Tvångsinjektionerna - offren som ingen sökte
Kaliber21 Mars 2016

Tvångsinjektionerna - offren som ingen sökte

Förundersökningen om att det förekom tvångsinjektioner av lugnande på människor när de skulle utvisas ur Sverige lades ned. Kaliber har tagit reda på vad polis och åklagare gjort - eller inte gjort.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

Jag är på resa, långt hemifrån, och har stannat till i vägrenen för att ringa ett samtal.

Hello?

– Hi, this is Markus from the Swedish Radio.

Jag har letat efter honom i flera veckor nu, en ung man som kan sitta på viktig information. Och nu ska vi äntligen träffas.

– Wait ten minutes or five minutes…

Han möter mig på ett litet och anonymt hotell.

En försiktigt leende man i 25-årsåldern möter mig. Han leder mig igenom korridorerna i det gamla hotellet, förbi en liten tvättstuga och över gamla heltäckningsmattor till det rum där han bor.

Vi sätter oss ner på en smal säng med skumgummimadrass, och jag förklarar hur jag hittat honom. Men jag aktar mig för att säga för mycket – jag vill inte påverka det han ska berätta för mig.

För den här mannen kan ha varit utsatt för ett brott, av personer som jobbat på uppdrag av svenska staten.

Nyheter i Ekot oktober 2014:

"Lugnande narkotikaklassade injektioner har getts till personer som ska utvisas."

"Uppgifterna idag om att det har använts tvångsinjektioner för att lugna ner människor som utvisas från Sverige har lett till att Kriminalvården har polisanmält flera händelser."

Kaliber kunde avslöja tidigare okända dokument som visade att det förekommit tvångsinjektioner av det lugnande preparatet Stesolid under utvisningar från Sverige som Kriminalvården utfört tillsammans med gränspolisen.

Något som väckte starka reaktioner.

I Sverige får inte myndigheter utsätta oss för påtvingade kroppsliga ingrepp, som det heter i grundlagen. Med undantag för särskilda fall av tvångsvård inom psykiatrin eller missbruksvården, så får staten inte tvinga på oss behandlingar eller mediciner.

Men i sjukvårdsrapporterna från utvisningarna så kunde vi läsa om hur personer som vägrat att följa med och kanske varit bråkiga, aggressiva eller hotfulla, fått lugnande medicin mot sin vilja.

”Min tanke var att försöka komma överens om att han skulle vara lugn och slippa lugnas med en injektion.”

”Slutsatsen blir att för att hans hälsotillstånd inte skall förvärras ännu mera och att hans utåtagerande ska dra med sig andra deportier så erbjuds han T [tablett] Stesolid alt inj [alternativt injektion] Stesolid. Han vägrar bådadera så jag ger honom en inj [injektion] Stesolid 5 mg”

”Inj [injektion] ges i hö [höger] lår då deporti ej är samarbetsvillig.”

”Det visade sig helt ogörligt och han fick en inj. [injektion] Stesolid 10 mg i.m. [intramuskulärt]”.

Åklagaren kunde inte styrka brott

Efter Kalibers avslöjande så polisanmälde Kriminalvården det som hänt, och det inleddes en förundersökning. En sjuksköterska och en läkare misstänktes för misshandel, men nekade båda till brott.

Också Inspektionen för vård och omsorg, IVO, anmälde injektionerna.

Det gick ett år. Sen i slutet på 2015 så kom åklagaren fram till ett beslut. SVT Nyheter:

”Nej det blir inget åtal mot den läkare och den sjuksköterska som ska ha tvångsinjicerat personer med lugnande medel vid utvisningar.”

Förundersökningen lades ned. Åklagaren Lotta Karlsson sa att hon inte kunde styrka brott. Hon intervjuades i SVT Nyheter:

– De här personerna är nu avvisade från Sverige till länder där man har en bristfällig myndighetsstruktur. Och där det helt enkelt är svårt att få tag på personerna, säger åklagaren.

Det visade sig att de inte ens hade försökt att prata med de som fått injektionerna.

– Jag har mer kontrollerat möjligheterna att kunna få tag i de här personerna och inte bedömt att det har varit meningsfullt då. Jag tror sannolikt inte att vi skulle kunna få något svar från de här länderna.

De var inte meningsfullt att leta efter de som fått injektionerna, enligt åklagaren.

Vi blev nyfikna. Hur väl hade åklagare och polis egentligen utrett det som hänt?

Vi får ut den 194 sidor långa förundersökningen, och börjar läsa. Den innehåller förhör med den då misstänkta läkaren och sjuksköterskan, och vittnesmål från kriminalvårdare och polis.

När vi har läst klart så har vi flera frågor som vi vill ställa till åklagaren Lotta Karlsson. Jag åker och träffar henne, på Västerorts åklagarkammare i Solna.

Ovanligt ärende som var svårutrett

Det var i höstas som Lotta Karlsson tog över förundersökningen från en annan åklagare, som bytt tjänst.

– Jag har ju inte haft något liknande ärende, det har jag ju inte. Och jag har inte hittat liknande ärenden heller när jag har sökt. Så att det var nog lite ovanligt skulle jag säga.

Ärendet har varit svårutrett, även om det finns relativt bra dokumentation i form av de sjukvårdsrapporter som Kaliber avslöjade hösten 2014.

– Så att de här injektionerna som har getts har ju dokumenterats av den person som har gett dem. Så att jämfört med ett annat brottmål, så var det ju god dokumentation. Men det var svårt att se vilka personer, vilka enskilda personer som fått de här injektionerna.

I sjukvårdsrapporterna står det tydligt att personer fått injektioner mot sin vilja. Det tyckte också inspektionen för vård och omsorg, IVO, när de gjorde sin anmälan. I förundersökningen så ser vi också att den då misstänkta sjuksköterskan i polisförhör sagt att när han gett injektioner så var det ”ofta mot personens vilja”, efter att han blivit ombedd att agera. Ändå tyckte inte åklagaren att det höll för att väcka åtal för misshandel.

– En misshandel är ju ett effektbrott, man ska ha en viss följd för att det ska vara ett misshandelsbrott, antingen ska man ju få en skada eller en sjukdom eller så… eller så kan de ju vara så att man kan bli försatt i vanmakt. Och vanmakt i juridisk mening då ska man ju i princip vara utom kroppslig kontroll. Alltså väldigt nära medvetslöshet, säger åklagare Lotta Karlsson.

De sprutor som getts ska inte ha innehållit så höga doser av lugnande att personerna kunde bli medvetslösa, enligt de experter som polisen pratade med. Därför trodde inte åklagaren att hon kunde få till en fällande dom, trots det som stod i sjukvårdsrapporterna.

– Så att…även om jag tycker att formuleringarna är väldigt besvärande för de här misstänkta så tror jag inte att jag skulle kunna luta mig mot dem och få en fällande dom. För det är ändå det jag måste titta på, säger Lotta Karlsson.

Inte heller att sjuksköterskan i förhör medgav att det var tvångsinjektioner räckte, enligt åklagaren.

– Vi pratade om att ha ett till förhör med den här personen men kom fram till att vi ändå inte skulle komma vidare i det här ärendet utan målsägandena, säger Lotta Karlsson.

”Vi har bedömt det som lönlöst”

För att komma vidare behövde åklagaren prata med de som fått injektionerna. Men de har alltså inte ens sökt dem, eftersom de enligt Lotta Karlsson skickats till länder där de är svåra att få tag på. Även om de drabbade skulle kunna nås, så skulle polis och åklagare inte kunna genomföra förhör med dem. Det inte finns något sådant samarbete med de här länderna.

