte varför, stoppade föreläsaren ett exemplar av den franska filosofen Simone Weils bok ”Att slå rot” i handen på mig. Sen dess har det nästan inte gått en dag utan att jag tänkt på den där boken och på behovet av rotfäste i tillvaron. Jag känner en märklig dragningskraft till Simone Weils idéer – men även ambivalens. ”Att slå rot” är ett motsägelsefullt verk, fullt av såväl nyskapande och radikala tankar som konservativa och närmast mystiska idéer. Det är undflyende och spretigt – men också berikande. Hon mötte livet med en febrig intensitet, alltid på gränsen till självförbränning. Även som person är Simone Weil genuint svår att fånga. Hon kastade sig ständigt från det ena till det andra. Hon föddes 1909 i Paris i en borgerlig, judisk och intellektuell familj. Hon gick på några landets främsta elitskolor, men vände snart ryggen åt såväl det judiska som det borgerliga. Hon blev marxist och engagerade sig i arbetarrörelsen, men började snabbt kritisera den inifrån. Hon sökte sig till industrin för att förstå arbetets verkliga natur och det lidande som fabriksarbetet var förknippat med, men lyckades aldrig smälta in. För de ”riktiga arbetarna” var hon bara en främmande och skör fågel som flugit fel. Hon försökte delta i det spanska inbördeskriget, trots att hon var pacifist och dessutom så klumpig och närsynt att hennes kamrater var rädda för att hon skulle skjuta dem i stället för de fascistiska motståndarna. Hon brann för antiken, men hatade romarriket. Hon hittade inspiration i buddismen, hinduismen och kristendomen, men kritiserade dem ständigt. Hon hade en rad mystiska upplevelser och blev troende katolik, men kunde inte låta bli att ständigt ifrågasätta kyrkan. Hon skrev hela sitt liv. Framför allt artiklar, essäer och brev, om allt från marxistisk teori till kristens mystik. Hennes samlade produktion är på flera hyllmeter. Om jag trots allt detta ska hitta något som binder samman hennes liv är det den oavbrutna jakten på sanning. Simone Weil nöjde sig aldrig med enkla svar eller halvsmälta förklaringar. Nej, hon ville ständigt vidare. Hon ville gräva djupare. Hon mötte livet med en febrig intensitet, alltid på gränsen till självförbränning. Hon dog tidigt. 34 år gammal avled hon i tuberkulos i England 1943. Ett år tidigare hade hon anslutit sig till den franska exilregeringen med en uttalad önskan om att få utföra ett hemligt uppdrag i hemlandet. Men general de Gaulle hade avfärdat henne som galen, och hon fick istället i uppgift att skriva en serie föredrag om återuppbyggnaden av Frankrike efter kriget. Simone Weil tog sig an denna utmaning på samma sätt som hon tog sig an alla andra utmaningar; hon gick till botten. Likt sina förebilder i det antika Grekland valde hon att ställa de stora frågorna på nytt: Vad är ett samhälle? Vad är en människa? Resultatet blev någon helt annat än den handlingsplan för återuppbyggnad som exilregeringen önskat. Det blev ett rikt och tankeväckande filosofiskt traktat, ett traktat som hon själv sammanställde till boken ”Att slå rot”. General de Gaulle brydde sig inte så mycket om den, men Albert Camus hyllade den och skrev: ”Man kan omöjligt tänka sig en pånyttfödelse av Europa om det inte tas hänsyn till de krav som Simone Weil här har fastslagit.” Jag tänker att samma sak gäller än i dag. Att de tankar som hon för fram i ”Att slå rot” är mer angelägna än på länge; att hon ger oss en möjlighet att resonera kring vårt behov av sammanhang utan att hamna i nationalisternas inskränkta värld. Hon såg bristen på tillhörighet som modernitetens och den fria marknadens stora bekymmer Simone Weil tar avstamp i en enda, men helt avgörande, fråga: Vilka är människans grundläggande behov? Eller mer specifikt: Vilka är hennes andliga behov? Redan här bryter hon med mycket av den europeiska politiska traditionen. Simone Weil utgår inte från det materiella, utan från det mentala. För henne är samhället till syvende och sist en andlig gemenskap, en mentalitet – och inte en organisation eller en marknad. Det betyder inte att hon avfärdade frågor om resursfördelning eller jämlikhet. Tvärtom. Jämlikhet var, enligt henne, ett vitalt andligt behov. Nej, vad allt detta betyder är att hon alltid tog känslan som utgångspunkt. Framför allt skrev hon om känslan av rotlöshet – ett ord som i hennes vokabulär har en hel del gemensamt med begrepp alienation. Hon såg bristen på tillhörighet som modernitetens och den fria marknadens stora bekymmer. Så här låter hon till exempel i Gunnel Vallqvists översättning från 1955: ”Att slå rot är kanske det viktigaste och samtidigt mest förbisedda av alla mänskliga behov. Det är också ett av de svåraste att definiera. En människa har en rot när hon äger verklig, aktiv och naturlig livsgemenskap med ett kollektiv och värnar vissa skatter ur det förflutna och vissa aningar om framtiden.” Ja, jag vet, i tider av nationalism är det lätt att rygga tillbaka inför språkbruket. Här finns ett anslag som för tankarna till den europeiska idéhistoriens mörkaste källsprång. Men, när man läser Simone Weil gäller det att lägga alla sådana associationer åt sidan. Hon ville, som sagt, börja om på nytt. Det är av just denna anledning som jag läser Simone Weil som ett motgift mot två av vår tids farligaste idétraditioner: nyliberalismen, som vill förvandla allt till marknad, och nationalismen, som vill förvandla allt till en kamp mellan olika kulturer. Jag tänker att hon erbjuder ett alternativ; att hon visar att det finns mer att välja på än nyliberalismens globala kapitalism och nationalismens lokala stamfanatism. Även organisationer, som partier, stater och nationer, borde enligt henne sätta medlidandet och inlevelsen med andra i första rummet. Hennes centrala tanke var alltså att människan alltid behöver ett sammanhang. Detta var en insikt som ledde henne till ett radikalt brott med den europeiska, och kanske framför allt med den franska idétraditionen. Hon ville bort från den självcentrerade individen. Hon avfärdade tanken på mänskliga rättigheter till förmån för en idé om mänskliga skyldigheter. Hon skrev att begreppet förpliktelse alltid föregår begreppet rättighet. Man kan säga att Simone Weil vände ut och in på den västerländska individen; att hon riktade uppmärksamheten utåt istället för inåt. Hennes ledord var hela tiden medlidande, inlevelse och uppoffring. Men hon ville också bort från det självcentrerade kollektivet. Enligt Simone Weil kan vårt behov av hemkänsla och tillhörighet aldrig tillfredsställas i grupper som är exkluderande. Nej, tvärtom. Gränser föder alltid misstänksamhet, förakt och hat. I en annan text från denna tid argumenterade hon till och med för att de moderna partierna borda förbjudas eftersom dessa styrdes av samma logik som nationalismen. Partierna tvingade de enskilda företrädarna och medlemmarna att tänka, tycka och handla på ett enhetligt sätt i konflikt med andra grupper. Nej, för Simone Weil fick medlidandet inte veta av några gränser. Hon var universalist i ordets bredaste bemärkelse. Även organisationer, som partier, stater och nationer, borde enligt henne sätta medlidandet och inlevelsen med andra i första rummet. Först då, skriver hon, när vi känner för andra, kan vi också känna för oss själva. Och först då kan vi bekämpa rotlösheten, som marknadsliberalismen oundvikligen genererar, och dess värsta symtom: den självupptagna nationalismen. Mattias Hagberg, författare

