Agendas agenda och magisk mammabild

Vilka bestämmer vad som hamnar på den politiska dagordningen? Om fiktion som närmast blir fakta i dagens TV-serier. Krönika av Jack Werner. Och historien om genrebilden som skapar “min mamma-känslor”.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

Kritik mot Agendas för en ensidig urvalsagenda
Vem är det egentligen som sätter agendan för vilka politiska frågor det skrivs, rapporteras och debatteras om? Ja, det är en evig fråga där svaret ständigt skiftar.

De politiska partierna är naturligtvis måna om att det är just deras profilfrågor som ska styra den mediala dagordningen. Den som syns och tar plats, den kan ju växa medan den som är bortglömd och tyst får svårt att driva opinion.

En sak som är säker, det är att i den här frågan har journalister mycket makt. För oavsett hur väl politikerna lobbar för att få tillträde, är det till slut vi som bestämmer vem som ska släppas in.

I veckan har flera personer riktat kritik mot SVT:s politiska prestigeprogram Agenda som ju kanske är den viktigaste plattformen för svensk politisk journalistik. Problemet, menar kritikerna, är att Agenda låter Sverigedemokraternas agenda styra allt för mycket av innehållet.

Jonna Westin är reporter.

Krönika: Kålsupare är vi allihopa
Falska nyheter – Fake news – det är modeordet som numera alla politiska sidor kastar på sin motståndare för att påvisa dess förvridna världsbild. Kolla, hur lättlurade de är, hur partiskt de läser och förstår allt.

Vår fristående krönikör Jack Werner påminner om att problemet med falska nyheter blir svårt att lösa, om inte alla parter inser att de kan falla offer för dess billiga dragningskraft.

Fiktion vill bli fakta när dramat bildsätter nyhetsflödet
Nu ska vi för en stund förflytta oss från journalistiken, in i TV-seriernas fiktiva värld. En värld där ju inget krav på sanning begränsar svängrummet för manusförfattarnas berättarglädje.

Just nu sänds två dramaserier som trots att de står på fiktionens grund, gör allt för att komma så nära den verklighet vi lever i och läser om dagligen. Den franska serien Falsk identitet och den amerikanska succéserien Homeland.

Utöver att de båda kommenterar sin samtids politiska frågor, har de också gemensamt att de handlar om ländernas underrättelsetjänster. Om arbetet i det fördolda, i de där rummen där endast några utvalda har tillträde.

Hur kommer det sig att de här serierna har blivit så populära just nu? Är det helt enkelt så att de bildsätter den verklighet som vi dagligen läser om i journalistiken, men som journalistiken aldrig kan få fullständigt tillgång till?

Reporter: Johan Cedersjö.

Vanlig genrebild skapar "min mamma-känslor"
Nu ska det handla om en av de personer som figurerat allra mest i svensk press under de senaste åren. Igenkänd av många, trots att hon aldrig vare sig visat sitt ansikte eller berättat sitt namn.

Alla redaktioner tvingas ofta använda så kallade genrebilder. Bilder som illustrerar dom nyheter som är så generella att de inte kan bildsättas med något specifikt från just artikeln.

Ni känner säkert igen dem. Polisavspärrnings-bandet när det begåtts ett brott. Högarna med pengar när det går bra eller dåligt för ekonomin. Lagboken när nyheten handlar om juridik.

De här bilderna är ofta opersonliga. Inga ansikten eller utpekande drag. Men en av alla dessa bilder, bär på en underlig historia. För trots att den följer genrebildens gängse regler om opersonligt tilltal, väcker den ska vi kalla det “min mamma-känslor” över hela landet.

Reporter här är Erik Petersson.