– Och det är ju länder med en ganska bristande myndighetsstruktur. Och vi har bedömt att vi svårligen skulle få någon kontakt med de här personerna. Vi har bedömt det som lönlöst, eller jag har bedömt det. Att vi inte skulle ha någon framgång med att få tag i de här personerna utifrån namn bara i de här länderna.

Vi undrar om vi skulle kunna lyckas göra det som polisen inte gjorde – få tag på de personer som fått tvångsinjektioner, och höra deras berättelser?

Vi får inte veta de fullständiga namnen på de som utvisats, de har strukits över i förundersökningen. Men vi hittar ändå vissa detaljer som gör att vi kan ta reda på vilka de är. Och vi börjar leta.

Snart får vi kontakt med en person som kan ha något att berätta, han varit med på en av de polisanmälda utvisningsresorna.

I en kyrka i Stockholm träffar jag pastor Jean Kabuidbuidi, som 2012 utvisades till Kongo Kinshasa, men som nu är tillbaka i Sverige. Han har klara minnen från den där kvällen när han och en annan man fördes ombord på ett ambulansflygplan. Klockan var fem minuter i nio på kvällen.

– Jag skriker, jag ropar till Gud, för jag vet redan att om jag återvänder i Kongo det är bara döden som väntar på mig.

Ombord på flygplanet fann kriminalvårdare och poliser. Men Jean lägger märke till att det också finns en annan person med på planet.

– Han var inte polis men han var läkare. Han hade medicin med sig. Han var med oss också där.

Jean säger att han slutade att protestera. Han var rädd för vad de skulle göra med honom. Men den andre mannen som skulle utvisas, Tobias, fortsätter att göra motstånd.

– Han var jättestark, mer än mig. Han ville inte återvända i Kongo. Han var jättestark. Och alla poliser var runtom honom för att prata med honom. "Du måste lugna dig, du måste lugna dig".

Jean säger att han inte kunde inte se vad som hände där, i den andra delen av planet.

Två utvisade hittar vi i Kongo och Mongoliet

Men det finns beskrivet i anteckningar, skrivna av mannen med mediciner, som Jean berättade om. Han är inte läkare, utan sjuksköterska. Han var anlitad av Kriminalvården för att följa med på resan. Sjuksköterskan skriver att han erbjöd honom en lugnande tablett, som han vägrade att ta emot den.

”Situationen omöjliggör en vettig diskussion och jag gör bedömningen att för hans egen hälsas skull använda min medicinska delegation för att i första hand få honom i ett mer lugnare/normalare tillstånd! Administrerar och ger honom 5 mg Stesolid im!”

Pastor Jean Kabuidbuidi som satt i den andra delen av planet såg inte vad som hände. Men han hjälper oss att få tag på ett telefonnummer till Tobias, han som vägrade sätta sig ner.

Han är nu i Kongo. Men telefonlinjen är dålig, och vi har svårt att prata. Vi bestämmer att han ska skicka sin berättelse skriftligt istället, per e-post.

Medan vi väntar på Tobias berättelse så letar vi vidare. För han är inte den enda som vi har lyckas identifiera. Vi letar också efter en kvinna som 2012 utvisades till Mongoliet, iförd handfängsel och midjefängsel. Med på resan var samma sjuksköterska som utvisningen till Kongo.

I sjukvårdsrapporten från resan så beskriver han kvinnan som aggressiv och orolig. På Arlanda flygplats ger han henne en lugnande injektion.

Vi har tagit hjälp av en journalistkollega i Mongoliet för att leta rätt på kvinnan. Och bara efter några dagar så har hon lyckats hitta henne.

Vår kollega i Mongoliet Munkhzul Tsengelsaikhan gör en intervju med henne på plats i Ulan Bator. Kvinnans berättelse börjar på häktet, där hon satt i förvar inför sin utvisning.

– Jag satt fängslad i den anstalten i ungefär två månader, och efter två månader på gryningen fick jag lämna ett blodprov till anstaltens läkare, översätter tolken Seiko Johannesson.

– Och sedan kom igen de personerna med uniform, och de sa inte att jag skulle åka tillbaka till Mongoliet, utan de bara vill att jag ska följa med. Jag trodde att jag kanske skulle flyttas till någon annanstans. Men sedan hamnade vi i flygplatsen. Och jag skrek och grät och jag vädjade och jag sa: ”snälla, utvisa inte mig”, säger kvinnan.

I polisförhör så beskriver en kriminalvårdare kvinnan som aggressiv och bråkig:

”Hon är liten och satt till kroppsformen vilket gjorde det svårt för personalen att ha kontroll på henne. Och fick en injektion av något och kunde föras ombord på planet.”

Kvinnan säger att hon tvingades ta en tablett, medan två storvuxna vakter höll fast henne.

– Medan de två vakterna höll fast mig, plötsligt någon har injicerat med en stor spruta i min vänster lår. Och efter det kommer jag inte ihåg någonting. Och plötsligt vaknade jag av att någon kallade mig: ”Vakna, nu är du i Mongoliet”, berättar kvinnan från Mongoliet.

Berättelserna går isär

I sin rapport från resan så ger sjuksköterskan en berättelse som är delvis annorlunda.

Enligt honom så var kvinnan vaken stora delar av resan, men ”sov om vartannat”. Det står inget om att kvinnan tvingades att ta en tablett. Inte heller något om att hon hölls fast när hon fick sprutan. Det som står är han först erbjöd henne att ta egen medicin, som hon hade med sig, men fick ”sparkar och nekande till svar”. Därefter gav han henne sprutan.

Vi får ett mail från Kongo. Tobias, han som vägrade sätta sig ner under utvisningen till Kongo, har skrivit.

Han skriver att han kände sig behandlad som ett vilddjur, och att han hade svårt att andas när han var fastspänd mot flygplansstolen.

Sjuksköterskan injicerade mig med ett läkemedel, jag vet inte vad det var, skriver han.

Jag skrek mycket av smärta, de stoppade något i min mun för att få mig att bli tyst.

För tydlighetens skull frågar vi om han gått med på att få sprutan. Nej, skriver han. Sjuksköterskan tvingade mig. Jag var fastspänd mot flygplansstolen, skriver han.

Vi har sökt sjuksköterskan för en kommentar till berättelserna från Mongoliet och Kongo, men har inte fått något svar.

Vi tar med oss förundersökningen till människorättsorganisationen Civil Rights Defenders kontor i Stockholm.

”Därmed så bör det också hållas någon ansvarig”

Robert Hårdh är jurist och chef för Civil Rights Defenders och var bland annat med och drev det uppmärksammade fallet med två egyptier som 2001 utvisades från Sverige med hjälp av amerikansk underrättelsetjänst. Han har läst igenom förundersökningen.

– Jag menar att det har skett en tydlig kränkning av de här människornas rättigheter. Och därmed så bör det också hållas någon ansvarig för de rättighetskränkningar som har skett. Det framgår klart och tydligt i vår grundlag och i de internationella konventioner som Sverige har antagit att man får inte ägna sig åt kroppsligt påtvingade ingrepp, säger Robert Hårdh.

Åklagaren var tveksam till om hon skulle kunna få till en fällande dom för misshandel – i alla fall utan vittnesmål från de som fått sprutorna. Doserna av läkemedlet Stesolid bedömdes inte vara så starka att de kunde leda till medvetslöshet. Hon har inte heller utrett ärendet som tjänstefel, eftersom hon menar att läkaren och sjuksköterskan, trots att de var inhyrda av Kriminalvården, inte ägnade sig åt myndighetsutövning. Ett resonemang som Robert Hårdh har svårt att förstå.