31 Jan 20199min

Från romarriket, via stasis övervakning till en samtid där vi själva förser säkerhetspolis med våra digitala profiler. Juristen Tormod Otter Johansen reflekterar över akternas betydelse i våra liv. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Varje sak, eller objekt som forskare kallar det, måste förstås genom något som denna sak består av. En sten kan geologen titta på, eller slå i bitar, eller mala sönder och lösa i en vätska. Andra vetenskaper har andra objekt och andra utmaningar. Astronomins saker är långt borta, mikrobiologins väldigt små och teologins objekt kanske inte ens finns. När det gäller rättsvetenskap, som jag sysslar med, är det svårt. För var finns juridiken? Vad består rättssystemet av? Lagarna verkar vara ett slags mentala föreställningar, svåra att få grepp om. Men samtidigt är deras effekter i våra liv extremt verkliga och konkreta. Idag tar vi det för självklart att ett dokument blir mer tillförlitligt med en underskrift, eftersom vi lever i just den era som litar mer på det skrivna än det muntliga. Mitt i denna villrådighet känner jag mig för en stund räddad av Cornelia Vismanns avhandling Akten – Medientechnik und Recht, på svenska Lagen och arkivet – akternas mediehistoria. Vismann försöker förstå lagarna och maktens närvaro genom något så konkret och alldagligt att det är nästan osynligt. För vad förenar alla de där texterna jag läser på mitt kontor med hopp om att skymta lagen, rättvisan och makten? De är dokument, högar med papper på skrivbordet eller filer på min dator. Vismann kallar dem för akter. Vi befattar oss alla med samlingar av papper. I våra arbeten, privatliv och när vi då och då hamnar i sökljuset för en myndighet. Förordningen som möjliggör eldningsförbud, bygglovsansökningen, föreningens årsmöteshandlingar, instruktioner från chefen – alla dessa sammanställningar av information, frågor och instruktioner som samordnar, bestämmer och organiserar våra liv kan kallas akter i Vismanns mening. Eftersom vi oftast bara bryr oss om innehållet i dessa texter glömmer vi att texterna själva har en viss utformning, vissa sätt att formulera sig och utgör delar i ett komplicerat flöde av texter som skickas fram och tillbaka. En ny lag föreslås, den skickas ut på remiss och svaren antecknas i en dagordning i ett utskott som producerar ett skrivet protokoll… och så vidare, och så vidare. De flesta av våra förehavanden i det moderna samhället ackompanjeras, eller består helt och hållet, av en strid ström av dokument som bekräftar, upphäver eller refererar till andra dokument. Ok, men vad finns det att skriva om detta? Vismanns väg är att visa hur denna maktens pappershantering har sitt ursprung i en rad uppfinningar som sträcker sig tillbaka till det antika Rom. Innan dess, under den största delen av människans historia, fungerade både vardagliga mänskliga relationer och överhetens maktutövning genom muntlighet – saker sades, berättades, beordrades, men mycket lite skrevs ner. Ett skifte inträffade då befallningarna från magistraterna i Rom började nedtecknas. I takt med att imperiet växte blev dessa nedskrivna ordrar förutsättningen för maktutövningen i det väldiga område som romarna lagt under sig. Vi trädde därmed in i en era av bokstavlighet, där det skrivna ordet utgör sanningen. När Rom började styras av en enväldig kejsare blev de tillfälliga befallningarna evigt gällande. Det nedskrivna kunde överleva både nya infall från kejsaren och dennes död. Då uppfanns också undertecknandet av dokument. Kejsarens signatur bekräftade lagens giltighet på samma sätt som jag idag undertecknar min ansökan om föräldrapenning. Idag tar vi det för självklart att ett dokument blir mer tillförlitligt med en underskrift, eftersom vi lever i just den era som litar mer på det skrivna än det muntliga. Makten behövde en ny sorts dokument som registrerade lagar och befallningar, men också efterlevnaden. Men produktionen av texter har ända sedan antiken skapat praktiska problem. När lagarna började skrivas ner växte deras mängd. Dessutom tillkom prejudikat från domstolarna. Behovet av ett alexanderhugg för att stävja denna flod av texter ökade. Kejsar Justinianus befallde på 500-talet att 1400 års lagstiftning och rättsfallsreferat skulle redigeras och sammanfattas i en enda lagsamling och att resten sedan skulle slängas och glömmas bort. Idag betalar jurister dyrt för sökbara databaser där den ständiga floden av lagar, rättsfall och kommentarer kan hanteras. Justinianus vänder sig säkert i sin grav. Men han känner nog igen sig. När vi väl börjat skriva ner saker verkar vi inte kunna sluta och varje text genererar nya texter. Men vad har det här med makten att göra? Att skriva ned lagar för att göra dem sannare och ge dem auktoritet har som sagt pågått sedan antiken. Under 1100-talet började visigoter och franker smycka sina nedskrivna ordrar med ståtlig typografi och stora sigill så att de förkroppsligade makten direkt på pappret. Men för att kontrollera undersåtarna räcker det inte att befallningarna är imponerande och tydliga. Makten behövde en ny sorts dokument som registrerade lagar och befallningar, men också efterlevnaden. Det centrala kansliet och arkivet föddes. Här kunde de utgående texterna registreras och hållas ordning på, samtidigt som rapporter om hur folk skötte sig eller misskötte sig kunde sammanställas. Övervakningssamhällets första stapplande steg togs bland dammiga högar i de medeltida slotten. Samtidigt som arkivet uppfanns under medeltiden gick vi in kontorens tidsålder, som vi inte heller lämnat. De dörrvakter som vid hoven reglerade tillgången till maktens centrum blev sekreterare. Deras bisyssla, att anteckna rådsförhandlingarna, blev med tiden huvudsyssla. Skrivandet, kopierandet och korrigerandet omgav makten och reglerade både tillgången till och resultatet av maktutövningen. Problemen växte sig dock större. Bokstavligen större. På samma sätt som med lagarna hopades nu än fler papper. De lades på hög, i lådor, gömdes undan på vindar. När handläggare på svenska myndigheter idag pratar om att anhängiggöra ett ärende kommer ordet från de säckar med papper som bokstavligen hängdes upp i krokar för att mössen inte skulle äta upp dem. Under stormningen av Bastiljen 1789 stod de franska revolutionärerna i valet mellan att bränna den gamla maktens arkiv eller att bevara dem. Valet blev att bevara. I detta konserverande av det förgångna uppstod en maktteknik för den moderna eran – ett evigt arkiv som bevarar akter till eftervärlden. Arkivet ger byråkratin dess kontinuitet och varje modern makt bygger på en fungerande byråkrati. Vid 1800-talets början sammansmälte kontoret och arkivet till en slags symbiotisk enhet. Här finner vi uppfinningar som ordnandet av material efter det datum det inkommit, standardiserade papper, den upprättstående pärmen, karbonpappret, skrivmaskinen, och så vidare… Vi lever alla i skuggan av våra digitala profiler som vid behov används av säkerhetstjänsterna och polisen, men som konstruerats för att fånga vår uppmärksamhet och sälja våra ögon till annonsörer. I Vismanns Tyskland finns idag en myndighet vars enda uppdrag är att hantera de enorma avlagringarna av papper, det vill säga akter, från Stasis övervakning i DDR. Med Wikileaks och Edward Snowdens avslöjanden vet vi att dessa kilometer med anteckningar är småpotatis jämfört med vad säkerhetstjänster idag bevarar av våra digitala kommunikationer. Det som agenter en gång själva behövde skriva ner skriver vi nu själva.  Vismanns avhandling lades fram år 2000. Om hon hade varit i livet idag, hade en ny upplaga säkerligen fortsatt längs det digitala spåret och utvecklat hennes analys av Stasis hemliga arkiv. För vad lever vi i idag om inte en än mer radikal situation – där Facebook, Google och Amazon på ett mer omfattande sätt än någonsin tidigare upprättar och för evigt arkiverar alla våra förehavanden? Dessa övervakningsbyråkratier produceras med automatiska algoritmer som sömlöst suger i sig all data vi lämnar efter oss. Att makten över sanningen och makten över människorna realiseras genom akter, genom bevarad text, är lika sant idag som det var i Rom. Men idag finns akterna överallt, inte bara i maktens centrum. Vi lever alla i skuggan av våra digitala profiler som vid behov används av säkerhetstjänsterna och polisen, men som konstruerats för att fånga vår uppmärksamhet och sälja våra ögon till annonsörer. Allt efter att vi med ett enkelt klick undertecknat ett avtal. Det vill säga med vår underskrift godkänt upprättandet av dessa akter. Framgångsrikare akthantering, eller makthantering, har världen aldrig skådat. Tormod Otter Johansen, jurist   Litteratur Cornelia Vismann: Lagen och arkivet: Akternas mediehistoria. Översättare: Tommy Andersson. Glänta produktion, 2017

