Smuggelsverige – Knarkgrossisten i Marbella | del 3/6

För 22 år sen gjorde Malin Bring ett program om sin son Pelle, som föddes med för liten hjärna. Idag är sonen vuxen, redo att flytta hemifrån. Hur blev livet för Pelle och för hans föräldrar? Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. Ett föräldrapar som reagerar helt olika på upplevelsen av att få ett svårt utvecklingsstört barn skildrades i dokumentären Den gladaste jag känner från 1995. Nu kommer uppföljaren Den gladaste jag känner flyttar hemifrån, som berättar hur det gick sedan för den glade Pelle och människorna i hans omgivning. När vi kommer in i historien har Pelle hunnit bli 24 år, föräldrarna har skilt sig och mor och son bosatt sig i Sverige efter många år i Danmark. Dokumentären ser tillbaka på åren som gått och ställer frågor om svek och ansvar, föräldrakärlek och utmattning, oförsonlighet och försoning. Av Malin Bring

7 Juli 201747min

När det efterlängtade barnet föds med en allvarlig utvecklingsstörning reagerar föräldrarna mycket olika. Mamman gråter och ältar, pappan försöker vara optimistisk och handlingskraftig. Från 1995. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. En personlig dokumentär om att leva, och överleva, med vissheten om att ens barn - ”den gladaste jag känner” inte är som andra. Ett nytt litet barn har just tittat fram, och föräldrarna bubblar över av stolthet och förtjusning. Men någonting tycks vara fel – läkarna antyder att allt inte är som det ska vara med önskesonen. För litet huvud, möjlig utvecklingsstörning mumlar de, och omfattande undersökningar sätts i gång. Allt ställs på huvudet för familjen, glädjen och förväntningarna byts mot oro och förtvivlan. Undersökningarna drar ut på tiden, det tar månader innan det slutgiltiga beskedet kommer – Pelle har mikrocefali, vilket betyder att det saknas stora delar av hans hjärna. Sorg och förtvivlan blandas med ilska och skamkänslor, och det visar sig att föräldrarna har reagerar mycket olika på krisen. Mamman vill på många kvinnors vis prata om känslor och farhågor i all oändlighet, medan pappan försöker vara handlingskraftig och optimistisk. Och samtidigt finns barnet där, med all sin sinnliga närvaro och glädje, och sina självklara krav på kärlek och uppmärksamhet. Av Malin Bring

7 Juli 201756min

- När jag behövde skumgummi till ett flygande tefat slaktade jag min soffa. 59-årige Tomas drömmer om att kunna leva på sin scenkonst. Men Arbetsförmedlingen tycker att han borde ha ett riktigt jobb. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. – Det här är ett riktigt jobb för mig. Att gå till ett vanligt lönejobb bara för att få lönen känns helt meningslöst. Det är på scenen som Tomas Halling hittar livsglädjen. Fram tills idag har han skapat över 130 olika karaktärer, däribland jazztronauten Spiriflexibop och Bubbelplastmannen. Men publiken hemma i Göteborg är svårfångad. Sedan sju år tillbaka lever Tomas på socialbidrag, men söker pliktskyldigt jobb som han inte får. – Jag vill inte inordna mig i ledet, då börjar det krypa i mig, jag blir arg, jag blir ledsen, jag blir vansinnig. Om jag inte gör det här så fungerar jag inte på riktigt. Ta inte ifrån mig det här. Av Emil Östlund.

30 Juni 201748min

När jag var nio skilde sig mina föräldrar och familjen delades på mitten. Mina två äldre syskon växte upp med pappa. Jag och min lillasyster fick bo hos mamma. Vi barn fick helt olika liv. Från 2016. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. Skilsmässan skapade två föräldrar som helt tappade greppet och inte kunde kommunicera om någonting. Deras hat blev ett krig där vi barn hamnade mitt i skottelden. Vad var det som hände, och hur kunde det gå så illa som det gick? – Varannan helg får vi hälsa på hos pappa. I badrummet hänger det sju krokar för handdukar med namn på. Det är en krok för pappa, en för hans nya tjej, två för hennes två barn, två för mina äldre syskon, och en för gäster. Jag och min lillasyster får torka oss på den som är för gäster. Vi är främlingar på besök i en annan familj. Familjen som delades på mitten är resultatet av min vilja att förstå vad som hände då, för trettioåtta år sen. – Vart man än såg var det spillror, och det handlade om att försöka överleva, säger min pappa.  Av Tobias Aspelin