– Jag tycker att det är ett solklart fall av myndighetsutövande. Vi pratar om personer som befinner sig frihetsberövade. Men ändå så lyckas man formulera sig på ett sätt där svensk lag inte ger människor det grundlagsskydd och det skydd man har enligt internationell rätt. Utan här går människor fria från ansvar trots ganska uppenbara kränkningar av de mänskliga rättigheterna, säger Robert Hårdh.

Myndighetsutövande eller inte?

Ett solklart fall av myndighetsutövande, enligt Robert Hårdh. Åklagaren Lotta Karlsson håller inte med:

– Det är svåra gränsdragningar om det är myndighetsutövning eller inte när det gäller vård då. Men jag har gjort den bedömningen att vården inte är att bedöma som myndighetsutövning.

Hur gör man den gränsdragningen?

– Ja, jag kan bara konstatera att jag har gjort den bedömningen. Jag nöjer mig med att svara så, säger åklagare Lotta Karlsson.

Om det här inte går att komma åt straffrättsligt, vad innebär det i så fall?

– Ja, det skulle ju innebära att vi har ett ganska tandlöst grundlagsskydd. Om ingen kan hållas ansvarig eller bedömas ha gått något fel trots att det här har skett, ja då finns det ju en uppenbar diskrepans mellan verkligheten och grundlagsskyddade rättigheter som vi tror oss ha. Och det här måste ju förstås åtgärdas, säger Robert Hårdh.

Tvångsinjektioner är en uppenbar kränkning av grundlagsstadgade och mänskliga rättigheter, enligt Robert Hårdh.

Men åklagaren Lotta Karlsson menar att hon inte kunnat komma vidare i förundersökningen utan att höra de som fått injektionerna.

Vi har alltså lyckats hitta två av dem, en i Kongo och en i Mongoliet. Men det är personer som åklagaren förmodligen inte hade kunnat förhöra, eftersom det inte finns något rättsligt samarbete med de länderna.

Men stämmer verkligen det som åklagaren säger, att alla har utvisats från Sverige?

I förundersökningen kan vi läsa om en utvisning till Libyen 2012. En man som beskrivs som ”orolig, hotfull och aggressiv”, och som belagts med fängsel, får en spruta på Arlanda flygplats. I sjukvårdsrapporten från resan till Libyen skriver läkaren:

”Vid säkerhetskontrollen på Arlanda förflöt allt enligt planering, men när det var dags att gå ombord på bussarna blev en person plötsligt orolig, hotfull och aggressiv och vägrade. Han belades med fängsel och fick vid 9-tiden en inj. Stesolid 10 mg i.m.”

En drabbad kvar i Sverige

Mannen förs ombord på planet, och väl framme i Libyen så lämnar Kriminalvården och polisen lämnar över honom till libyska myndigheter. Men mannen blir inte insläppt i landet. Han får följa med tillbaka till Sverige. Det framgår både av rapporter från resan och i förhör med av kriminalvårdarna som var med.

Vi lyckas ta reda på vem mannen är.

Och vi ringer till gränspolisen för att höra efter vad som har hänt med honom – har han nu utvisats från Sverige?

– Nej nej nej, gud nej, jag ser att han har gått under en uppsikt som han har skött, och vi har inte ens försökt att verkställa honom.

Håkan Ejdervik är gruppchef på gränspolisen.

– Det är inga verkställigheter som går att köra till Libyen på grund av de stridigheter som pågår. De släpper inte ner någon, släpper inte in någon. Det finns ingen fungerande statsapparat. Så den här killen, han är kvar i Sverige. Så enkelt är svaret.

En av de som fått en injektion under en utvisning är alltså kvar i Sverige. Han hade stod under uppsikt av gränspolisen fram till och med december förra året, enligt Ejdervik. Alltså under hela den period som förundersökningen pågick. Det hade räckt med ett telefonsamtal så hade utredaren kunnat hitta honom. Men ingen har ringt för att kolla.

– Det är ju dåligt av utredaren. De kan de ju göra väldigt enkelt gentemot oss, säger Ejdervik.

Polisens utredare Ulf Malm vill inte vara med på en inspelad intervju, men säger till oss att han aldrig fick några instruktioner från åklagaren att söka efter personerna vare sig i Sverige eller utomlands. Och trots att han läst Kriminalvårdens rapporter från utvisningarna, och gjort förhör med de som var med, så registrerade han aldrig att den här mannen fick följa med tillbaka till Sverige, berättar han.

Nasir vill berätta

Vi vet att mannen är i Sverige, men inte var han finns. Så vi skickar ett brev till Migrationsverket, som de vidarebefordrar till honom. Efter någon vecka får vi ett sms.

Han vill träffas.

Och det är så vi hamnar på hotellet med de gamla heltäckningsmattorna som vi hörde om i början på programmet. Ett av Migrationsverkets boenden.

Det är här han bor, mannen som skulle utvisas, men som aldrig blev insläppt i Libyen. Under hela förundersökningen var han registrerad hos Migrationsverket och han har haft regelbunden kontakt med gränspolisen. Ändå har ingen hört hans berättelse.

Han vill inte att vi använder hans riktiga namn, utan ber om att få bli kallad för Nasir.

Vi har inte berättat för Nasir exakt varför vi vill träffa honom, eftersom vi inte vill riskera att påverka hans berättelse. Det enda vi har sagt är att vi vill prata med honom om hans utvisning från Sverige.

–Det här är min berättelse om när jag skulle utvisas till Libyen 2012. De hämtade mig och jag sa okej, jag ska åka.

Det var på morgonen de skulle åka och på flygplatsen så fanns det flera andra libyer. Men medan de gick ombord på planet så dröjde sig Nasir kvar, berättar han, och sa att han inte ville åka.

–Sätt mig tillbaka i häktet istället, berättar Nasir att han sa då.

Enligt kriminalvården så betedde sig Nasir aggressivt, hotfullt och spottade. Han belades med fängsel och ikläddes en så kallad spotthuva.

Nasir berättar att de befann sig inomhus när det hände. Han satt på ett bord, när han blev omringad av nio eller tio personer.

Han ställer sig upp och visar hur de vred om armarna, tog ett grepp över nacken och i hans ena armhåla. Han visar på mig hur någon greppade tag om hans smalben bakifrån och drog omkull honom på golvet.

–Jag fick injektioner, berättar han, två stycken. Han visar på sin högra och vänstra skinka.

Han visar hur han satt fingrarna i halsen för att kräkas.

–Det var så starka injektioner.

Sen visar han hur de satte på honom handfängsel och fotfängsel. Någon la ett ben över hans nacke och någon satte på honom en huva. Han drar ner sin mössa över ansiktet för att visa.

–Det kändes som om jag inte hade någon kraft, jag var kraftlös.

Nasir berättar hur injektionen fick honom att förlora all kraft. När han fördes ombord på flygplanet, han hade svårt och gå, säger han.

Enligt rapporter från resan hade han mycket riktigt fängsel på händer och fötter, och någon hade dragit en så kallad spotthuva över hans huvud.

10:05 ”Börjar bli lite lugnare. Andas lite lugnare. Puls 86!”

Vi läser i en rapport från sjuksköterskan, som var med på resan.

”Dock säger han sig vara illamående och göra tappra försök att kräkas utan resultat!”

Under själva flygresan, beskriver Nasir, så var han vaken, men ändå inte, som ett djur som sover med öppna ögon. Han säger att hade svårt att röra sitt vänstra ben när han klev av planet.

Det här är Nasirs berättelse. Flera detaljer stämmer med det vi kan läsa i rapporter från resan.