29 Jan 20199min

Alla människor är lika mycket värda förutom i verkligheten. Dan Jönsson utforskar humorn som sanningssägare och gränsdragare som vidmakthåller hierarkier. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Ni har väl hört den där om han från Gabrovo som gick på bussen med sin lille pojke och undrade hur mycket det kostade. ”Hur gammal är han?” frågade konduktören. ”Fem”, svarade pappan. ”Då kostar det ingenting.” ”Men om han har ett eget säte?” ”Fortfarande ingenting”, sa konduktören. ”I så fall”, sa mannen, ”hur mycket får jag om jag har honom i knät?” Eller den här: om mannen från Gabrovo som gick in på en restaurang och beställde en stek. ”Med nöje”, svarade kyparen. ”Nej tack”, svarade mannen från Gabrovo, ”jag klarar mig utan nöje, lägg på några extra potatisar istället.” Eller den om varför alla katter i Gabrovo saknar svans: det är för att folk klipper av dem så inte så mycket värme ska försvinna när man släpper ut dem genom dörren. Uppstår kanske ett folk först i ögonblicket när tillräckligt många har bestämt sig för vilken grupp inom den egna så kallade gemenskapen det är okej att göra narr av? Nu kanske det här låter som att jag har någonting emot människor från Gabrovo, men det har jag förstås inte alls. Jag bara läser högt ur en liten bok med Gabrovoanekdoter som jag hittade på en loppmarknad i Sofia för några år sedan och där man också får veta till exempel att invånarna i Gabrovo brukar binda fast visarna på sina klockor om natten för att spara på kugghjulen. Och att de när de går till marknaden alltid ber att få sina inköp inslagna i dagens tidning. Det är ingen ände på lustigheterna – och om någon till äventyrs nu skulle tycka lite synd om Gabrovoborna för alla dessa historier blir vi för säkerhets skull upplysta om att de minsann själva är mäkta stolta över dem, för som de säger, ”historier berättas ju bara om berömda människor”. Berömda? säger ni. Nej, visst – att berätta Gabrovohistorier för en svensk publik får ju något smått absurdistiskt över sig, för var ligger Gabrovo egentligen? Om det ens existerar? För er som tvivlar kan jag berätta att Gabrovo är en stad i centrala Bulgarien, varken stor eller liten, belägen i en bergig region som alltid varit lite eftersatt i förhållande till exempelvis Svartahavskusten eller området kring huvudstaden Sofia men där det varken springer omkring en massa svanslösa katter eller klockorna har sina visare fastspända på nätterna – åtminstone vad jag kunde se när jag var där en gång. En vanlig stad helt enkelt, med vanliga människor som i den bulgariska folkhumorn av olika skäl fått axla samma roll som smålänningarna har i Sverige eller skottarna i England. Alltså snåla, självtillräckliga och inskränkta. Eller folkhumor förresten? Vad är humor? Och vad är folk? Uppstår kanske ett folk först i ögonblicket när tillräckligt många har bestämt sig för vilken grupp inom den egna så kallade gemenskapen det är okej att göra narr av och förnedra? Och när denna grupp i sin tur har, som det heter, internaliserat denna form av humor – alltså bestämt sig för att, som det också heter, gilla läget? Folk i Gabrovo känner sig ju i alla fall som ”berömda människor”, vilket är mer än de kan säga i Sevljevo till exempel. Ett visst svenskt möbelföretag har gjort den småländska snålheten till en reklamslogan. Och vi som bor i Eslöv – ja, jag bor alltså i Eslöv – vet alla att vi bor i ”Sveriges tråkigaste stad”, vilket är något som akademikerna i Lund har hittat på förstås, men i alla fall, det får oss på något bakvänt sätt att känna oss betydelsefulla, eftersom det pekar ut vår speciella plats i det intrikata kastsystem som den nationella gemenskapen är. För det är förstås det de här historierna handlar om, egentligen. Ingen gemenskap kan existera utan gränser – och, inom dessa gränser, utan en viss hierarkisk ordning. Denna ordning måste, för att inte oordning ska uppstå, förklaras och legitimeras. Som Stephan Rössner skriver i sin bok om ”Lyteskomikens kulturhistoria” omgav sig forna tiders kungligheter med dvärgar och narrar för att framhäva sin egen storhet och visdom. Men rasistisk och chauvinistisk humor handlar kanske inte främst om att framhäva skillnader, utan om att få de här skillnaderna, som för den blåögde kan verka både orättvisa och godtyckliga, att istället verka naturliga och förnuftiga. Underordning är helt enkelt följden av någon form av social eller intellektuell funktionsnedsättning. Det här är viktiga saker att lära sig. Och av förståeliga skäl har särskilt barnen blivit de främsta förmedlarna av den här sortens lärdom. Barn har ofta lite svårt att inse det naturliga i förtryckande hierarkier och social underordning, och behöver få dem förklarade på ett pedagogiskt sätt. När jag tänker tillbaka på min egen uppväxt skäms jag när jag minns vilka historier vi berättade. Norgevitsarna var väl rätt oskyldiga jämförelsevis, men det skämtades ju också om andra grupper, inte bara smålänningar, och fortfarande har jag ingen aning om hur och varifrån de där historierna dök upp. Ingen av oss kände några norrmän, och hade knappt ens sett en svart människa – men faktum är att redan i åtta-nioårsåldern hade vi, åtminstone rent vitsmässigt, utvecklats till någon sorts nationalchauvinistiska fullblodsrasister. Jag tänker inte återberätta någon av de där historierna här, eftersom jag då antagligen skulle ställa radions ansvarige utgivare inför granskningsnämnden för hets mot folkgrupp – men roliga var de. Tyckte vi då, i alla fall. för barnen på skolgårdarna är jag rädd att förvirringen består. Och nu? Nu är det andra tider, eller hur. Sådana historier är ju inte roliga längre, bara smaklösa – nu, när vi alla äntligen har förstått det där med alla människors lika värde. Inte sant? Nej, det var en ledande fråga. Som Friedrich Engels skrev är all ideologi en produkt av falskt medvetande, och tjänar i grund och botten till att reproducera och förstärka detta falska medvetande. Vår tids värdegrunder med deras rörande enighet kring allas lika värde är ett typexempel på just en härskande ideologi, baserad på ett falskt medvetande som sällan ifrågasätts. När det sker blir det däremot så mycket mer belysande. För en tid sedan förklarade en borgerlig debattör på en av landets viktigaste ledarsidor just hur flosklerna om allas lika värde riskerar att slå tillbaka när de så uppenbart inte stämmer med verkligheten. Det räcker, som debattören skrev, att kasta en snabb blick på till exempel bostadsmarknaden för att inse att människors värde i en marknadsekonomi står i direkt proportion till deras marknadsvärde. Följaktligen bör man, enligt denna debattör, tona ner det där om allas lika värde i den offentliga retoriken. Ja – antingen eller. Sanning eller konsekvens. Från en annan utgångspunkt går det förstås att dra en annan slutsats. Men kanske framstår det i denna ideologiskt renläriga tid som ren utopism, vad vet jag. Och hursomhelst: för barnen på skolgårdarna är jag rädd att förvirringen består. Vem vet vilka historier som berättas. I en värld som behärskas av å ena sidan en främlingsfientlig och extremt konkurrensfixerad tidsanda och å andra sidan en helt motstridig samsyn kring alla människors lika värde är det svårt att tro att de rasistiska och socialchauvinistiska vitsarna skulle ha förlorat sin funktion att förklara hur det kommer sig att människovärdet trots allt är mycket relativt. Att de dessutom står för något förbjudet gör ju inte saken sämre. Förresten: i Gabrovo, ser jag på stadens egen hemsida, har de numera rest en staty av en katt utan svans. Antingen eller, som sagt. Dan Jönsson, författare och kritiker Litteratur Stephan Rössner: Lyteskomikens kulturhistoria. Bokförlaget Carlssons, 2018.