25 Juni 201751min

Djuphavsdykning är ett livsfarligt jobb men på 70-talet kunde man dyka på Nordsjön med bara ett sportdykarcertifikat. Dykarna dog som flugor. Säkerheten var inte viktigast. Det var oljan. Från 2011. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. Julen 1969 hade Norge letat efter olja i flera år. Men i zon 2.4.2 på Ekofiskbältet - nästan exakt halvvägs mellan Norge och England hittade amerikanerna på Ocean Viking den julklapp som skulle förändra Norges framtid för alltid. Där fann de olja. Men oljan behövde komma in till land. För det så behövdes pipelines. Pipelines som behövde svetsas av dykare. Djuphavsdykare. De dök ner i Nordsjön, ner i det fyrgradiga vattnet. Ner till 70 meter. 90 meter. 120. 140. 220. Idag anses djuphavsdykning vara ett av världens farligaste jobb. Pionjärdykarna i Nordsjön är berättelsen om Anders Lindahl och Ulf Fredriksson. Två av de få svenskar som var med och skapade Norges oljerikedom. Två av dem som har överlevt. Av Martin Johnson.

23 Juni 201749min

De flesta familjer har sina hemligheter. Det man inte pratar högt om, utan sopar under mattan, det man skäms över att man överhuvudtaget skäms över. Från 2012. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. I december 2008 fick Pelle Alexandersson ett telefonsamtal från sin mor, som berättade att hennes syster avlidit. Det blev upprinnelsen till att en historia som modern burit för sig själv under drygt 40 års tid kom fram i dager. I slutet av 60-talet, när systern var 24 år, blev hon intagen på en psykiatrisk avdelning. Därefter flyttade systern till en lägenhet som Socialtjänsten ordnade. Hon kom att leva sitt vuxna liv i ensamhet, och de enda personer hon träffade jobbade inom Socialtjänsten och hemtjänsten. När Pelle går igenom sin mosters dödsbo hittar han hundratals brev skrivna av hans mor och mormor. Pelle tar hem breven till sin mor som börjar berätta om sin syster och den historia hon burit på. ”Hon lämnade inte så mycket spår efter sig” är en radiodokumentär om otillräcklighet och ensamhet av Pelle Alexandersson.

18 Juni 201742min

Mikael och Emelie landar i Tbilisi för att hämta sin son. Surrogatmamman Nino har just fött honom med kejsarsnitt. Men varför valde hon att hyra ut sin livmoder? Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. Mikael och Emelie har försökt få barn i sju år, när de får veta att Emelies livmoder är missbildad. Hon kommer aldrig kunna bära ett barn. De reser till Georgien för att hyra en surrogatmamma som ska bli gravid med deras barn. Hon heter Nino och är tjugofem år. Nio månader senare följer vi med till Tbilisi när de ska hämta det nyfödda barnet. Varför valde Nino att bli surrogatmamma? Hur är det att ge bort ett barn som man burit i nio månader? Vi träffar också Mariam, som bor i ett fallfärdigt höghus utanför Tbilisi med sin familj. Hennes barn vet inte om att hon varit surrogatmamma. Men när de blir stora ska hon berätta. Då kommer de att förstå varför hon gjorde det, säger hon. Av Lollo Collmar

16 Juni 201750min

Är du säker? frågar barnmorskan, minuterna innan allt ska ske. Nej, svarar jag, är någon som sitter på den här platsen, säker? Från 2016. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. Den 1 april 2016 ändrades lagen. Nu får ensamstående kvinnor i Sverige rätt till hjälp att få barn på egen hand. Men hur fattar man ett så livsavgörande beslut? Kanske genom att skriva listor. Kanske genom att se en hjärtformad lapp på en anslagstavla. Kanske genom att i hemlighet kliva på ett nattåg. Kanske genom att sluta tänka och bara göra. Producent: Kicki Möllerkickimoller@gmail.com

11 Juni 201738min