”Många gånger väldigt åtråvärt att få lugnande”

Men det finns alltså också en annan version av hur det gick till när Nasir fick lugnande medicin – läkarens. Det har hållits ett polisförhör med honom om resan till Libyen, och då sa han något som inte står i hans rapport från resan: att Nasir tagit emot sprutan frivilligt. Det sa han också när vi ringde upp honom hösten 2014.

– Jag blev ditkallad och pratade med honom och föreslog att han skulle ta en lugnande tablett. Han ville inte ha någon tablett, utan istället så…han krävde att i så fall få en spruta för att det skulle vara någonting som tog bättre. Och då fick han det. Och i och med det så upplever jag att vi var överens jag och patienten, säger läkaren.

Han blev orolig hotfull och aggressiv och vägrade…men i en sån situation hur lyckas man då förmå personen att ta lugnande? Han ville ju inte åka så att säga.

– I min erfarenhet så är det många gånger väldigt åtråvärt att få lugnande. Och då, för många människor, så upplevs en spruta som någonting som är liksom bättre, som är liksom mer än en tablett.

Jag återberättar läkarens version för Nasir, som helt avfärdar den.

Jag gick aldrig med på att ta någon spruta, säger han, och han erbjöd mig aldrig någon tablett.

Och det var inte en injektion, utan två, säger han.

Nu ringer vi upp läkaren en gång till.

– Jag har ingen kommentar i det här läget.

Han säger att han absolut inte gav sitt medgivande till detta, det var ett stort trauma för honom.

– Jag har…jag har gjort en redogörelse och jag har ingen ytterligare kommentar.

Förundersökningen om de misstänkta tvångsinjektionerna är nedlagd. De som utvisats – återvändarna, deportierna, eller deporna, som de kallas inom Kriminalvården – blev aldrig hörda i förundersökningen. Åklagare och polis försökte inte ens få tag på dem.

Överväger att återuppta förundersökningen

Men vi har lyckats hittat tre. Tre personer som oberoende av varandra berättar om hur de fått lugnande sprutor mot sin vilja. En av dem fanns i Sverige under hela förundersökningen.

När vi går igenom förundersökningen så har vi dessutom upptäckt ytterligare en brist. Polisen har missat att utreda en av de anmälda resorna, som gick till Irak. Det visar sig att han har blandat ihop den med en annan resa som också var till Irak. Utredaren skriver i ett mail det nog inte påverkar utredningen.

Vi ringer upp åklagaren Lotta Karlsson, och berättar för henne att en av målsägarna fanns i Sverige under hela förundersökningen. Hon blir förvånad, och menar att hon frågade utredaren på polisen om någon målsägande fanns i Sverige när hon tog över förundersökningen, och hon fick då svaret att det inte fanns någon kvar här.

– Så jag utgick från att de hade kontrollerat det då när jag fick det svaret. Och sen om det är så att de har gjort…om det har funnits brister i deras kontroller eller vad anledningen är till att de inte hittar den här målsäganden, det vet jag faktiskt inte, säger Lotta Karlsson.

Polisens utredare, däremot, säger att han aldrig fått några instruktioner om att söka personerna i Sverige. Han minns inte att han har fått någon fråga av åklagaren, skriver han i ett mejl.

– Ja, min minnesbild är att jag ställde den frågan, säger Lotta Karlsson, som nu överväger att återuppta förundersökningen.

– Jag konstaterar bara i så fall att om det finns en målsägande i Sverige så får vi titta på det och överväga att återuppta förundersökningen. För om man har en målsägande i Sverige så kan kanske den målsäganden tillföra uppgifter som kan göra att man gör en annan bedömning, att man får ett annat bevisläge.

Reporter: Markus Alfredsson och Sofia Boo

Producent: Annika H Eriksson

Kontakt: kaliber@sverigesradio.se

Avsnitt(590)

Cigarrklubben

Cigarrklubben

Kaliber om en cigarrklubb, bjudresor, fester och miljonaffärer för skattepengar i en kommun i södra Sverige. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. Kaliber kan tillsammans med P4 Blekinge avslöja vad experter bedömer som vänskapskorruption och mutbrott. Karlskrona kommuns upphandlingschef, har tillsammans med en mellanchef med stort ansvar för broreparationer och en chef på ett företag som utför broreparationer åt kommunen har varit med i samma cigarrklubb och festat ihop, samtidigt som de gjort affärer med företaget. – Jag menar att detta är klart olämpligt. Man kan ju alltid tala om laglighet och lämplighet. Och jag menar att detta strider mot lagstiftningen, säger Jan Turvall, expert på offentlig rätt vid Göteborgs universitet."Klar olämplighet"Trots att såväl kommunens upphandlingschef och företagschefen står som medlemmar på cigarrklubbens hemsida och har festat ihop så säger de att de inte känner varandra.Mikael Augustsson är kommunens upphandlingschef:– Nu i efterhand kan jag ju se att det är ju klar olämplighet för jag jobbar ju med de här frågorna i vardagen hela tiden, men det visste jag ju inte då, jag kände inte till honom då. Men skulle jag gjort annorlunda i dag? Ja, sannolikt.Bjudresa innan avtalsförlängningBara veckor innan en avtalsförlängning så bjöd även företagschefen in mellanchefen med stort ansvar för broreparationer - och två andra anställda på kommunen - på en studieresa till Tyskland. Företagaren säger till Kaliber att resan inte handlade om att vinna fördelar eller att det påverkar affärerna. Marcus Wildenius, chef för den förvaltning där anställda och chefer bjöds på resan, säger såhär:– Ja det går ju helt emot de riktlinjer och policy som vi har och det är absolut inte bra för vårt varumärke och vi har dessutom gjort en lång resa för att stärka den interna kontrollen där vi gått igenom policy och där vi jobbat de sista åren med kulturfrågor och hur man ska agera i den tjänstemannarollen man har.

13 Feb 202329min

Bedrägliga snabblån, övergivna sprängförråd och drunkning vid HVB-hem – vad hände sedan?

Bedrägliga snabblån, övergivna sprängförråd och drunkning vid HVB-hem – vad hände sedan?

Vi följer upp tidigare granskningar: om en femårig pojke som rymde från ett HVB-hem och drunknade, om bolag som kräver tillbaka lån som aldrig betalats ut och om glömda sprängkistor runtom i landet. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. HVB-hemmetKalibers tidigare granskning har genom intervjuer, journaler och HVB-hemmets egen Lex Sarah-utredning gått igenom vad som hände under natten och morgonen då femåriga John Walter avvek från HVB-hemmet han bodde på och hur han senare hittades drunknad i en å.Här tar vi avstamp i domen mot de två anställda på boendet som i början av december i år dömdes för vållande till annans död. Vi går igenom bevisfrågan men också reaktioner på domen.KreditkrigetI granskningen ”Kreditkriget” som publicerades 2019 undersökte vi en person som genomförde en affärsidé under flera år, som gick ut på att personer bland annat krävs på betalning för snabblån som de ansökt om, men aldrig fått. Och där räntan på lånet som inte betalades ut, ändå kunde förvandla summan som krävts tillbaka till miljonbelopp.Nu har mannen med kopplingar till bolagen som krävt folk på pengar dömts för bland annat grovt bedrägeri.Vi berättar mer om vad som hänt efter granskningen 2019 – om rättegången, domen och hur den nu dömda mannen ser på saken.SprängkistornaI granskningen ”De bortglömda sprängförråden” berättade Kaliber bland annat om Emil, som dog 2020 när han på uppdrag av Östersunds kommun skulle montera ned ett metallskåp som stod i skogen. Vad ingen visste var att skåpet innehöll sprängmedel. Gnistorna från skärbrännaren som Emil använde gjorde att skåpet exploderade. Emil omkom omedelbart.Kalibers granskning visade att sådana här bortglömda sprängkistor stod kvar på flera ställen i landet. Och efter dödsolyckan i Östersund larmade också Arbetsmiljöverket och Östersunds kommun till Myndigheten för samhällsskydd och beredskap, MSB, samt Sveriges Kommuner och Regioner, SKR om riskerna med sprängkistor som blivit kvar. Både MSB och SKR ansåg att det var viktigt att sprida den här informationen till alla landets kommuner för att också de skulle leta efter gamla och bortglömda sprängförråd. Men den här planerade informationssatsningen sjabblades bort. Över hundra kommuner som svarat på frågor från Kaliber om de hade gjort de här inventeringarna, hade inte gjort det eftersom de inte fått vetskap om riskerna. Men när vi började ställa frågor om det här till MSB och SKR i våras, så hände något. Då började de arbeta med en informationskampanj, som gick ut till kommunerna nu under hösten.