24 Jan 20199min

Människor har länge betraktat tillvaron i termer av kontraster eller motsatser. Särskilt i det vi brukar kalla västvärlden. Eva-Lotta Hultén tycker att det är hög tid att göra upp med dualismen. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. ”Fel, fel fel! Eller, det är ju inte fel, det är ju rätt men det finns ett fiffigare svar!” I showen ”Fem myror är fler är fyra elefanter” dök Brasse alltid upp med sin lattjolajbanlåda med fyra djur. Tre hörde ihop, men hur? Det kunde till exempel vara genom att de började på samma bokstav, att de alla levde i vatten eller att de hade lika många ben. Barnprogrammet från 70-talet har inte bara lärt generationer av svenska barn att läsa och räkna utan också, bland mycket annat, övat upp deras förmåga att tänka i kategorier och att se att det går att dela in på flera sätt. Jag kommer att tänka på lattjolajbanlådan när jag läser om studien som jämförde kinesiska och amerikanska barns sätt att tänka. Barnen fick se tre bilder och fick frågan vilka två som hörde ihop. Ett exempel var en ko, en höna och gräs. Barnen från USA sa hönan och kon eftersom båda är djur, medan de kinesiska barnen i stället parade ihop ko och gräs, eftersom kon lever av gräs. Medan vi i västerlandet betraktar lycka som något som kommer genom en positiv självbild ser exempelvis japaner ut att kunna må bra även när de är mycket självkritiska I sin bok ”The patterning instinct” skriver författaren Jeremy Lent om hur våra tankemönster utvecklats sedan vi alla var jägare och samlare. Vi förstår världen i berättelser och olika kulturer kan ha olika grundberättelser. Genom dem tolkar och förstår vi vår omvärld och hur vi själva hänger ihop med den. Lent förklarar att det västerländska tänkandet är objektfokuserat och betonar vikten av att ställa upp regler – något som manifesteras exempelvis i Brasses ivriga uppdelande av djur, eller i den storsäljande boken ”Omgiven av idioter”, av Thomas Eriksson, som bygger på en helt ovetenskaplig förenkling av mänskliga personligheter till endast fyra typer. Detta kan beskrivas som reduktionism, med vilket menas tendensen att låta komplexa förhållanden förklaras av de enklare fenomen som de är sammansatta av. Det kan leda till att man missar samband och sammanhang eftersom man inte ser den stora bilden utan bara den eller de delar man koncentrerar sig på. Lent visar att det östasiatiska tänkandet traditionellt är mer inriktat på relationer och på att sätta in saker i en kontext: till exempel att se hur djur samverkar med sin omgivning, som barnen som valde att para ihop kon och gräset gjorde. Han kopplar också detta till hur vi i olika kulturer relaterar till andra människor. Medan vi i västerlandet betraktar lycka som något som kommer genom en positiv självbild ser exempelvis japaner ut att kunna må bra även när de är mycket självkritiska – ett förhållningssätt som kommer av att relationen till omgivningen och att ingå i en gemenskap ses som viktigare än självförverkligande. Lent spårar denna skillnad i tänkande bakåt i tiden och menar att ett nytt sätt att se på världen och människan utvecklades och fick spridning i det antika Grekland. Ett tidigare mer kollektivistiskt och relationsinriktat tänkande fick lämna plats åt ett mer reduktionistiskt och dualistiskt. Grekiska filosofer delade upp kosmos i en himmelsk och en jordisk värld och människan i en kropp och en själ, och ansåg att det himmelska och det själsliga stod över det jordiska och kroppsliga. I spåren av denna dualism följde både förakt för sinnlighet och kroppsliga behov och en känsla av att stå över allt annat i naturen, upphöjd, men också avskild. Jeremy Lent jämför detta med den kinesiska taoismens framväxt, där idén om yin och yang visserligen också kan ses som två poler men där ingen står över den andra utan de båda fungerar som komplement. Taoismen gav uttryck för ett holistiskt systemtänkande. Världen sågs som en sammanhängande, levande organism. I den neokonfucianska filosofin, med start på 1000-talet, fortsatte kineserna att utveckla sitt synsätt att det kroppsliga och det andliga är integrerade och att ting och levande organismer samverkar med och beror av varandra. Samspel mellan moral, känsla och förnuft sågs som idealet. De västerländska föreställningarna om begrepp som stod i opposition till varandra förstärktes i stället under medeltiden: gott och ont, manligt och kvinnligt, högt och lågt, kunskap och njutning, förnuft och känsla. Tydligt uppdelat, aldrig blandat, det ena i huvudsak bra, det andra i huvudsak dåligt. En stark kraft för det dualistiska tänkandet var 1600-talsfilosofen Descartes. Vid denna tid började vi alltmer också betrakta världen som en maskin behärskad av människan, och förnuft och rationalitet som de enda sätten att förstå världen och tillvaron. Under 1700-talet fick sedan känslorna visserligen ett uppsving med romantiken men det får kanske betraktas som en tillfällig avvikelse. De västerländska tankemönstren med rötter hos de gamla grekerna dominerar fortfarande i vår del av världen och sprider sig stadigt. Bland dem med makt och pengar har de redan företräde oavsett religion, kultur eller nation, menar Jeremy Lent. Just nu ser vi också ett nytt uppsving för ett föreställt neutralt förnuft, och för hårda fakta – en tydlig motreaktion på de senaste årens känslostyrda samtal i sociala medier och relativisering av begrepp som sanning och fakta. Det finns ingen anledning att vara emot rationellt tänkande och vetenskapliga fakta, men ibland kan vi kanske behöva påminna varandra om att förnuft och fakta aldrig ensamma kan användas som domare för vad som är bra eller dåligt. Någonstans i den processen måste känslor och värderingar in. Det finns inget neutralt förnuft. Vad som är rationellt och förnuftigt beror helt enkelt på vilka ideal och mål vi har. Vilket i sin tur beror på kulturellt betingade världsbilder och värdesystem. Med annan grundsyn på vad som är värdefullt och eftersträvansvärt, förändras också vår syn på vilka fakta som har betydelse och vilka vägar som är mest rationella att välja. Kan vi rentav åter, som jägare och samlare, börja vörda naturen och se oss själva, både kroppsligt och själsligt, som en integrerad del av den? Så här i tider med återkommande och alarmerande budskap om att klimatkatastrofen utvecklas snabbare än vi trott, finns anledning att fundera över hur vi kan ta oss vidare från det destruktiva tänkande som lett oss hit. Sitter vi fast i en tankebur vi byggt åt oss själva, där vi är naturens ägare och mästare hela vägen in i den ekologiska katastrofen; och där vi måste trampa ner medmänniskor för att nå den ensamma och blåsiga topp som kallas självförverkligande? Eller kan vi kombinera de religioner och kulturellt styrda synsätt vi redan har med idén om världen som komplexa processer, system och relationer snarare än som ting, kategorier och motsatser? Kan vi rentav åter, som jägare och samlare, börja vörda naturen och se oss själva, både kroppsligt och själsligt, som en integrerad del av den? Förändringen kanske kan börja i det vardagliga. När en Facebookbekant för ett tag sedan deppade och tvivlade på sitt eget värde skyndade genast många till och intygade att hen var unik och fantastisk. Jag tänker att räddningen när man är nere kanske inte är att tänka ”jag är unik och fantastisk” utan snarare ”jag behöver inte vara unik och fantastisk. Jag är en liten del av allt och allt jag verkligen behöver göra är att vara snäll och visa hänsyn”. Det skulle kanske inte bara kunna hjälpa oss att bli mindre statusstressade och dämpa vårt för miljön så destruktiva belönings- och tröstshoppande (because we’re worth it). Det skulle också kunna ge oss en större känsla av samhörighet med världen och mer lust att engagera oss inte bara i vår egen framgång utan också i andras välmående och i de hotade ekosystem vi alla är beroende av. Eva-Lotta Hultén, journalist och författare

