Varför säger du inget, Jonathan?

Jag är hemma i lägenheten och spelar in, för det är igenplogat framför garageutfarten och jag kommer inte ut med bilen till Äventyrsvargen. Det känns lite som att vara insnöad fast jag bor i stan, och jag gillar det mer än jag vill erkänna. Jag går runt och småpysslar, laivar att världen där ute är en storm och att jag får vara i en skyddad bubbla.

Jag börjar tycka synd om saker igen. Balkongmöblerna som står där ute och fryser. Och så hamnar jag i det där gamla beteendet: att vilja att kniven och gaffeln ska få ligga tillsammans i diskmaskinen, som om tvätten är en prövning man helst går igenom med någon som fattar.

Sen spårar jag ur i Bröderna Lejonhjärta. Jag älskar den berättelsen och jag blir också störd av den. Jag fastnar i hur namn och information kan färdas mellan världar, varför Jonathan plötsligt är motståndsledare, varför luren funkar på Katla, och varför hoppet måste ske just då. Jag vänder och vrider på slutet tills det blir både vackert och lite osnyggt samtidigt.

Och när jag märker att jag håller på att fastna där så går jag vidare till Samarkand. Hon som säger saker och gör dem sanna. En öken där sanden ligger på vatten som rör sig som vågor, där byar byggs på fjädrande fötter och kan susa fram över sanden som om den vore hav. Och jag hittar på att när två människor tar varandra i händerna så uppstår små universum mellan handflatorna och faller iväg utan att någon märker det.

Det är sagornas och lägereldarnas tid, i en lägenhet på Söder, och jag pratar på tills du kanske somnar. Sov Gott!

Mer om Henrik, klicka här: https://linktr.ee/Henrikstahl

Lyssna utan reklam, få extraavsnitt, spellistor med mera på: https://somnamedhenrik.supercast.com/

Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.