19 Dec 202229min

Växande olagliga soptippar: "Råttor från alla håll"

Växande olagliga soptippar: "Råttor från alla håll"

Kaliber om en illaluktande bransch där stora pengar är inblandade och risken för upptäckt är liten. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. – De kom från golvet, för det var ju hål i golvet, de kom från väggarna, de satt bakom hönornas lådor och de satt och åt i deras matskålar.När Annie kommer ut till sitt hönshus en kväll får hon smått panik. Det är stora råttor överallt och hon fångar 55 stycken på två veckor. Råttinvasionen har sitt ursprung i stora avfallshögar en bit bort.I Marhult, där Annie bor med höns och hästar, har de här avfallshögarna vuxit sig större och större de senaste åtta åren. Hennes granne Micael Ängman är uppgiven.– Det ligger lite av varje här blandat. Allt från byggavfall till… jag ser det ligger en liten tub med silikon och aluminium, plast och till och med en sko, så man kan tro att de har jämnat ett hus med marken och sen bara lagt det här. (...) Och du har ju kretskort och det är ju både kvicksilver och allt möjligt i sådan här grejer. (...) Det måste nog vara fyra fotbollsplaner stort och en hel byggnad där det ligger skräp inne i också, säger Micael Ängman.Avfallsbrottsligheten ökarUnder senare år har ett par olika sopskandaler uppdagats i Sverige. Förra hösten började det brinna i avfallshögar utanför Botkyrka. En stor polisutredning pågår, den är kopplad bland annat till händelserna där och gäller misstänkt grovt miljöbrott. Och i Örebro avslöjades en annan avfallsskandal där fyra män dömdes för att ha dumpat och grävt ner giftigt avfall från batterier. I Sverige är målet att avfall ska vara en del av kretsloppet. Miljöfarligt avfall ska tas om hand på ett ansvarsfullt sätt, resten ska i första hand återvinnas. Det som blir över efter det, bränns och förvandlas till energi. Först i sista hand ska det läggas på deponi, det som förr kallades för soptipp.Men det här kostar pengar – ofta mycket pengar. Och för den som vill fuska finns stora pengar att tjäna. Affärsidén är enkel: att erbjuda sig att ta om hand avfallet till ett lite lägre pris, men sen strunta i att hantera det på ett korrekt sätt.Finns exempel på organiserad brottslighetMyndigheter som Naturvårdsverket, polis och åklagare ser att avfallsbrottsligheten ökar, och att det finns exempel på organiserad brottslighet. Det är brott där det finns stora pengar att tjäna – samtidigt är risken för upptäckt liten och straffen låga.Det saknas statistik över hur stort problemet med avfallsbrott är, men flera myndigheter bedömer att det är en brottslighet som ökar. I Kalibers enkät som 230 kommuner svarat på uppger 131 kommuner, alltså mer än hälften, att de har kännedom om olaglig avfallshantering. 128 av dem har anmält till polis eller åklagare. Kaliber kollar idag närmare på en brottslighet som har visat sig vara svår att komma åt.

12 Dec 202231min

Sexbrottsmisstänkta som jobbar på ungdomshem: "Han går runt där och jag är inlåst"

Sexbrottsmisstänkta som jobbar på ungdomshem: "Han går runt där och jag är inlåst"

Kaliber om när personal som misstänks för sexualbrott får jobba kvar med ungdomar på statliga ungdomshem under utredningstiden. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. Tre tjejer anmäler– Och sedan vaknade jag av att det rycker i min kropp. Och då är det han som är på mig. Han våldtog mig då.Victoria är en av flera unga tjejer som anmält att de utsatts för sexövergrepp när de varit placerade på statliga ungdomshem. Under tiden som brottet utreds får mannen jobba kvar, men på en annan avdelning.– Jag kände mig äcklig. Och jag kände…jag vette fan, jag kände mig bara äcklig och jätteobekväm. Ganska rädd. För jag visste om att han skulle komma tillbaka. Jag visste om att han jobbade dagen efter.Även Lina anmäler att hon blivit utsatt. Under tiden som anmälan utreds jobbar mannen kvar på ungdomshemmet.– Bara att veta om att han går runt där på området, och jag vet om att jag är inlåst och inte kan ta mig någonstans.Kaliber har också kunnat bekräfta att SiS agerat på samma sätt på ett annat ungdomshem i norra Sverige. – När vi åkte där i bilen så lyssnade vi på musik och så sa han typ ”din musiksmak är bra”. Och sedan var det inte något mer med det. Sedan några minuter efter det så lägger han sin hand på mitt lår och säger ”du är ganska fin för att vara 14”. Och jag tänkte: ”What the fuck?”.Där tilläts den anställde att arbeta kvar på institutionen när han utreddes för ett sexuellt ofredande. Mannen, som var i 30-årsåldern, ska ha arbetat med pojkar under utredningen, enigt SiS. Anmälan gjordes av en då 14-årig flicka som anklagade honom för att ha tafsat på henne under en bilfärd. Utredningen, precis lades ner för att det saknades bevis. Mannen nekade till anklagelsen och vill idag inte uttala sig till Kaliber.IVO kritiskaMarie Åberg, avdelningschef på tillsynsmyndigheten IVO, Inspektionen för vård och omsorg, är kritisk:– Vår bedömning här är att det är olämpligt att en arbetstagare som är misstänkt för sexuella övergrepp, och är under en pågående förundersökning, flyttas över och tillåts arbeta nära ungdomar vid en annan enhet inom SIS. Vår bedömning är att det är ett risktagande med de barnen och ungdomarnas säkerhet.Statens Institutionsstyrelse, vars uppgift är att tvångsvårda barn och unga med psykosociala problem, håller delvis med om kritiken, enligt SiS ska man inte låta sexualbrottsmisstänkta arbeta med barn och unga när det handlar om vad myndigheten bedömer vara ett misstänkt ”allvarligt sexualbrott”. Det vill säga att man borde ha stängt av den man som anklagades för en våldtäkt, men inte de andra två männen. Var gränsen går får avgöras från fall till fall, säger Maria Åsebrandt som är institutionschef på behandlingshemmet i södra Sverige:Bör man inte alltid stänga av personal från klientnära arbete när det gäller sexualbrottsmisstankar?–Jag tänker att man måste se på varje enskilt fall och se de omständigheter som finns runtomkring. Jag tror tyvärr inte att det är så enkelt att man säga att man alltid eller aldrig ska göra någonting.SiS ledning svararSiS Generaldirektör Elisabet Åbjörnsson Hollmark har avböjt att medverka i Kaliber, enligt pressavdelningen har hon inte möjlighet att prioritera en intervju av, som de skriver, ”ett flertal skäl”. Istället fick vi prata med Robert Stenbom som är HR-direktör och ställföreträdande generaldirektör på Statens institutionsstyrelse:– Vi försöker nog alltid hörsamma kritik från IVO, syna den och se, och andra tillsynsmyndigheter, och se om den är befogad. I det här fallet, så, jag tycker inte att vi har äventyrat säkerheten. Jag tänker att just det faktum att vi gör en individuell bedömning är det som ska säkerställa att vi inte äventyrar någons säkerhet.Kan du prata om den här individuella bedömningen då? Vad är det som ni gör där?– Till exempel tittar på om det alldeles uppenbart obehövligt, till exempel, tittar på om det är så att man kan jobba någon annanstans. Och det behöver inte betyda i klientnära verksamhet.Har man för avsikt i framtiden att agera annorlunda i den här frågan?– Ja, men det tror jag. Det får man väl anta är sannolikt att vi lär oss även av det här, precis som alltid annars.Hur ska ni göra då?– Vi kommer att granska det och hur vi har agerat i de här fallen så klart, och har ju granskat det också, och tittar på och jobbar med att förändra, revidera våra riktlinjer helt enkelt för att de blir tydligare. Minska risken för otydlighet om hur vi ska agera.