23 Jan 20199min

Sönderbombandet av platsen där Gunnar Björling levde och skrev utplånade delar av hans verk och förändrade hans språk. Maria Küchen ser hur poeten lyckades fånga sin omgivning i språkliga spillror. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. I nästan hela sitt liv bodde den finlandssvenske poeten Gunnar Björling i Brunnsparken i Helsingfors. Parken ligger vid havet, ett stenkast från en av terminalerna där de stora Sverigebåtarna dagligen lägger till. Finlandsbåt, säger man i Sverige, men i Finland heter det Sverigebåt. Språket betingas inte bara av den som talar eller skriver det, utan också av platsen där hon talar och skriver. I Gunnar Björlings fall är det mycket tydligt. En del av manuskripten föll sönder i smulor, andra började glöda och svedde golvet Bortsett från en tur ut i Europa i ungdomen, lämnade han inte Norden och Baltikum. Brunnsparken i Helsingfors förblev hans hemmaplan hela livet. När han skrev i sin tredje diktsamling Kiri-Ra! Från 1930 Om ”Gröna kronors /bolmarmatta, blåa haven – ” då var det Brunnsparkens träd och vatten som inspirerade honom. I flera decennier bodde han i ett hyreshus som förstördes vid ett bombanfall 1944. Björlings alla tillhörigheter gick upp i rök – hans bibliotek som han träget hade samlat ihop under fyrtio år, manuskriptet han just arbetade med, opublicerade prosatexter inklusive en omfattande roman, fotografier, dagböcker, brev. Björling var femtiosex år gammal. Han hade gett ut tio diktböcker och ansågs som en av de mest betydelsefulla diktarna inom den finlandssvenska modernismen. Till sin nya temporära bostad fick han med sig helt svartbrända rester av manuskript som han försökte tyda med hjälp av förstoringsglas. ”En del av manuskripten föll sönder i smulor, andra började glöda och svedde golvet”, skriver litteraturforskaren Fredrik Herzberg i sin stora Björling-biografi ”Mitt språk är ej i orden”, utgiven av Apell förlag år 2018. Hertzbergs grundliga kronologiska genomgång av Björlings liv och verk, bygger bland annat på tidigare okänt material och på samtal med människor som kände Björling. Men från tiden före 1944 är den mesta dokumentationen försvunnen. Bombardemanget av platsen där Björling levde, läste och skrev, omdefinierade hans verk, utplånade delar av det och förändrade hans språk. Hans författarskap hade börjat flödande och närmast profetiskt, i debuten ”Vilande dag” 1922 och i de följande verken ”Korset och löftet”, ”Kiri-ra!” och ”Solgrönt”. Men mot slutet av trettiotalet hade Björling börjat reducera sina texter, och i diktböckerna som kom ut efter andra världskriget blev språket alltmer förtätat. Han strök, tog bort, strök ännu mer, tills bara enstaka ord återstod. Hans sista daterade dikt, skriven några månader före hans död 1960, består av nio ord: Luft jord färgs / hud / hud stofts / ljus / Att är För mig, som genom decennierna tillbringat mycket tid med att flanera i Brunnsparken i Helsingfors, är den dikten inte fragmentarisk eller abstrakt. Tvärtom. Den är platsens essens. Björlings sista dikt, för mig, helt subjektivt, ÄR Brunnsparken – öppenheten, ljuset, jorden. I nio ord fångas mötet mellan land och himmel och hav. Socialt var Björling en centralgestalt i det finlandssvenska kulturlivet. Samtidigt levde han mestadels ensam i Brunnsparken För andra är det annorlunda. Man kan förstås ta fasta på diktens nästan totala allmängiltighet, utan att alls veta eller bry sig om var den kom till. De senaste decenniernas entusiastiska läsningar av Björling i Skandinavien har koncentrerat sig på själva texten, med ett särskilt uppsving under 1980-talet. Katarina Frostenson, Horace Engdahl och Anders Olsson tillhörde dem som tog intryck av honom, men åttiotalets unga svenska poeters och litteraturvetares läsningar av Björling vägde knappast in platsen där hans dikter skrevs, eller för den delen hans liv. Texten i sig sågs som det intressanta. Poeters texter i sig ÄR det intressanta. Men samspelet mellan liv, text och plats går aldrig att helt bortse från. Det blir tydligt i Hertzbergs Björling-studie där liv, text och plats sinsemellan belyser och tydliggör varandra. Socialt var Björling en centralgestalt i det finlandssvenska kulturlivet. Samtidigt levde han mestadels ensam i Brunnsparken – från 1947 och fram till sin död 1960 i ett nybyggt hus, uppfört i närheten av det som brunnit. Närmare bestämt bodde han i den nya fastighetens bastu. Han hade många vänner och deltog flitigt i samtidens litterära diskussioner och tillställningar, men hans tillvaro får mig ändå att associera till ett eremitage. Bland högar av böcker och papper, med utsikt över vattnet bort mot Sveaborg, satt Björling vid sitt skrivbord och strök, reducerade, förtätade. ”Den Björlingska idealismen”, skev litteraturvetaren Thomas Warburton, ”avskär honom på sätt och vis från aktiv inlevelse i människors psyken och villkor och hänvisar honom till sig själv.” Vissa anklagade honom för egocentricitet och för bristande omvärldsengemang. Den svenske litteraturvetaren Olov Isaksson frågade sig varför ”Björling inte påverkats i någon djupare mening av det krig, som han ju i alla fall måste uppleva på ett påtagligt sätt.” Men kriget, som sällan uttryckligen syns i hans dikter, påverkade honom i allra djupaste mening. Det tog hans texter och hans hem ifrån honom. Borta var alla de böcker om moralfilosofi som han fördjupat sig i ända sedan tjugoårsåldern vid sekelskiftet. Kvar fanns solen, ljuset, havet, båtarna, träden. Hans diktning genomsyras till stora delar av dagsljus, av sommar. Om diktboken ”Ord och att ej annat” från 1945, som kom till efter bombardemanget medan han temporärt bodde i ett slags exil vid Sandvikstorget, skrev han: ”Det är brunnsparksstranden då och då. En gång lägger jag mig under min speciellt vackra hägg på Observatorieberget. En kväll på min brända tomt, på en vall där utanför. Det är en utsikt över park och vatten, öar. Och himmelen.” När jag går längs Brunnsparkens stränder i Helsingfors, känns det ofta som om jag bokstavligen har Gunnar Björling vid min sida – en livlig liten man, mörk med sprudlande blick, impulsivt temperamentsfull, ofta passionerat förälskad i andra män, även om han själv aldrig nämnde sin homosexualitet. i hans dikt finns ett mystikt drag, ett ljus som inte låter sig förklaras i världsliga termer. Orden är spår av ett språk bortom orden. Jag tycker mig se platsen inte bara genom hans dikt, utan också med hans ögon. Och jag tänker ibland, att borde inte en staty av Gunnar Björling resas i Brunnsparken? Ett tag på 1960-talet fanns ett sådant förslag. Gissningsvis skulle han ha ogillat det djupt. Han ville inte ha någon högtidlig samling efter sin död, tal eller musik eller blommor. ”Enklast möjligt” stod det i hans testamente, ”helst i omålad kista som våra stupades”. Ibland har hans poesi kallats svår, men den är i själv verkat ytterligt enkel, befriad från allt onödigt. På 1920-talet hade Björling varit en av de första som utnyttjade de nya religionsfrihetslagarna i Finland och lämnade kyrkan, men i hans dikt finns ett mystikt drag, ett ljus som inte låter sig förklaras i världsliga termer. Orden är spår av ett språk bortom orden. Den enkla trettiotalsdikten ur Kiri-ra som börjar med att beskriva Brunnsparkens gröna trädkronor och blåa vatten, mynnar ut i ett överskridande av plats och liv, en transcendens som skulle förbli Björlings signum ända till slutet: ut seglar du i lufts höjder lyftad på strålarna från jorden. Maria Küchen, författare och kritiker * Hertzbergs bok om Gunnar Björling finns att läsa gratis på Svenska litteratursällskapet i Finlands webbsida. Klicka här för komma till den.