29 Nov 202233min

Metanjakten – de dolda utsläppen

Metanjakten – de dolda utsläppen

Runtom i Sverige läcker den kraftiga växthusgasen metan ut ur ventiler och packningar. Men ingen vet hur mycket. Kaliber granskar de dolda utsläppen. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. Runtom i Sverige läcker den kraftiga växthusgasen metan ut ur ventiler och otätheter. Men ingen vet hur mycket.Kaliber har undersökt ett 20-tal anläggningar som använder naturgas, vilket till allra största delen är metan. Det är kemiindustrier, stålindustrier och raffinaderier. Och det är bara ett par av dem som anger några utsläpp av metan alls. Ytterligare en anläggning anger siffror från en mätning som gjordes för tolv år sedan.Men utsläppen är större i verkligheten. Kalibers granskning visar att metanutsläppen från de största gasnäten och från de raffinaderier och industrianläggningar vi har undersökt motsvarar 65 000 ton koldioxid, vilket motsvarar ungefär vad 35 000 bilar släpper ut på ett år.Metanmätningar vid GasumVid Gasums gasterminal i Nynäshamn står Samuel Brohede. De ska mäta metanutsläpp med drönare, ett samarbete med Chalmers Tekniska Högskola för att utveckla den här nya metoden.På en sådan här anläggning finns det ett stort antal möjliga läckagepunkter, säger han. – Varenda ventil kan i princip läcka. Det handlar alltså om små utsläpp på flera ställen, som tillsammans blir större, ofta dolda utsläpp.–Mäter man inte, så vet man inte. Alls.Vid anläggningen i Nynäshamn har de inte mätt tidigare på grund av att de tagit över anläggningen nyligen, för två år sen. Men i Lysekil har de gjort mätningar, trots att de inte måste. Det tycker företaget är viktigt, säger Benny Johansson på Gasum.– Ursprungligen så var det miljöskäl. Men med priser som varit sista året så kommer även ekonomiska skäl in. För är väl ingen som undgått att se att naturgaspriserna har haft en enorm spik över sommaren.Sverige skrivit på metandeklarationFlytande gas, LNG, kommer med fartyg till Gasums två terminaler i Nynäshamn och Lysekil. Den allra största delen av naturgasen kommer till Sverige i en pipeline. Nordion, som driver gasnätet, gör mätningar varje år och söker och åtgärdar läckor löpande och har på så sätt fått ned läckagen från gasnätet med nästan en tredjedel på bara ett par år.–Genom det här systematiska arbetet har vi nått väldigt bra resultat när det gäller metanutsläppen, säger Saila Horttanainen, kommunikationschef på Nordion.I klimatmötet i Glasgow förra året presenterades ett avtal - Global methane pledge - den globala metandeklarationen, som nu 130 länder har skrivit på, däribland Sverige. Målet är att utsläppen av metan ska minska snabbt med 30 procent till 2030. För att Sverige ska klara att minska utsläppen av metan så mycket, och dessutom på kort tid, så behöver vi öka takten rejält, säger Mats Björsell på klimatanalysenheten Naturvårdsverket.–Ja, det behöver vi absolut. Det pyser och läcker lite här och där i olika typer av anläggningar som använder naturgas eller biogas också för den delen. Problemet hittills har varit att hitta läckorna.Inte krav att mäta och rapportera utsläppenFöretagen har inte några krav på att mäta hur stora utsläppen av metan är eller rapportera utsläppen. Sara Mälbrink jobbar med miljötillsyn på raffinaderier och förbränningsanläggningar på Länsstyrelsen Västra Götaland:–Nej, det har det ju inte gjort. I alla fall inte de här raffinaderierna. Och så har de inte haft krav på sig att göra det. Och de har inga villkor i sina tillstånd som säger hur mycket metan som de får släppa ut. Det pyser även från gasnätet. Johan Skansing är chef för drift underhåll på Gasnätet Stockholm. Här är läckagen omfattande. Förra året var det en fjärdedel av gasen i stadsgasnätet som läckte.–Ja, men så, det är ett utsläpp som ska ner. Metan, det är en växthusgas, den ska inte läcka ut, vi ska ju använda den och det är därför vi jobbar med våra renoveringsplaner, våra framtidsplaner. Vi har ju ett mål om att läckagefritt nät 2040, säger Johan Skansing.Hållbarhetschefen Eric Zinn jobbar på Göteborg Energis anläggning Gasendal, en anläggning som läckte ut metan motsvarande 83 ton koldioxid förra året.– Det stämmer ja, precis. Och all verksamhet har ju lite läckage då, så även vår verksamhet, Gasendal läcker en del metan, säger Eric Zinn.David Bastviken, professor i miljövetenskap vid Linköpings universitet betonar allvaret:–Om vi underrapporterar och därför inte vidtar de åtgärder som skulle behövas. Då förvärrar vi klimatkrisen på sikt.Så det här är nåt som Sverige måste få koll på?–Ja, Sverige och alla andra länder. Det är viktigt. Det är centralt för att uppfylla Parisavtalet att minska utsläppen.