21 Jan 201910min

Skådespelaren har ända sedan antiken kritiserats för att de gestaltar någon annan än sig själv. Teaterforskaren Kent Sjöström ser den gamla misstänksamheten återuppstå i ny skepnad i vår tid. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Teatern och skådespelaren har i olika sammanhang och under olika historiska epoker betraktats med misstroende och fientlighet. Man kan rent av tala om en historisk tradition av antipatier där teaterscenen och skådespelarens förvandlingskonst har misstänkliggjorts i egenskap av moraliska instanser. I denna tradition möts filosofer och religiösa moralister, men också teaterpraktiker med olika agendor. För en av de mer kända kritikerna av teatern, filosofen Platon, är rolltagandet eller snarare imitationen möjlig, men bara om den begränsas till människor av samma kön, samma sociala klass och av liknande moral. Imitationen är nämligen formativ, man tenderar att bli det man imiterar. Om man går utanför dessa ideala karaktärskrav och om individen träder utanför sin givna roll, riskeras anarki. Ytterst är det alltså staten som hotas av teaterns rolltagande, då varje rolltagande visar på ett alternativ till det bestående. En av de kristna kyrkofäderna, Tertullianus, varnar cirka år 200 för all förvanskning av ens identitet, som atletens muskelövningar eller mannens skäggrakning. För skådespelaren är det en förbrytelse att gestalta såväl nobla handlingar som skurkaktiga dåd: i det förra fallet iklär man sig en falsk dygd, i det andra upprepar man en syndig handling. Identiteten är given av gud och att förändra den är uppror och blasfemi. De engelska puritanerna fullföljer med stor entusiasm de angrepp mot teatern som de medeltida teologerna lagt grunden till. Puritanerna fick ett växande inflytande över samhällslivet efter Elisabet I:s död i början av 1600-talet, ett inflytande som senare ledde till att Londons teatrar stängdes 1642. Att män förställde sig och klädde sig som kvinnor, vilket var regeln inom den Elisabetanska teatern, var ett av flera brott mot den gudomliga ordningen och den givna identiteten. Det ideala var att varje persons handlingar skulle svara mot hennes inre essens. Även upplysningstiden ger exempel på den anti-teatrala tendensen och den franske filosofen Jean-Jaques Rousseau fick anledning att formulera sin skepsis mot scenkonsten när uppförandet av en teater diskuterades i hans hemstad Genève under 1750-talet. Även om en teater kunde bidra till bättre seder i det redan fördärvade Paris, skulle skådespelarnas närvaro korrumpera det pastorala Geneve, enligt Rousseau. Också han misstror teaterns representationer, och menade att den folkliga festen i stället ger människan möjlighet att framstå i sin ideala och sanna skepnad: som sig själv. kan eller bör en skådespelare av en viss identitet – som sexuell orientering, etnicitet, funktion eller klass – spela en roll av en annan identitet? H Dessa angrepp på teatern är inte ointressanta, de täcker ett brett fält av moralfilosofiska teorier som kan ge teatern incitament till utveckling, men lika ofta bärs de fram av hatiskt bigotteri. Ett genomgående drag är misstänksamheten mot människan som framträder som någon annan än den hon själv är. Lite överraskande finner man också idag ekon och resonanser till denna vaksamhet gentemot falsk representation: det gäller diskussionen om vilken skådespelare som kan eller ska gestalta en viss roll. Det är inte bara i samhället i stort som representationens kris diskuteras; debatten är lika intensiv och angelägen inom scenkonsten. Skådespelarens sätt att förhålla sig till rolltagandet har de senaste decennierna vidgats radikalt, och teaterns uttrycksformer och berättartekniker har blivit allt fler. Här finns en omförhandling om vad en skådespelare är, gör, eller representerar, och ibland en uppluckring mellan dokument och fiktion. Men synen på vad varje skådespelare kan representera, i kraft av sin identitet, har samtidigt problematiserats alltmer. Under senare tid har speciellt en aspekt i skådespelarens rolltagande uppmärksammats: kan eller bör en skådespelare av en viss identitet – som sexuell orientering, etnicitet, funktion eller klass – spela en roll av en annan identitet? Här finns en maktaspekt, och de kritiska debatter som uppstått har handlat om hur grupper som anses falla utanför majoritetsnormen har gestaltats, och av vem. I diskussionen har hävdats att roller som invandrare, flyktingar, rasifierade, sexuella minoriteter, överviktiga eller funktionsvarierade bör vara representerade av en skådespelare från den egna gruppen. Ett grundantagande är att den egna identiteten eller den egna gruppens erfarenheter är en nödvändig förståelsegrund för rollgestaltningen. Det ses alltså som ett värde att avståndet mellan roll och skådespelare är så litet som möjligt. Skådespeleri är enligt detta resonemang jaguttryckande och gestaltningen är baserad på den egna erfarenheten. Man ska inte ikläda sig en främmande klädnad, eller med Jagos ord till Othello: ”Men should be what they seem”. Sommaren 1945 hade Brechts anti-nazistiska pjäs Tredje rikets fruktan och elände premiär i New York. Brecht, som befunnit sig i USA sedan 1942, såg till att ha inflytande över rollbesättningen. Den afro-amerikanske skådespelaren Maurice Ellis spelade en nazistsoldat, och i föreställningen gör han en white-face – han har alltså vitsminkat sitt ansikte. Detta sätt att markera rolltagandet, med distans och teatral lekfullhet, väckte kritikernas undran och irritation. Man frågade sig varför Ellis, för att spela arier, hade vitkalkat panna och kinder och lämnat resten av sin mörka hy synlig. När Brecht intervjuas om rollbesättningen framhåller han att en afro-amerikansk skådespelare kan spela vilka roller som helst, det är talangen som räknas. Brecht beklagar den amerikanska konventionalismen och anser att frågan om vilka roller svarta ska spela är idiotisk; de kan spela i allt från Shakespeare till Ibsen och O´Neill. Han säger: ”Om han spelar Hamlet, låt honom vara en dansk prins, om det är Ibsen, låt honom tolka en norsk, och om det är O'Neill, låt honom vara amerikan.” Men detta ska inte misstas för att Brecht menar att alla skådespelare kan spela allt, Brecht framhåller genomgående kravet på skådespelarnas kunskap för en viss rollbesättning. Och det är här dagens utmaning finns. Det handlar om vilken kunskap, eller erfarenhet, eller identitet, som anses kunna ansvara för fiktionen och berättelsen. I detta dilemma står i huvudsak två hårdragna synsätt på spel: en syn på rollen som en funktion eller konstruktion, eller rollen som en essentiell representant för personligt upplevd erfarenhet, som syftar till ett slags fusion mellan skådespelare och roll. Skådespelaren är inte rollen, i motsats till vad den tröttsamma och kommersiella retoriken påstår Även i den mest triviala rollbesättning avslöjas en kunskapssyn – rollbesättningar kan nämligen vara mer eller mindre stereotypa, eller mer eller mindre tankeväckande. Åskådaren ser inte bara rollen och låter sig förtrollas av den, åskådaren ser också skådespelarens arbete och bedömer relationen mellan skådespelaren och rollen. En oväntad rollbesättning, likt den Brecht talade för, ser klyftan mellan roll och skådespelare som en kreativ distans och ett bejakande av förmågan att inta olika perspektiv. Skådespelaren är inte rollen, i motsats till vad den tröttsamma och kommersiella retoriken påstår, och skådespelaren kan så mycket mer än att representera sig själv. Kent Sjöström, docent i teater, lärare och forskare på Teaterhögskolan i Malmö

17 Jan 20199min

Barnflickan är en återkommande figur i fiktionen, inte minst inom skräckfilmen. Men vad är det som fascinerar så? Anna Remmets ser hur en utsatt person som blir ett hot på mer än ett sätt. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. ”Barnflicka” är en sammansättning av två av de mest oskyldigt klingande ord vi har: barn och flicka. Det engelska ”nanny” låter inte mindre snällt och gulligt. Det är som om själva orden lindar in företeelsen i en mjuk sockervadd, och får den att framstå som den mest naturliga och trivsamma sak i världen. Men hur oskyldiga, ja nästan infantila, orden än är, kvarstår faktum att en barnflicka ofta är någon som kommer utifrån och tar plats mitt i kärnfamiljens centrum. Och hon gör det inte sällan av ekonomisk nödvändighet, kanske till och med nöd. Detta är något som framkallar en viss oro, den typ av spänningsfält som är så tacksamt att gestalta i fiktionen, vilket fått till följd att kulturen kryllar av barnflickor. Där finns de käcka och sympatiska som snarast hjälper till att skyla över det som skaver: en Mary Poppins, en Maria i ”Sound of Music”, och en extravagant och kaxig Fran Fine i komediserien ”The Nanny”. Men så finns också deras förvridna spegelbilder: monsterbarnflickorna. De som nästlar sig in i familjens sköte för att sabotera och förgöra. En av de mest klassiska skräckfilmerna på temat torde vara ”Handen som gungar vaggan” (från 1992), om en kvinna som tar anställning som barnflicka för att utkräva den mest gruvliga hämnd för en oförrätt.  En nyare variant är den chilenska filmen ”Madre” från 2016, där en ondskefull filippinsk barnflicka sprider skräck. Och 2018 kom den fransk-marockanska Leïla Slimanis roman ”Vaggvisa” ut på svenska. Där leker författaren medvetet med dussinskräckens klichéer och skapar en fruktansvärt obehaglig berättelse om den tillsynes perfekta barnflickan Louise vars fasad undan för undan rämnar. Här blottläggs inte bara kycklingens skelett, utan också den materiella skevhet som är själva premissen för barnflickans existens Att barnflickegestalten lämpar sig ypperligt för skräckberättelser är knappast att undra på. Hon är ju som sagt en främling som ska ta hand om det mest dyrbara och sårbara familjen har: barnen. Men hon är också en främling i en annan bemärkelse. Nästan alltid kommer hon från en annan klass än familjen hon arbetar för. Barnflickan, som är anställd för att ge den omvårdnad som vi gärna vill se som den mänskliga samvarons mest naturliga, blir också med sin blotta existens en påminnelse om att även denna omvårdnad kan köpas, och att förutsättningen för detta är ekonomisk ojämlikhet. Denna ojämlikhet som var något av en självklarhet förut har i dagens klassamhälle, där vi mycket hellre talar om entreprenörer än om arbetare, kommit att bli nästan tabubelagd. Det är påtagligt i Slimanis ”Vaggvisa” där det övre medelklassparet Myriams och Pauls sätt att förhålla sig till barnflickan Louise präglas av skam över att de anställt en annan kvinna för att ta hand om sina barn. De tassar på tå och överlägger med varandra om hur de ska bete sig för att Louise inte ska känna sig som ett tjänstehjon. Samtidigt  betonar de vikten av att ”hålla henne kort”, att inte låta henne komma alltför nära. Men i överklassens behov av tillbörligt avstånd från ”den farliga klassen” finns också rädslan för att denna rent fysiskt kan utgöra ett hot. Och det tilltagande obehag som Myriam känner inför Louise är inte bara, eller ens främst, kopplat till dennas mer och mer påträngande beteende gentemot henne själv, Paul, och barnen. Utan lika mycket till det ekonomiska armodets desperation som Louise får allt svårare att dölja. Bakom den oklanderliga och diskreta barnflicka de vill ha börjar tecken på hennes verkliga nöd skymta fram. I en av bokens mest groteska scener kommer Myriam hem och finner på köksbordet ett skinande rent kycklingskelett som hon tidigare slängt. Det är som om ett utsvultet djur har skrapat rent det. Men det är en utsvulten människa. Här blottläggs inte bara kycklingens skelett, utan också den materiella skevhet som är själva premissen för barnflickans existens, och just därför så viktig att släta över för de som, likt Myriam och Paul, vill kunna fortsätta betala andra människor för att ta hand om sina barn. Slimani använder alltså skräckfilmens monsterbarnflicka för att visa upp det verkligt monstruösa: det brutala klassamhälle som många idag inte vill kännas vid. I barnflickans gestalt finns också mer subtila hot mot den borgerliga kärnfamiljen. Barnflickans närhet till barnen innebär att hon kan påverka dem, i värsta fall vända dem mot deras egna föräldrar. Lära dem arbetarklassens, den Andres språk. Eller till och med ett helt annat språk än föräldrarnas. Det är ju nämligen inte ovanligt att de kvinnor som anställs för att ta hand om andra människors barn är icke-vita kvinnor från fattiga länder. I ”Madre” är den filippinska barnflickan den enda som kan kommunicera med familjens autistiska pojke. Det språk hon lär honom är dock, till moderns fasa, filippinska. Och i enlighet med filmens knappt dolda rasistiska logik är det självklart satanistiska besvärjelser riktade mot familjen som döljer sig i barnflickans språk. Som titeln på filmen, ”Madre”, antyder är barnflickan potentiellt farlig inte bara i egenskap av sin klass (och etnicitet), utan också för att hon hotar vår kulturs syn på moderskapet som något helt och hållet biologiskt givet och i det närmaste heligt.  Både skräckfilmernas monsterbarnflickor och Louise kan lättare skada barnen eftersom de knutit dem till sig med så starka band. Men de skadar också den biologiska modern genom att, likt sagans onda styvmoder, hota hennes självklara ställning i kärnfamiljen. Den filippinska kvinnan i ”Madre” lyckas med det som den ”riktiga” mamman misslyckats med i åratal: att nå fram till ett svårt autistiskt barn. Den symbios mellan mor och barn som biologistiska föreställningar lär oss att ta för given lyser här med sin frånvaro. Och i dess ställe kan en utomstående tränga in. En utomstående, som liksom styvmodern, vänder upp och ner på föreställningen om både moderskap och kvinnlighet genom att vilja ont istället för gott, vilja göra illa istället för att vårda. I rädslan för barnflickan som sexuellt hot samspelar synen på Den Farliga Kvinnan [...] i madonnan-moderns gestalt, med synen på Den Farliga Klassen Och precis som styvmodern ses barnflickan också som ett hot i egenskap av potentiell förförare av mannen i den heterosexuella familjen. Hon kanske till och med vill avancera till styvmoder själv. Denna stereotyp är visserligen ofta föremål för humoristiska skildringar, som den aggressivt flirtande Fran Fine eller den irländska barnflickan i filmen ”Sex and the City 2” som utmärker sig genom att alltid gå utan bh. Men precis som bakom de flesta skämt kan här skönjas mer än ett korn av verklig rädsla. En rädsla som inte minst avspeglas i skvallerpressens ömsom förtjusta, ömsom förfasade frosseri i kändisars otrohetsaffärer med sina barnflickor.  I rädslan för barnflickan som sexuellt hot samspelar synen på Den Farliga Kvinnan, horan som nästlar sig in i familjens sköte i madonnan-moderns gestalt, med synen på Den Farliga Klassen: uppkomlingen som går över lik. Och denna föreställning maskerar givetvis i sin tur det faktum att barnflickan, som är utsatt både på grund av sin klass och sitt kön, i själva verket ofta är extremt sårbar för sexuella inviter, eller till och med renodlade övergrepp, från sin arbetsgivare. Det är därför inte konstigt att barnflickans gestalt frodas i böcker och filmer. I det nutida Frankrike Slimani skildrar är lekparkerna fortfarande fulla med till stor del icke-vita kvinnor som vaktar små vita franska barn. Och så länge ojämlikheten består, så kommer dessa skavande maktrelationer att finnas. Och barnflickan kommer att fortsätta hemsöka fiktionen. Anna Remmets, skribent och redaktör