28 Nov 202229min

Anna på Amiralsgatan – vi såg henne gå, vi hörde henne tala

Anna på Amiralsgatan – vi såg henne gå, vi hörde henne tala

I tredje delen av granskningsserien Anna på Amiralsgatan undersöker Kaliber vad som är möjligt att uppnå med rehabilitering och hjälpmedel och varför Annas rehabilitering rann ut i sanden. Del 3/3. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. För över sju år sedan var Anna med om en svår olycka i centrala Malmö. Hon gick på en trottoar i Malmö och fick en bil över sig. Hon förlorade ett ben, krossade en armbåge och fick en traumatisk hjärnskada.Några månader efter olyckan kommer hon till ett rehabiliteringssjukhus. Här tränar Anna med sjukgymnast, arbetsterapeut, neuropsykolog och logoped. Saker börjar hända med Anna.– Jag blev så glad när jag hörde henne säga en fullständig mening. En kort mening, men dock med ord som man förstod och hörde, säger barndomskompisen Maja.Efter tre månader får Anna lämna rehabiliteringssjukhuset. I väntan på att få en ny handikappanpassad lägenhet flyttar Anna till ett korttidsboende. Men här slutar Anna kunna saker hon kunde några månader tidigare. De anhöriga efterfrågar en ny rehabiliteringsplan för Anna, men på korttidsboende är det ont om personal och Anna prioriteras inte i det.– Om man har fått det svaret som anhörig eller patient att vi inte har tid att upprätta en ny rehabiliteringsplan, då har vi ju definitivt brustit, säger Helen Martinsson, avdelningschef för särskilda boenden i Malmö kommun."En klar tillbakagång"Däremot så får Anna under den här tiden en del fysisk rehab, bland annat sjukgymnastik. Hon får en protes och börjar öva på att gå med den. I ett filmklipp på Anna som är över tre år gammal håller hon en arm om fysioterapeuten och går.– Då kändes det som om det var möjligt att hon skulle börja gå. Och jag förstår ju att jag aldrig kommer ha en Anna som jag kan gå långa promenader mer som förr i världen. Men det kändes hoppfullt, säger Annas mamma Gunnel.Men med åren har insatserna tunnats ut. I Malmö stod sjukgymnastik på schemat tre dagar i veckan. När Anna flyttade till Ängelholm för två år sedan minskade det till en gång i veckan. Idag sitter Anna i rullstol och hennes protes står i ett hörn av lägenheten.– Idag har jag inte sett henne gå överhuvudtaget, så en klar tillbakagång, säger Gunnel.Det är Annas god man som ska företräda henne och kräva att hon att få en bedömning om hjälpmedel och rätt vård. Den gode man Anna hade då och den hon har nu, båda från företaget Optio AB, säger att de inte kan kommentera sina huvudmän."Landar mellan olika vårdinstanser"Varje hjärnskada är unik och det är svårt att veta om det som fungerar för en person också skulle fungera för någon annan. Men berättelsen om Camilla Westerdahl är ett visar tydligt att rehab faktiskt kan göra skillnad. Camilla var med om en bilolycka och hamnade till en början i koma. Ingen trodde att hon någonsin mer ska kunna tala, röra sig, äta själv. Ett år efter olyckan var hon fortfarande inte kontaktbar. Rehabiliteringen avslutades eftersom man inte tyckte att man gjorde några framsteg.Men så kommer Camilla till en daglig verksamhet där en entusiastisk fysioterapeut jobbar. Christina Hansson jobbar med Camilla fyra, fem gånger i veckan. Två år efter olyckan ställer Christina henne i ett gåbord, sex år efter olyckan kan Camilla gå själv med en käpp. I takt med att Camilla blir fysiskt bättre kommer också talet. Först bara några lösryckta ord. Sedan meningar. 2012, 15 år efter olyckan ger hon ut en bok som hon har skrivit själv.Varje år vårdas omkring 10 000 för traumatiska hjärnskador på svenska sjukhus. Om hjärnskadan är svår eller medelsvår får man ofta en individuellt anpassad rehabilitering på sjukhus, men sedan när man skrivs ut därifrån så tillhör man öppenvården och då fortsätter rehabiliteringen efter hur det ser ut på stället där man bor.– Man landar lite grann mitt emellan olika vårdinstanser och de som har kunskapen, de är så pass få relativt sett att de har inte möjlighet att kunna ta sig an alla de här som då skulle kunna ha behovet av specialistvård under många år framöver, säger Jan Lexell, som är professor i rehabiliteringsmedicin vid Lunds universitet och specialiserad på just traumatiska hjärnskador."Klart att det finns brister"Anna lämnade Orup och det professionella rehabiliteringsteamet sju månader efter olyckan. Hon fick tre månader rehabilitering där. Han säger att han känner igen Annas situation.– Det är ju en generell brist på resurser för att kunna arbeta både långsiktigt och uthålligt med den här typen av personer, säger Jan Lexell.Gilbert Tribo (L) sitter i majoriteten i Region Skåne sedan 2018. Det är där Anna bor.Men varför satsas det inte mer på rehabilitering? – Ja, det satsas ganska mycket på rehabilitering. Bekymret är ju att det är väldigt många i primärvården, väldigt många olika sorters rehabilitering som ska ges i många olika sorters sjukdomar. – Så klart är att det finns mängder av brister i Annas vård, men också i andra människors vård. Just i övergången och i långsiktigheten, säger Tribo.

21 Nov 202237min

Vanessa beställde hemkörd mat – blev sexuellt ofredad

Vanessa beställde hemkörd mat – blev sexuellt ofredad

Om hur snabbmatsbud utnyttjar sitt jobb för att trakassera och sexuellt ofreda kvinnor när de beställer mat hem till dörren. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. En fredagkväll beställer Vanessa mat från Foodora hem till sin studentlägenhet. Hon får ett samtal från matbudet och möter honom vid porten för att hämta maten.– Han börjar fråga mig en massa frågor om hur gammal jag var. Och om jag bodde själv. (…) Han blev typ aggressiv och försökte ta sig in mer och blir mycket mer på mig. Han försökte pussa mig och tafsa på mig och det var då jag tyckte det blev riktigt obekvämt och jag ryckte fram maten och försökte gå in, men såg att han börjar följa efter mig så här. Så jag tänkte jag kan inte gå in i min lägenhet för då vet han exakt vart jag bor så jag började backa i korridoren.Vanessa lyckas filma med sin mobil. Man hör henne säga ”nej” och ”lägg av”. Han försöker kyssa henne, men hon vrider sig, så hon får en puss på kinden. Då släpper mannen henne och går.– Jag ringde ju min vän och jag typ grät, jag kunde knappt prata. Hon och hennes kille kom direkt till mig och vi ringde polisen, jag minns inte riktigt vad jag sa för jag typ grät i telefonen.Mannen dömdes senare mot sitt nekande för sexuellt ofredande.Foodora, Uber Eats och Wolt svararVanessa är inte ensam om sina upplevelser. Kalibers reporter Anders Lundqvist har intervjuat 16 kvinnor som varit med om liknande händelser när de beställt mat. Han har läst många fler inlägg i stängda grupper på sociala medier där kvinnor vittnar om sina upplevelser. Kajsa, vars matbeställning från en pizzeria blir starten på flera år av trakasserier och förföljelse.– Han hade ju min adress, mitt telefonnummer. Det som oroade mig mest var att han skulle komma hem till mig. Han kunde ju skicka till mig att ’jag slutar jobbet i dag klockan tolv, jag kan komma och hämta dig så kan vi köra en tur’. Då släckte jag ner varenda lampa i hela huset och liksom vågade inte titta ut ur fönstret, säger Kajsa.Kaliber har varit i kontakt med tre av de största aktörerna på marknaden, Foodora, Uber Eats och Wolt. Alla reglerar i sina avtal med restaurangerna hur den data som de delar med sig av får hanteras och ingen av aktörerna uppger att det är okej att använda personuppgifterna till annat än för att genomföra matleveransen. De har alla haft kontakt med kvinnliga kunder som trakasserats av bud. De säger att det inte är särskilt vanligt förekommande med tanke på hur många leveranser som görs, men att varje fall tas på största allvar och att budens agerande inte är accepterat.När vi tagit del av kvinnornas upplevelser så ser vi att de flesta fallen där matbuden har trakasserat kvinnor är när beställningar har skett via Foodora. Daniel Gustafsson Raba är operativ chef på Foodora och han ser att en av anledningarna till det är så är att de är störst. Han beklagar att sådant här händer.– Ja, först och främst så blir ju väldigt ledsen av att höra det och ganska illa berörd. Och om detta har skett så ber jag såklart så mycket om ursäkt för det. Det är inte acceptabelt och ingen ska få utsättas för detta tycker vi, säger Daniel Gustafsson Raba.System med dolt nummer har satts inTvå av Foodoras större konkurrenter, Uber Eats och Wolt har sedan några år bägge två system som gör att buden aldrig ser kundens nummer och har på så vis löst delar av problemet. Richard Lindeen är vice vd och operativ chef för Wolt i Sverige.– Telefonnummer har vi valt som en del av vår tekniska lösning för att hantera datasäkerhet att dölja så vi använder en tredjepartstjänst med så kallade proxynummer.Även Foodora har arbetat med att utveckla ett liknande system för att minska risken för att buden trakasserar kunderna. Precis innan det här programmet sänds så får vi ett mejl från Foodora där de säger att systemet med dolda telefonnummer sattes i drift förra veckan.