14 Jan 201910min

Vem älskar granen då det inte är jul? Barnen tindrar framför den en kväll, sedan åter ut i kylan, barrlös bli avskräde som ingen orkar köra till tippen. Katarina Wikars står upp för en flockvarelse. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Denna essä sändes första gången 2017. Veckan före jul är granens storhetsvansinnes-vecka. Den huggs ner, fraktas från skogen, ställs upp på stadens torg, säljs för dyra pengar, pyntas och dansas runt, älskas ett par veckor om den har grenar på alla sidor vill säga. Barnen tindrar intill den, julstämning råder, den fullkomligt skimrar under allt glitter och silvrigt pynt. I min familj knuffade ett barn det andra barnet in i granen redan före jul ett år vilket fick till följd att granen välte och glaskulorna gick sönder och jag skrek: det här var sista året vi hade julgran! Men det var det ju inte. Aningen kantstött restes den upp, och den återstående resten julstämning sopades raskt ihop. Men som alla vet börjar den hur som helst barra redan i mellandagarna om man inte lagt en sockerbit i vattnet i julgransfoten, som dessutom i de flesta fall är alldeles för liten numera, och snart är den åter ute i kylan, ligger där barrlös och bortslängd i diket eller utanför porten, blir avskräde som ingen orkar köra till tippen. Man kan säga att ordningen är återställd. För 51 veckor om året älskar nästan ingen granen. Jag vet för jag kämpade helt ensam för att rädda en handfull gigantiska granar som ingen annan såg något som helst värde i, skogsbolaget ville fälla dem och göra massaved, naturvårdarna jag ringde för att få lite stöd tyckte bara att de skymde sikten i gläntorna. Inte ska du väl ha granarna kvar, det blir ju så mörkt, sa de. Sönerna klättrade upp i den allra största och kapade gren efter gren innan jag slutligen lät arboristerna fälla den med millimeterprecision mellan ladan och lekstugan. Nu är där bara stubben kvar med förvånansvärt få årsringar. De brukar bli stressade när de får för mycket ljus, och när de blir ensamma. Hela förra vintern vaknade jag om nätterna och tänka på min barndoms granar som stod där alldeles för nära gården. Och som snart skulle fällas fast de inte visste om det. Som under årens lopp omärkligt växt sig skyhöga och kommit allt närmare husen. Så där som det brukar se ut i avfolkningsbygderna norröver, så fort man inte är uppmärksam och håller efter, så kommer de, granarna, alltid i flock, som de marscherande träden, enterna, i "Sagan om ringen", alldeles för nära. De växer så fort på gammal åkermark i träda. Jag fick sparat åt mig två risiga granar i fonden, mannen från Skogsbolaget knöt naturvårdsband runt dem, få se om de klarar sig, sa han, de brukar bli stressade när de får för mycket ljus, och när de blir ensamma. För granen är ett av de där flockträden, som hjälper varandra, om en liten stackare är klen så transporterar de andra över extra näring, delar med sig, och som man kan läsa om i bestsellern "Trädens hemliga liv" även om just granen inte får speciellt mycket uppmärksamhet där heller. Om man går bort sig i skogen så kan man svepa in sig i granens ris, man kan vila mot stammen av en gran, låta sig omslutas av grangrenarna som når ända till marken, en tall kan aldrig trösta en, den strävar bara uppåt, försöker bli en utmärkande enslig siluett i fonden. Världens äldsta träd i Fulufjällets nationalpark är en tre meter hög sned gran som fastställts vara 9 950 år gammal - Old Tjikko. Den har förökat sig genom nya kloner men är ändå samma urgran, kan man läsa. Man skulle vilja fråga vad den har sett och upplevt, säger Leif Kullman, som är professor i naturgeografi vid Umeå universitet. Old Tjikko har faktiskt väldigt klent med grenar en och en halv meter upp på stammen inga alls nästan. Tur att Old Tjikko inte är en julgran. Den skulle bli utsedd till den allra fulaste. När jag var ung brukade jag använda ordet Norra barrskogsbältet som en som sorts positionsbestämning om någon undrade var jag kom ifrån. Och trettio års totalurbanisering till trots kan jag fortfarande komma på mig att sakna de där blånade bergen i mer platta landskap. Men nu är bergen ofta liksom renrakade men redan Linné såg som han skrev ”ymnigt nerhuggna tallar” på sin Dalaresa på 1700-talet, på den tiden som låg avbarkade och ruttnade. Det har alltid varit en dragkamp om skogen men i mitt lilla hörn dröjde storskiftet till sena 1900-talet, innan dess ägde alla bara smala remsor som skogsbolagens maskiner inte kunde tugga i sig. Är granen då den sanna julmartyren? Detta handlar inte om skogen som råvara eller rekreation utan om granen. Ensam, huggen och fraktad, såld och hemburen, står den där, klädd som det heter och strålande av jul jul jul. Zacharias Topelius skrev en dikt om julgranen i jag-form, ett hopp rakt in i handlingen, jaget är uppvuxen på öde mon med trastar i kronan men har redan fallit för andras fröjd och förts in i herrgården på julekvällen till den ystra barnaskaran. Nu står jag glömd och utan vän,när julens dagar ända.Till skogen, till min rot igenkan jag ej återvända.Jag vissnat i min ungdoms vår,och intet öga skall en tården torra granen sända. Fast om slutet ska fram så tycker ändå Topelius julgran att det var värt det, att bli torr och nerhuggen för den skänkte ju ändå lite lycka: ”ty ingen glädje finns som den att glatt sig själv försaka, att offra allt för andra, men få intet själv tillbaka.” Är granen då den sanna julmartyren? Eller är tio dagar ensam i rampljuset bättre än ett helt undanskymt långt flockliv i skogen? Fast där hotar ju slutet som massaved i förtid i alla fall. Få granar blir sextio meter höga. Då du tjurig dammsuger, tänk att granens barr skyddar oss mot bakterier fast kanske inte om de är torra. Och själva granskotten då som blir allt dyrare i saluhallarna? De ljusgröna där längst ut på kvisten kan man göra sirap, olja eller salva av. Och om man sköter sin julgran rätt, tittar till den varje dag, och viskar sina hemligheter mot stammen så kan den faktiskt börja skjuta skott inomhus framåt våren. Och vem vet, om den inte har något att berätta på sitt långsamma språk. ”De döda står inne i träden med blommors ögon och betraktar oss”, som det står i en dikt av Elisabeth Rynell. Tänk om man blir en gran till slut. Katarina Wikars katarina.wikars@sverigesradio.se

2 Jan 20199min