14 Nov 202229min

Kraftverket som försvann och myndigheten som såg på

Kraftverket som försvann och myndigheten som såg på

Sverige står inför en elkris, och gamla oljepannor väcks till liv för att producera el. Kaliber om myndigheten med elberedskapsuppdrag, som lät ett kraftverk försvinna. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. Svenska Kraftnät är systemansvarig myndighet som ansvarar för stamnätet i Sverige, för överföringen av el och för driftsäkerheten i elsystemet. De ansvarar också för elberedskapen, i tider av kris och eller krig. Svenska Kraftnät har inget inflytande över situation i Europa, som har drivit upp elpriserna under 2022. Men de har långtgående möjligheter och skyldigheter att påverka det svenska elsystemet i rätt riktning, vilket ingår i deras uppdrag.2019 hade Svenska Kraftnät chansen att bygga upp en kraftreserv för att säkra eltillgången i södra Sverige. Det handlar om Öresundsverket, som ligger ett par kilometer från centrala Malmö och som skulle kunna försörja hela Malmöområdet och lite till med el. Men turbinerna står stilla.Svenska kraftnät avstod från köpet av ÖresundsverketMikael Nilsson, chef för Öresundsverket, berättar att det var en kombination av låga elpriser och höga fasta kostnader som gjorde att ägaren Sydkraft Thermal Power, 2018 tog beslutet att lägga ner verksamheten och sälja kraftverket. Svenska Kraftnät godkände nedläggningen, trots att Öresundverket sedan starten var en del av den svenska elberedskapen. Men innan försäljningen av Öresundsverket hade gått igenom uppstod en ny möjlighet.– Under tiden där så annonserade Svenska Kraftnät i slutet på, väldigt sent 2019, en kompletterande effektreservsupphandling. Och vi kände att den här finns en sista livlina för Öresundsverket. Men tyvärr så avbröts den upphandlingen, på grund av bristande konkurrens.Enligt Svenska Kraftnäts generaldirektör Lotta Medelius-Bredhe var priset för högt:– Vi menade då att det här var ett bud som vi inte såg att vi ville ta. Hade ni inte råd med det? Eller vill ni inte ta det? – Ja, vi tyckte att det var ett bud som inte vi ville, som var högt i den kontexten att vi därför ville vi inte ta det, säger Lotta Medelius-Bredhe.I beslutet som jag har här, då skriver ni att motiveringen till beslutet är bristande konkurrens, eftersom endast en leverantör inkommit med anbud. Det står ju ingenting här om en kostnad. – Nej, men, och det var ju som sagt, det är svårt om man har en upphandling, om man får in ett anbud, så är det ju svårt att bedöma relevansen i den kostnadsbilden. Det uttalade behovet av en extra effektreserv löstes alltså inte.– Nej, jag tycker att det är anmärkningsvärt. Och är speciellt när man uttrycker att behovet kvarstår, menar Mikael Nilsson.Per Wikström på branschorganisationen Energiföretagen håller med.– Här lyfter man ju fram ett problem. Att tala om att det finns ett problem. Och sen löste man det inte. Och liksom frågan är så här. Vem ska lösa problemet? Säger Per Wikström.Antog att företagen själva skulle minska sin förbrukningNär Kaliber idag frågar hur Svenska Kraftnät löste behovet svarar generaldirektören i ett mejl: citat ”Det är rimligt att anta att de aktörer som tidigare varit beredda att koppla bort sig sannolikt skulle komma att agera på prissignaler framöver och därmed minska belastningen vid topplast.” slutcitat.Det betyder att Svenska Kraftnät antog att samma industriföretag själva skulle ta ansvar för att minska sin elförbrukning vid risk för elbrist. Tidigare har dessa företag haft avtal om att göra det mot ersättning, men idag finns inte de avtalen kvar.Ett av industriföretagen Svenska Kraftnät syftar på är pappersmassafabriken Rottneros Bruk. Lennart Eberleh är VD för Rottneros AB. – Jag tycker inte det är en bra strategi där man hoppas på att de stora tar sitt ansvar. För det är ju förknippat med förluster när vi stänger ner, för vi kan ju inte producera och leverera till våra kunder.Svenska Kraftnät skriver i ytterligare ett mail att man inte räknar med att industriföretagen anpassar sin förbrukning i samma utsträckning som tidigare, när de hade avtal. Men att de, och andra företag ändå skulle agera på höga priser, citat: ”i vilken utsträckning kan vi inte veta.”Får kritik från EU-nivåI slutet på oktober får Svenska Kraftnät kritik från EU-nivå.ACER, en samarbetsorganisation för EU:s tillsynsmyndigheter inom energiområdet, menar i en rapport att Svenska Kraftnät har brutit mot den så kallade 70-procentssregeln, genom att de har strypt överföringen i elsystemet så att den ibland ligger under 70 procent. Carl Berglöf, expert på elnätsteknik på branschorganisationen Energiföretagen, som var remissinstans i ärendet.– Det ACER:s beslut säger är att Svenska Kraftnät inte får sitt undantag för den här 70-procentsregeln, och det innebär att Svenska Kraftnät kan inte fortsätta att begränsa kapaciteten på så sätt som man har gjort, utan ACER menar att det finns andra åtgärder som ska vidtas.Det har ju varit mycket kritik mot Svk tidigare för att de har gjort för lite för att stävja flaskhalsarna i systemet, då bekräftar den här rapporten det?– Just det, det är det som ACER också säger, att här finns det åtgärder som Svk har kunnat vidta, och uppmanar Svenska Kraftnät att arbeta mer för att säkerställa den typ av resurser.De resurser som ACER menar att Svenska Kraftnät i större utsträckning kunde köpa upp är exempelvis förbrukningsreduktion eller elproduktion, i syfte att stötta elsystemet och öka överföringen av el, vilket också hade minskat risken för bortkoppling av elkunder i södra Sverige.Som försvar skriver Svenska Kraftnät på sin hemsida att det har varit svårt att få tag på de resurser som behövts.Idag säger Svenska Kraftnäts generaldirektör Lotta Medelius-Bredhe att hon ångrar beslutet att upphandlingen med Öresundsverket lades ner.– Ja, det är klart att det hade ju underlättat, all elproduktion hade ju underlättat givet det läge vi har idag.

7 Nov 202229min

Populärt inom Samhälle & Kultur

podme-dokumentar
en-mork-historia
p3-dokumentar
svenska-fall
aftonbladet-krim
mardromsgasten
badfluence
killradet
creepypodden-med-jack-werner
rattsfallen
nemo-moter-en-van
skaringer-nessvold
flashback-forever
radiosporten-dokumentar
hor-har
p1-dokumentar
aftonbladet-daily
rss-verkligheten
rss-sanning-konsekvens
vad-blir-det-for-mord